Povel är död! :(

I 12-års åldern gick jag i sjätteklass vid Igelbodaskolan i Saltsjöbaden. Vid ena sidan av skolan passerade Saltsjöbanan förbi mellan Igelboda och Tippen-station. Järnvägsspåret gick längs med en kulle ett antal meter över skolgården och vid kullens nedre del fanns ett staket som hindrade oss barn från att springa upp på spåret. Året innan, precis efter den första snön fallit, hade någon klättrat över staketet och stegat upp namnet för det just då populäraste rockbandet i snön. Jag minns inte vilket det var, men det kan ha varit KISS eller Iron Maiden.

Den som skrivit i den detta namn hade i vilket fall bytt årskurs och därmed skola förra terminen. Det här året var det jag som var på väg hem över skolgården. Det var jullov och det hade snöat hela ledigheten. Längs med banvallen låg snön som ett täcke av vitt ritpapper. Den var precis lagom fuktig, lätt att trampa upp utan att delar högre upp skulle rasa och förstöra de nyuppspårade bokstäverna. Ingen nöjeshatande vuxen var i närheten som kunde hindra mig att klättra över staketet, att bli den som förkunnade årets bästa musikskapare för resten av alla skolans elever.

Efter en sista titt runt omkring mig hasade jag över staketet vid banvallens vänstra ände. Jag tog ett långt steg ut så inga onödiga steg skulle förstöra renheten i texten. Sedan började jag trampa upp bokstav för bokstav. För varje steg trampade jag upp och ned flera gånger så avtrycket skulle bli djupt och inte förstöras av nya snöfall. Efter säkert minst 30 minuter var jag klar. Jag hävde mig tillbaka över staketet sprang några steg bort och betraktade de bokstäverna, högre än jag själv. Perfekt! Sedan sprang jag hem. Det var hade blivit rejält kallt och bävernylån kan bara skydda för så mycket långsamt metodiskt arbete i snön.

Vid vårterminens start hade ingen ny snö fallit. I stora bokstäver, synliga för hela skolan kunde alla se vem härskaren på musikhimlen var. "POVEL RAMEL" förkunnade mitt budskap i lysande vita bokstäver.

* * *

I går fick jag ett mail förklarade att Povel Ramel gått bort vid 85-års ålder. Povel var länge min stora idol och även om jag visste att han var gammal så känns det ända som en otrolig förlust. Han hann aldrig fullborda sitt opus. Kokosnöten är oöppnad. Punchen saknar fortfarande is, tvålen är spårlöst försvunnen och jag kommer aldrig att få reda på vad det stod på den franska biljetten.

Jag vet inte riktigt hur man kommer att högtidlighålla det här i Sverige. Om det kommer att finns kondoleansböcker att skriva i, en öppen minnesstund eller kanske t.o.m en TV-sänd begravning. Jag vet bara att jag kommer att missa allt detta då jag för tillfället är i Hong Kong. Så jag får försöka göra det bästa möjliga.

Jag kommer att bojkotta purjolök i en månad, chansa när jag går på toaletten, ta av mig skorna, prata högljudd skånska i telefon och stoppa kyckling i örat när jag flyger. Dessutom kommer jag att kalla alla hundar för gullet, äta stångkorv istället för kallskuret, proppa arsenik i frukostfrallan och påpeka att Knasper faktiskt stod DÄR.

* * *

Som avslutning, för att hedra Povels minne, vill jag citera den märkliga manicken från "Min Fars Fabrik":

"Zum. I Zum-zum. Zum-zum zipp! Blubb-blubb-blubb-blubb!"

(Läs mer om Povels död i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen)