Världsbanken skulden till svältkatastrofen

För några några månader sedan skrev jag om svälten i Bengalen som dödade mellan 12 och 29 miljoner indier. Denna svält var helt orsakad av det brittiska imperiets ekonomiska politik som bl.a förbjöd hjälpdonationer till fattiga om det kunde påverka marknadens vetepriser. Mitt under svältens höjdpunkt började det tidigare överskottett av ris och vete exporteras till England.

Boken Late Victorian Holocausts ger bra information om svälten i Bengalen

Mycket tyder på att den nuvarande svältkatastrofen också är skapad av den ekonomiska politik som förts av dagens imperie - denna gång representerat av WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden. Raj Patek skriver bra om det i The Guardian.

Alla dessa tre organisationer har entusiastiskt förespråkat frihandel mellan länder och i kraven har funnits borttagande av lagring av sädborttagande av alla handelshinder som skyddat lokala jordbrukare samt upphävande av alla subventioner till lokala jordbrukare.

Utan subventioner blev många småskaliga jordbrukare tvungna att lägga ned eftersom de inte kunde konkurrera med de stora industrierna i Europa och USA. När prisstegringarna sedan blev ett faktum i den rika världen blev de fattiga plötsligt tvungna att betala de rikas priser. Den buffert som tidigare funnits i form av lokala jordbruk försvan med subventionerna. Världsbanken själv erkänner:

"Trots att resultaten varierat mellan länder så har bankens ansträngningar bidragit till att förbättra den makroekonomiska miljön och den ekonomiska disciplinen i många länder. Emellertid så har dessa förändringar inte varit nog för att stimulera den privata sektorns investeringar i flera kritiska områden från vilka den offentliga drogs bort. Konsekvensen blir att flera länder i Afrika möter orimliga gödselpriser, inadekvat sädesproduktion, dåliga transporter och begränsad kredittillgång."

Borttagandet av handelshindren har gjort dessutom gjort att det är lönsammare, för de kvarvarande större lokala jordbruken, att sälja maten på en internationell marknad som till skillnad från de egna invånarna har råd att betala högre priser. Storföretag har tillsammans sammarbetat för att hålla priserna uppe. Mer pengar i kistan för dessa större jordbrukare, men mindre mat i kistan för de fattiga.

Och vad är lösningen? För afrikanerna är svaret uppenbart protektionism. Precis raka motsatsen till vad alla frihandelsförespråkare tjatat om.

I Haiti har redan premiärministern blivit blivit utkickad. Ändå sedan USA i ett maktövertagande sparkade ut den valde och folkligt populäre presidenten Jean-Bertrand Aristide har Haitis maktelit hållit makten med valfusk och med FN:s soldater som stormtrupper. År 2006 tillsattes presidenten Réne Préval under ett spektakel av fejkade röster och omfattande valfusk som ibland av diktaturälskare kallas för "val" och nu valde han sin premiärminister som syndabock.

I Aftonbladet skriver Wolfgang Hansson som vanligt tämligen okunnigt om Zimbabwe:

"Sydafrikas president Thabo Mbeki och Zimbabwes övriga grannar brukar hylla den tysta diplomatin som bästa sättet att påverka Robert Mugabe. Nog har de varit tysta, alltid. I åratal. Vad har de uppnått? Absolut ingenting. Läget i Zimbabwe har aldrig varit så katastrofalt som nu med massvält och en inflation på 165 000 procent."

Hansson glömmer dock bort en extremt viktig bidragande orsak till inflationen och svälten i Zimbabwe. Sanktionerna från USA och EU. Australiens utrikesminister sa för ett år sedan:

"Vi kan inte införa ekonomiska sanktioner mot landet - det är redan bankrupt. Om vi inför totala ekonomiska sanktioner mot Zimbabwe från det internationella samhället skulle det vara ett dödsstraff mot miljoner av Zimbabwier, vanligt folk, vi kan inte göra det!"

För EU och USA var det dock inga problem. USA införde sanktioner mot Zimbabwe redan 2001 i vad de på orwellskt nyspråk kallade US Zimbabwe Democracy and Economic Recovery Act. Där i gavs order till IMF, Världsbanken och Afrikanska Utvecklingsbanken att ständigt rösta mot alla lån till Zimbabwe.

Förrutom att ta bort alla dessa lånmöjligheter garanterades också långt högre räntor om Zimbabwe mot förmodan skulle lyckas låna av någon annan. Det omöjliggjorde också förhandlingar om tider för återbetalningar. För sanningen är det här. Zimbabwe har under denna period av svält och hårda tider återbetalat 1.5 miljarder kronor till IMF. Lite för IMF, men mycket för Zimbabwe.

