Japanernas problem med 2:a världskriget

Och om vi ändå ska gå tillbaka till gamla händelser. I början av juli förra året befann jag mig i den kinesiska staden Nanjing. Staden är känd för en av 2:a världskrigets värsta massakrer då japanska trupper dödade mellan 150 000 och 300 000 civila kineser och krigsfångar. Jag citerade då George Fitch, den dåvarande chefen för YCMA där:

"Total anarki har varat i 10 dagar - det har varit helvetet på jorden. [...] Att tvingas stå vid sidan när till och med de allra fattigaste får sina sista ägodelar ifråntagna - sin sista slant, sina sista filtar (i det iskalla vädret), den fattige rikshaw föraren sin rikshaw,: medan tusentals avväpnade soldater, som sökt en tillflyktsort hos dig, tillsammans med flera hundra oskyldiga civilister tas ut framför dina ögon för att skjutas eller användas för bajonetträning och du tvingas att lyssna på ljudet från gevären som dödar dem: medan tusentals kvinnor knäböjer framför dig, gråtandes hysteriskt, bedjandes att du ska rädda dem från de bestar som våldför sig på dem."

Nu har en ny japansk film, gjord av en kinesisk regissör, kommit ut om de japanska krigsbrotten under 2:a världskriget. Stora kampanjer har startats för att filmen inte ska få visas på japanska biografer. Telegraph skriver:

"Japanska politiker och kommentatorer attackerade besluten från biografscheferna, som utsattes som måltavla för ultra-nationalistiska demonstranter som parkerade bilar täckta med nationalistiska slagord utanför biograferna och spelade upp militära sånger i högtalare.

Biografscheferna sa att de beslutat sig för att ställa in visningarna för att inte göra det besvärligt för annan affärsverksamhet i det kringliggande området."

Filmen har delvis finanierats av Japanese Agency for Cultural Affairs som nu ska se över om pengarna de skjutit till verkligen använts "lämpligt".

Läs mer om Nanjing-massakern i min gamla bloggpost här. Otäcka bilder från den hittar ni här och här.

Från en japansk serietidning om Nanjing-massakern. Utgivningen ställdes in efter påtryckningar.

Andra bloggar: Rawia Morra om FN:s utredare av israels ockupation, Jinge om Israels ställning i världen, Svensson om Levande Historia

Massakern i Nanjing - Om Nanjings levande Buddha

Aftonbladet hade igår en längre artikel om Nanjing-massakern där japanska trupper massakrerade över 100 000 kineser. Civila, kvinnor och barn. Jag har tidigare avhandlat den frågan i en krönika från Kina i juni förra året då jag själv befann mig på platsen. Då var muséet på platsen stängt för upprustning inför OS, förhoppningsvis har det väl hunnit öppna igen nu.

Massakern i Nanjing är just ett av de otaliga glömda folkmord som vi idag nästan aldrig får läsa om. Det skulle inte falla Levande Historia in att berätta om kinesiska eller asiatiska offer under 2:a världskriget. De är och förblir ovärdiga offer. Därför är det positivt att Aftonbladet tagit upp denna händelse. Läs gärna min äldre krönika för en bakgrund och omfattning av folkmordet,

Läs även Blogges krönika om kinesernas rätt att berätta om sin egen historia utan att anklagas för att följa "politiska vindar".

Liberalerna och fattigdomen

Mikael Nyberg skriver en intressant artikel på Aftonbladets kultursidor. Han nämner, liksom jag tidigare, det faktum att världsbanken tidigare räknat katastrofalt fel när man försökt få fram hur många fattiga som finns i Indien och Kina:

"Det började i våras med att nytt statistiskt material tvingade fram en nedskrivning av Kinas och Indiens bruttonationalprodukter med 40 procent med hänsyn till valutornas köpkraft. Av samma skäl vänder Världsbanken nu upp och ner på sin statistik över fattigdomens utbredning.

Tidigare hette det att antalet kineser som tvingas leva på mindre än en dollar om dagen pressats ner till 100 miljoner. Enligt de nya beräkningarna är de tre gånger så många, 300 miljoner. I Indien har den uppskattade mängden extremt fattiga fördubblats från 400 miljoner till 800 miljoner. "

Mikael Nyberg stannar dock inte där:

"För sina internationella jämförelser räknar banken om statistik från olika länder till dollar. Då är det vanskligt att använda växelkurserna. Valutasvängningar får stort genomslag, och måttet på vad man får för pengarna på den lokala marknaden kan bli missvisande. I USA kostar en Big Mac drygt tre dollar, men i Sverige räcker detta belopp, växlat till kronor, bara till två tredjedelar av en hamburgare. Räknat i Big Mac är alltså svenska inkomster mindre värda än de synes vara."

