Det värsta satyget jag gjorde som barn

Redan när jag anmälde mig till blogstafetten visste jag att det var ett misstag. Nu har Sanna Panna gett mig uppdraget att berätta om det värsta sattyget jag gjorde som barn.

Detta ger mig ett dilemma. Det absolut värsta sattyget jag gjorde är nämligen visserligen preskriberat, men å andra sidan har det fram tills nu varit censurerat. Det gör att jag ställs in för valet att ljuga - och i gengäld verka ytterst mesig - eller berätta sanningen - och då istället bli bra generad. Eftersom sanning i alla fall är en dygd och synden redan är begången väljer jag det senare.

* * *

Någonstans kring högstadiet bodde jag på nedervåningen i vår villa. I mitt rum fanns också en dörr ut i trädgården. Som av en skänk från gudarna var denna placerad i rakt motsatt ände av vårt hus jämfört med mina föräldrars sovrum. Det gjorde att jag hade möjligheten att springa ut mitt i natten för att möta polare, även då mina föräldrar trodde jag sov.

De gånger jag gjorde detta, vilket inte var så många totalt, ägnade vi tiden åt klassiskt bus. Vi byggde snögubbar på spåret vilket blev en glad överaskning för den tågförare som senare kom åkande med morgonens första tåg så där kring femtiden. Tyvärr var jag inte med den gången några byggde en hel snöborg på spåret. Den stackars chauffören måste fått sitt livs shock eftersom en del av snögubbarna hade fått på sig kläder och såg ut som barn som lekte på spåret. En gång hittade vi också en järnvägsdressin som vi trampade runt på tills tågen började åka ut och spana efter oss.

Annars trampade vi mest runt och försökte undvika att bli sedda, spännande nog på sitt sätt. Förrutom att knäcka några ägg på dörrhandtagen för bilarna på de vi tyckte minst om. Som barn var det inte så lätt att visa vårt missnöje på annat sätt, i alla fall om vi gille det hela det eftertryck vi tyckte det förtjänade. En eller annan burk köttfärssås tror jag också hamnade på bilarna.

Inga särskilt farliga saker i sig alltså. Jag minns också hur jag sprejade "Povel Ramel" i en tunnel en gång. Inte så särskilt häftigt med tanke på att resten av världen skrev saker som "Kiss", "Iron Maiden" och "ABAB ABAB".

En sak mer gjorde vi dock. Vi eldade och gjorde krut.

Detta är något av ett konstverk i sig. Krut är ju direkt farligt att göra, så det gjorde vi nog bara i en eller två omgångar. Detta var dock på den tiden då klorex fortfarande såldes i affärerna för ogräsbekämpning. Blandade man klorex och socker fick man ungefär samma effekt som salpeter och socker, en schysst fyrverkeriliknande låga, lite som en bengalisk eld. Vårt enda försök att göra fyrverkeripjäser slutade dock att en av oss fick gå hem med sönderbränd tröja och svett hår. Om hans mamma märkte det så sa hon i alla fall inte något. Tack och lov.

Men så var det det där med sattyget.

En av de gånger vi var ute på natten fick vi för oss att elda upp en brevlåda. Jag vet inte riktigt varför vi valde detta. Jag tror att det var brevlådan för ett missionshem eller någon kyrka eller något sådant. På den tiden var kristendom, kyrkor och allt sådant extremt mesigt, något man såg på med förakt. Så kanske det fortfarande är. I vilket fall tänker inte jag så längre. Ingen av oss tänkte väl egentligen på det som skadegörelse eller förstörelse, det var mest en rolig grej. Ett pojkstreck. Även om jag idag vet att det knappast kan ha uppfattats så för den som drabbades.

I vilket fall hällde vi lite aceton, som en av mina kamrater fåt tag på i brevlådan, tände på och gick iväg. Vi tänkte inte ens på att titta ordentligt för vi var egentligen på hemväg. När vi hade gått en så där 10 minuter, vi gick långsamt eftersom vi snackade hela tiden, vände sig en av oss om. Jag minns inte vem, men jag tror inte det var jag. Brevlådan brann, precis som vi förväntat oss.

Men det var inte bara brevlådan.

Det var anslagstavlan bredvid, en brun gammal sak full med lappar. Och trädet bredvid anslagstavlan. Trädet var nästintill dött, ett sådant där grått gammal trä som bara väntar på att få en ursäkt att falla omkull om jag kommer ihåg rätt. Det måste ha fungerat lika bra som fnöske för det stod i ljusan låga, som en uppenbarselse från en skräckfilm, ett omen om domedagen.

Och så kändes det för oss också, vi stod som handfallna utan att ha den blekaste om vad vi skulle göra. Jag och en till ville kasta sten på ett fönster så att någon vaknade, en annan av oss ville att vi skulle springa därifrån. Det hela avgjordes av att en bil kom åkande och vi kastade oss in i ett buskage. Bilen stannade med en tvärnit och vi insåg att det inte var bra för oss att stanna kvar. Vi splittrades allihopa och sprang var och en hem till sitt.

Som om detta inte räckte fick jag dagen efter höra från en av min brors vänner om branden. Han kände de som hade hand om brevlådan och var riktigt förbannad. Jag minns hur mycket jag skämdes när jag berättade för honom vilka vi var som gjort det. Som tur var insåg han likväl som jag att vi inte menat något illa. Han berättade det inte heller vidare för någon, å andra sidan eldade vi aldrig mer några brevlådor.

En kort tid efter det var vi gamla nog att ändå få vara ute när vi ville. Det förtog hela spänningsmomentet och det var också slutet på vara nattliga promenader. Idag hade upprörda människor med brösttoner kunnat gorma om ungdomensförfall, skändande av heliga platser och propsat på stegling och omhändertagande. Egentligen handlade det dock bara om några som inte var mogna nog att förstå vilka effekter deras handlande skulle få.

Jag tänker på det ibland när jag läser kvällstidningarnas hetsrubriker.

Så var det då det här med blogstafetten. Till Sadsmile vill jag skicka följande ämne:

"Den mest märkvärdiga, underliga och besynnerliga plats jag varit på, person jag mött och händelse jag varit med om."

Lycka till!