Liberalerna och fattigdomen

Mikael Nyberg skriver en intressant artikel på Aftonbladets kultursidor. Han nämner, liksom jag tidigare, det faktum att världsbanken tidigare räknat katastrofalt fel när man försökt få fram hur många fattiga som finns i Indien och Kina:

"Det började i våras med att nytt statistiskt material tvingade fram en nedskrivning av Kinas och Indiens bruttonationalprodukter med 40 procent med hänsyn till valutornas köpkraft. Av samma skäl vänder Världsbanken nu upp och ner på sin statistik över fattigdomens utbredning.

Tidigare hette det att antalet kineser som tvingas leva på mindre än en dollar om dagen pressats ner till 100 miljoner. Enligt de nya beräkningarna är de tre gånger så många, 300 miljoner. I Indien har den uppskattade mängden extremt fattiga fördubblats från 400 miljoner till 800 miljoner. "

Mikael Nyberg stannar dock inte där:

"För sina internationella jämförelser räknar banken om statistik från olika länder till dollar. Då är det vanskligt att använda växelkurserna. Valutasvängningar får stort genomslag, och måttet på vad man får för pengarna på den lokala marknaden kan bli missvisande. I USA kostar en Big Mac drygt tre dollar, men i Sverige räcker detta belopp, växlat till kronor, bara till två tredjedelar av en hamburgare. Räknat i Big Mac är alltså svenska inkomster mindre värda än de synes vara."

Det där är ett stort problem som vi tidigare sett gällande världsbankens definition av fattigdom. Som fattig räknas den som lever på under en dollar om dagen, ibland används två som mätvärde. Men siffran är inte inflationsskyddad. En dollar idag kan vara långt mindre värd en den var för fem år sedan och det är länge, länge sedan måttgränsen sattes. Siffran är också extremt trubbig, om en tillräckligt stor andel av befolkningen ökar sin medelinkomst från 0.99 cent till 1.01 räknas de inte som fattiga längre, men deras liv har knappt ändrats. Det är en av orsakerna till att de som vill framhärda hur fattigdomen minskar, som högerfolket på tidningen Arena, gärna använder denna metod.

Magnus Jiborn och Lars Truedsson är sådana personer. I Arena från år 2006 skriver de:

"Men tvärtemot vad de flesta tror så minskar antalet extremt fattiga i världen för varje år. Sedan 1980 har antalet människor som lever i extrem fattigdom minskat med 400 miljoner, motsvarande mer än halva Europas befolkning."

Nu berodde detta visserligen, som ovan nämnts, på en felräkning som de två inte kunde känna till. I själva verket hade ju fattigdomen ökat med 200 miljoner människor. Men de kunde ändå varit klart skeptiska till sin mätmetod. Detta är hur de vill definiera fattigdom:

"Enligt FN:s Human Development Report lever cirka 1,1 miljarder människor i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar om dagen. "

Faktum är att om de istället utgått från två dollar hade de knappt fått någon minskning alls. Det var ju just inflationen som putade åtskilliga över just en dollar strecken, men inte var de märkbart mindre fattiga för det.

Andra, bättre, sätt finns att mäta fattigdom som t.ex livslängd, kaloriintag och barnadödlighet. Vid användning av dessa siffror skulle dock spridningen av fattigdomen se helt anorlunda ut. Vilket givetvis är förklaringen till att de inte används. Dock ska vi vara medvetna om att även om fattigdomen ökat i absoluta tal så har den minskat i andel. Vilket självklart är positivt.


Mats Wingborg skriver också i Arena:

"Den sammantagna bilden visar på en kraftig ekonomisk inbromsning. I över 80 länder i världen var BNP per capita högre 1990 än i dag. Den amerikanska studien visar dessutom att höjningen av välfärden avstannat eller avtagit. De stora ramstegen när det gäller medellivslängd, utbildning och barnadödlighet skedde 1960-1980 och inte de två senaste decennierna.

Ett undantag från trenden är Östasien och i synnerhet Kina. Där har både ekonomi och välfärd fortsatt att förbättras i snabb takt, vilket också lett till en imponerande minskning av antalet fattiga. Den ekonomiska tillväxten i Kina har på 15 år lyft 250 miljoner människor ur djup fattigdom."

Fast där blev det visst också fel. 200 miljoner människor mer var ju fattiga. Endast 50 miljoner hade lyfts från fattigdom samtidigt som resten av världen stagnerat. 50 miljoner är dock i absoluta tal en oerhörd siffra.