Det där är ett stort problem som vi tidigare sett gällande världsbankens definition av fattigdom. Som fattig räknas den som lever på under en dollar om dagen, ibland används två som mätvärde. Men siffran är inte inflationsskyddad. En dollar idag kan vara långt mindre värd en den var för fem år sedan och det är länge, länge sedan måttgränsen sattes. Siffran är också extremt trubbig, om en tillräckligt stor andel av befolkningen ökar sin medelinkomst från 0.99 cent till 1.01 räknas de inte som fattiga längre, men deras liv har knappt ändrats. Det är en av orsakerna till att de som vill framhärda hur fattigdomen minskar, som högerfolket på tidningen Arena, gärna använder denna metod.

Magnus Jiborn och Lars Truedsson är sådana personer. I Arena från år 2006 skriver de:

"Men tvärtemot vad de flesta tror så minskar antalet extremt fattiga i världen för varje år. Sedan 1980 har antalet människor som lever i extrem fattigdom minskat med 400 miljoner, motsvarande mer än halva Europas befolkning."

Nu berodde detta visserligen, som ovan nämnts, på en felräkning som de två inte kunde känna till. I själva verket hade ju fattigdomen ökat med 200 miljoner människor. Men de kunde ändå varit klart skeptiska till sin mätmetod. Detta är hur de vill definiera fattigdom:

"Enligt FN:s Human Development Report lever cirka 1,1 miljarder människor i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar om dagen. "

Faktum är att om de istället utgått från två dollar hade de knappt fått någon minskning alls. Det var ju just inflationen som putade åtskilliga över just en dollar strecken, men inte var de märkbart mindre fattiga för det.

Andra, bättre, sätt finns att mäta fattigdom som t.ex livslängd, kaloriintag och barnadödlighet. Vid användning av dessa siffror skulle dock spridningen av fattigdomen se helt anorlunda ut. Vilket givetvis är förklaringen till att de inte används. Dock ska vi vara medvetna om att även om fattigdomen ökat i absoluta tal så har den minskat i andel. Vilket självklart är positivt.


Mats Wingborg skriver också i Arena:

"Den sammantagna bilden visar på en kraftig ekonomisk inbromsning. I över 80 länder i världen var BNP per capita högre 1990 än i dag. Den amerikanska studien visar dessutom att höjningen av välfärden avstannat eller avtagit. De stora ramstegen när det gäller medellivslängd, utbildning och barnadödlighet skedde 1960-1980 och inte de två senaste decennierna.

Ett undantag från trenden är Östasien och i synnerhet Kina. Där har både ekonomi och välfärd fortsatt att förbättras i snabb takt, vilket också lett till en imponerande minskning av antalet fattiga. Den ekonomiska tillväxten i Kina har på 15 år lyft 250 miljoner människor ur djup fattigdom."

Fast där blev det visst också fel. 200 miljoner människor mer var ju fattiga. Endast 50 miljoner hade lyfts från fattigdom samtidigt som resten av världen stagnerat. 50 miljoner är dock i absoluta tal en oerhörd siffra.

Vad säger den religiöse Timbro-liberalen Johan Norberg om detta då? Tja, i sin blogg låtsas han som om han inte ens har någon pejl på dessa uppdaterade siffror och tramsar fram med en gammal, ouppdaterad, rapport från 2002.



Och i SvD använder han också gamla siffror och tjoar glatt:

"Sedan 1980-talets början har den extrema fattigdomen minskat med en halv miljard människor, trots en explosiv befolkningsökning."

Vilket inte stämmer alls, i själva verket har den ökat i absoluta tal. Roligt nog tillägger han:

"I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat. Som förre FN-chefen Kofi Annan har konstaterat: ”De
stora förlorarna är inte de som har utsatts för alltför mycket globalisering. Det är de som har lämnats utanför globaliseringen.”"

Och där gav han en feting smäll till folkpartiets Birgitta Ohlsson som nyligen på Expressen glatt utropade att "många afrikanska länder är på frammarsch. Demokratin går framåt och på många håll är tillväxten imponerande."

Nå, även Expressen tyckte väl Birgitta Ohlsson var lite opåläst. Så här skrev de dagen efter:

"Det tragiska bakslaget i Kenya är en påminnelse om hur djupa problemen alltjämt är i Afrika. Gång på gång håller Afrika-optimisterna fram lyckade exempel som sägs visa på kontinentens renässans – Uganda, Sydafrika, Kenya. Och gång på gång ser vi hur dessa succéer förvandlas till besvikelser."

Visst är det kul att vara positiv. Men det är roligare att gå efter fakta.

Mer nyheter:

• Enligt Pentagon öppnade amerikanska fartyg nästan eld mot iranska fartyg efter att iranska patrullbåtar ska ha hotat dem med att de skulle "explodera inom några minuter". Iran själva säger att det var en vanlig händelse då de amerikanska patrullbåtarna tillfrågades över vad de gjorde vid iranskt territorialvatten och och därefter fortsatte åt sitt håll. Likheter med då USA startade Vietnam-kriget efter att ha fejkat en attack vid Tonkin-bukten får inte dras.



