George Bush (Krig), Dominique Strauss-Kahn (Svält), Billy Tauzin (Pest) och Ehud Olmert (Död)
Visar inlägg med etikett svält. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett svält. Visa alla inlägg
2008-04-19
2008-04-18
Världsbanken skulden till svältkatastrofen
För några några månader sedan skrev jag om svälten i Bengalen som dödade mellan 12 och 29 miljoner indier. Denna svält var helt orsakad av det brittiska imperiets ekonomiska politik som bl.a förbjöd hjälpdonationer till fattiga om det kunde påverka marknadens vetepriser. Mitt under svältens höjdpunkt började det tidigare överskottett av ris och vete exporteras till England.
Borttagandet av handelshindren har gjort dessutom gjort att det är lönsammare, för de kvarvarande större lokala jordbruken, att sälja maten på en internationell marknad som till skillnad från de egna invånarna har råd att betala högre priser. Storföretag har tillsammans sammarbetat för att hålla priserna uppe. Mer pengar i kistan för dessa större jordbrukare, men mindre mat i kistan för de fattiga.
Och vad är lösningen? För afrikanerna är svaret uppenbart protektionism. Precis raka motsatsen till vad alla frihandelsförespråkare tjatat om.
I Haiti har redan premiärministern blivit blivit utkickad. Ändå sedan USA i ett maktövertagande sparkade ut den valde och folkligt populäre presidenten Jean-Bertrand Aristide har Haitis maktelit hållit makten med valfusk och med FN:s soldater som stormtrupper. År 2006 tillsattes presidenten Réne Préval under ett spektakel av fejkade röster och omfattande valfusk som ibland av diktaturälskare kallas för "val" och nu valde han sin premiärminister som syndabock.
I Aftonbladet skriver Wolfgang Hansson som vanligt tämligen okunnigt om Zimbabwe:
Hansson glömmer dock bort en extremt viktig bidragande orsak till inflationen och svälten i Zimbabwe. Sanktionerna från USA och EU. Australiens utrikesminister sa för ett år sedan:
För EU och USA var det dock inga problem. USA införde sanktioner mot Zimbabwe redan 2001 i vad de på orwellskt nyspråk kallade US Zimbabwe Democracy and Economic Recovery Act. Där i gavs order till IMF, Världsbanken och Afrikanska Utvecklingsbanken att ständigt rösta mot alla lån till Zimbabwe.
Förrutom att ta bort alla dessa lånmöjligheter garanterades också långt högre räntor om Zimbabwe mot förmodan skulle lyckas låna av någon annan. Det omöjliggjorde också förhandlingar om tider för återbetalningar. För sanningen är det här. Zimbabwe har under denna period av svält och hårda tider återbetalat 1.5 miljarder kronor till IMF. Lite för IMF, men mycket för Zimbabwe.
Dessutom har EU och USA lagt beslag på alla de pengar som Zimbabwe haft investerat i utlandet och nu kunnat använda för egna investeringar eller tillbakabetalningen av lång. Uttryckt på annat sätt: Den ekonomiska buffert Zimbabwe haft har stulits av den rika världen. Zimbabwes chef för Reserve Bank of Zimbabwe är också förbjuden att resa utomlands för att diskutera affärer.
Utan tvekan har Robert Mugabe gjort många ekonomiska misstag som direkt påverkat ekonomin och visst bär han en stor del av skulden för Zimbabwes situation. Men han bär inte den skulden ensam. Många aktörer utanför har hjälpt till med att sänka Zimbabwe i ruin.
Andra tidningar: ETC
Boken Late Victorian Holocausts ger bra information om svälten i Bengalen
Mycket tyder på att den nuvarande svältkatastrofen också är skapad av den ekonomiska politik som förts av dagens imperie - denna gång representerat av WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden. Raj Patek skriver bra om det i The Guardian.
Alla dessa tre organisationer har entusiastiskt förespråkat frihandel mellan länder och i kraven har funnits borttagande av lagring av sädborttagande av alla handelshinder som skyddat lokala jordbrukare samt upphävande av alla subventioner till lokala jordbrukare.
Utan subventioner blev många småskaliga jordbrukare tvungna att lägga ned eftersom de inte kunde konkurrera med de stora industrierna i Europa och USA. När prisstegringarna sedan blev ett faktum i den rika världen blev de fattiga plötsligt tvungna att betala de rikas priser. Den buffert som tidigare funnits i form av lokala jordbruk försvan med subventionerna. Världsbanken själv erkänner:
"Trots att resultaten varierat mellan länder så har bankens ansträngningar bidragit till att förbättra den makroekonomiska miljön och den ekonomiska disciplinen i många länder. Emellertid så har dessa förändringar inte varit nog för att stimulera den privata sektorns investeringar i flera kritiska områden från vilka den offentliga drogs bort. Konsekvensen blir att flera länder i Afrika möter orimliga gödselpriser, inadekvat sädesproduktion, dåliga transporter och begränsad kredittillgång."
Borttagandet av handelshindren har gjort dessutom gjort att det är lönsammare, för de kvarvarande större lokala jordbruken, att sälja maten på en internationell marknad som till skillnad från de egna invånarna har råd att betala högre priser. Storföretag har tillsammans sammarbetat för att hålla priserna uppe. Mer pengar i kistan för dessa större jordbrukare, men mindre mat i kistan för de fattiga.
Och vad är lösningen? För afrikanerna är svaret uppenbart protektionism. Precis raka motsatsen till vad alla frihandelsförespråkare tjatat om.
I Haiti har redan premiärministern blivit blivit utkickad. Ändå sedan USA i ett maktövertagande sparkade ut den valde och folkligt populäre presidenten Jean-Bertrand Aristide har Haitis maktelit hållit makten med valfusk och med FN:s soldater som stormtrupper. År 2006 tillsattes presidenten Réne Préval under ett spektakel av fejkade röster och omfattande valfusk som ibland av diktaturälskare kallas för "val" och nu valde han sin premiärminister som syndabock.
I Aftonbladet skriver Wolfgang Hansson som vanligt tämligen okunnigt om Zimbabwe:
"Sydafrikas president Thabo Mbeki och Zimbabwes övriga grannar brukar hylla den tysta diplomatin som bästa sättet att påverka Robert Mugabe. Nog har de varit tysta, alltid. I åratal. Vad har de uppnått? Absolut ingenting. Läget i Zimbabwe har aldrig varit så katastrofalt som nu med massvält och en inflation på 165 000 procent."
