Världsbanken skulden till svältkatastrofen

För några några månader sedan skrev jag om svälten i Bengalen som dödade mellan 12 och 29 miljoner indier. Denna svält var helt orsakad av det brittiska imperiets ekonomiska politik som bl.a förbjöd hjälpdonationer till fattiga om det kunde påverka marknadens vetepriser. Mitt under svältens höjdpunkt började det tidigare överskottett av ris och vete exporteras till England.

Boken Late Victorian Holocausts ger bra information om svälten i Bengalen

Mycket tyder på att den nuvarande svältkatastrofen också är skapad av den ekonomiska politik som förts av dagens imperie - denna gång representerat av WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden. Raj Patek skriver bra om det i The Guardian.

Alla dessa tre organisationer har entusiastiskt förespråkat frihandel mellan länder och i kraven har funnits borttagande av lagring av sädborttagande av alla handelshinder som skyddat lokala jordbrukare samt upphävande av alla subventioner till lokala jordbrukare.

Utan subventioner blev många småskaliga jordbrukare tvungna att lägga ned eftersom de inte kunde konkurrera med de stora industrierna i Europa och USA. När prisstegringarna sedan blev ett faktum i den rika världen blev de fattiga plötsligt tvungna att betala de rikas priser. Den buffert som tidigare funnits i form av lokala jordbruk försvan med subventionerna. Världsbanken själv erkänner:

"Trots att resultaten varierat mellan länder så har bankens ansträngningar bidragit till att förbättra den makroekonomiska miljön och den ekonomiska disciplinen i många länder. Emellertid så har dessa förändringar inte varit nog för att stimulera den privata sektorns investeringar i flera kritiska områden från vilka den offentliga drogs bort. Konsekvensen blir att flera länder i Afrika möter orimliga gödselpriser, inadekvat sädesproduktion, dåliga transporter och begränsad kredittillgång."

Borttagandet av handelshindren har gjort dessutom gjort att det är lönsammare, för de kvarvarande större lokala jordbruken, att sälja maten på en internationell marknad som till skillnad från de egna invånarna har råd att betala högre priser. Storföretag har tillsammans sammarbetat för att hålla priserna uppe. Mer pengar i kistan för dessa större jordbrukare, men mindre mat i kistan för de fattiga.

Och vad är lösningen? För afrikanerna är svaret uppenbart protektionism. Precis raka motsatsen till vad alla frihandelsförespråkare tjatat om.

I Haiti har redan premiärministern blivit blivit utkickad. Ändå sedan USA i ett maktövertagande sparkade ut den valde och folkligt populäre presidenten Jean-Bertrand Aristide har Haitis maktelit hållit makten med valfusk och med FN:s soldater som stormtrupper. År 2006 tillsattes presidenten Réne Préval under ett spektakel av fejkade röster och omfattande valfusk som ibland av diktaturälskare kallas för "val" och nu valde han sin premiärminister som syndabock.

I Aftonbladet skriver Wolfgang Hansson som vanligt tämligen okunnigt om Zimbabwe:

"Sydafrikas president Thabo Mbeki och Zimbabwes övriga grannar brukar hylla den tysta diplomatin som bästa sättet att påverka Robert Mugabe. Nog har de varit tysta, alltid. I åratal. Vad har de uppnått? Absolut ingenting. Läget i Zimbabwe har aldrig varit så katastrofalt som nu med massvält och en inflation på 165 000 procent."

Hansson glömmer dock bort en extremt viktig bidragande orsak till inflationen och svälten i Zimbabwe. Sanktionerna från USA och EU. Australiens utrikesminister sa för ett år sedan:

"Vi kan inte införa ekonomiska sanktioner mot landet - det är redan bankrupt. Om vi inför totala ekonomiska sanktioner mot Zimbabwe från det internationella samhället skulle det vara ett dödsstraff mot miljoner av Zimbabwier, vanligt folk, vi kan inte göra det!"

För EU och USA var det dock inga problem. USA införde sanktioner mot Zimbabwe redan 2001 i vad de på orwellskt nyspråk kallade US Zimbabwe Democracy and Economic Recovery Act. Där i gavs order till IMF, Världsbanken och Afrikanska Utvecklingsbanken att ständigt rösta mot alla lån till Zimbabwe.