• Majoriteten av de utländska stridanden i den irakiska motståndsrörelsen kommer från Libyen och Saudiarabien - både allierade till USA.



• Analytiker menar att om Kenya skulle bryta samman så skulle USA också förlora Somalia. Kenya var en av de tilltänkta platserna för AFRICOM, det militära centralkommando USA vill inrätta för att kunna intervenera i olika afrikanska länder. Valfusket i Kenya kan ha berott på att USA vill ha en ledare som kunnat garantera en plats för AFRICOM.



• De 60% av befolkningen i Pakistan som vill att någon form av sharialagar skulle spela större roll i landet är också extra intresserade av att demokrati införs. 70% av befolkningen tror att USA:s mål är att försvaga och splittra Islam. 80% av anser att USA:s närvaro är ett hot, medans endast 60% säger det om talibanerna. Som ett svar på detta funderar USA på att intervenera direkt i Pakistan.



• Amerikanska företag vill använda sig av afrikansk kanonmat i Irak.

Koreanska och Japanska kidnappningar

The Guardian skriver om de japaner som kidnappats av Nord-Korea. Alla som läst på om landet vet hur bizarr historien är. Bland de mer extrema exemplen är när filmentusiasten Kim Jong-Il lät kidnappa den Syd-Koreanska regissören Shin Sang-ok och hans fri Choe Eun-hui, allt för att Nord-Korea också skulle få några riktigt bra filmer.

Liksom man kan ifrågasätta mycket av den Nord-Koreanska politiken kan man också ifrågasätta Jong-Ils filmsmak. En av filmerna han fick göra var en socialistisk version av Godzilla!

Pulgasari - En Nord-Koreansk Godzilla

Alla de japaner som kidnappades av Nord-Korea är nu släppta sedan länge, men de tas ständigt fram av politiska skäl. Just nu används de som slagträ i debatten om huruvida Nord-Korea ska avskrivas som en "terror-nation" eller ej.

Det här är något som retar upp inte bara Nord-Koreaner utan också Syd-Koreaner och Kineser. Nord-Korea är nämligen inte det enda land som kidnappat utlänningar. Under 2:a världskriget kidnappade Japan hundratusentals kvinnor från Kina, Korea och andra länder runt omkring. Dessa kvinnor placerades i bordeller där de våldtogs flera gånger om dagen av japanska soldater. Japanerna har varit notoriskt dåliga på att acceptera ansvar för detta. Man har kommit med vaga ursäkter internationellt för att sedan säga raka motsatsen i nationella situationer.

Kvinnor på Fillipinerna protestear mot hur Japan förslavade kvinnor under 2:a världskriget

Nu förväntas Nord-Korea helt glömma bort dessa kidnappningar, samtidigt som Japanerna ständigt skriver om de Japaner som kidnappats, trots att dessa kan räknas i promille av vad Japanerna själva kidnappade. När jag i våras var i Japan kunde jag själv se hur mycket som skrevs om dessa kidnappade, samtidigt som de japanska historieböckerna noggrant rensades på från alla texter som kunde ses som kritiska mot den japanska armén.

För att åstadkomma någon försoning krävs att alla accepterar och tar ansvarar för sina egna handlingar. Att enbart attackera andra samtidigt som man sopar egna synder under mattan kan bara leda till fortsatta konflikter och fortsatt hat.

Bild från Nanjing-massakern, 1937

Just nu planeras dessutom i Japan en film om Nanjing-massakern, om hur denna aldrig har ägt rum. Detta trots att omfattande filmmaterial, fotografier och vittnesmål finns. Hur många som dog är osäkert, men kineserna sätter siffran på 300 000 personer och mer än 20 000 kvinnor våldtogs. Bland initiativtagarna finns den tidigare Tokyo-guvernören Shintaro Ishihara. I Kina hölls i förrgår en minneshögtid på 70 årsdagen av massakern i Kina, samtidigt som japanerna förnekade massakern vid en liknande högtid.

Jag har tidigare skrivit om massakern i en annan blogg-post.

Mer nyheter:

• Domstol i Danmark konstaterar att den palestinska rörelsen PFLP och den Colombianska FARC inte är terroristorganisationer.
  
  
• Amerikanska ambassadören Gregory Shulte: "Israel bröt aldrig mot kärn-avtalet eftersom man vägrade att signera det."
  
  
• FOX Analytiker menar att amerikaner inte har något emot tortyr och heller inte ska ha det.
  
  
• Världsbanken konstaterar att palestinierna bara kommer att bli fattigare och fattigare ju längre de israeliska olagliga vägspärrarna finns kvar. Israel svarar med att göra specialpassager - för piggsvin och igelkottar.

