Okända massakrer och västligt historieförnekande

Tidningen The Guardian skriver om hur väst döljer och tystar ned de brott mot mänskligheten som utförs. Hur kolonialismens förintelser förblir okända:

"I boken Late Victorian Holocausts, publicerad år 2001, berättar Mike Davis historien om den svält som dödade mellan 12 och 29 miljoner indier. Dessa människor blev, demonstrerar han, mördade av brittisk statspolitik."

1876, när El Niño spred förödelse bland bönderna vid Deccan-platån fanns ett överskott av risk och vete i Indien. Den brittiske Lord Lytton krävde dock att det skulle exporteras till England, mitt under svältens höjdpunkt. När bönderna började svälta blev tjänstemännen beordrade att "motarbeta hjälparbete på alla möjliga sätt". Ny lagstiftning från 1877 förbjöd "privata hjälpdonationer mot påföljden av fängelsestraff om de skulle inverka på marknadens vetepriser".


Samtidigt som bönder internerades i arbetsläger med högre dödlighen än Buchenwald startades en militär kampanj för att driva in skatter som skulle finansiera britternas krig i Afghanistan. Den kampanjen gjordes odödlig av Rudyard Kipling i hans dikt "Den unge brittiske soldaten" vars två sista verser lyder:

"If your officer's dead and the sergeants look white,
Remember it's ruin to run from a fight:
So take open order, lie down, and sit tight,
And wait for supports like a soldier.
Wait, wait, wait like a soldier . . .

When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your
brains An' go to your Gawd like a soldier.
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
So-oldier _of_
the Queen!"

Britterna drevs ut ur Afghanistan med svansen mellan benen, men innan dess hade spritt död och förödelse runt sig med sin utsvältningspolitik. Både Oud och Punjabi hade under tre år fått rekordskördar, men den brittiska exportpolitiken ledde till minst 1.25 miljoner döda i de orterna. Detta brott, som dödat mellan dubbla och femdubbla mängden människor som den nazistiska förintelsen, förblir i dag okänd.

The Guardian tar ett exempel till, om hur de vita bosättarna i Kenya tryckte ned Mau Mau-upproret 1950:

"Efter att ha blivit utslängda från sin bästa mark och blivit berövade alla politiska rättigheter började Kikuyu-folket organisera sig - en del våldsamt - mot kolonialmakten. Britterna svarade med att spärra in upp till 320 000 av dem i koncentrationsläger. De flesta av återstoden - mer än en miljon - hölls i "omgärdade byar". Fångar frågades ut med hjälp av "avskärning av öron, borrandet av hål i trummhinnan, piskning till döden, hälla paraffin över fångarna som sedan antändes och bränna trumhinnorna med cigaretter". Brittiska soldater använde sig av "kastrationsinstrument i metall" för att kapa av testiklar och fingrar. "När jag skar av hans kulor", skröt en bosättare, "hade han inga öron och hans öga, det högra tror jag, hängde ut ur dess ögonhåla". Soldaterna blev tillsagda att de kunde skjuta vem de ville "så länge de var svarta"".

Mer än 100 000 Kenyaner mördades eller svalts ihjäl i fånglägren.

The Guardian listar fler exempel på brittiska koloniala brott som folkmordet i Tasmanien, kollektivbestraffningen i Malaya, bombningen av byar i Oman, det smutsiga kriget i norra Yemen och fördrivningen av befolkningen från Diego Garcia, långt i från de enda på listan. Och då ska vi minnas att det fanns fler kolonialmakter, Belgien lyckades ju t.ex ta kål på halva Kongos befolkning. Kolonialismen i sig var långt dödligare och brutalare än både Hitlers nazism och Stalins kommunism.

Så hur kommer det sig att vi nästan aldrig får läsa om dessa händelser? Att våra skolböcker aldrig nämner svälten i Bengalen. Att Levande Historia håller knäpptyst om kolonialismen. Att tidningarna blott i undantagsfall skriver om västliga brott. Tvärtom vill ju vissa framhålla att vi ska tala mindre om kolonialismen.

