Vart tog ironi-paranteserna vägen?

Språkbloggen har en bra och rolig text om ironi. Själv har jag ofta upptäckt hur svårt ironi kan vara. När jag talar i radio måste jag vara oerhört tydlig i min ironi för att inte få upprörda lyssnare som ringer till den stackars programledarens hemtelefon. På en blogg är det ännu lurigare eftersom man inte kan signalera med tonfallet, men i gengäld kan man försöka lägga in bilder för att visa i vilke stämning texten ska tolkas.

Ändå misslyckas ironin ofta. Ett bra exempel på upprörda människor som inte förstår mina ironier, trots att jag tycker jag varit väldigt tydlig, kan ni se här. Uppenbarligen blir ironi svår när den dras i ytterligare ett steg.

På den gamla BBS:s-tiden, i mångt och mycket bloggarnas föregångare, fanns det något man kallade för ironiparenteser. De använde man när man ville markera en text som ironisk för att försäkra sig om att ingen misstog sig.

Exempel:

"(. Att Johan Norberg är islamofob har länge varit uppenbart för alla. Inte nog med det, han äter även kinesiska småbarn till frukost, sparkar på tiggare och avslutar dagen med att snyta sig i svenska flaggan. .) "

Det kunde ibland kännas övertydligt att sätta ut parenteserna. Då satte man dem under det ironiska stycket istället:

"Vem kan väl låta bli imponeras av den fullkomliga briljansen i Dick Erixons texter? De är som lysande psalmer i mitt inre. Jag fylls av en helig glöd och min själ strålar saligt i en hel dag efter varje ny bloggpost.
(. .)"

Jag måste säga att jag saknar dem. Nu kan hela kommentarskedjor spinna iväg enbart för att folk vägrar att förstå ironin i vad någon annan säger. Ofta leder det också till betydligt hätskare stämning.