Hong Kong, Massakern vid himmelska fridens torg, Kinesisk hälsokost och Militära utgifter

Då mitt 30-dagars kinavisums utgång sammanföll med en kraftig förkylninm några vänliga schweizare bjudit på, beslöt jag mig för att inte tackla den kinesiska byråkratin i en kamp för förlängning utan återvände istället till Hong Kong. På vägen till mitt Hotell passerade vid en stor park där den lugnaste rocckkonsert jag någonsin sett pågick. Tiotusentals människor stod med tändare uppsträckta i luften, likt ett hav av lyktgubbar. Medans stilla musik pumpades ut ur högtalare i takt till en äldre herres tysta oreringar.

Nu var det inte en rockkonsert, utan lugnet berodde på att det var en minneshögtid för massakern vid himmelska fridens torg 18 år tidigare. Sen dess har många massakrer skett i många olika länder och få personer brukar markera denna årsdag, men detta år fick man oväntat stöd av ledaren för Hong Kongs pro-kinesiska part, Ordförande Ma Lik.

Som en Hong Kongs version av Per Ahlmark berättade Ma för några reportrar att kommunistpartiet aldrig hade massakrerat några människor vid himmelska fridens torg och eftersom Hong Kongs befolkning var så opatriotisk att de trodde på västerlänningarnas version så kunde de knappast få full demokrati förrän 2022. Så kom det sig att massor av människor som aldrig tidigare demonstrerat stod med lyfta tändare och stearinljus.

* * *

Mitt hotell i Hong Kong visade sig ligga precis bredvid stadens IKEA, vilket var både en välsignelse och förbannelse. En välsignelse då jag efter över åtta månader återigen kunnat avnjuta såna läckerheter som lakritsbåtar och princesstårta, en förbannelse eftersom delikatsserna inte är kända för sitt låga kaloriinnehåll.

För att försöka kontra detta ohälsosamma matintag sprang jag in i en kinesisk hälsokostaffär. Här kunde jag köpa torkade sjögurkor, sjöstjärnor, märkliga örter och saker som varken bör beskrivas eller nämnas vid namn. För att visa god vilja köpte jag två torkade ödlor på pinne. Jag förstod dock inte hur de skulle tillagas, så nu ligger de i ett paket påväg mot Sverige. Om någon kan tipsa om recept kan vi laga till en måltid tillsammans och avnjuta till ett gott vin.

* * *

Läser i tidningen om det hemska kinesiska militärspenderandet. Det har ökat så till den milda grad att det passerat det pacifistiska japan. Om de otäcka kineserna fortsätter så här kanske de t.o.m kan passera Storbritannien! Inte undra på att våra anglofila tidningar är upprörda.

Även ryssarna är påtagligt skurkaktiga läser jag i Svenska Dagbladet. De har dragit tillbaka alla tunga vapen från de europeiska delarna av Ryssland och placerat dem bakom Ural-bergen och dragit ned sin militär med 300 000 personer. Detta samtidigt som NATO byggt två nya militärbaser i Rumänien och Bulgarien, nya vapen skickats till Öst-Europa och USA avbrutit ABM-avtalet och vill placera misilsystem i amerikanska miitärbaser i Polen och Tjeckien. Nu hotar de usla ryssarna att inte avrusta mer om inte USA slutar upprusta vid deras gränser. Det är småsint av dem och svensk militär gör rätt i att måla upp hotbilder och kräva mer pengar. Hur ska de annars kunna motivera att svensk militärbudget inte minskat ett dyft samtidigt som personalstyrkan halverats?

Kung Fu, Taiping-upproret och massakern i Nanjing

När man som utlänning vandrar runt i Kina får man vänja sig vid att behandlas som någon ytlig B-kändis. Folk runt omkring stirrar vilt på en när man går förbi eller fredligt försöker äta sin lunch, men ingen kommer fram och ber om autografer. Ibland försöker jag ge kineserna lite mer valuta för stirrandet genom att ta några spontana Travolta-danssteg, men reaktionerna har varit blandade. Alla är kritiker nu för tiden.

Förra veckan berättade jag om hur mitt besök till Shaolin-templet, kampsportens Kung Fus födelseort, tillfälligt tvingats skjutas upp på grund av regn. Nu har jag varit där och sett uppvisningarna från de kampsportselever som ivrigt väntar på filmkontrakt och däremellan gör ballettliknande uppvisningar med simulerade strider och svärdssvingande. Bland de mer intressanta uppvisningarna fanns de Kung Fu-grenar som baserats på olika djurarter. Där fanns apans oförutsägbarhet och gymnastiska rörelser. En annan kampsportsspecialist gjord en akrobatisk version av "Små grodorna" där sparkande och slag blandades med söta små grodhopp. Mest ineffektiv verkade örnformen vara. Ingen har ännu vunnit en strid genom att sträcka ut armarna bakom ryggen och låtsats att han kan flyga.

