DN:s Niklas Ekdal: En amerikan är mer värd än 300 irakier

DN:s Niklas Ekdal skriver en av de rasistiska kommentarer om irakier som ledarsidan gjort sig så känd för:

"Det var motiven, metoden och Mellanösterns realiteter som gjorde ockupationen så problematisk. Den värsta långsiktiga skadan har förmodligen drabbat amerikanerna själva, och i förlängningen alla västerlänningar."

I Irak har nära 1.2 miljoner irakier dött p.g.a ockupationen. Över fyra miljoner ha drivits på flykt. För amerikanerna är det 4000 soldater som dött (ej räknat legosoldater) och ingen som drivits på flykt. Så trots att de irakiska dödsoffren är 300 gånger så många som de amerikanska menar Ekdal att den värsta skadan drabbat amerikanerna.

Det är så här: Irak är ett krossat land. Skolorna fungerar inte, infrastrukturen är förstörd, folket har drivits på flykt och lever endast på de allt mindre matransoner som de får som välgörenhet. De rika och de välutbildade har sedan länge flytt utomlands. Splittringar och miliser, ofta sponsrade av USA, gör vad de kan för att utnyttja resten av befolkningen och befästa sitt styre över dem.

Det kommer ta decennier innan Irak någonsin kan bli vad det var innan de amerikanska sanktionerna och ockupationen. Ändå påstår Ekdal att det är amerikanerna som drabbats av den värsta skadan.

Så talar kolonialismens rasistiska ansikte.



Mer nyheter:

• Teherans polischef, brigadgeneralen Ali Reza Zarei, har gripits vid en bordell i huvudstaden. Detta är extra pinsamt eftersom han är en av den iranska presidenten Ahmadinejads rådgivare och dessutom som polischef lett kampanjerna för upprätthållande av de strikta klädesreglerna.



• Inga som helst kontakter fanns mellan Iraks Saddam Hussin och Al Qaida konstaterar amerikanska Pentagon efter att ha granskat 600 000 irakiska dokument. SvD:s Per Gudmundson ljög ändå om att sådana kontakter fanns på bloggen Forum för Frihet för några dagar sedan.



• Igår hölls en minneshågkomst i Vietnam för offren för My Lai-massakern där amerikanska soldater massakrerade över 500 civila män, kvinnor och barn. My Lai är den mest känd av de hundratals massakrer som amerikanska soldater utförde mot civila i Vietnam.

Tidningar: DN och SvD

Andra bloggar: Forum för Frihet om kriget mot Islam, Feministisk Vänstertjej, Mullvaden och Fotolasse om Irak

Okända massakrer och västligt historieförnekande

Tidningen The Guardian skriver om hur väst döljer och tystar ned de brott mot mänskligheten som utförs. Hur kolonialismens förintelser förblir okända:

"I boken Late Victorian Holocausts, publicerad år 2001, berättar Mike Davis historien om den svält som dödade mellan 12 och 29 miljoner indier. Dessa människor blev, demonstrerar han, mördade av brittisk statspolitik."

1876, när El Niño spred förödelse bland bönderna vid Deccan-platån fanns ett överskott av risk och vete i Indien. Den brittiske Lord Lytton krävde dock att det skulle exporteras till England, mitt under svältens höjdpunkt. När bönderna började svälta blev tjänstemännen beordrade att "motarbeta hjälparbete på alla möjliga sätt". Ny lagstiftning från 1877 förbjöd "privata hjälpdonationer mot påföljden av fängelsestraff om de skulle inverka på marknadens vetepriser".


Samtidigt som bönder internerades i arbetsläger med högre dödlighen än Buchenwald startades en militär kampanj för att driva in skatter som skulle finansiera britternas krig i Afghanistan. Den kampanjen gjordes odödlig av Rudyard Kipling i hans dikt "Den unge brittiske soldaten" vars två sista verser lyder:

"If your officer's dead and the sergeants look white,
Remember it's ruin to run from a fight:
So take open order, lie down, and sit tight,
And wait for supports like a soldier.
Wait, wait, wait like a soldier . . .

When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your
brains An' go to your Gawd like a soldier.
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
So-oldier _of_
the Queen!"

Britterna drevs ut ur Afghanistan med svansen mellan benen, men innan dess hade spritt död och förödelse runt sig med sin utsvältningspolitik. Både Oud och Punjabi hade under tre år fått rekordskördar, men den brittiska exportpolitiken ledde till minst 1.25 miljoner döda i de orterna. Detta brott, som dödat mellan dubbla och femdubbla mängden människor som den nazistiska förintelsen, förblir i dag okänd.