Hansson glömmer dock bort en extremt viktig bidragande orsak till inflationen och svälten i Zimbabwe. Sanktionerna från USA och EU. Australiens utrikesminister sa för ett år sedan:
"Vi kan inte införa ekonomiska sanktioner mot landet - det är redan bankrupt. Om vi inför totala ekonomiska sanktioner mot Zimbabwe från det internationella samhället skulle det vara ett dödsstraff mot miljoner av Zimbabwier, vanligt folk, vi kan inte göra det!"
För EU och USA var det dock inga problem. USA införde sanktioner mot Zimbabwe redan 2001 i vad de på orwellskt nyspråk kallade US Zimbabwe Democracy and Economic Recovery Act. Där i gavs order till IMF, Världsbanken och Afrikanska Utvecklingsbanken att ständigt rösta mot alla lån till Zimbabwe.
Förrutom att ta bort alla dessa lånmöjligheter garanterades också långt högre räntor om Zimbabwe mot förmodan skulle lyckas låna av någon annan. Det omöjliggjorde också förhandlingar om tider för återbetalningar. För sanningen är det här. Zimbabwe har under denna period av svält och hårda tider återbetalat 1.5 miljarder kronor till IMF. Lite för IMF, men mycket för Zimbabwe.
Dessutom har EU och USA lagt beslag på alla de pengar som Zimbabwe haft investerat i utlandet och nu kunnat använda för egna investeringar eller tillbakabetalningen av lång. Uttryckt på annat sätt: Den ekonomiska buffert Zimbabwe haft har stulits av den rika världen. Zimbabwes chef för Reserve Bank of Zimbabwe är också förbjuden att resa utomlands för att diskutera affärer.
Utan tvekan har Robert Mugabe gjort många ekonomiska misstag som direkt påverkat ekonomin och visst bär han en stor del av skulden för Zimbabwes situation. Men han bär inte den skulden ensam. Många aktörer utanför har hjälpt till med att sänka Zimbabwe i ruin.
Andra tidningar: ETC
2008-03-18
Nya uppgifter om tortyren i Abu Ghraib
Röda Korset har förklarat Irak som en av de största humanitära kriserna i världen just nu. Sedan den amerikanska invasionen år 2003 har 2200 doktorer och sjuksystrar dödats och mer än 250 kidnappats. Av de 34 000 doktorer som fanns registrerade år 1990 har minst 20 000 lämnat landet.
Även sjukhusen saknar utrymme. Idag finns ca. 30 000 bäddar på 65 privata och 172 offentliga sjukhus - 80 000 för få. "Bättre säkerhet i vissa delar av Irak får inte dra uppmärksamheten från den fortsatta nöden hos miljoner av människor som har lämnats till sitt eget öde", säger Beatrice Megevand, chef för Röda Korset i Mellanöstern och Norra Afrika.
Frankrike bekräftar detta och utrikesministerns talesman säger:
Fyra miljoner irakier har nu drivits på flykt, 2.4 miljoner i irak och nära två miljoner i dess grannländer. De länder som startade kriget vägrar ta ansvar för de flyktingar de skapat.
Samtidigt berättar Amnesty att näringsbristen har ökat från 19% under sanktionsåren 1991-2003 till 28% nu. Under sanktionsåren räknade man med att 5000 barn under fem år dog varje månad som en direkt följd av sanktionerna, över en miljon irakier allt som allt. Nu räknar UNICEF med nära en fördubbling, 9000 barn döda barn i månaden!
Nya rapporter berättar om Abu Ghraib där tortyren var mer omfattande än tidigare sagt. Soptunnor fylldes med is som de nakna fångarna sedan sänkted ned i berättar Sergeanten Javal Davis som fick 6 månaders fängelse för sin roll. Davis berättar också om en förbränningsugn han trodde var ett krematorium eftersom det låg ben i den. Även kvinnor och barn hölls fångna i Abu Ghraib i ett försök att tillgångata utpressa fadern i familjen.
Sabrina Harman, känd som kvinnan som stod bredvid ett lik i Abu Ghraib och gjorde tummenupp-gester, berättar om när de öppnade upp liksäcken för en fånge för att kunna för att ta fotona.
Senare klassificerades dödsorsaken som mord. Ingen fälldes.
Bland tortyren i Abu Ghraib fanns misshandel, sömnbrist, matbrist och uppbindning av kroppen i en framåtlutad ställning så all vikt hamnar på handlederna i vad som kallas en "palestinsk upphängning" efter behandlingen i israeliska fängelser.
Medier: TV4:s Rolf Porseryd
Andra bloggar om Irak: Lasses blogg, Jinge, Ulf Bjereld
Även sjukhusen saknar utrymme. Idag finns ca. 30 000 bäddar på 65 privata och 172 offentliga sjukhus - 80 000 för få. "Bättre säkerhet i vissa delar av Irak får inte dra uppmärksamheten från den fortsatta nöden hos miljoner av människor som har lämnats till sitt eget öde", säger Beatrice Megevand, chef för Röda Korset i Mellanöstern och Norra Afrika.
Frankrike bekräftar detta och utrikesministerns talesman säger:
"Krisen i Irak är en av de allvarligaste i världen. I en situation där säkerheten är extremt skör finns det en humanitär situation av särskilt allvar."
Video från Corporal Jon Turner om en oprovocerad amerikansk attack mot en moské
Fyra miljoner irakier har nu drivits på flykt, 2.4 miljoner i irak och nära två miljoner i dess grannländer. De länder som startade kriget vägrar ta ansvar för de flyktingar de skapat.
Samtidigt berättar Amnesty att näringsbristen har ökat från 19% under sanktionsåren 1991-2003 till 28% nu. Under sanktionsåren räknade man med att 5000 barn under fem år dog varje månad som en direkt följd av sanktionerna, över en miljon irakier allt som allt. Nu räknar UNICEF med nära en fördubbling, 9000 barn döda barn i månaden!
VARNING: HEMSKA BILDER! Nya bilder från Abu Ghraib!
Nya rapporter berättar om Abu Ghraib där tortyren var mer omfattande än tidigare sagt. Soptunnor fylldes med is som de nakna fångarna sedan sänkted ned i berättar Sergeanten Javal Davis som fick 6 månaders fängelse för sin roll. Davis berättar också om en förbränningsugn han trodde var ett krematorium eftersom det låg ben i den. Även kvinnor och barn hölls fångna i Abu Ghraib i ett försök att tillgångata utpressa fadern i familjen.
Sabrina Harman, känd som kvinnan som stod bredvid ett lik i Abu Ghraib och gjorde tummenupp-gester, berättar om när de öppnade upp liksäcken för en fånge för att kunna för att ta fotona.
