2008-02-04

Tchad, Sudan, Darfur-krisen och propaganda

Rebellarmén i Tchads huvudstad Ndjamena tycks ha tvingats tillbaka och utlänningarna har nu till stor del evakuerats. Som vanligt är det fransmännen som är mest aktiva. Redan för två år sen hjälpte de till att avvärja en statskupp mot Tchads president, även om de offentligt förnekade det.

Tchad blev "oberoende" från Frankrike 1960, om landet nu kan sägas vara oberoende när presidenten endast sitter kvar p.g.a franskt ingripande och fransk militär befunnit
sig i landet sedan 1986. Sedan frigörelsen har aldrig ett maktskifte skett via val. Varje ny president har tillträtt via en statskupp, likaså den nuvarande president Déby. Déby var tidigare general under diktatorn Habré, men efter en splittring 1989 bildade han en egen rebellstyrka som tog makten 1990.

Déby har senare valts i tre omgångar, de senare två under omfattande valfusk och den sista också under bojkott från oppositionen. Déby har senare tappat stora delar av det stöd han hade inom militären när han lät ändra vallagen för att kunna bli vald ytterligare en gång.

Även om den avgörande faktorn för rebellernas intåg i Ndjamena utan tvekan är de EU-soldater som skulle skickats för att skydda flyktingar från Sudan finns det långt fler orsaker till missnöje både med västvärlden och med Déby. Pengar som världsbanken avsatt till att bygga oljeledningar har istället använts för att köpa vapen till att hålla presidenten vid makten. Forbes har också pekat ut landet som ett av världens mest korrumperade länder.

En annan avgörande faktor är fientligheten mellan Tchad och Sudan. Tchad har under lång tid bekostat rebeller i Sudan och Sudans huvudstad Ndjamena har också varit värd för flera möten för de sudanska rebelledarna. Sudan i sin tur har gett stöd till rebelledarna som nu försökt att inta Tchads huvudstad. Båda länderna har varit totalt ointresserade av de civila dödsoffren.

Sudanesiska flyktingar i Tchad


Peter TakirambuddeHuman Rights Watch säger:

"Tchad och Sudan stödjer olika upprorsrörelser på båda sidor gränsen medans miliserna skövlar östra Tchad och civila får kämpa för sig själva. Tchad är för upptaget med att bekämpa rebeller för att skydda sin egen befolkning och kanske gör allting värre genom att stödja valda milisgrupper."

Det är under förevändningen av att vilja skydda dessa civila som EU velat skicka över 4000 soldater till området, även FN internt inte tycks ha en aning om vad truppernas egentliga uppgift skulle bestå av. Utan tvekan har detta bara gjort situationen värre och är den direkta orsaken till att rebeller nu beslutat sig för att gå in i Tchads huvudstad. Rebellgrupperna i Tchad ser de västerländska trupperna som ett direkt försvar till den korrupta regimen och Sudan är rädd för att de kommer att användas som invasionsstyrka för att komma åt landets olja och uran.

Sudan har givetvis orsak till att vara oroligt för en västlig invasion. Vad vi ofta glömmer här är hur det 2:a sudanesiska inbördeskriget inleddes. 1978 hittades olja i södra Sudan. Fem år senare började Sudan People's Liberation Army sina attacker mot den sudanesiska regeringen. Ledare för SPLA var den amerika-utbildade John Garang. John Garang hade fått sin utbildning i det ökända Fort Benning i USA, mer känt som School of the Americas, den amerikanska militärskola som lärde ut tortyr och statskupper.

Med stöd från USA kunde Garang inledningsvis köpa över 3000 rebeller till sin sida. Detta blev inledningen till inbördeskrig som varade från 1983 till 2005 och ledde till över 1.5 miljoner människors död och fyra miljoner som drivits på flykt. Garang stöddes under hela inbördeskriget av amerikanska kristna grupper och också delvis av den amerikanska regeringen. 1996 investerade USA minst 20 miljoner dollar i militärutrustning för att störta Sudans regering.

SLA milis i Darfur


Sudan-experten Gill Lusk fällde följande kommentar om Garang i dennes dödsruna då han dog i en flygolycka år 2005:


"John Garang tolererade inte några avvikelser och den som inte höll med honom fängslades eller dödades."

Detta inbördeskrig avslutades med att södra Sudan fick begränsad autonomi inklusive kontroll över delar av oljeinkomsterna. Spänningar råder dock fortfarande över vilka delar av Sudan som ska räknas in i den devlis autonoma regionen.

Under hela tiden, både under inbördeskriget och Darfur-konflikten, har det varit uppenbart att västvärlden arbetat mot den sudanesiska-regeringen, först med stöd till de kristna rebellerna, sedan till Tchad. Intressant nog använder sig amerikanska CIA av uppgifter från Sudan vid sin krigföring i Irak. Sudanesiska underrättelsemän infiltrerar rebellrörelsen då många reser via Sudan för att ta sig till Irak. En CIA officer förklarar:

"Det är inte mycket som blonda, blåögda officerare från USA kan göra i mellanöstern, och det finns inget de kan göra i Irak. Sudaneserna kan ta sig dit vi inte kan. De är araber. De kan vandra runt."


CIA har också haft direkta möten med Sudans säkerhetschef.

