Tankar om israeliska backpackers

Expressen skriver om israeliska backpackers som åker iväg på sin muckarresa efter sin militärtjänstgöring på palestinska områden:

"Den första generationen kom dit med hopp om att äntligen få leva i lugn och ro. Kibbutz, strand, humus och koshervin. Kan det bli bättre? Men verkligheten blev en annan. Deras barn och barnbarn mejar ner hus och människor när de gör lumpen och tar sedan en avkopplingsresa till Indien för muckarbidraget. Där ska de fly kriget, Gaza, Västbanken, Olmert och den sovande Sharon."

Eftersom jag förra året kom hem från en jorden runt-resa har jag ganska bra koll på just nu på israeliska backpackers. Mina erfarenheter är delade.

I Mexico mötte jag många israeler. De var trevliga och vänliga, ofta med en släng flowerpower över sig. Till skillnad från amerikanerna ljög de inte om sin bakgrund (amerikaner kallar sig ofta för kanadensare), i alla fall vad jag vet. Det är naturligtvis svårt för dem eftersom man känner igen dialekten. Minst ett gästhus vägrade dock släppa in israeler eftersom de alltid bråkade om pengar, roomservice och annat, annars hörde jag inte om några problem. Generelt var det bra människor man gillade att umgås med.

I Asien var det dock anorlunda. De israelerna saknade i princip helt ödmjukhet. De var arroganta och nedlåtande, rörde sig ofta i grupp. Lite som svenskar på skidsemester, men med något hårt över det hela. Det rörde sig ofta om grabbgäng, ganska uppenbart på sin muckarresa. De var illa omtyckta precis vart de gick, både bland andra utlänningar och bland lokalbefolkningen.

Nyligen kom Daria Maoz ut med sin doktorsavhandling om israeliska ryggsäcksresenärer i Indien. Hennes omdömen är inte smickrande. Ha'aretz skriver om hennes erfarenheter:

"Enligt Maoz så behandlar israeliska backpackers indierna som om deras enda uppgift i livet vore att betjäna dem. De ignorerar de lokalas behov och känslor, behandlar dem och deras traditioner med förakt och ser de lokala israeliska enklaverna som lekpaker där de kan göra nästan vad de har lust med. Obehindrat knarkande är ett typexempel. "Jag tror inte att indierna kommer att stå ut med den här situationern länge till", varnar Maoz. "Värderna och deras gäster sitter på en kruttunna om kan sprängas i vilket ögonblick som helst."

I ärlighetens namn tror jag inte att detta är något unikt för israelerna. Kolonialt beteende och förakt finns i många turistorter, även om israelerna kanske har en del mindre önskade vanor från sitt förhållningssätt för araber med sig hemifrån. Enligt Ha'aretz ger Maoz ger ett visst stöd till den senare teorin:

"Under hennes besök i Indien hörde hon många israeler jämföra indierna med palestinerna innan intifadan. "De är primitiva och smutsiga, men de betjänar oss väl", sa en israelisk backpacker till Maoz, "precis som araberna i terriotorierna [de ockuperade områdena] innan de beslöt sig för att höja sina huvuden"."

Att tålamodet är på upphällningen visar dock det faktum att indiska myndigheter låtit stänga ned de utposter från den israeliska ambassaden (Bayit Chams) som funnits till för att rädda israeliska turister i nöd.