"[Vi] märkte på en gång att han inte på något sätt kunde ha dött av hjärtattack p.g.a alla såren och blodet som rann från hans näsa. Hans knän var blånade och hans lår var blånade vid genitalierna. Han hade fängselmärken på handlederna."
Senare klassificerades dödsorsaken som mord. Ingen fälldes.
Bland tortyren i Abu Ghraib fanns misshandel, sömnbrist, matbrist och uppbindning av kroppen i en framåtlutad ställning så all vikt hamnar på handlederna i vad som kallas en "palestinsk upphängning" efter behandlingen i israeliska fängelser.
En amerikansk soldat vittnar om behandling av irakier
Medier: TV4:s Rolf Porseryd
Andra bloggar om Irak: Lasses blogg, Jinge, Ulf Bjereld
2008-03-17
Stoppa de svenska vapnen till Irak!
Bra artikel av Åsa Linderborg och Erik Wijk på Aftonbladets kultur idag. Förutom att ta upp de över en miljon döda irakierna, de 4 miljoner som drivits på flykt, de 40% som saknar rent vatten, tar de också upp vilka som tjänar på kriget:
Andra bloggar: Rawia Morra om Palestina, Rødt och Knapsu om Irak
"De enda som tjänar på ockupationen är de som tar hem kontrakten för krigföringen och säkerheten. Storföretag som amerikanska Haliburton. Och svenska leverantörer med Saab-gruppen i spetsen.
Sveriges förbud mot vapenexport till krigförande länder är ett tragiskt skämt. De fem åren före kriget sålde vi för 2,2 miljarder kronor till USA. De fem senaste åren för 5,3 miljarder.
Oberoende av politisk åskådning eller religion, och alldeles oavsett om man vill inbilla sig att våldet där borta ytterst beror på någon muslimsk blodtörst, kan ingen som ser sig som demokrat och humanist acceptera att svenska vapen och svensk spetsteknologi ska bidra till blodbadet.
Det finns ett krav som kan ena alla krigsmotståndare: Inga svenska vapen till Irakkriget!"
Andra bloggar: Rawia Morra om Palestina, Rødt och Knapsu om Irak
2008-02-04
Tchad, Sudan, Darfur-krisen och propaganda
Rebellarmén i Tchads huvudstad Ndjamena tycks ha tvingats tillbaka och utlänningarna har nu till stor del evakuerats. Som vanligt är det fransmännen som är mest aktiva. Redan för två år sen hjälpte de till att avvärja en statskupp mot Tchads president, även om de offentligt förnekade det.
Tchad blev "oberoende" från Frankrike 1960, om landet nu kan sägas vara oberoende när presidenten endast sitter kvar p.g.a franskt ingripande och fransk militär befunnit
sig i landet sedan 1986. Sedan frigörelsen har aldrig ett maktskifte skett via val. Varje ny president har tillträtt via en statskupp, likaså den nuvarande president Déby. Déby var tidigare general under diktatorn Habré, men efter en splittring 1989 bildade han en egen rebellstyrka som tog makten 1990.
Déby har senare valts i tre omgångar, de senare två under omfattande valfusk och den sista också under bojkott från oppositionen. Déby har senare tappat stora delar av det stöd han hade inom militären när han lät ändra vallagen för att kunna bli vald ytterligare en gång.
Även om den avgörande faktorn för rebellernas intåg i Ndjamena utan tvekan är de EU-soldater som skulle skickats för att skydda flyktingar från Sudan finns det långt fler orsaker till missnöje både med västvärlden och med Déby. Pengar som världsbanken avsatt till att bygga oljeledningar har istället använts för att köpa vapen till att hålla presidenten vid makten. Forbes har också pekat ut landet som ett av världens mest korrumperade länder.
En annan avgörande faktor är fientligheten mellan Tchad och Sudan. Tchad har under lång tid bekostat rebeller i Sudan och Sudans huvudstad Ndjamena har också varit värd för flera möten för de sudanska rebelledarna. Sudan i sin tur har gett stöd till rebelledarna som nu försökt att inta Tchads huvudstad. Båda länderna har varit totalt ointresserade av de civila dödsoffren.
Det är under förevändningen av att vilja skydda dessa civila som EU velat skicka över 4000 soldater till området, även FN internt inte tycks ha en aning om vad truppernas egentliga uppgift skulle bestå av. Utan tvekan har detta bara gjort situationen värre och är den direkta orsaken till att rebeller nu beslutat sig för att gå in i Tchads huvudstad. Rebellgrupperna i Tchad ser de västerländska trupperna som ett direkt försvar till den korrupta regimen och Sudan är rädd för att de kommer att användas som invasionsstyrka för att komma åt landets olja och uran.
Sudan har givetvis orsak till att vara oroligt för en västlig invasion. Vad vi ofta glömmer här är hur det 2:a sudanesiska inbördeskriget inleddes. 1978 hittades olja i södra Sudan. Fem år senare började Sudan People's Liberation Army sina attacker mot den sudanesiska regeringen. Ledare för SPLA var den amerika-utbildade John Garang. John Garang hade fått sin utbildning i det ökända Fort Benning i USA, mer känt som School of the Americas, den amerikanska militärskola som lärde ut tortyr och statskupper.
Med stöd från USA kunde Garang inledningsvis köpa över 3000 rebeller till sin sida. Detta blev inledningen till inbördeskrig som varade från 1983 till 2005 och ledde till över 1.5 miljoner människors död och fyra miljoner som drivits på flykt. Garang stöddes under hela inbördeskriget av amerikanska kristna grupper och också delvis av den amerikanska regeringen. 1996 investerade USA minst 20 miljoner dollar i militärutrustning för att störta Sudans regering.
SLA milis i Darfur
Detta inbördeskrig avslutades med att södra Sudan fick begränsad autonomi inklusive kontroll över delar av oljeinkomsterna. Spänningar råder dock fortfarande över vilka delar av Sudan som ska räknas in i den devlis autonoma regionen.
Under hela tiden, både under inbördeskriget och Darfur-konflikten, har det varit uppenbart att västvärlden arbetat mot den sudanesiska-regeringen, först med stöd till de kristna rebellerna, sedan till Tchad. Intressant nog använder sig amerikanska CIA av uppgifter från Sudan vid sin krigföring i Irak. Sudanesiska underrättelsemän infiltrerar rebellrörelsen då många reser via Sudan för att ta sig till Irak. En CIA officer förklarar:
CIA har också haft direkta möten med Sudans säkerhetschef.