The Guardian tar ett exempel till, om hur de vita bosättarna i Kenya tryckte ned Mau Mau-upproret 1950:

"Efter att ha blivit utslängda från sin bästa mark och blivit berövade alla politiska rättigheter började Kikuyu-folket organisera sig - en del våldsamt - mot kolonialmakten. Britterna svarade med att spärra in upp till 320 000 av dem i koncentrationsläger. De flesta av återstoden - mer än en miljon - hölls i "omgärdade byar". Fångar frågades ut med hjälp av "avskärning av öron, borrandet av hål i trummhinnan, piskning till döden, hälla paraffin över fångarna som sedan antändes och bränna trumhinnorna med cigaretter". Brittiska soldater använde sig av "kastrationsinstrument i metall" för att kapa av testiklar och fingrar. "När jag skar av hans kulor", skröt en bosättare, "hade han inga öron och hans öga, det högra tror jag, hängde ut ur dess ögonhåla". Soldaterna blev tillsagda att de kunde skjuta vem de ville "så länge de var svarta"".

Mer än 100 000 Kenyaner mördades eller svalts ihjäl i fånglägren.

The Guardian listar fler exempel på brittiska koloniala brott som folkmordet i Tasmanien, kollektivbestraffningen i Malaya, bombningen av byar i Oman, det smutsiga kriget i norra Yemen och fördrivningen av befolkningen från Diego Garcia, långt i från de enda på listan. Och då ska vi minnas att det fanns fler kolonialmakter, Belgien lyckades ju t.ex ta kål på halva Kongos befolkning. Kolonialismen i sig var långt dödligare och brutalare än både Hitlers nazism och Stalins kommunism.

Så hur kommer det sig att vi nästan aldrig får läsa om dessa händelser? Att våra skolböcker aldrig nämner svälten i Bengalen. Att Levande Historia håller knäpptyst om kolonialismen. Att tidningarna blott i undantagsfall skriver om västliga brott. Tvärtom vill ju vissa framhålla att vi ska tala mindre om kolonialismen.

I större delen av världen har människor en helt annan syn på västlig politik. Vår tystnad om de egna brotten är en av orsakerna till detta. I Hiroshima-muséet kunde en sanning läsas på en skylt: "Vill du veta något om din egen nations historia, läs skollböckerna hos dina grannländer".

Själv skulle jag föredra att historian också fanns med i våra skolböcker.

Birgitta Ohlsson som neokolonialist

Birgitta Ohlsson skriver en positiv krönika om Afrika i dagens Expressen:

"Antalet allvarliga väpnade konflikter i Afrika (med färre än 1000 döda) har minskat från tolv för tio år sedan till tre i dag. Demokratin går framåt om än på skakiga ben."

Som en händelse som ser ut en tanke kommer Ohlssons krönika in samtidigt som 70 000 människor drivits på flykt och trehundrata människor dödats på en enda dag. Och även om Ohlsson skriver om Sudan så är hon märkbart tyst om både Kongo och Somalia där långt värre konflikter råder. Med USA:s hjälp har Ethiopien valt att invadera Somalia och på så vis krossa vad FN-experter har talat om som "Somalias gyllene era", en tid då kriget var slut, pirater och rövarband var drivna på flykten och folk börjat bygga upp sina liv igen. Efter Ethiopiens inmarch är landet återigen krossat och rövarbanden är tillbaka.

"- Intressant. Gappet mellan rika och fattiga är inte så stort som vi trodde."

Ohlssons krönika, som Expressen valt att lansera med den osmakliga meningen "Sluta tjafsa om kolonialismen" och därmed sagt att svarta livsöden knappast är något Levande Historia bör bevärdiga sig med, är påtagligt ohistorisk. Om Marocko skriver hon:

"Samtidigt gömmer sig afrikanska diktatorer fortfarande bakom tal om kolonialism trots att den enda koloni som finns kvar i Afrika är en inhemsk affär där nordafrikanska Marocko sedan 1975 ockuperat Västsahara."

Men ända sedan 1975 har USA sponsrat Marockos ockupation av det mineralrika Väst-Sahara enligt klassisk kolonial modell, Marocko får 20% av USA:s bistånd till afrika. Så sent som förra året blockerade USA, Storbritannien och Frankrike ett fördömmande av Marocokos brott mot mänskliga rättigheter i FN:s säkerhetsråd. USA ger också militör hjälp och träning och har i gentjänst fått koncessioner för mineraler, olja och naturgas för amerikanska företag.

Om Zimbabwe skriver Ohlsson:

"För att visa de forna kolonialherrarna att den afrikanska solidariteten är stark hålls diktaturledare som Zimbabwes Robert Mugabe om ryggen och allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i grannländer ses ofta som ”interna angelägenheter”. Av rädsla att åter kallas kolonialist tassar många västländer på tå inför afrikanska ledare med knappt torkat blod på sina händer."

