Okända massakrer och västligt historieförnekande

Tidningen The Guardian skriver om hur väst döljer och tystar ned de brott mot mänskligheten som utförs. Hur kolonialismens förintelser förblir okända:

"I boken Late Victorian Holocausts, publicerad år 2001, berättar Mike Davis historien om den svält som dödade mellan 12 och 29 miljoner indier. Dessa människor blev, demonstrerar han, mördade av brittisk statspolitik."

1876, när El Niño spred förödelse bland bönderna vid Deccan-platån fanns ett överskott av risk och vete i Indien. Den brittiske Lord Lytton krävde dock att det skulle exporteras till England, mitt under svältens höjdpunkt. När bönderna började svälta blev tjänstemännen beordrade att "motarbeta hjälparbete på alla möjliga sätt". Ny lagstiftning från 1877 förbjöd "privata hjälpdonationer mot påföljden av fängelsestraff om de skulle inverka på marknadens vetepriser".


Samtidigt som bönder internerades i arbetsläger med högre dödlighen än Buchenwald startades en militär kampanj för att driva in skatter som skulle finansiera britternas krig i Afghanistan. Den kampanjen gjordes odödlig av Rudyard Kipling i hans dikt "Den unge brittiske soldaten" vars två sista verser lyder:

"If your officer's dead and the sergeants look white,
Remember it's ruin to run from a fight:
So take open order, lie down, and sit tight,
And wait for supports like a soldier.
Wait, wait, wait like a soldier . . .

When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your
brains An' go to your Gawd like a soldier.
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
So-oldier _of_
the Queen!"

Britterna drevs ut ur Afghanistan med svansen mellan benen, men innan dess hade spritt död och förödelse runt sig med sin utsvältningspolitik. Både Oud och Punjabi hade under tre år fått rekordskördar, men den brittiska exportpolitiken ledde till minst 1.25 miljoner döda i de orterna. Detta brott, som dödat mellan dubbla och femdubbla mängden människor som den nazistiska förintelsen, förblir i dag okänd.

The Guardian tar ett exempel till, om hur de vita bosättarna i Kenya tryckte ned Mau Mau-upproret 1950:

"Efter att ha blivit utslängda från sin bästa mark och blivit berövade alla politiska rättigheter började Kikuyu-folket organisera sig - en del våldsamt - mot kolonialmakten. Britterna svarade med att spärra in upp till 320 000 av dem i koncentrationsläger. De flesta av återstoden - mer än en miljon - hölls i "omgärdade byar". Fångar frågades ut med hjälp av "avskärning av öron, borrandet av hål i trummhinnan, piskning till döden, hälla paraffin över fångarna som sedan antändes och bränna trumhinnorna med cigaretter". Brittiska soldater använde sig av "kastrationsinstrument i metall" för att kapa av testiklar och fingrar. "När jag skar av hans kulor", skröt en bosättare, "hade han inga öron och hans öga, det högra tror jag, hängde ut ur dess ögonhåla". Soldaterna blev tillsagda att de kunde skjuta vem de ville "så länge de var svarta"".

Mer än 100 000 Kenyaner mördades eller svalts ihjäl i fånglägren.

The Guardian listar fler exempel på brittiska koloniala brott som folkmordet i Tasmanien, kollektivbestraffningen i Malaya, bombningen av byar i Oman, det smutsiga kriget i norra Yemen och fördrivningen av befolkningen från Diego Garcia, långt i från de enda på listan. Och då ska vi minnas att det fanns fler kolonialmakter, Belgien lyckades ju t.ex ta kål på halva Kongos befolkning. Kolonialismen i sig var långt dödligare och brutalare än både Hitlers nazism och Stalins kommunism.

Så hur kommer det sig att vi nästan aldrig får läsa om dessa händelser? Att våra skolböcker aldrig nämner svälten i Bengalen. Att Levande Historia håller knäpptyst om kolonialismen. Att tidningarna blott i undantagsfall skriver om västliga brott. Tvärtom vill ju vissa framhålla att vi ska tala mindre om kolonialismen.

I större delen av världen har människor en helt annan syn på västlig politik. Vår tystnad om de egna brotten är en av orsakerna till detta. I Hiroshima-muséet kunde en sanning läsas på en skylt: "Vill du veta något om din egen nations historia, läs skollböckerna hos dina grannländer".

Själv skulle jag föredra att historian också fanns med i våra skolböcker.