I grund och botten den stora konflikten sin orsak i och med svälten 1987, även om konflikter funnits sedan 70-talet, då nomadfolken började organisera sig och också beväpna sig bättre. Nomaderna behöver de värdefulla vattentillgångarna, som ofta finns i närheten av jordbruk, för sina hjordar. På samma sätt råder konflikt över skördemark som odlas av jordbrukare, men där nomaderna låter sin boskap beta. När svält eller torka råder försöker nomaderna helt sonika driva bort jordbrukarna.
I gengäld skapade jordbrukarna organisationerna SLA och JEM för att skydda sig. År 2003 riktade SLA den första stora attacken mot myndigheterna i Darfur och konflikten tog ordentlig fart. SLA hade nära kontakt med John Garangs SPLA och dess attacker just mot oljefält har lett många till att tro att USA och andra länder (såsom Erithrea och Israel) varit involverade i organisationens skapande.
The Guardian skriver vid konfliktens inledning (2004):
Tchad blev "oberoende" från Frankrike 1960, om landet nu kan sägas vara oberoende när presidenten endast sitter kvar p.g.a franskt ingripande och fransk militär befunnit
sig i landet sedan 1986. Sedan frigörelsen har aldrig ett maktskifte skett via val. Varje ny president har tillträtt via en statskupp, likaså den nuvarande president Déby. Déby var tidigare general under diktatorn Habré, men efter en splittring 1989 bildade han en egen rebellstyrka som tog makten 1990.
Déby har senare valts i tre omgångar, de senare två under omfattande valfusk och den sista också under bojkott från oppositionen. Déby har senare tappat stora delar av det stöd han hade inom militären när han lät ändra vallagen för att kunna bli vald ytterligare en gång.
Även om den avgörande faktorn för rebellernas intåg i Ndjamena utan tvekan är de EU-soldater som skulle skickats för att skydda flyktingar från Sudan finns det långt fler orsaker till missnöje både med västvärlden och med Déby. Pengar som världsbanken avsatt till att bygga oljeledningar har istället använts för att köpa vapen till att hålla presidenten vid makten. Forbes har också pekat ut landet som ett av världens mest korrumperade länder.
En annan avgörande faktor är fientligheten mellan Tchad och Sudan. Tchad har under lång tid bekostat rebeller i Sudan och Sudans huvudstad Ndjamena har också varit värd för flera möten för de sudanska rebelledarna. Sudan i sin tur har gett stöd till rebelledarna som nu försökt att inta Tchads huvudstad. Båda länderna har varit totalt ointresserade av de civila dödsoffren.
Sudanesiska flyktingar i Tchad
Peter Takirambudde på Human Rights Watch säger:
"Tchad och Sudan stödjer olika upprorsrörelser på båda sidor gränsen medans miliserna skövlar östra Tchad och civila får kämpa för sig själva. Tchad är för upptaget med att bekämpa rebeller för att skydda sin egen befolkning och kanske gör allting värre genom att stödja valda milisgrupper."
Det är under förevändningen av att vilja skydda dessa civila som EU velat skicka över 4000 soldater till området, även FN internt inte tycks ha en aning om vad truppernas egentliga uppgift skulle bestå av. Utan tvekan har detta bara gjort situationen värre och är den direkta orsaken till att rebeller nu beslutat sig för att gå in i Tchads huvudstad. Rebellgrupperna i Tchad ser de västerländska trupperna som ett direkt försvar till den korrupta regimen och Sudan är rädd för att de kommer att användas som invasionsstyrka för att komma åt landets olja och uran.
Sudan har givetvis orsak till att vara oroligt för en västlig invasion. Vad vi ofta glömmer här är hur det 2:a sudanesiska inbördeskriget inleddes. 1978 hittades olja i södra Sudan. Fem år senare började Sudan People's Liberation Army sina attacker mot den sudanesiska regeringen. Ledare för SPLA var den amerika-utbildade John Garang. John Garang hade fått sin utbildning i det ökända Fort Benning i USA, mer känt som School of the Americas, den amerikanska militärskola som lärde ut tortyr och statskupper.
Med stöd från USA kunde Garang inledningsvis köpa över 3000 rebeller till sin sida. Detta blev inledningen till inbördeskrig som varade från 1983 till 2005 och ledde till över 1.5 miljoner människors död och fyra miljoner som drivits på flykt. Garang stöddes under hela inbördeskriget av amerikanska kristna grupper och också delvis av den amerikanska regeringen. 1996 investerade USA minst 20 miljoner dollar i militärutrustning för att störta Sudans regering.
SLA milis i DarfurSudan-experten Gill Lusk fällde följande kommentar om Garang i dennes dödsruna då han dog i en flygolycka år 2005:
"John Garang tolererade inte några avvikelser och den som inte höll med honom fängslades eller dödades."
Detta inbördeskrig avslutades med att södra Sudan fick begränsad autonomi inklusive kontroll över delar av oljeinkomsterna. Spänningar råder dock fortfarande över vilka delar av Sudan som ska räknas in i den devlis autonoma regionen.
Under hela tiden, både under inbördeskriget och Darfur-konflikten, har det varit uppenbart att västvärlden arbetat mot den sudanesiska-regeringen, först med stöd till de kristna rebellerna, sedan till Tchad. Intressant nog använder sig amerikanska CIA av uppgifter från Sudan vid sin krigföring i Irak. Sudanesiska underrättelsemän infiltrerar rebellrörelsen då många reser via Sudan för att ta sig till Irak. En CIA officer förklarar:
"Det är inte mycket som blonda, blåögda officerare från USA kan göra i mellanöstern, och det finns inget de kan göra i Irak. Sudaneserna kan ta sig dit vi inte kan. De är araber. De kan vandra runt."
CIA har också haft direkta möten med Sudans säkerhetschef.
Från Darfur
Annars har USA vid ett flertal fall avslöjats med direkta lögner mot Sudan i hopp om att hetsa upp stämningen mot landet. John Bolton, en tid USA:s FN-ambassadör, ljög om att Sudan försökte forska fram biologiska stridsmedel, trots att CIA inte gav detta något stöd. Och under 1998 bombade USA sönder en läkemedelsfabrik i Sudan och kallade den för en "fabrik för kemiska stridsmedel". I själva verket var det FN som bekostat fabrikens uppbyggnad och den stod för 60% av alla Sudans mediciner.
Sudan har också arresterat sju personer som de påstått försökt göra förfalskade "våldtäktsvideos". När konflikten i Darfur startade överdrev USAID offren med uppskattningar på att upp till en miljon människor skulle dö redan under krigets första fyra månader. Nu efter tre år, nära tio gånger så lång tid, har konflikten endast skördat en femtedel av den mängd offer som USAID uppskattade.