Vad säger den religiöse Timbro-liberalen Johan Norberg om detta då? Tja, i sin blogg låtsas han som om han inte ens har någon pejl på dessa uppdaterade siffror och tramsar fram med en gammal, ouppdaterad, rapport från 2002.



Och i SvD använder han också gamla siffror och tjoar glatt:

"Sedan 1980-talets början har den extrema fattigdomen minskat med en halv miljard människor, trots en explosiv befolkningsökning."

Vilket inte stämmer alls, i själva verket har den ökat i absoluta tal. Roligt nog tillägger han:

"I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat. Som förre FN-chefen Kofi Annan har konstaterat: ”De
stora förlorarna är inte de som har utsatts för alltför mycket globalisering. Det är de som har lämnats utanför globaliseringen.”"

Och där gav han en feting smäll till folkpartiets Birgitta Ohlsson som nyligen på Expressen glatt utropade att "många afrikanska länder är på frammarsch. Demokratin går framåt och på många håll är tillväxten imponerande."

Nå, även Expressen tyckte väl Birgitta Ohlsson var lite opåläst. Så här skrev de dagen efter:

"Det tragiska bakslaget i Kenya är en påminnelse om hur djupa problemen alltjämt är i Afrika. Gång på gång håller Afrika-optimisterna fram lyckade exempel som sägs visa på kontinentens renässans – Uganda, Sydafrika, Kenya. Och gång på gång ser vi hur dessa succéer förvandlas till besvikelser."

Visst är det kul att vara positiv. Men det är roligare att gå efter fakta.

Mer nyheter:

• Enligt Pentagon öppnade amerikanska fartyg nästan eld mot iranska fartyg efter att iranska patrullbåtar ska ha hotat dem med att de skulle "explodera inom några minuter". Iran själva säger att det var en vanlig händelse då de amerikanska patrullbåtarna tillfrågades över vad de gjorde vid iranskt territorialvatten och och därefter fortsatte åt sitt håll. Likheter med då USA startade Vietnam-kriget efter att ha fejkat en attack vid Tonkin-bukten får inte dras.



• Majoriteten av de utländska stridanden i den irakiska motståndsrörelsen kommer från Libyen och Saudiarabien - både allierade till USA.



• Analytiker menar att om Kenya skulle bryta samman så skulle USA också förlora Somalia. Kenya var en av de tilltänkta platserna för AFRICOM, det militära centralkommando USA vill inrätta för att kunna intervenera i olika afrikanska länder. Valfusket i Kenya kan ha berott på att USA vill ha en ledare som kunnat garantera en plats för AFRICOM.



• De 60% av befolkningen i Pakistan som vill att någon form av sharialagar skulle spela större roll i landet är också extra intresserade av att demokrati införs. 70% av befolkningen tror att USA:s mål är att försvaga och splittra Islam. 80% av anser att USA:s närvaro är ett hot, medans endast 60% säger det om talibanerna. Som ett svar på detta funderar USA på att intervenera direkt i Pakistan.



• Amerikanska företag vill använda sig av afrikansk kanonmat i Irak.

"Nu flyr vita Sydafrika"

Aftonbladets Wolfgang Hansson brukar vanligtvis hålla en jämn kvalitet med merparten av sina "analyser" hyfsat intelligenta med ett fåtal som rena katastrofen. Det är på den nivån han nu lägger sig.

I en "analys" med rubriken"Nu flyr vita Sydafrika" skriver Hansson om konflikten inom Sydafrikas största parti, ANC. Först konstaterar han att Jacob Zuma, möjlig kandidat som partiledare, blivit frikänd för ett åtal mot våldtäkt. Därefter konstaterar han att Zuma är en brottsling. Någon förklaring ges inte.

En snyggare bild än den Aftonbladet valde

Därefter börjar Hansson bli lagom rasistisk. När det gäller konflikten mellan presidenten Thabo Mbkeki, känd för att omge sig med ja-sägare, och Zuma skriver han:

"Zuma kan som ANC-ledare lägga sig i minsta detalj i presidentens politik. Han kan driva igenom en missförtroendeförklaring mot Mbeki i parlamentet. I ett sånt läge riskerar den forna befrielserörelsen – som lyckades besegra rasiststyret apartheid – att slitas i stycken. Ett stamkrig väntar runt hörnet. Mbeki är xhosa och Zuma är zulu."

Man kan undra varför Hansson använder ord som "stamkrig". Hade det gällt ett europeiskt land hade man sagt etniskt konflikt. Det handlar ju om samma sak, folkstammar. På samma sätt spelar Hansson vidare på de rasistiska tankemönstren om de stackars vita:

"Den välmående svarta medelklassen fruktar att ekonomin störtdyker om Zuma tar över. De vita har redan börjat fly."