Dessutom har EU och USA lagt beslag på alla de pengar som Zimbabwe haft investerat i utlandet och nu kunnat använda för egna investeringar eller tillbakabetalningen av lång. Uttryckt på annat sätt: Den ekonomiska buffert Zimbabwe haft har stulits av den rika världen. Zimbabwes chef för Reserve Bank of Zimbabwe är också förbjuden att resa utomlands för att diskutera affärer.

Utan tvekan har Robert Mugabe gjort många ekonomiska misstag som direkt påverkat ekonomin och visst bär han en stor del av skulden för Zimbabwes situation. Men han bär inte den skulden ensam. Många aktörer utanför har hjälpt till med att sänka Zimbabwe i ruin.

Andra tidningar: ETC

Veckans citat: 36 000 barn dör av fattigdom varje dag

"Vi blir ständigt tillsagda att den 11:e september 2001 var en dag som förändrade världen och - enligt John McCain - justifierar ett 100:a årigt krig mot de som Amerika uppfattar som fiender. Och ändå, medans världen sörjer de 3000 döda, osyldiga amerikanerna, rapporterar FN rutinmässigt att dödssiffrorna för de barn som dör av fattigdom inte har förändrats. Den siffran för den 11:e september, 2001, var mer än 36 000 barn. Det är samma siffra varje dag. Den har inte ändrats. Det är inte nyheter."

/John Pilger, för Information Clearing House, 9/4-2008



Andra bloggar: Rawia Morra om belägringen av Gaza, Mickey Barczyk om ett vikingaskepp gjort av glasspinnar

Uppdaterad 2008-04-12: Nontelly ger uppdaterade siffror från UNICEF som säger att numera dör endast 27 000 barn varje dag, nio gånger fler än under 11:e september. Fortfarande inga nyheter.

Martin Luther Kings död - 40 år och en vecka senare

The Guardian har en en intressant artikel om Martin Luther King, på årsdagen av hans död, som beskriver hur kraftigt han och den svarta människorättsrörelsen bekämpades av den amerikanska administrationen:

"I Augusti 1967, fyra månader efter att King kallade den amerikanska staten för världens största leverantör av våld idag", tre månader efter att 30 medlemmar i svarta Patnher-partiet marcherade, beväpnade, in i den Kaliforniska statens huvudstad och fram på tidningarnas löpsedlar över hela världen gav J Edgar Hoover, chefen för USA:s inrikesbyrå för upprätthållande av lagen, Federal Bureau of Investigation, följande direktiv: "Skälet för detta nya kontraspionageåtagande är att avslöja, splittra, avleda, miskreditera och på andra sätt neutralisera dessa aktiviteter från svarta nationalister, hattypsorganisationer och grupperingar, deras ledarskap, talesmän, medlemmar och supporters.""

Bland "hattypsorganisationerna" fanns Southern Christian Leadership Conference, den människorättsrörelse som King var den förste ledaren för. Endast fem månader senare kom nästa direktiv. FBI skulle hindra uppkomsten av en "Messias", en ledare som kunde ena de olika svarta grupperingarna, vare det Malcolm X, Martin Luther King eller Elija Muhammed. Både direktiven inlemmades i vad som kallas för COINTELPRO, ett amerikanskt program för att förfölja, diskretiditera, övervaka och trakassera dissidenter. Flera i den svarta människorättsrörelsen tvingades fly till Sverige.

Martin Luther Kings tal om Vietnam: "Beyond Vietnam, tid att bryta tystnaden"

Stokely Carmichael, en gång "hederspremiärminister" för de svarta pantrarna, fick från sin mor reda på att de svarta pantrarna var ute efter att döda honom. Detta efter att hon informerats om detta, falskeligen, från FBI. Carmichael började därefter distansiera sig från rörelsen och lämnade snart landet. Malcolm X:s livvakter, dagen han blev skjuten, var polisagenter som infiltrerat rörelsen. FBI:s livvakter var kända för sitt hur dåligt jobb de skötte, när svarte panter-ledaren Fred Hampton sköts till döds av polis var det hans livvakt som gett dem en karta över hans hem.

Hoover själv startade rykten om Martin Luther Kings otrohet och sexuella eskapader i hopp om att diskreditera honom. Dessa planterade rykten florerar nu i tidningasartiklar överallt i världen. Utöver det spreds historien till pressen om hur han var "kommunist" och hur hans kampanj för fattiga var en del av planerandet av våldsanvändande mot staten.

Totalt spenderade den amerikanska staten 100 miljoner dollar, i dagens pengavärde motsvarande nära tre miljarder kronor, på att destabilisera och krossa alla självständighets-, människorätts-, freds- och vänsterrörelser i USA.