Den värsta propaganda-attacken var nog då den franska "välgörenhetsorganisationen" Zoe's Ark gick ut med ett stort PR-meddelande om att den skulle rädda 10 000 föräldralösa barn från Darfur. Istället kidnappade de 103 barn från Tchad, satte på dem bandage med fejkat blod, gav dem falska identifikationskort och försökte flyga hem dem till Frankrike.
Tanken var att filma barnen för att "dra uppmärksamhet till folkmordet i Darfur". Organisationen hade tillgång till både franskt militärt flygplan och andra militära inrättningar. För mer propaganda, läs här.
Demonstrationer i Chad mot den franska "hjälporganisationen"
En annan del av propagandan är den om Janjaweed-miliserna som alltid omnämns som något sorts legosoldater till Sudans regering. I själva verket betyder "Janjaweed" endast "En beväpnad man till häst". Ofta har det också varit synonymt med "bandit". Att kalla dessa nomader för "araber" eller jordbrukarna för "afrikaner" är att bortse från alla de mängder av etniska grupper som lever i Sudan. I praktiken är alla svarta, afrikaner, muslimer och arabisktalande. Nomadernas attacker mot bofasta jordbrukar har pågått under långt längre tid än den nuvarande konflikten i Darfur. Som FN konstaterar:
"Det finns inget nytt i de etniska konflikterna mellan nomader av arabiskt ursprung och byar av jordbrukare som hör till afrikanska stammar i Darfur, men numera har de blivit mer dödliga efter angriparna är bättre beväpnade."
I grund och botten den stora konflikten sin orsak i och med svälten 1987, även om konflikter funnits sedan 70-talet, då nomadfolken började organisera sig och också beväpna sig bättre. Nomaderna behöver de värdefulla vattentillgångarna, som ofta finns i närheten av jordbruk, för sina hjordar. På samma sätt råder konflikt över skördemark som odlas av jordbrukare, men där nomaderna låter sin boskap beta. När svält eller torka råder försöker nomaderna helt sonika driva bort jordbrukarna.
I gengäld skapade jordbrukarna organisationerna SLA och JEM för att skydda sig. År 2003 riktade SLA den första stora attacken mot myndigheterna i Darfur och konflikten tog ordentlig fart. SLA hade nära kontakt med John Garangs SPLA och dess attacker just mot oljefält har lett många till att tro att USA och andra länder (såsom Erithrea och Israel) varit involverade i organisationens skapande.
The Guardian skriver vid konfliktens inledning (2004):
"Franvåron av antikrigsskeptiker när det gäller prospektet att skicka trupper till Sudan är extra underligt med tanke på att Darfur har olja. För två år sedan stod demonstranter och ropade "inget blod för olja" i Irak, ändå tycks de inte ha märkt att det ligger enorma, otappade resurser både i södra Sudan och södra Darfur."
Från Darfur
Även Jerusalem Post skriver om just det faktum att nästan all organisation gällande en demonstration mot Sudan startades av judiska grupper i USA:
"Det faktum att de agressiva i Darfur är aramiska muslimer - även om det bör sägas att offren också till största delen är muslimer och att de stödjs av regimen i Khartoum som backas upp av Arabförbundet har fått en del människor att ifrågasätta de verkliga motiven för en del av de judiska oranisationer som deltar i demonstrationen"
Allt eftersom konflikten tilltagit har tillgången till mat minskat och kriget om det som finns har hårdnat med än mer dödsoffer skapade och en allt kraftigare svält. Även växthuseffekten spelar en roll.
Även om både Sudans regering och SLA har skrivit på ett fredsavtal är det långt kvar innan det råder fred i Sudan. Rebellgrupper har börjat slåss med varandra och även nomaderna har börjat egna konflikter i kampen om resurser. Fortfarande är dock situationen i Darfur långt bättre än i andra av världens konflikthärdar. Dödandet har gått ned efter fredsavtalet, i gengäld är det långt, långt värre i Somalia, Irak och Kongo.
Men i Irak och Somalia kan vi inte skylla på den andra sidan och Kongo har ju inte ens olja att stjäla.
Från Irak
Läs i SvD om bättre fredsskapande åtgärder än militär. Läs också The Guardians artikel om nödsituationer där man kan hjälpa människor utan militärt våld. Och grubbla över varför det alltid är intressantast att ingripa i situationer där man får döda folk.
Andra bra artiklar: här, här och här.
2008-01-25
Berlinmurens fall i Gaza
Muhammed Omar skriver på sin blogg:
En del av muren i Gaza har redan fallit. Andra delar står kvar. För eller senare faller de också, under vilka förhållanden beror på Israels agerande.
Vi ses på lördag allihopa, 13:00 på Sergels Torg!
Andra som bloggar om detta: Anna Wester, Ali Esbati, Hans Linde
"Demonstrera på lördag mot Israels terrorattacker i Gaza. 9/11 inträffade en gång i USA, ja, men så många gånger i Palestina att ingen kommer ihåg datumen."
En del av muren i Gaza har redan fallit. Andra delar står kvar. För eller senare faller de också, under vilka förhållanden beror på Israels agerande.
Vi ses på lördag allihopa, 13:00 på Sergels Torg!
Andra som bloggar om detta: Anna Wester, Ali Esbati, Hans Linde
2008-01-22
Nya demonstrationer mot det israeliska mördandet i Gaza
2008-01-21
Demonstration för folket i Gaza!
Ida på Forum för Frihet tipsar om en demonstration i morgon (22/1) på Sergels Torg kl. 18:00 för folket i Gaza:
Vi ses där!
Även Anna Wester skriver (22/1):"Folket i Gaza kämpar sedan länge för grundläggande livsmöjligheter, därför är det omöjligt för dessa människor att ställa sig upp mot Hamas, vilket Israel ställer som krav, samt använder som argument för den kollektiva bestraffning man nu utför.
Samtidigt blundar man inför de ständigt ökande olaga bosättningarna, vilket självklart är skadligt för fredsprocessen, samt frustrerar palestiniernas möjlighet att skapa sin egen stat."
"SM-Stockholm ska tillsammans med Palestinska föreningen här i Stockholm anordna en demo för Gaza i morgon tisdag kl 18.00 från Sergels torg till israeliska ambassaden.
Vi behöver mobilisera nu så mejla/messa runt det här till alla ni känner i Stockholm. Och kom!!! Ta med palestinska flaggor och banderoller om ni har några hemma."
Vi ses där!