Från Darfur

Annars har USA vid ett flertal fall avslöjats med direkta lögner mot Sudan i hopp om att hetsa upp stämningen mot landet. John Bolton, en tid USA:s FN-ambassadör, ljög om att Sudan försökte forska fram biologiska stridsmedel, trots att CIA inte gav detta något stöd. Och under 1998 bombade USA sönder en läkemedelsfabrik i Sudan och kallade den för en "fabrik för kemiska stridsmedel". I själva verket var det FN som bekostat fabrikens uppbyggnad och den stod för 60% av alla Sudans mediciner.

Sudan har också arresterat sju personer som de påstått försökt göra förfalskade "våldtäktsvideos". När konflikten i Darfur startade överdrev USAID offren med uppskattningar på att upp till en miljon människor skulle dö redan under krigets första fyra månader. Nu efter tre år, nära tio gånger så lång tid, har konflikten endast skördat en femtedel av den mängd offer som USAID uppskattade.

Den värsta propaganda-attacken var nog då den franska "välgörenhetsorganisationen" Zoe's Ark gick ut med ett stort PR-meddelande om att den skulle rädda 10 000 föräldralösa barn från Darfur. Istället kidnappade de 103 barn från Tchad, satte på dem bandage med fejkat blod, gav dem falska identifikationskort och försökte flyga hem dem till Frankrike.

Tanken var att filma barnen för att "dra uppmärksamhet till folkmordet i Darfur". Organisationen hade tillgång till både franskt militärt flygplan och andra militära inrättningar. För mer propaganda, läs här.

Demonstrationer i Chad mot den franska "hjälporganisationen"


En annan del av propagandan är den om Janjaweed-miliserna som alltid omnämns som något sorts legosoldater till Sudans regering. I själva verket betyder "Janjaweed" endast "En beväpnad man till häst". Ofta har det också varit synonymt med "bandit". Att kalla dessa nomader för "araber" eller jordbrukarna för "afrikaner" är att bortse från alla de mängder av etniska grupper som lever i Sudan. I praktiken är alla svarta, afrikaner, muslimer och arabisktalande. Nomadernas attacker mot bofasta jordbrukar har pågått under långt längre tid än den nuvarande konflikten i Darfur. Som FN konstaterar:


"Det finns inget nytt i de etniska konflikterna mellan nomader av arabiskt ursprung och byar av jordbrukare som hör till afrikanska stammar i Darfur, men numera har de blivit mer dödliga efter angriparna är bättre beväpnade."

I grund och botten den stora konflikten sin orsak i och med svälten 1987, även om konflikter funnits sedan 70-talet, då nomadfolken började organisera sig och också beväpna sig bättre. Nomaderna behöver de värdefulla vattentillgångarna, som ofta finns i närheten av jordbruk, för sina hjordar. På samma sätt råder konflikt över skördemark som odlas av jordbrukare, men där nomaderna låter sin boskap beta. När svält eller torka råder försöker nomaderna helt sonika driva bort jordbrukarna.

I gengäld skapade jordbrukarna organisationerna SLA och JEM för att skydda sig. År 2003 riktade SLA den första stora attacken mot myndigheterna i Darfur och konflikten tog ordentlig fart. SLA hade nära kontakt med John Garangs SPLA och dess attacker just mot oljefält har lett många till att tro att USA och andra länder (såsom Erithrea och Israel) varit involverade i organisationens skapande.

The Guardian skriver vid konfliktens inledning (2004):

"Franvåron av antikrigsskeptiker när det gäller prospektet att skicka trupper till Sudan är extra underligt med tanke på att Darfur har olja. För två år sedan stod demonstranter och ropade "inget blod för olja" i Irak, ändå tycks de inte ha märkt att det ligger enorma, otappade resurser både i södra Sudan och södra Darfur."


Från Darfur


Även Jerusalem Post skriver om just det faktum att nästan all organisation gällande en demonstration mot Sudan startades av judiska grupper i USA:

"Det faktum att de agressiva i Darfur är aramiska muslimer - även om det bör sägas att offren också till största delen är muslimer och att de stödjs av regimen i Khartoum som backas upp av Arabförbundet har fått en del människor att ifrågasätta de verkliga motiven för en del av de judiska oranisationer som deltar i demonstrationen"


Allt eftersom konflikten tilltagit har tillgången till mat minskat och kriget om det som finns har hårdnat med än mer dödsoffer skapade och en allt kraftigare svält. Även växthuseffekten spelar en roll.

Även om både Sudans regering och SLA har skrivit på ett fredsavtal är det långt kvar innan det råder fred i Sudan. Rebellgrupper har börjat slåss med varandra och även nomaderna har börjat egna konflikter i kampen om resurser. Fortfarande är dock situationen i Darfur långt bättre än i andra av världens konflikthärdar. Dödandet har gått ned efter fredsavtalet, i gengäld är det långt, långt värre i Somalia, Irak och Kongo.

Men i Irak och Somalia kan vi inte skylla på den andra sidan och Kongo har ju inte ens olja att stjäla.

Från Irak


Läs i SvD om bättre fredsskapande åtgärder än militär. Läs också The Guardians artikel om nödsituationer där man kan hjälpa människor utan militärt våld. Och grubbla över varför det alltid är intressantast att ingripa i situationer där man får döda folk.

Andra bra artiklar: här, här och här.

2 kommentarer:

Krigsblogg 2007 sa...

...hehe... som vanligt är det bara du och jag som tar ansvar för den verkligt väsentliga utrikesbevakningen här i landet.

Välkommen in på min hemsida och se på en helt annorlunda analys av händelserna i Tchad...

/Krigsblogg

Hampus Eckerman sa...

Häpp, läste den tidigare idag!