Än idag är dessa rörelser i stort sett marginaliserade i den amerikanska debatten.

* * *

När det skrivs om Martin Luther King idag görs det mycket av hans icke-våldkamp. Liksom med Nelson Mandela har alla kanter slipats bort för att hans budskap ska bli så lättsmält som möjligt och ifrågasätta dagens normer. I själva verket var Martin Luther King långt mer fördömande än flera av dagens svarta ledare. 1968 förklarade King krig mot fattigdomen:

"Om Amerika inte använder sin enorma rikedom för att göra sig av med fattigdomen och göra det möjligt för alla Guds barn att ha de basala nödvändigheterna kommer hon också att fara till helvetet."

Ett collage av tal av Martin Luther King om USA:s arrogans och krigsförande

Där påminner King mycket om Barack Obamas spirituella rådgivare Jeremiah Wright som efter ett uttalande, "God damn America!", blev utsatt för en hetskampanj så att Obama själv tvingades ta avstånd från hans åsikter. King konstaterade också det märkliga med USA:s ekonomiska system, det som nu sprider sig till resten av världen:

"Så ofta i America har vi socialism för de rika och en ovårdad fri företagande kapitalism för de fattiga."

King kritiserade kolonialismen, han kritiserade det ekonomiska system som låter de rika länderna parasitera på de fattiga, han kritiserade krigsindustrin, han kritiserade hela det kapitalistiska systemet. "Vem äger oljan?", frågade han. "Vem äger järnmalmen? Hur kommer det sig att folk behöver betala vattenräkningar i en värld som består av två tredjedelar vatten?"

Kanske är det därför som de politiker som idag säger sig beundra honom, nästan aldrig vill citera honom eller ljuger om hans åsikter (som t.ex SD och Dick Erixon, om någon skillnad där finns). Och kanske är det därför hans tal, alla filmade, aldrig visas på TV.

Andra bloggar om Martin Luther King:
USAval om hur McCain röstade mot en helgdag till Kings ära, Dick Erixon ljuger om Martin Luther King som var för riktat stöd till minoriteter, Emma Grön om rasismen i USA, Forum för Frihet om jakten på Kings dröm

Dokumentär om mordet på King, "Vem dödade Martin Lutker King?":
Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9, Del 10

The Economist om Kenya

En av de bättre artiklarna för att förstå den nuvarande konflikten i Kenya skrevs av The Economist i Juni. Den hittar ni här.

Liberalerna och fattigdomen

Mikael Nyberg skriver en intressant artikel på Aftonbladets kultursidor. Han nämner, liksom jag tidigare, det faktum att världsbanken tidigare räknat katastrofalt fel när man försökt få fram hur många fattiga som finns i Indien och Kina:

"Det började i våras med att nytt statistiskt material tvingade fram en nedskrivning av Kinas och Indiens bruttonationalprodukter med 40 procent med hänsyn till valutornas köpkraft. Av samma skäl vänder Världsbanken nu upp och ner på sin statistik över fattigdomens utbredning.

Tidigare hette det att antalet kineser som tvingas leva på mindre än en dollar om dagen pressats ner till 100 miljoner. Enligt de nya beräkningarna är de tre gånger så många, 300 miljoner. I Indien har den uppskattade mängden extremt fattiga fördubblats från 400 miljoner till 800 miljoner. "

Mikael Nyberg stannar dock inte där:

"För sina internationella jämförelser räknar banken om statistik från olika länder till dollar. Då är det vanskligt att använda växelkurserna. Valutasvängningar får stort genomslag, och måttet på vad man får för pengarna på den lokala marknaden kan bli missvisande. I USA kostar en Big Mac drygt tre dollar, men i Sverige räcker detta belopp, växlat till kronor, bara till två tredjedelar av en hamburgare. Räknat i Big Mac är alltså svenska inkomster mindre värda än de synes vara."

Det där är ett stort problem som vi tidigare sett gällande världsbankens definition av fattigdom. Som fattig räknas den som lever på under en dollar om dagen, ibland används två som mätvärde. Men siffran är inte inflationsskyddad. En dollar idag kan vara långt mindre värd en den var för fem år sedan och det är länge, länge sedan måttgränsen sattes. Siffran är också extremt trubbig, om en tillräckligt stor andel av befolkningen ökar sin medelinkomst från 0.99 cent till 1.01 räknas de inte som fattiga längre, men deras liv har knappt ändrats. Det är en av orsakerna till att de som vill framhärda hur fattigdomen minskar, som högerfolket på tidningen Arena, gärna använder denna metod.

Magnus Jiborn och Lars Truedsson är sådana personer. I Arena från år 2006 skriver de:

"Men tvärtemot vad de flesta tror så minskar antalet extremt fattiga i världen för varje år. Sedan 1980 har antalet människor som lever i extrem fattigdom minskat med 400 miljoner, motsvarande mer än halva Europas befolkning."