2008-01-16
Okända massakrer och västligt historieförnekande
Tidningen The Guardian skriver om hur väst döljer och tystar ned de brott mot mänskligheten som utförs. Hur kolonialismens förintelser förblir okända:
Samtidigt som bönder internerades i arbetsläger med högre dödlighen än Buchenwald startades en militär kampanj för att driva in skatter som skulle finansiera britternas krig i Afghanistan. Den kampanjen gjordes odödlig av Rudyard Kipling i hans dikt "Den unge brittiske soldaten" vars två sista verser lyder:
Britterna drevs ut ur Afghanistan med svansen mellan benen, men innan dess hade spritt död och förödelse runt sig med sin utsvältningspolitik. Både Oud och Punjabi hade under tre år fått rekordskördar, men den brittiska exportpolitiken ledde till minst 1.25 miljoner döda i de orterna. Detta brott, som dödat mellan dubbla och femdubbla mängden människor som den nazistiska förintelsen, förblir i dag okänd.
The Guardian tar ett exempel till, om hur de vita bosättarna i Kenya tryckte ned Mau Mau-upproret 1950:
Mer än 100 000 Kenyaner mördades eller svalts ihjäl i fånglägren.
The Guardian listar fler exempel på brittiska koloniala brott som folkmordet i Tasmanien, kollektivbestraffningen i Malaya, bombningen av byar i Oman, det smutsiga kriget i norra Yemen och fördrivningen av befolkningen från Diego Garcia, långt i från de enda på listan. Och då ska vi minnas att det fanns fler kolonialmakter, Belgien lyckades ju t.ex ta kål på halva Kongos befolkning. Kolonialismen i sig var långt dödligare och brutalare än både Hitlers nazism och Stalins kommunism.
Så hur kommer det sig att vi nästan aldrig får läsa om dessa händelser? Att våra skolböcker aldrig nämner svälten i Bengalen. Att Levande Historia håller knäpptyst om kolonialismen. Att tidningarna blott i undantagsfall skriver om västliga brott. Tvärtom vill ju vissa framhålla att vi ska tala mindre om kolonialismen.
I större delen av världen har människor en helt annan syn på västlig politik. Vår tystnad om de egna brotten är en av orsakerna till detta. I Hiroshima-muséet kunde en sanning läsas på en skylt: "Vill du veta något om din egen nations historia, läs skollböckerna hos dina grannländer".
Själv skulle jag föredra att historian också fanns med i våra skolböcker.
"I boken Late Victorian Holocausts, publicerad år 2001, berättar Mike Davis historien om den svält som dödade mellan 12 och 29 miljoner indier. Dessa människor blev, demonstrerar han, mördade av brittisk statspolitik."1876, när El Niño spred förödelse bland bönderna vid Deccan-platån fanns ett överskott av risk och vete i Indien. Den brittiske Lord Lytton krävde dock att det skulle exporteras till England, mitt under svältens höjdpunkt. När bönderna började svälta blev tjänstemännen beordrade att "motarbeta hjälparbete på alla möjliga sätt". Ny lagstiftning från 1877 förbjöd "privata hjälpdonationer mot påföljden av fängelsestraff om de skulle inverka på marknadens vetepriser".
Samtidigt som bönder internerades i arbetsläger med högre dödlighen än Buchenwald startades en militär kampanj för att driva in skatter som skulle finansiera britternas krig i Afghanistan. Den kampanjen gjordes odödlig av Rudyard Kipling i hans dikt "Den unge brittiske soldaten" vars två sista verser lyder:
"If your officer's dead and the sergeants look white,
Remember it's ruin to run from a fight:
So take open order, lie down, and sit tight,
And wait for supports like a soldier.
Wait, wait, wait like a soldier . . .
When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your
brains An' go to your Gawd like a soldier.
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
So-oldier _of_
the Queen!"
Britterna drevs ut ur Afghanistan med svansen mellan benen, men innan dess hade spritt död och förödelse runt sig med sin utsvältningspolitik. Både Oud och Punjabi hade under tre år fått rekordskördar, men den brittiska exportpolitiken ledde till minst 1.25 miljoner döda i de orterna. Detta brott, som dödat mellan dubbla och femdubbla mängden människor som den nazistiska förintelsen, förblir i dag okänd.
The Guardian tar ett exempel till, om hur de vita bosättarna i Kenya tryckte ned Mau Mau-upproret 1950:
"Efter att ha blivit utslängda från sin bästa mark och blivit berövade alla politiska rättigheter började Kikuyu-folket organisera sig - en del våldsamt - mot kolonialmakten. Britterna svarade med att spärra in upp till 320 000 av dem i koncentrationsläger. De flesta av återstoden - mer än en miljon - hölls i "omgärdade byar". Fångar frågades ut med hjälp av "avskärning av öron, borrandet av hål i trummhinnan, piskning till döden, hälla paraffin över fångarna som sedan antändes och bränna trumhinnorna med cigaretter". Brittiska soldater använde sig av "kastrationsinstrument i metall" för att kapa av testiklar och fingrar. "När jag skar av hans kulor", skröt en bosättare, "hade han inga öron och hans öga, det högra tror jag, hängde ut ur dess ögonhåla". Soldaterna blev tillsagda att de kunde skjuta vem de ville "så länge de var svarta"".
Mer än 100 000 Kenyaner mördades eller svalts ihjäl i fånglägren.
The Guardian listar fler exempel på brittiska koloniala brott som folkmordet i Tasmanien, kollektivbestraffningen i Malaya, bombningen av byar i Oman, det smutsiga kriget i norra Yemen och fördrivningen av befolkningen från Diego Garcia, långt i från de enda på listan. Och då ska vi minnas att det fanns fler kolonialmakter, Belgien lyckades ju t.ex ta kål på halva Kongos befolkning. Kolonialismen i sig var långt dödligare och brutalare än både Hitlers nazism och Stalins kommunism.
Så hur kommer det sig att vi nästan aldrig får läsa om dessa händelser? Att våra skolböcker aldrig nämner svälten i Bengalen. Att Levande Historia håller knäpptyst om kolonialismen. Att tidningarna blott i undantagsfall skriver om västliga brott. Tvärtom vill ju vissa framhålla att vi ska tala mindre om kolonialismen.
I större delen av världen har människor en helt annan syn på västlig politik. Vår tystnad om de egna brotten är en av orsakerna till detta. I Hiroshima-muséet kunde en sanning läsas på en skylt: "Vill du veta något om din egen nations historia, läs skollböckerna hos dina grannländer".
Själv skulle jag föredra att historian också fanns med i våra skolböcker.
2008-01-14
9000 döda irakiska barn i månaden
För en dryg vecka sedan skrev jag om de irakiska barnen. Om hur de knappa matransonerna, nu lägre än under de värsta sanktionerna på Saddam Husseins tid, skördade offer bland iraks yngsta. Under de värsta sanktionsåren dog 5000 barn i månaden. Jag spekulerade i om det inte borde vara värre nu.