Förrutom att ta bort alla dessa lånmöjligheter garanterades också långt högre räntor om Zimbabwe mot förmodan skulle lyckas låna av någon annan. Det omöjliggjorde också förhandlingar om tider för återbetalningar. För sanningen är det här. Zimbabwe har under denna period av svält och hårda tider återbetalat 1.5 miljarder kronor till IMF. Lite för IMF, men mycket för Zimbabwe.

Dessutom har EU och USA lagt beslag på alla de pengar som Zimbabwe haft investerat i utlandet och nu kunnat använda för egna investeringar eller tillbakabetalningen av lång. Uttryckt på annat sätt: Den ekonomiska buffert Zimbabwe haft har stulits av den rika världen. Zimbabwes chef för Reserve Bank of Zimbabwe är också förbjuden att resa utomlands för att diskutera affärer.

Utan tvekan har Robert Mugabe gjort många ekonomiska misstag som direkt påverkat ekonomin och visst bär han en stor del av skulden för Zimbabwes situation. Men han bär inte den skulden ensam. Många aktörer utanför har hjälpt till med att sänka Zimbabwe i ruin.

Andra tidningar: ETC

The Economist om Kenya

En av de bättre artiklarna för att förstå den nuvarande konflikten i Kenya skrevs av The Economist i Juni. Den hittar ni här.

Birgitta Ohlsson som neokolonialist

Birgitta Ohlsson skriver en positiv krönika om Afrika i dagens Expressen:

"Antalet allvarliga väpnade konflikter i Afrika (med färre än 1000 döda) har minskat från tolv för tio år sedan till tre i dag. Demokratin går framåt om än på skakiga ben."

Som en händelse som ser ut en tanke kommer Ohlssons krönika in samtidigt som 70 000 människor drivits på flykt och trehundrata människor dödats på en enda dag. Och även om Ohlsson skriver om Sudan så är hon märkbart tyst om både Kongo och Somalia där långt värre konflikter råder. Med USA:s hjälp har Ethiopien valt att invadera Somalia och på så vis krossa vad FN-experter har talat om som "Somalias gyllene era", en tid då kriget var slut, pirater och rövarband var drivna på flykten och folk börjat bygga upp sina liv igen. Efter Ethiopiens inmarch är landet återigen krossat och rövarbanden är tillbaka.

"- Intressant. Gappet mellan rika och fattiga är inte så stort som vi trodde."

Ohlssons krönika, som Expressen valt att lansera med den osmakliga meningen "Sluta tjafsa om kolonialismen" och därmed sagt att svarta livsöden knappast är något Levande Historia bör bevärdiga sig med, är påtagligt ohistorisk. Om Marocko skriver hon:

"Samtidigt gömmer sig afrikanska diktatorer fortfarande bakom tal om kolonialism trots att den enda koloni som finns kvar i Afrika är en inhemsk affär där nordafrikanska Marocko sedan 1975 ockuperat Västsahara."

Men ända sedan 1975 har USA sponsrat Marockos ockupation av det mineralrika Väst-Sahara enligt klassisk kolonial modell, Marocko får 20% av USA:s bistånd till afrika. Så sent som förra året blockerade USA, Storbritannien och Frankrike ett fördömmande av Marocokos brott mot mänskliga rättigheter i FN:s säkerhetsråd. USA ger också militör hjälp och träning och har i gentjänst fått koncessioner för mineraler, olja och naturgas för amerikanska företag.

Om Zimbabwe skriver Ohlsson:

"För att visa de forna kolonialherrarna att den afrikanska solidariteten är stark hålls diktaturledare som Zimbabwes Robert Mugabe om ryggen och allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i grannländer ses ofta som ”interna angelägenheter”. Av rädsla att åter kallas kolonialist tassar många västländer på tå inför afrikanska ledare med knappt torkat blod på sina händer."

Från Nigeria.