Nu berodde detta visserligen, som ovan nämnts, på en felräkning som de två inte kunde känna till. I själva verket hade ju fattigdomen ökat med 200 miljoner människor. Men de kunde ändå varit klart skeptiska till sin mätmetod. Detta är hur de vill definiera fattigdom:

"Enligt FN:s Human Development Report lever cirka 1,1 miljarder människor i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar om dagen. "

Faktum är att om de istället utgått från två dollar hade de knappt fått någon minskning alls. Det var ju just inflationen som putade åtskilliga över just en dollar strecken, men inte var de märkbart mindre fattiga för det.

Andra, bättre, sätt finns att mäta fattigdom som t.ex livslängd, kaloriintag och barnadödlighet. Vid användning av dessa siffror skulle dock spridningen av fattigdomen se helt anorlunda ut. Vilket givetvis är förklaringen till att de inte används. Dock ska vi vara medvetna om att även om fattigdomen ökat i absoluta tal så har den minskat i andel. Vilket självklart är positivt.


Mats Wingborg skriver också i Arena:

"Den sammantagna bilden visar på en kraftig ekonomisk inbromsning. I över 80 länder i världen var BNP per capita högre 1990 än i dag. Den amerikanska studien visar dessutom att höjningen av välfärden avstannat eller avtagit. De stora ramstegen när det gäller medellivslängd, utbildning och barnadödlighet skedde 1960-1980 och inte de två senaste decennierna.

Ett undantag från trenden är Östasien och i synnerhet Kina. Där har både ekonomi och välfärd fortsatt att förbättras i snabb takt, vilket också lett till en imponerande minskning av antalet fattiga. Den ekonomiska tillväxten i Kina har på 15 år lyft 250 miljoner människor ur djup fattigdom."

Fast där blev det visst också fel. 200 miljoner människor mer var ju fattiga. Endast 50 miljoner hade lyfts från fattigdom samtidigt som resten av världen stagnerat. 50 miljoner är dock i absoluta tal en oerhörd siffra.

Vad säger den religiöse Timbro-liberalen Johan Norberg om detta då? Tja, i sin blogg låtsas han som om han inte ens har någon pejl på dessa uppdaterade siffror och tramsar fram med en gammal, ouppdaterad, rapport från 2002.



Och i SvD använder han också gamla siffror och tjoar glatt:

"Sedan 1980-talets början har den extrema fattigdomen minskat med en halv miljard människor, trots en explosiv befolkningsökning."

Vilket inte stämmer alls, i själva verket har den ökat i absoluta tal. Roligt nog tillägger han:

"I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat. Som förre FN-chefen Kofi Annan har konstaterat: ”De
stora förlorarna är inte de som har utsatts för alltför mycket globalisering. Det är de som har lämnats utanför globaliseringen.”"

Och där gav han en feting smäll till folkpartiets Birgitta Ohlsson som nyligen på Expressen glatt utropade att "många afrikanska länder är på frammarsch. Demokratin går framåt och på många håll är tillväxten imponerande."

Nå, även Expressen tyckte väl Birgitta Ohlsson var lite opåläst. Så här skrev de dagen efter:

"Det tragiska bakslaget i Kenya är en påminnelse om hur djupa problemen alltjämt är i Afrika. Gång på gång håller Afrika-optimisterna fram lyckade exempel som sägs visa på kontinentens renässans – Uganda, Sydafrika, Kenya. Och gång på gång ser vi hur dessa succéer förvandlas till besvikelser."

Visst är det kul att vara positiv. Men det är roligare att gå efter fakta.

Mer nyheter:

• Enligt Pentagon öppnade amerikanska fartyg nästan eld mot iranska fartyg efter att iranska patrullbåtar ska ha hotat dem med att de skulle "explodera inom några minuter". Iran själva säger att det var en vanlig händelse då de amerikanska patrullbåtarna tillfrågades över vad de gjorde vid iranskt territorialvatten och och därefter fortsatte åt sitt håll. Likheter med då USA startade Vietnam-kriget efter att ha fejkat en attack vid Tonkin-bukten får inte dras.



• Majoriteten av de utländska stridanden i den irakiska motståndsrörelsen kommer från Libyen och Saudiarabien - både allierade till USA.



• Analytiker menar att om Kenya skulle bryta samman så skulle USA också förlora Somalia. Kenya var en av de tilltänkta platserna för AFRICOM, det militära centralkommando USA vill inrätta för att kunna intervenera i olika afrikanska länder. Valfusket i Kenya kan ha berott på att USA vill ha en ledare som kunnat garantera en plats för AFRICOM.