Det är inte roligt att få rätt. Enligt en ny rapport från UNICEF dör ungefär ett irakiskt barn var femte minut p.g.a kriget. Det ger nära niotusen döda irakiska barn i månaden. De dör av brist på hälsovård. Brist på vatten. Brist på hygien.
Det är inte roligt att få rätt. Enligt en ny rapport från UNICEF dör ungefär ett irakiskt barn var femte minut p.g.a kriget. Det ger nära niotusen döda irakiska barn i månaden. De dör av brist på hälsovård. Brist på vatten. Brist på hygien.
Över fyra miljoner irakier lever på flykt, en och en halv miljon av dem är barn. De har ingen tillgång till utbildning eller skydd. Sjuka och skadade dör de i hundratals p.g.a brist på allmän sjukvård. De dricker förorenat vatten och spädbarnsdiaréer skördar många offer. 80 stycken hjälporganisationer har tillsammans med OXFAM konstaterat att matbristen är värre än innan den amerikanska invasionen och ligger numera på samma nivå som Burundi, ett centralafrikanskt land som slitits sönder i inördeskrig. Svälten i Irak, en gång arabvärldens stolthet, är nu värre än i Uganda och Bolivia. Fyra miljoner irakier lever på mathjälp.
70% av alla irakier saknar fullständig tillgång till vatten och 80% saknar rening. Det har lett till epidemier som kolera vilket kan döda ett barn inom timmar. Cancerfrekvensen för barn har också gått upp, främst p.g.a det amerikanska bombarderandet av bomber med utarmat uran.
Utan kriget skulle dessa problem inte finnas.
Mer nyheter:
- Vid ett simulerat krigsspel från år 2002, då Pentagon försökte utröna vad en konflikt med Iran i Hormuz-sundet skulle innebära, sänkted 16 stycken amerikanska krigsskepp, inklusive hangarfartyg och kryssare, av små iranska båtar och torpeder. Sedan dess är marinen mer nervösa gällande konflikter i Hormuz-sundet.
- Den amerikanske CIA-chefen förklarade att Waterboarding måste räknas som tortyr - om den användes mot honom: "Om jag hade vatten som rann in genom min näsa, åh Gud, jag kan inte föreställa mig hur smärtsamt! Om det är tortyr enligt någon annans definition, för mig skulle det vara tortyr.
- Oppositionen i Taiwan vann en jordskredsseger med sin politik om närmare kontakter med Kina.
- Den ny regeringen på Marshallöarna vill öppna kontakter med Kina och vill kräva skadestånd från USA för de kärnvapenprov som genomfördes på öarna mellan 1946 och 1958 och som orsakade 150 gånger så stort nedfall som Tjernobyl.
- Israels premiärminister förklarade att det var en skam att inget gjorts för att avveckla de mindre "olagliga" bosättningarna på Västbanken. Därefter gjorde han ingenting för att avveckla dem och de större bosättningarna såg han inget skamligt i.
2008-01-08
Liberalerna och fattigdomen
Mikael Nyberg skriver en intressant artikel på Aftonbladets kultursidor. Han nämner, liksom jag tidigare, det faktum att världsbanken tidigare räknat katastrofalt fel när man försökt få fram hur många fattiga som finns i Indien och Kina:
Mikael Nyberg stannar dock inte där:
Det där är ett stort problem som vi tidigare sett gällande världsbankens definition av fattigdom. Som fattig räknas den som lever på under en dollar om dagen, ibland används två som mätvärde. Men siffran är inte inflationsskyddad. En dollar idag kan vara långt mindre värd en den var för fem år sedan och det är länge, länge sedan måttgränsen sattes. Siffran är också extremt trubbig, om en tillräckligt stor andel av befolkningen ökar sin medelinkomst från 0.99 cent till 1.01 räknas de inte som fattiga längre, men deras liv har knappt ändrats. Det är en av orsakerna till att de som vill framhärda hur fattigdomen minskar, som högerfolket på tidningen Arena, gärna använder denna metod.
Magnus Jiborn och Lars Truedsson är sådana personer. I Arena från år 2006 skriver de:
Nu berodde detta visserligen, som ovan nämnts, på en felräkning som de två inte kunde känna till. I själva verket hade ju fattigdomen ökat med 200 miljoner människor. Men de kunde ändå varit klart skeptiska till sin mätmetod. Detta är hur de vill definiera fattigdom:
Faktum är att om de istället utgått från två dollar hade de knappt fått någon minskning alls. Det var ju just inflationen som putade åtskilliga över just en dollar strecken, men inte var de märkbart mindre fattiga för det.
Andra, bättre, sätt finns att mäta fattigdom som t.ex livslängd, kaloriintag och barnadödlighet. Vid användning av dessa siffror skulle dock spridningen av fattigdomen se helt anorlunda ut. Vilket givetvis är förklaringen till att de inte används. Dock ska vi vara medvetna om att även om fattigdomen ökat i absoluta tal så har den minskat i andel. Vilket självklart är positivt.
Mats Wingborg skriver också i Arena:
Fast där blev det visst också fel. 200 miljoner människor mer var ju fattiga. Endast 50 miljoner hade lyfts från fattigdom samtidigt som resten av världen stagnerat. 50 miljoner är dock i absoluta tal en oerhörd siffra.
Vad säger den religiöse Timbro-liberalen Johan Norberg om detta då? Tja, i sin blogg låtsas han som om han inte ens har någon pejl på dessa uppdaterade siffror och tramsar fram med en gammal, ouppdaterad, rapport från 2002.
Och i SvD använder han också gamla siffror och tjoar glatt:
Vilket inte stämmer alls, i själva verket har den ökat i absoluta tal. Roligt nog tillägger han:
Och där gav han en feting smäll till folkpartiets Birgitta Ohlsson som nyligen på Expressen glatt utropade att "många afrikanska länder är på frammarsch. Demokratin går framåt och på många håll är tillväxten imponerande."
Nå, även Expressen tyckte väl Birgitta Ohlsson var lite opåläst. Så här skrev de dagen efter:
Mer nyheter:
"Det började i våras med att nytt statistiskt material tvingade fram en nedskrivning av Kinas och Indiens bruttonationalprodukter med 40 procent med hänsyn till valutornas köpkraft. Av samma skäl vänder Världsbanken nu upp och ner på sin statistik över fattigdomens utbredning.