* * *

Staden Nanjing (tidigare: Nanking), i närheten av Shanghai, är inte bara ännu en av Kinas otaliga miljonstäder. Den är också en av stad av starkt historiskt intresse. Bland annat var den i mitten av 1800-talet platsen för den så kallade Taiping-revolten, där en religiös och nationalistisk rörelse gjorde uppror mot den svaga och av utlänningar undertryckta Qing-regeringen. Efter 15 år slogs rörelsen till slut ner med utländsk hjälp, 20 miljoner människor sägs totalt ha dött, men idag ihågkoms den fortfarande som en primitivt socialistisk rörelse och som en föregångare till Maos kommunister. Detta var dock inte det enda tillfället då Nanjing var centrum för ett blodbad.

Nanjing-massakern är en av de otaliga massakrer från andra världskriget som saknas i de flesta historieböcker. Ändå var den ett av krigets värsta illdåd. Massakern, som utfördes av japanska trupper vid invasionen av den kinesiska miljonstaden Nanjing 1937, är också till skillnad från många andra massakrer väldokumenterad, både av japanska och europeiska tidningar och ett stort antal utlänningar var på plats för att själva bevittna det hela. George Fitch, representant för YMCA (KFUM), skrev följande:

"Total anarki har varat i 10 dagar - det har varit helvetet på jorden. (..) Att tvingas stå vid sidan när till och med de allra fattigaste får sina sista ägodelar ifråntagna - sin sista slant, sina sista filtar (i det iskalla vädret), den fattige rikshaw föraren sin rikshaw,: medan tusentals avväpnade soldater, som sökt en tillflyktsort hos dig, tillsammans med flera hundra oskyldiga civilister tas ut framför dina ögon för att skjutas eller användas för bajonetträning och du tvingas att lyssna på ljudet från gevären som dödar dem: medan tusentals kvinnor knäböjer framför dig, gråtandes hysteriskt, bedjandes att du ska rädda dem från de bestar som våldför sig på dem".

Som i de flesta fall när det gäller krig och massakrer kan det vara svårt att hålla ta reda på vad som består hörsägen och ibland direkt propaganda. Eftersom Nanjing-massakern länge varit ett av andra världskrigets nedtystade brott har mycket information spridits från mun till mun och det kan därför vara svårt att lista ut vad som är sant. I den uppenbara greuel- propagandan finns det historier om hur japanerna skurit av könsorganen på kineser för att sedan äta upp dem för att förbättra sin potens. Andra historier, som att japaner tänt eld på levande offer, har visat sig sanna och har dokumenterats både på foto och på film.

Bland de historier som man först kunde tro vara propaganda finns den om hur man tävlade om att döda kineser. Den japanska tidningen Japan Advertiser skriver den 7 december 1937 om de två officerarna Muka och Noda:

"Underlöjtnant Mukai Toshiaki och underlöjtnant Noda Takeshi, båda tillhörande Katagiri gruppen vid Kuyung, deltar i en vänskaplig tävling om vem som först hinner fälla 100 kineser med hjälp av svärd, och befinner sig nu i den sista fasen av tävlingen, liggandes nära sida vid sida. På söndagen (...) var resultatet, enligt Asahi: Underlöjtnant Mukai 89, och underlöjtnant Noda, 78."

En vecka senare rapporterade tidningen att man inte kunnat enas om vem som först passerat 100 och valt att fortsätta till 150, eftersom tävlingen, som Mukai uttryckte det, var "rolig".

Vi vet inte idag hur många som mördades i Nanjing, men siffran verkar ligga någonstans mellan 150 000 och 250 000 människor. En av orsakerna till att så många mördades var den japanska arméns svårighet att kontrollera så många fångar. Den japanska tidningen Asahi Shimbun skrev den 16 december:

"Armén stötte på stora svårigheter, eftersom det här var första gången ett så stort antal av krigsfångar tillfångatagits. (...) Det fanns inte tillräckligt många män för att bevaka dem."

Ett beslut fattades att mörda alla krigsfångar, för att på så vis undvika det stora problemet med att föda och bevaka fångarna, som vida översteg antalet japanska soldater. Den japanska militärkorrespondenten Yukio Omata beskrev tillvägagångssättet:

"De i den första raden blev halshuggna, de i den andra raden tvingades att dumpa de stympade kropparna i floden innan de själva halshöggs. Mördandet pågick utan stopp hela natten, men de lyckades endast döda 2000 fångar på detta vis. Nästa dag, trötta på dödandet på detta vis, satte man upp kulsprutor. Två av dem högg med korseld in på de uppradade fångarna. Rat-tat-tat-tat. Avtryckarfinger drogs in. Fångarna flydde ner i vattnet, men ingen lyckades ta sig till andra stranden."