Och här kommer det viktiga. Det är inte en fråga om etniska konflikter eller "stamkrig" som Hansson uttrycker det. Det är en klasskonflikt. Bäst illustreras det med två rubriker, från The Telegraph, "Syd-Afrikas fattiga tröttnar på Thabo Mbeki", och från Houston Chronicle, "Syd-Afrikas fattiga ser hopp i Zuma".

"- Jag är hungrig. - Sluta tala politik."

Telegraph skriver:

"De köar tålmodigt för att få reda på varför, efter år på väntelistan för ett nytt hus, de fortfarande lever i små ruckel i slummläger som nu sträcker sig från ena ändan av Mamelodi till kullarna i norr.

Detta är Sydafrikas fördrivna, representanter för de miljoner fattiga svarta som känner att de lämnats efter av President Thabo Mbekis ekonomiska frihandelspolitik."

Under ANC har det visserligen skapats en svart medelklass, men de flesta svarta har lämnats utanför med förhållanden ofta värre än under apartheid-regimen. Under de senaste 10 åren har de vita fått det 15% bättre ekonomiskt samtidigt som de svarta har fått det 19% sämre.

Två tredjedelar av de svarta har aldrig haft ett jobb, på landsbyggden är arbetslösheten uppe i 70% och få ansträngningar görs för att få åtminstonde delar av jordbruksmarken i svarta händer. Vattnet stängs ofta av från vattenledningarna och kolera drabbar många familjer. Mellan 45 och 55% av alla svarta lever i under fattigdomsstrecket.

"- Först, ägna 20 år åt att lära dig detta intrikata verktyg."

Här ses David Zuma som ett hopp. Houston Chronicle skriver:

"Nära tjugo år senare, medans Zwane kämpar för att överleva på de få dollar om dagen han tjänar på att tvätta taxibilar utanför ett glimmrande köpcenter, har han siktat in sig på en ny dröm: Att få David Zuma, den förre guerillakämpen och anti-apartheidmotståndaren vars vinjettsång är "Hämta mitt maskingevär", vald som president till den härskande Afrikanska National Kongressen [ANC].

Zwane säger att han tror att Zuma kommer att ordna både jobb och välstånd till de miljoner svarta invånarna och fullfölja den revolution som avslutade Apartheid 1994. [...] Hans första prioritet, säger analytiker, är allra troligast att utöka nationens sociala skyddsnät och höja minimumlönerna, snarare än nationalisera företag."

Om detta skriver Hansson inget. Han bryr sig mer om ifall de vita lämnar landet för grönare hagar någon annanstans. Vad han inte nämner är varför de lämnar landet, nämligen våldet. Ett våld som ökat ju större inkomstklyftorna blivit och ju mer fattigdomen ökat.

Utan tvekan borde Zumas ansträngningar för att minska anledningarna till våldet vara det effektivaste motmedlet till den flykten. Men frågan är också hur de vita som alltid fått härska ekonomiskt skulle kunna leva med svarta som står på likställd fot och inte bara på pappret.

Mer nyheter:

• Situationen i Kongo, värre än den i Sudan, fortsätter att förvärras. Över 400 000 människor har fördrivits bara under det senaste året.
  
  
• Ännu ett fall av våldtäkt har registrerats bland KBR:s legosoldater i Irak.
  
  
• Tidigare har jag skrivit om hur FN:s trupper på Haiti massakrerat fattiga. Nu kommer uppgifter om hur de också tillfångatagit hatiska flickor, så unga som 13 år, och tvingat in den i bordeller eller som egna sexslavar. Över 114 soldater har utvisats.
  
  
• Israel menar att rapporten om att Iran inte försöker utveckla kärnvapen kan sätta i gång ett krig. Israel hotar givetvis också med att starta det, gärna med kärnvapen.

USA:s krig för knarket

Maj Wechselmann har läst samma bok som jag (The Politics of Heroin) om CIA:s inblandning i narkotika-trafiken och skriver om den i Aftonbladet. Den stora skillnaden är att hon har läst den nya updaterade utgåvan från 2003 medans jag läst den gamla från 1972. Dessutom har hon haft boken bredvid sig medans hon skrivit, medans jag fått skriva från minnet.

Därför är hennes artikel mycket bättre än min. Som komplement vill jag också rekommendera Cocaine Politics som även den berättar om hur The War on Drugs oftast blir The War for Drugs när CIA:s allierade behöver pengar för att rusta sina miliser mot olika sociala rörelser.