Tidigare hette det att antalet kineser som tvingas leva på mindre än en dollar om dagen pressats ner till 100 miljoner. Enligt de nya beräkningarna är de tre gånger så många, 300 miljoner. I Indien har den uppskattade mängden extremt fattiga fördubblats från 400 miljoner till 800 miljoner. "
Mikael Nyberg stannar dock inte där:
"För sina internationella jämförelser räknar banken om statistik från olika länder till dollar. Då är det vanskligt att använda växelkurserna. Valutasvängningar får stort genomslag, och måttet på vad man får för pengarna på den lokala marknaden kan bli missvisande. I USA kostar en Big Mac drygt tre dollar, men i Sverige räcker detta belopp, växlat till kronor, bara till två tredjedelar av en hamburgare. Räknat i Big Mac är alltså svenska inkomster mindre värda än de synes vara."
Det där är ett stort problem som vi tidigare sett gällande världsbankens definition av fattigdom. Som fattig räknas den som lever på under en dollar om dagen, ibland används två som mätvärde. Men siffran är inte inflationsskyddad. En dollar idag kan vara långt mindre värd en den var för fem år sedan och det är länge, länge sedan måttgränsen sattes. Siffran är också extremt trubbig, om en tillräckligt stor andel av befolkningen ökar sin medelinkomst från 0.99 cent till 1.01 räknas de inte som fattiga längre, men deras liv har knappt ändrats. Det är en av orsakerna till att de som vill framhärda hur fattigdomen minskar, som högerfolket på tidningen Arena, gärna använder denna metod.
Magnus Jiborn och Lars Truedsson är sådana personer. I Arena från år 2006 skriver de:
"Men tvärtemot vad de flesta tror så minskar antalet extremt fattiga i världen för varje år. Sedan 1980 har antalet människor som lever i extrem fattigdom minskat med 400 miljoner, motsvarande mer än halva Europas befolkning."
Nu berodde detta visserligen, som ovan nämnts, på en felräkning som de två inte kunde känna till. I själva verket hade ju fattigdomen ökat med 200 miljoner människor. Men de kunde ändå varit klart skeptiska till sin mätmetod. Detta är hur de vill definiera fattigdom:
"Enligt FN:s Human Development Report lever cirka 1,1 miljarder människor i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar om dagen. "
Faktum är att om de istället utgått från två dollar hade de knappt fått någon minskning alls. Det var ju just inflationen som putade åtskilliga över just en dollar strecken, men inte var de märkbart mindre fattiga för det.
Andra, bättre, sätt finns att mäta fattigdom som t.ex livslängd, kaloriintag och barnadödlighet. Vid användning av dessa siffror skulle dock spridningen av fattigdomen se helt anorlunda ut. Vilket givetvis är förklaringen till att de inte används. Dock ska vi vara medvetna om att även om fattigdomen ökat i absoluta tal så har den minskat i andel. Vilket självklart är positivt.
Mats Wingborg skriver också i Arena:
"Den sammantagna bilden visar på en kraftig ekonomisk inbromsning. I över 80 länder i världen var BNP per capita högre 1990 än i dag. Den amerikanska studien visar dessutom att höjningen av välfärden avstannat eller avtagit. De stora ramstegen när det gäller medellivslängd, utbildning och barnadödlighet skedde 1960-1980 och inte de två senaste decennierna.
Ett undantag från trenden är Östasien och i synnerhet Kina. Där har både ekonomi och välfärd fortsatt att förbättras i snabb takt, vilket också lett till en imponerande minskning av antalet fattiga. Den ekonomiska tillväxten i Kina har på 15 år lyft 250 miljoner människor ur djup fattigdom."
Fast där blev det visst också fel. 200 miljoner människor mer var ju fattiga. Endast 50 miljoner hade lyfts från fattigdom samtidigt som resten av världen stagnerat. 50 miljoner är dock i absoluta tal en oerhörd siffra.
Vad säger den religiöse Timbro-liberalen Johan Norberg om detta då? Tja, i sin blogg låtsas han som om han inte ens har någon pejl på dessa uppdaterade siffror och tramsar fram med en gammal, ouppdaterad, rapport från 2002.
Och i SvD använder han också gamla siffror och tjoar glatt:
"Sedan 1980-talets början har den extrema fattigdomen minskat med en halv miljard människor, trots en explosiv befolkningsökning."
Vilket inte stämmer alls, i själva verket har den ökat i absoluta tal. Roligt nog tillägger han:
"I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat. Som förre FN-chefen Kofi Annan har konstaterat: ”De
stora förlorarna är inte de som har utsatts för alltför mycket globalisering. Det är de som har lämnats utanför globaliseringen.”"
Och där gav han en feting smäll till folkpartiets Birgitta Ohlsson som nyligen på Expressen glatt utropade att "många afrikanska länder är på frammarsch. Demokratin går framåt och på många håll är tillväxten imponerande."
Nå, även Expressen tyckte väl Birgitta Ohlsson var lite opåläst. Så här skrev de dagen efter:
"Det tragiska bakslaget i Kenya är en påminnelse om hur djupa problemen alltjämt är i Afrika. Gång på gång håller Afrika-optimisterna fram lyckade exempel som sägs visa på kontinentens renässans – Uganda, Sydafrika, Kenya. Och gång på gång ser vi hur dessa succéer förvandlas till besvikelser."
Visst är det kul att vara positiv. Men det är roligare att gå efter fakta.
Mer nyheter:
- Enligt Pentagon öppnade amerikanska fartyg nästan eld mot iranska fartyg efter att iranska patrullbåtar ska ha hotat dem med att de skulle "explodera inom några minuter". Iran själva säger att det var en vanlig händelse då de amerikanska patrullbåtarna tillfrågades över vad de gjorde vid iranskt territorialvatten och och därefter fortsatte åt sitt håll. Likheter med då USA startade Vietnam-kriget efter att ha fejkat en attack vid Tonkin-bukten får inte dras.
- Majoriteten av de utländska stridanden i den irakiska motståndsrörelsen kommer från Libyen och Saudiarabien - både allierade till USA.
- Analytiker menar att om Kenya skulle bryta samman så skulle USA också förlora Somalia. Kenya var en av de tilltänkta platserna för AFRICOM, det militära centralkommando USA vill inrätta för att kunna intervenera i olika afrikanska länder. Valfusket i Kenya kan ha berott på att USA vill ha en ledare som kunnat garantera en plats för AFRICOM.
- De 60% av befolkningen i Pakistan som vill att någon form av sharialagar skulle spela större roll i landet är också extra intresserade av att demokrati införs. 70% av befolkningen tror att USA:s mål är att försvaga och splittra Islam. 80% av anser att USA:s närvaro är ett hot, medans endast 60% säger det om talibanerna. Som ett svar på detta funderar USA på att intervenera direkt i Pakistan.
- Amerikanska företag vill använda sig av afrikansk kanonmat i Irak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