• De 60% av befolkningen i Pakistan som vill att någon form av sharialagar skulle spela större roll i landet är också extra intresserade av att demokrati införs. 70% av befolkningen tror att USA:s mål är att försvaga och splittra Islam. 80% av anser att USA:s närvaro är ett hot, medans endast 60% säger det om talibanerna. Som ett svar på detta funderar USA på att intervenera direkt i Pakistan.



• Amerikanska företag vill använda sig av afrikansk kanonmat i Irak.

Kenya och fattigdomen

Kenyas regering har förbjudit all direktsänding av radio och tv-program, samtidigt som de sagt att det absolut inte är ett försök att "sätta munkavle på medierna och begränsa deras frihet". Samtidigt har polis gått till anfall med tårgas och vattenkanoner mot de demonstranter och upplopsmakare som gett sig ut på gatorna. Våldet har dock minskat, även om underströmmar finns kvar. Det finns i dagsläget ingen som helst orsak att dra paraleller till Darfur, Kongo eller Rwanda.

Kenyas chefsåklagare har förklarat att en oberoende undersökning måste göras gällande presidentens valfusk, likaså 22 av valkommissionärerna som tagit detta till högsta domstolen. Inga av partierna verkar dock vara intresserade.

Enligt internationella hjälparbetare har numera nästan 200 000 människor flytt sina hem och en halv miljon kan behöva hjälp denna månad. Många av dem lär dock säkert ha behövt hjälp redan innan valet. Stridigheterna verkar dock inte vara politiska, beväpnade gäng passar på att att stjäla och råna i det allmäna kaoset. Genom att försöka hänvisa till etniska konflikter får de en ursäkt att driva bort folk från deras hem för att sedan själva kunna plundra och ta över dem. Fattigdomen i Nairobis slumm är enorm och desperationen gör att våldet får en långt kraftigare utsträckning.

Senaste numret av Ordfront (1-2/2008) har en lång artikel om Kibera, Nairobis största slummområde, där en miljon människor lever under missär:

"Här finns ingen stadsplanering. Ingen infrastruktur överhuvudtaget. Eller offentlig service. Inga vattenledningar. Ej heller el, avlopp, sophämtning, sjukvårdsinrättningar eller fungerande vägar. Gatunätet har uppstått av slump, efter hand, mänskliga myrstigar i vindlingar krokar och snäva gränder.

Värst är nog det sanitära läget. En latrin betyder ett hål i marken, delat av 50 hushåll. Vanligaste toaletten är dock en plastpåse. Om natten slungas de efter användning som handgranater över taken. Landar ofta i och vid de bäckar där många tar sitt vatten.

Rent vatten säljs i 25-litersdunkar för upp till tio gånger mer än vad kranvattnet kostar i Nairobis finare områden."

Ordfront konstaterar:

"Att slummen är ett helvete är ingen falsk bild. Kibera är ett hål av fattigdom och elände, en människolivskvarn, som det är nästan omöjligt att ta sig upp ur för egen maskin. Och de flesta försök att ovanifrån uppgradera området slutar bara i en omflyttning av fattigdomen. Roten finns kvar, i underutvecklingen, orättvisorna och korruptionen."

Kibera är ett av områdena för det värsta våldet och fördrivningarna. Är det någon som är förvånad?

Guero fortsätter rapportera från plats, Camjam har också bilder från upploppen. DN och SvD skriver om hur viktig Kenya är som partner för USA (som jag skrivit om i tidigare), Expressen bryr sig mest om svenskar som inte är längre är där och Aftonbladet skriver en bra sammanfattning av situationen.

Mer nyheter:

• Igår skrev jag om hur en irakisk soldat sköt ihjäl två amerikanska soldater. Idag får jag reda på att det var för att de hade börjat slå och sparka på en gravid irakisk kvinna.
  
  
• FN försöker nu skapa ett nytt program som ska ge mat åt en miljon fördrivna irakier. Detta efter att den irakiska regeringen misslyckats kapitalt, halverat matransonerna och uteslutit fem miljoner människor från hjälp. Även de flyktingar som tagit sig till Syrien ska få del av denna hjälp.
  
  
• Röstmaskinerna för det amerikanska valet fungerar inte, ger felaktiga resultat och är omöjliga att kontrollera i efterhand.

Kenya är en ekonomisk konflikt, ej en etnisk

Bloggaren Guero, närvarande på plats i Kenya och skeptisk till den allmäna medierapporteringen, tipsar mig om en artikel i SvD. Så här säger SvD i sin analys, gjord av statsvetaren Anders Sjögren:

"Ekonomiska motsättningar spelar stor roll, eftersom anledningen till valfusket är att en ekonomisk elit vill slå vakt om sina privilegier. Även om det i dag tar sig etniska uttryck är det väldigt mycket en klassfråga."