Från Nigeria.

Det är naturligtvis inte mer sant än att de vita forna kolonialherrarna vill att deras solidaritet fortfarande är stark när det gäller att sätta ner foten om deras forna svarta undersåtar. Sydafrika har gjort mycket klart att stora delar av krisen i Zimbabwe beror på Storbritanniens försök att strypa landets ekonomi och förhindra en uppgörelse mellan parterna i landet:

"Det mest bekymmersamma är att Storbritannien forsätter att förneka sin roll som den huvudsaklige protagonisten gällande Zimbabwe och att de envisas med aktiviteterna för att isolera Zimbabwe. [...] Inga av de västliga länder som har infört de sanktioner som stryper Zimbabwes ekonomi har visat någon vilja att lyfta dem."

Och faktum är ju att oppositionen nu slutit ett avtal med Mugabe, framförhandlat av Sydafrikas Tabo Mbeki, vilket lett till att 30 parlamentsledamöte fått avgå och antalet parlamentariker ökas från 120 till 210. Flera av de hårda medie- och säkerhetslagarna har avskaffats. Detta hade naturligtvis kunnat rapporteras som positiva framsteg av Birgitta Ohlsson.

Ohlsson skriver också:

"Men att Sydafrika har världens mest moderna konstitution, att skyskraporna är högre i många afrikanska huvudstäder än på hemmaplan eller att några länder i dag har en tillväxttakt på fem procent eller mer (vilket är mer än vad Sverige hade under våra framgångsår 1870 till1970) det skriver vi alltför sällan om."

Visst finns det mycket bra som sker i Afrika, men faktum är att det är den enda kontinent som blivit fattigare de senaste 25 åren, oavsett hur många fina hus som slås upp i de större städerna där den välbestälda befolkningen bor. 70% av de fattiga lever ju på landsbygden. De fem procenten tillväxt Ohlsson skriver om låter bra, men faktum är att mycket lite av tillväxten beror på lokala faktorer. Istället handlar det om höga handelspriser, efterskänkningar av skulder och en uppgående internationell ekonomi.

För två år sedan utropade G8-länderna att de skulle bekämpa fattigdomen i Afrika - och sänkte sedan biståndet med 5%. Och här är egentligen grunden av Ohlssons artikel:

"Alliansregeringen ska under våren omforma Sveriges Afrika-politik. Målet måste bli att den ska vara glasklar värderingsmässigt, modig i handling och aktivistisk i fält. Det har funnits en ängslan att våga vara värderingsstyrd ifråga om Afrika. Tycka-synd-om-mentaliteten har ofta vunnit framför att ställa krav på demokrati och gott ledarskap oavsett om det gäller bistånd, handel eller mänskliga rättigheter."

Nu ska de svarta få lära sig att inte tycka synd om sig själva av den modiga och aktivistiska regeringen. Vem bryr sig väl om att 12 miljoner barn dör av svält varje år? Här hoppar inga halta löss! Afrika-politiken ska läggas om och nya krav ska ställas på afrikanerna.

Den "liberala" synen på afrikaner?

Men faktum är ju att kolonialismen pågår för fullt. Senast krävde Världsbanken och IMF att få 73 miljoner USD från det urfattiga Etiopien, nära 10% av statsbudgeten, samtidigt som landet hotades av den värsta svälten på 20 år. Nigeria i sin tur tvingas betala 1.7 miljarder pund till Storbritannien, nära dubbelt så mycket som storbritannien ger i bistånd till hela afrika. Andra länder som nu krävs på pengar är Zambia, Mozambique och Malawi.

Det handlar om återbetalning av skulder som de västerländskt stödda diktatorerna i Afrika tvingats ta. Tanken är enkel: Om ni blir självständiga ska vi ha bundit upp er med lån för evig tid så ni aldrig kan föra en egen politik. Större delen av de löften om skuldavskrivningar som de rika länderna gett har brutits nästan direkt efter.

Andra sätt som kolonialismen fortgår på är att förhindra länder att ge lån till sina bönder. I Rwanda skulle staten vilja ge små banklån till bönder så de kan rosta kaffebönorna själva. Enligt handelsreglerna skulle de då bli bötfällda för "värdeaddering" enligt vad som kallas "Tariff escalation", skatter beroende på värdeökning av en produkt. Istället kan storföretag som Nestlé kamma in vinsterna.

Nej, vän till Afrika kan man nog inte säga att Birgitta Ohlsson är. Neokolonialist är nog ett bättre ord.