* * *

Att inte fler dödades i Nanjing beror otvivelaktigt på det 20-tal utlänningar i staden som upprättade en "säkerhetszon", en fredad zon dit civilister kunde fly för att sedan vaktas av det lilla antalet utlänningar som gjorde vad de kunde för att skydda dem mot de japanska soldaternas framfart. Främst av dessa utlänningar var den tyska ordföranden i stadens nazist-parti, John Rabe. John Rabe, ofta kallad Nanjings levande Buddha, motiverade själv sitt engagemang så här, när han tvingades försvara sig inför en japansk officer:

"Mina barn och barnbarn föddes här och jag är lycklig här. Jag har alltid behandlats väl av det kinesiska folket, även under kriget. Om jag hade tillbringat 30 år i Japan och behandlats lika väl av japanerna, kan ni vara säker på att jag i en tid av kris, liksom den Kina nu befinner sig i, inte skulle lämna det japanska folkets sida."

Rabe lät använda Siemens-fabrikens område, där han själv jobbade, som flyktingläger. Ju mer de japanska grymheterna fortsatte, desto mer upprörd blev Rabe. I ett brev till ockupationsmakten skrev han:

"Alla 27 västerlänningar i staden, och vår kinesiska befolkning, togs med överaskning av de våldtäkter, rån och dödande som initierats av era soldater den 14 december.(...)Igår, i fullt dagsljus, våldtogs flera av kvinnorna på seminariet i ett stort rum fullt av barn, kvinnor och män! Vi 22 västerlänningar kan inte föda 200 000 kinesiska civilister och skydda dem hela nätterna och dagarna. Det är en skyldighet för den japanska armén."

Rabe och de andra utlänningarna turades om att vakta de kinesiska flyktingarna i skift. På nätterna försökte japanska soldater smyga sig in i lägret för att kidnappa kvinnorna och ett system för att hämta en västerlänning som beskydd vid såna försök infördes. Rabe själv började patrullera i själva staden, utanför skyddszonen, för att handgripligen ingripa vid våldtäkter. Den första januari skrev han i sin dagbok:

"Modern till en ung attraktiv kvinna ropade till mig, hon kastade sig ner på knä, gråtande, och bad att jag skulle hjälpa henne. När jag kom in, såg jag en japansk soldat som låg totalt naken på en ung kvinna, som grät hysteriskt. Jag skrek åt svinet på varje språk som det kunde förstå, 'Gott nytt år!', och han flydde, naken, med byxorna i handen".

Rabe skrev också rapporter till Hitler:

"De fortsatte att våldta kvinnorna och flickorna och mördade allt och alla som gjorde någon form av motstånd, försökte fly från dem eller bara råkade vara på fel plats vid fel tid. Det var flickor 8 år gamla och kvinnor över 70 som våldtogs och sen, på det mest brutala tillvägagångssätt, slogs ned och misshandlades. Vi hittade lik av kvinnor liggandes på ölglas och andra som spetsats av bambupålar."

Så vad hände med Rabe när den delen av kriget var över? Först belönades han med medaljer och ärades. Han turnerade runt i landet bland partimedlemmar och visade foton och filmer från massakern i Nanjing för att försöka skapa opinion mot den japanska arméns metoder. Men i juni 1938 förhördes han av Gestapo. Tyskland hade valt att alliera sig med Japan, och Rabes lobbyarbete var inte längre populärt.Efter andra världskriget var Rabe som tidigare nazist förbjuden att ta någon anställning. Rabe skrev i sin dagbok:

"Igår blev min ansökan om att bli avnazifierad avslagen. Trots att jag räddade livet på 250 000 kineser som ledare av den Internationella Kommittén för Nanjings säkerhetszon, blev min ansökan avslagen. (...) Om jag hade hört om liknande grymheter från nazisterna i Kina hade jag aldrig gått med i NSDAP och om min åsikt som tysk på något sätt hade skilt sig från den de andra utlänningarna i Nanjing hade, engelsmän, amerikaner, danskar, etc, etc, hade de aldrig valt mig som ordförande!"

När de överlevande från Nanjing fick höra att Rabe 1948 nu levde i största armod i Tyskland började de skicka brev, matpaket och gåvor till honom. Detta var i grevens tid, för hans matransoner var så knappa att han plockade örter i skogen och hans fru vägde knappt 44 kilo. Rabe dog bara 2 år senare, men hade innan dess samlat 2000 sidor dokument om Nanjing-massakern, illustrerat, dokumenterat med både film och foto med vittnesmål från alla utlänningar som befann sig där. Det tog 50 år innan detta material offentliggjordes, eftersom det efter andra världskriget inte var politiskt korrekt att beskriva en nazist som hjälte.