Vidare konstaterar SvD att oppositionen vanns i 6 av landets 8 provinser, att valfusk misstänks i de övriga två (som jag skrivit om tidigare).



Även brittiska The Guardian konstaterar att det handlar om en ekonomisk konflikt och inte ett "stammkrig" som vita reportrar gärna gillar att kalla konflikter i Afrika (svarta har stammkrig, vita har etniska konflikter). The Guardian skriver:

"Men denna veckas våldsamheter har visat motsatsen; att vardagliga saker som socialpolitik, samhällsservice och infrastruktur påverkar, och att långt före Presdent Kibaki riggade valet så hade han misslyckats med att göra tillräckligt för att förbättra Kenya.

I 2005 drabbade masaierna vid Mau-stupet vid kanten av Rift Valleysamman med Kikuyu-nybyggarna gällande vatten. Floderna och bäckarna hade ebb och endast en enda gemensam vattenpump fanns som en säker källa till vatten för hela samhället. Myndigheterna skulle ha tagit hänsyn till denna miljöfråga, gällande torkan som orsakades av avskogningen i Rift Valley, och konstaterat det sociala behovet av fler borrhål. Istället avfärdade Kibakis ministrar skärmytslingarna som en "etnisk konflikt" och fortsatte att doppa sina fingrar i den offentliga plånboken."

Efter att ha konstaterat korruptionen hos den sittande presidenten, Mwai Kibaki, och hans regering fortsätter tidningen om oppositionsledaren Raila Odinga:

"Raila Odingas Langata-distrikt innefattar Kibera, den största slummen i Afrika med över en miljon människor som trängts samman i omöjligt små skjul vid kanten av öppna avlopp. Den innehåller faktiskt en tredjedel av hela Nairobis befolkning, men får endast del av 2% av stadens utgifter för vatten. Dess skolor och vägar får ännu futtigare andelar. I denna myllrande fattigdom och frustration är det lätt för en politisk ledare att skapa stöd för en politisk samling, enbart genom att lova gratis matt och dryck för en dag."

DN skriver också:

"Livet i Nairobis slum är inte lätt, och det är ett av de stora skälen till det utbredda och numera våldsamma missnöjet med president Kibaki. Trots en rekordhög ekonomisk tillväxt under hans regeringstid de senaste fem åren lever nästan hälften av kenyanerna på mindre än en dollar om dagen."

Som inte det vore nog med tramset om stammkrig finns det olika troll som fått för sig att Odinga, enbart för att han skulle vara muslim, skulle vilja införa någon sorts Sharia-lagar. Och han är inte ens muslim. Muslimska företrädare har kallat detta för rena smutskastningen som utförts med hjälp av förfalskade dokument. Ett dokument har funnits fritt tillgängligt och öppet, det har inte innehållit något om Sharia-lagar. Istället har det handlat om hur diskrimineringen av muslimer bör bekämpas.


Kristna grupper har däremot spridet ett annat, förfalskat dokument. Där har de skrivit in saker som att den kristne Odinga skulle vilja låta den muslimska minoriteten införa Sharia i hela landet. Kyrkan som spridit detta dokument, Evangelical Alliance of Kenya, har också ljugit om hans religion. De skriver att han är "presumtiv muslim" trots att han är en döpt kristen som regelbundet går till kyrkan.

Och vad skriver Expressen om det hela? Jo, där vill Mark Klamberg skicka ned fina svenska soldater för att röja upp bland de svarta afrikanerna. Kongo, Somalia och Darfur får vänta, det är Kenya vi ska jämföra med Rwanda:

"Jag anser att när hoten mot människor är av denna karaktär har Sverige och andra länder ett ansvar att ingripa även om det saknas FN-mandat. För det fall inget annat visar sig tillräckligt, handlar det i klartext om att skicka fredsbevarande eller fredsframtvingande trupper till landet."

Krig är alltid en rolig lösning för de som inte vill bry sig om grundläggande samhällsproblem som fattigdom och hunger.

---

Inslag från Inside Story från innan valet:

Birgitta Ohlsson som neokolonialist

Birgitta Ohlsson skriver en positiv krönika om Afrika i dagens Expressen:

"Antalet allvarliga väpnade konflikter i Afrika (med färre än 1000 döda) har minskat från tolv för tio år sedan till tre i dag. Demokratin går framåt om än på skakiga ben."