I större delen av världen har människor en helt annan syn på västlig politik. Vår tystnad om de egna brotten är en av orsakerna till detta. I Hiroshima-muséet kunde en sanning läsas på en skylt: "Vill du veta något om din egen nations historia, läs skollböckerna hos dina grannländer".

Själv skulle jag föredra att historian också fanns med i våra skolböcker.

Liberalerna och fattigdomen

Mikael Nyberg skriver en intressant artikel på Aftonbladets kultursidor. Han nämner, liksom jag tidigare, det faktum att världsbanken tidigare räknat katastrofalt fel när man försökt få fram hur många fattiga som finns i Indien och Kina:

"Det började i våras med att nytt statistiskt material tvingade fram en nedskrivning av Kinas och Indiens bruttonationalprodukter med 40 procent med hänsyn till valutornas köpkraft. Av samma skäl vänder Världsbanken nu upp och ner på sin statistik över fattigdomens utbredning.

Tidigare hette det att antalet kineser som tvingas leva på mindre än en dollar om dagen pressats ner till 100 miljoner. Enligt de nya beräkningarna är de tre gånger så många, 300 miljoner. I Indien har den uppskattade mängden extremt fattiga fördubblats från 400 miljoner till 800 miljoner. "

Mikael Nyberg stannar dock inte där:

"För sina internationella jämförelser räknar banken om statistik från olika länder till dollar. Då är det vanskligt att använda växelkurserna. Valutasvängningar får stort genomslag, och måttet på vad man får för pengarna på den lokala marknaden kan bli missvisande. I USA kostar en Big Mac drygt tre dollar, men i Sverige räcker detta belopp, växlat till kronor, bara till två tredjedelar av en hamburgare. Räknat i Big Mac är alltså svenska inkomster mindre värda än de synes vara."

Det där är ett stort problem som vi tidigare sett gällande världsbankens definition av fattigdom. Som fattig räknas den som lever på under en dollar om dagen, ibland används två som mätvärde. Men siffran är inte inflationsskyddad. En dollar idag kan vara långt mindre värd en den var för fem år sedan och det är länge, länge sedan måttgränsen sattes. Siffran är också extremt trubbig, om en tillräckligt stor andel av befolkningen ökar sin medelinkomst från 0.99 cent till 1.01 räknas de inte som fattiga längre, men deras liv har knappt ändrats. Det är en av orsakerna till att de som vill framhärda hur fattigdomen minskar, som högerfolket på tidningen Arena, gärna använder denna metod.

Magnus Jiborn och Lars Truedsson är sådana personer. I Arena från år 2006 skriver de:

"Men tvärtemot vad de flesta tror så minskar antalet extremt fattiga i världen för varje år. Sedan 1980 har antalet människor som lever i extrem fattigdom minskat med 400 miljoner, motsvarande mer än halva Europas befolkning."

Nu berodde detta visserligen, som ovan nämnts, på en felräkning som de två inte kunde känna till. I själva verket hade ju fattigdomen ökat med 200 miljoner människor. Men de kunde ändå varit klart skeptiska till sin mätmetod. Detta är hur de vill definiera fattigdom:

"Enligt FN:s Human Development Report lever cirka 1,1 miljarder människor i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar om dagen. "

Faktum är att om de istället utgått från två dollar hade de knappt fått någon minskning alls. Det var ju just inflationen som putade åtskilliga över just en dollar strecken, men inte var de märkbart mindre fattiga för det.

Andra, bättre, sätt finns att mäta fattigdom som t.ex livslängd, kaloriintag och barnadödlighet. Vid användning av dessa siffror skulle dock spridningen av fattigdomen se helt anorlunda ut. Vilket givetvis är förklaringen till att de inte används. Dock ska vi vara medvetna om att även om fattigdomen ökat i absoluta tal så har den minskat i andel. Vilket självklart är positivt.