Idag är det enda som påminner om massakern ett minnesmärke en bit utanför stadens centrum. Liksom allt annat i Kina var det stängt för renovering inför de olympiska spelen 2008 då man hoppas att horder av sportentusiaster ska ha intresse för mera än för vem som får nästa guldmedalj.

Kinesiska övergångsställen, regnväder och Kung Fu

Det börjar bli mer och mer uppenbart för mig att revolutionen i Kina inte är död utan är en levande, dynamisk företelse som ständigt fortgår - i alla fall vid städernas övergångsställen. Vid övergångsställena möts två av samhälletsgrupper - bilisterna, som vanligtvis består av över eller medelklass, samt fotgängarna, den grupp som av högermänniskor brukar kallas för "mobb" eller "pöbel" och av vänstermänniskor rätt och slätt för "folket". Eftersom Kina ändå är en kommunistisk kapitaliststat använder jag mig av det senare begreppet.

Trafikljus är, som jag tidigare nämnt, oväsentliga i Kina. Bilarna, överklassens och medelklassens fordon, struntar högaktningsfullt i dessa. För att fotgängarna, folket, ska kunna ta sig över gatan krävs en strategi för att kunna motstå de starkare och bakomplåt skyddade bilisterna. Vanligtvis börjar det med att en eller två personer kliver ut i gatan och för att markera ut ett revir vilket tvingar bilisterna att köra vid sidan. Fler och fler personer kliver ut i gatan tills en kritisk massa uppnåtts. Nar tillräckligt många står beredda börjar man gå ut i gatan och tvingar den tutande överklassen att stanna. Folket har återigen besegrat sina motståndare och kan gå vidare i livet mot nya, spännande mål.

Just nu sitter jag fast i ett rejält åskväder och regn, eller vad väderleksrapportörerna på CNN beskriver som "stadigt solsken" i staden Luoyang, några timmar från Xi'an där de berömda terrakotta krigarna står uppställda. Idag skulle jag egentligen ha besökt Shaolin-templet, kampsporten Kung Fus födelseort. Där tränar fortfarande studenter i att sparka och slå sönder stackars oskyldiga träd, även om de verkar vänligare mot turister, som de istället försöker sälja T-shirts, kaststjärnor och allehanda vapen till.

Eftersom regnet omöjliggjort alla utfärder har jag tänker jag istället ägna tiden åt läsa det klassiska kinesiska verket "Resan västerut", om hur apkungen, i Sverige kallad för "Kung Markatta", beger sig västerut till Buddhismens födelseort. I Sverige har den visats på TV, med Hans Alfredsson som berättarröst, och jag har sett den tecknade figuren lite här och var. Vanligtast är den på de små drakar för femkronor som säljs till barn i små souvenirbutiker. Souvenirbutikerna kan annars vara roliga att gå in bara för att höra priserna de tror att de kan få från västerländska besökare. T-shirts försöker man sälja för 300 kronor styck, även om de går att prutna ned till kring 30, och några tyskar blev erbjudna en vacker porslinsmugg för 50 000 kronor.

Min kinesiska börjar bli lite bättre, jag behärskar nu nära fem ord, däribland "tågstation" och "hård sovplats", även om ingen kines förstår mitt uttal. Kinesiskan är ett av de språk där minsta skillnad i uttalet kan förvandla ett harmlöst ord till något obscent eller bara märkligt. Kineserna brukar svara på detta med att stå tysta och stirra på en, vilket bli kan bli pinsamt i långa konversationer.

Kina, svårigheter att kommunicera, lilla Moskva samt Nord-Korea

Liksom i Japan undrar jag ofta över kinesernas märkliga musikval. Vid kinesiska murens östra ända envisades man med att spela den klassiska bröllopsmarchen, i väntsalen vid en tågstation spelade man glatt "Ska gamla vänner glömmas bort", en klassisk nyårslåt i USA och häromdagen väktas jag i en sovvagnskupe av att högtalarna vrålade ut "Fjäril vingad syns på Haga" i bakgrunden till en glatt tjattrande kinesiska.

Det där med vrålande är något jag börjat vänja mig vid. Min guidebok beskriver kineserna som "några decibel högre än alla andra" och den beskrivningen tycks passa utmärkt. Till detta låter de också mycket årga när de ska förklara saker, vilket ofta gjort mina västerländska medpassagerare oroliga. Oftast beror det dock på allmän frustration över att vi kan vara så okunniga att vi inte bara lyckats undgå att lära oss världsspråket mandarin, vi förstår ännu mindre när de skriver kinesiska bokstäver i handflatan eller försöker leka gäster med gester i en utomjordisk dialekt. För det här är ett av de stora problemen med att resa i Kina. Engelskan är på intet sätt utbredd och kinesernas kroppsspråk är helt olikt från det västerländska. Inte ens att räkna på fingrarna duger, kineserna har ett eget teckenspråk för siffror.