Som en händelse som ser ut en tanke kommer Ohlssons krönika in samtidigt som 70 000 människor drivits på flykt och trehundrata människor dödats på en enda dag. Och även om Ohlsson skriver om Sudan så är hon märkbart tyst om både Kongo och Somalia där långt värre konflikter råder. Med USA:s hjälp har Ethiopien valt att invadera Somalia och på så vis krossa vad FN-experter har talat om som "Somalias gyllene era", en tid då kriget var slut, pirater och rövarband var drivna på flykten och folk börjat bygga upp sina liv igen. Efter Ethiopiens inmarch är landet återigen krossat och rövarbanden är tillbaka.

"- Intressant. Gappet mellan rika och fattiga är inte så stort som vi trodde."

Ohlssons krönika, som Expressen valt att lansera med den osmakliga meningen "Sluta tjafsa om kolonialismen" och därmed sagt att svarta livsöden knappast är något Levande Historia bör bevärdiga sig med, är påtagligt ohistorisk. Om Marocko skriver hon:

"Samtidigt gömmer sig afrikanska diktatorer fortfarande bakom tal om kolonialism trots att den enda koloni som finns kvar i Afrika är en inhemsk affär där nordafrikanska Marocko sedan 1975 ockuperat Västsahara."

Men ända sedan 1975 har USA sponsrat Marockos ockupation av det mineralrika Väst-Sahara enligt klassisk kolonial modell, Marocko får 20% av USA:s bistånd till afrika. Så sent som förra året blockerade USA, Storbritannien och Frankrike ett fördömmande av Marocokos brott mot mänskliga rättigheter i FN:s säkerhetsråd. USA ger också militör hjälp och träning och har i gentjänst fått koncessioner för mineraler, olja och naturgas för amerikanska företag.

Om Zimbabwe skriver Ohlsson:

"För att visa de forna kolonialherrarna att den afrikanska solidariteten är stark hålls diktaturledare som Zimbabwes Robert Mugabe om ryggen och allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i grannländer ses ofta som ”interna angelägenheter”. Av rädsla att åter kallas kolonialist tassar många västländer på tå inför afrikanska ledare med knappt torkat blod på sina händer."

Från Nigeria.

Det är naturligtvis inte mer sant än att de vita forna kolonialherrarna vill att deras solidaritet fortfarande är stark när det gäller att sätta ner foten om deras forna svarta undersåtar. Sydafrika har gjort mycket klart att stora delar av krisen i Zimbabwe beror på Storbritanniens försök att strypa landets ekonomi och förhindra en uppgörelse mellan parterna i landet:

"Det mest bekymmersamma är att Storbritannien forsätter att förneka sin roll som den huvudsaklige protagonisten gällande Zimbabwe och att de envisas med aktiviteterna för att isolera Zimbabwe. [...] Inga av de västliga länder som har infört de sanktioner som stryper Zimbabwes ekonomi har visat någon vilja att lyfta dem."

Och faktum är ju att oppositionen nu slutit ett avtal med Mugabe, framförhandlat av Sydafrikas Tabo Mbeki, vilket lett till att 30 parlamentsledamöte fått avgå och antalet parlamentariker ökas från 120 till 210. Flera av de hårda medie- och säkerhetslagarna har avskaffats. Detta hade naturligtvis kunnat rapporteras som positiva framsteg av Birgitta Ohlsson.

Ohlsson skriver också:

"Men att Sydafrika har världens mest moderna konstitution, att skyskraporna är högre i många afrikanska huvudstäder än på hemmaplan eller att några länder i dag har en tillväxttakt på fem procent eller mer (vilket är mer än vad Sverige hade under våra framgångsår 1870 till1970) det skriver vi alltför sällan om."

Visst finns det mycket bra som sker i Afrika, men faktum är att det är den enda kontinent som blivit fattigare de senaste 25 åren, oavsett hur många fina hus som slås upp i de större städerna där den välbestälda befolkningen bor. 70% av de fattiga lever ju på landsbygden. De fem procenten tillväxt Ohlsson skriver om låter bra, men faktum är att mycket lite av tillväxten beror på lokala faktorer. Istället handlar det om höga handelspriser, efterskänkningar av skulder och en uppgående internationell ekonomi.

För två år sedan utropade G8-länderna att de skulle bekämpa fattigdomen i Afrika - och sänkte sedan biståndet med 5%. Och här är egentligen grunden av Ohlssons artikel:

"Alliansregeringen ska under våren omforma Sveriges Afrika-politik. Målet måste bli att den ska vara glasklar värderingsmässigt, modig i handling och aktivistisk i fält. Det har funnits en ängslan att våga vara värderingsstyrd ifråga om Afrika. Tycka-synd-om-mentaliteten har ofta vunnit framför att ställa krav på demokrati och gott ledarskap oavsett om det gäller bistånd, handel eller mänskliga rättigheter."