Det är naturligtvis inte mer sant än att de vita forna kolonialherrarna vill att deras solidaritet fortfarande är stark när det gäller att sätta ner foten om deras forna svarta undersåtar. Sydafrika har gjort mycket klart att stora delar av krisen i Zimbabwe beror på Storbritanniens försök att strypa landets ekonomi och förhindra en uppgörelse mellan parterna i landet:

"Det mest bekymmersamma är att Storbritannien forsätter att förneka sin roll som den huvudsaklige protagonisten gällande Zimbabwe och att de envisas med aktiviteterna för att isolera Zimbabwe. [...] Inga av de västliga länder som har infört de sanktioner som stryper Zimbabwes ekonomi har visat någon vilja att lyfta dem."

Och faktum är ju att oppositionen nu slutit ett avtal med Mugabe, framförhandlat av Sydafrikas Tabo Mbeki, vilket lett till att 30 parlamentsledamöte fått avgå och antalet parlamentariker ökas från 120 till 210. Flera av de hårda medie- och säkerhetslagarna har avskaffats. Detta hade naturligtvis kunnat rapporteras som positiva framsteg av Birgitta Ohlsson.

Ohlsson skriver också:

"Men att Sydafrika har världens mest moderna konstitution, att skyskraporna är högre i många afrikanska huvudstäder än på hemmaplan eller att några länder i dag har en tillväxttakt på fem procent eller mer (vilket är mer än vad Sverige hade under våra framgångsår 1870 till1970) det skriver vi alltför sällan om."

Visst finns det mycket bra som sker i Afrika, men faktum är att det är den enda kontinent som blivit fattigare de senaste 25 åren, oavsett hur många fina hus som slås upp i de större städerna där den välbestälda befolkningen bor. 70% av de fattiga lever ju på landsbygden. De fem procenten tillväxt Ohlsson skriver om låter bra, men faktum är att mycket lite av tillväxten beror på lokala faktorer. Istället handlar det om höga handelspriser, efterskänkningar av skulder och en uppgående internationell ekonomi.

För två år sedan utropade G8-länderna att de skulle bekämpa fattigdomen i Afrika - och sänkte sedan biståndet med 5%. Och här är egentligen grunden av Ohlssons artikel:

"Alliansregeringen ska under våren omforma Sveriges Afrika-politik. Målet måste bli att den ska vara glasklar värderingsmässigt, modig i handling och aktivistisk i fält. Det har funnits en ängslan att våga vara värderingsstyrd ifråga om Afrika. Tycka-synd-om-mentaliteten har ofta vunnit framför att ställa krav på demokrati och gott ledarskap oavsett om det gäller bistånd, handel eller mänskliga rättigheter."

Nu ska de svarta få lära sig att inte tycka synd om sig själva av den modiga och aktivistiska regeringen. Vem bryr sig väl om att 12 miljoner barn dör av svält varje år? Här hoppar inga halta löss! Afrika-politiken ska läggas om och nya krav ska ställas på afrikanerna.

Den "liberala" synen på afrikaner?

Men faktum är ju att kolonialismen pågår för fullt. Senast krävde Världsbanken och IMF att få 73 miljoner USD från det urfattiga Etiopien, nära 10% av statsbudgeten, samtidigt som landet hotades av den värsta svälten på 20 år. Nigeria i sin tur tvingas betala 1.7 miljarder pund till Storbritannien, nära dubbelt så mycket som storbritannien ger i bistånd till hela afrika. Andra länder som nu krävs på pengar är Zambia, Mozambique och Malawi.

Det handlar om återbetalning av skulder som de västerländskt stödda diktatorerna i Afrika tvingats ta. Tanken är enkel: Om ni blir självständiga ska vi ha bundit upp er med lån för evig tid så ni aldrig kan föra en egen politik. Större delen av de löften om skuldavskrivningar som de rika länderna gett har brutits nästan direkt efter.

Andra sätt som kolonialismen fortgår på är att förhindra länder att ge lån till sina bönder. I Rwanda skulle staten vilja ge små banklån till bönder så de kan rosta kaffebönorna själva. Enligt handelsreglerna skulle de då bli bötfällda för "värdeaddering" enligt vad som kallas "Tariff escalation", skatter beroende på värdeökning av en produkt. Istället kan storföretag som Nestlé kamma in vinsterna.

Nej, vän till Afrika kan man nog inte säga att Birgitta Ohlsson är. Neokolonialist är nog ett bättre ord.