Mats Wingborg skriver också i Arena:

"Den sammantagna bilden visar på en kraftig ekonomisk inbromsning. I över 80 länder i världen var BNP per capita högre 1990 än i dag. Den amerikanska studien visar dessutom att höjningen av välfärden avstannat eller avtagit. De stora ramstegen när det gäller medellivslängd, utbildning och barnadödlighet skedde 1960-1980 och inte de två senaste decennierna.

Ett undantag från trenden är Östasien och i synnerhet Kina. Där har både ekonomi och välfärd fortsatt att förbättras i snabb takt, vilket också lett till en imponerande minskning av antalet fattiga. Den ekonomiska tillväxten i Kina har på 15 år lyft 250 miljoner människor ur djup fattigdom."

Fast där blev det visst också fel. 200 miljoner människor mer var ju fattiga. Endast 50 miljoner hade lyfts från fattigdom samtidigt som resten av världen stagnerat. 50 miljoner är dock i absoluta tal en oerhörd siffra.

Vad säger den religiöse Timbro-liberalen Johan Norberg om detta då? Tja, i sin blogg låtsas han som om han inte ens har någon pejl på dessa uppdaterade siffror och tramsar fram med en gammal, ouppdaterad, rapport från 2002.



Och i SvD använder han också gamla siffror och tjoar glatt:

"Sedan 1980-talets början har den extrema fattigdomen minskat med en halv miljard människor, trots en explosiv befolkningsökning."

Vilket inte stämmer alls, i själva verket har den ökat i absoluta tal. Roligt nog tillägger han:

"I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat. Som förre FN-chefen Kofi Annan har konstaterat: ”De
stora förlorarna är inte de som har utsatts för alltför mycket globalisering. Det är de som har lämnats utanför globaliseringen.”"

Och där gav han en feting smäll till folkpartiets Birgitta Ohlsson som nyligen på Expressen glatt utropade att "många afrikanska länder är på frammarsch. Demokratin går framåt och på många håll är tillväxten imponerande."

Nå, även Expressen tyckte väl Birgitta Ohlsson var lite opåläst. Så här skrev de dagen efter:

"Det tragiska bakslaget i Kenya är en påminnelse om hur djupa problemen alltjämt är i Afrika. Gång på gång håller Afrika-optimisterna fram lyckade exempel som sägs visa på kontinentens renässans – Uganda, Sydafrika, Kenya. Och gång på gång ser vi hur dessa succéer förvandlas till besvikelser."

Visst är det kul att vara positiv. Men det är roligare att gå efter fakta.

Mer nyheter:

• Enligt Pentagon öppnade amerikanska fartyg nästan eld mot iranska fartyg efter att iranska patrullbåtar ska ha hotat dem med att de skulle "explodera inom några minuter". Iran själva säger att det var en vanlig händelse då de amerikanska patrullbåtarna tillfrågades över vad de gjorde vid iranskt territorialvatten och och därefter fortsatte åt sitt håll. Likheter med då USA startade Vietnam-kriget efter att ha fejkat en attack vid Tonkin-bukten får inte dras.



• Majoriteten av de utländska stridanden i den irakiska motståndsrörelsen kommer från Libyen och Saudiarabien - både allierade till USA.



• Analytiker menar att om Kenya skulle bryta samman så skulle USA också förlora Somalia. Kenya var en av de tilltänkta platserna för AFRICOM, det militära centralkommando USA vill inrätta för att kunna intervenera i olika afrikanska länder. Valfusket i Kenya kan ha berott på att USA vill ha en ledare som kunnat garantera en plats för AFRICOM.



• De 60% av befolkningen i Pakistan som vill att någon form av sharialagar skulle spela större roll i landet är också extra intresserade av att demokrati införs. 70% av befolkningen tror att USA:s mål är att försvaga och splittra Islam. 80% av anser att USA:s närvaro är ett hot, medans endast 60% säger det om talibanerna. Som ett svar på detta funderar USA på att intervenera direkt i Pakistan.



• Amerikanska företag vill använda sig av afrikansk kanonmat i Irak.