Nu ska de svarta få lära sig att inte tycka synd om sig själva av den modiga och aktivistiska regeringen. Vem bryr sig väl om att 12 miljoner barn dör av svält varje år? Här hoppar inga halta löss! Afrika-politiken ska läggas om och nya krav ska ställas på afrikanerna.

Den "liberala" synen på afrikaner?

Men faktum är ju att kolonialismen pågår för fullt. Senast krävde Världsbanken och IMF att få 73 miljoner USD från det urfattiga Etiopien, nära 10% av statsbudgeten, samtidigt som landet hotades av den värsta svälten på 20 år. Nigeria i sin tur tvingas betala 1.7 miljarder pund till Storbritannien, nära dubbelt så mycket som storbritannien ger i bistånd till hela afrika. Andra länder som nu krävs på pengar är Zambia, Mozambique och Malawi.

Det handlar om återbetalning av skulder som de västerländskt stödda diktatorerna i Afrika tvingats ta. Tanken är enkel: Om ni blir självständiga ska vi ha bundit upp er med lån för evig tid så ni aldrig kan föra en egen politik. Större delen av de löften om skuldavskrivningar som de rika länderna gett har brutits nästan direkt efter.

Andra sätt som kolonialismen fortgår på är att förhindra länder att ge lån till sina bönder. I Rwanda skulle staten vilja ge små banklån till bönder så de kan rosta kaffebönorna själva. Enligt handelsreglerna skulle de då bli bötfällda för "värdeaddering" enligt vad som kallas "Tariff escalation", skatter beroende på värdeökning av en produkt. Istället kan storföretag som Nestlé kamma in vinsterna.

Nej, vän till Afrika kan man nog inte säga att Birgitta Ohlsson är. Neokolonialist är nog ett bättre ord.

Kambodja: Fattigdom, Angkor Wat och landminor

I Kambodja ligger medelinkomsten på 2 dollar om dagen, vilket skulle placera ovanför fattigdomssträcket. Tyvärr är fattigdomssträcket en artificiel, icke inflationskorrigerad gräns, mest använd av olika pappersliberala knäppgökar som vill pastå att fattigdomen minskar även där den inte gör det. Dessutom är medelinkomsten för den vanlige medborgaren långt lägre, eftersom den korrumperade eliten kan tjäna 10.000-tusentals dollar i månaden.

Halva Kambodjas statsbudget består av utländska biståndspengar vilka glatt tas emot som personliga gåvor av olika myndighetspersoner eller spenderas på märkligheter som den australiensksia laxtrappan, byggd i ett land utan lax. Fattiga bönder, 85% av befolkningen bor på landsbygden, måste själva bekosta delar av skolorna och kan inte köpa diplomen som de rika. Ofta samlar en hel storfamilj för att en person ska kunna lära sig engelska.

Engelska är viktigt, eftersom det ger tillgång till den växande turistindustrin. Tyvärr gör Kambodjas laglöshet att vissa mindre trevliga delar av turismen också kommer fram. I huvudstaden Phnomh Penh blir man ständigt erbjuden att åka till skjutbanor startade av korrumperade militärer som vill ha en sidoinkomst. På en del av dem kan man skjuta på levande djur - en australiensisk tidning hävdade att 200 dollar gav tillgång till en ko och ett granatgevär.

Handeln med barn är också stor. En tredjedel av Kambodjas barn är undernärda och desperata föräldrar säljer dem till adoption och barnprostitution. Det senare har nu uppmärksammats och varningsskyltar, tidningsannonser och tipslinjer har upprättats både för kambodjaner och turister. I ett land där man kan köpa sig fri från mord är dock rättvisan lätt att undgå.

* * *

Angkor Wat och de kringliggande tempelstäderna är Kambodjas stora turistindustri och det märks. De mäktiga ruinerna besöks dagligen av tusentals besökare och myndigheterna står nu inför valet att uppföra avvspärrningar eller se templen nötas ut under stampande fötter och klåfingriga händer.

I studiesyfte bestämde jag och min bror, som åker med mig i Kambodja, oss för att skaffa lite extra information om ruinerna. Vi köpte därför den upplysande amerikanska filmen "Tomb Raider" och ägnade sedan 1 1/2 timme till att se hur fotomodellen Angelina Jolie bekämpade onda demoner och lömska hemliga organisationer samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att rasera de tusenåriga ruinerna. Själv var jag mest imponerad över hur hon änvände helikopter för att slippa beta biljett och hur hon lyckades undvika de japanska chartergrupperna.

Inne på det gigantiska tempelområdet som utgör Angkors tempelstäder finns något långt viktigare - landminemuseet. Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstör över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivance cancersjukhus.

Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.