Dessa problem ledde till att jag aldrig lyckades ta mig till den baktereologiska armebasen stracks utanför Härbin i Nord-Ostra Kina. Härbin är här i Kina känt som lilla Moskva, där det ligger placerat strax söder om gränsen till Ryssland. Och namnet är passande. Inte bara finns det fullt av ryska affärer och restauranger. Här finns också Stalin-Parken, antagligen en av de få i världen som finns kvar och husen i närheten har en mycket rysk arkitektonisk stil med lökkupoler och vackra, överdådiga balkonger. Statyer med hammaren och skäran finns fortfarande kvar.

Så hur var det då med basen för baktereologisk krigsföring? Jo, under 2:a världskriget ockuperades Härbin av Japan. De upprättade då en bas där du utförde experiment på levande maänniskor. De injicerade bakterier i fångar, dissikerade dem levande och fryste ner respektive hettade upp dem tills de dog. Ungefär 3000 människor från Kina, Ryssland och Mongoliet mördades på detta vis. Efter kriget fick alla forskarna immunitet från USA mot att de lämnade över sina forskningsresultat. Basen finns nu öppen för besökare, dvs de som kan förstå tillräckligt mycket kinesiska för att lista ut hur man tar sig dit.

Ett ställe dit jag lyckades ta mig är gränsen till Nord-Korea. Den kinesiska staden Dandong ligger precis vid den Nord-Koreanska gränsen. Om man från staden väljer att åka bort till den kinesiska muren finner man att man endast befinner sig ca. 5 meter från Nord-Korea som ligger på andra sidan en liten flod. Om man så känner för det kan man betala en liten slant för att tå en båttur längs med floden, blott en meter från den Nord-Koreanska gränsen och manga turister gör detta för att senare kunna säga att deras hand varit över gränsen när de sträkt ut den över relingen. På den Nord-Koreanska sidan finns ingenting utom stora mängder jordbruks land samt de bönder som brukar jorden. De verkade dock ta det ganska lugnt, även om de vecklade ut den koreanska flaggan när vi gick förbi.

I staden Dandong finns också ett museum med det tungvrickande namnet "Museet för prisa hjälpen till Korea mot den amerikanska aggressionen". Museet ligger högt upp på en kulle med utsikt över hela staden och verkar, enligt den affischering som finns runt, vara en utmärkt plats att ta med hela familjen till, liten som stor. Inne i museet finns märkliga utställningsföremål, som t.ex vapen, hjälm och utrustning för en soldat under texten "För den mest älskvärda personen". Andra föremål är kinesiska flygblad som släpptes över de amerikanska linjerna om hur glada alla fruar måste vara över att deras män blivit krigsfångar och därmed sluppit riskera sina liv. även bomber visas upp som enligt den engelska texten innehöll skalbaggar, larver och och löss smittade med olika sjukdomar. Dessa bomber fälldes, enligt den kinesiska texten, av amerikaner över de nord-koreanskt territorium kan däför sägas vara ännu ett exempel över hur denna del av kontinenten drabbats av baktereologisk krigsföring.

Beijing, OS, svenska restauranger och kinesiska skjutbanor

Den senaste veckan har jag befunnit mig i Beijing, Pekings huvudstad. Det första man konstatera är att kineserna tar de kommande olympiska spelen på blodigt allvar. överallt byggs och renoveras det. Ett besök till den förbjudna staden ger en chansen att se stora byggnadsställningar samt vackra bilder på hur sagolikt det skulle se ut om inte de största byggnaderna var täckta av stora dukar som förhindrar all insyn. Mysiga shoppinggator som visas på turistkartor har plötsligt upphört att existera och nya skyskrapor tycks växa upp överallt. Inte ens Mao själv är fredad. Hans mausoleum är stängt för renovering fram till september och rykten säger att han själv är skickad till Ryssland för upputsning så han ser pigg och alert ut till spelens början. över hela 15-miljonersstaden vilar ett lager av byggnadsdamm och mopedisterna åker runt med visir och munskydd.

Det är inte bara på byggnationerna som man kan se hur viktigt OS är för Kina. Särskilda polisgrupperingar har skapats för att ta tag i Kinas största problem. Exempel på arbetsuppgifter:

• Stavningskontroll. Turister ska inte längre överaskas och charmas av märkvärdiga matdelikatesser som "drägglande kyckling" och "stekt skit".
• Köutbildning. Särskilda lektioner ska hållas över hur man står i kö med upplyssningar om att man förslagsvis ställer sig sist i kön när man kommer in med en rekommendation om att man sen ska vänta på sin tur, istället för att som vanligt kliva in någonstans i mitten för att sedan armbåga sig fram först.
• Tågresor. Kineserna ska upplysas om att i de fall de köpt en biljett kan de kliva in genom dörren, istället för att ta fönstervägen när tåget startat.
• Ljudkontroll. Böter utdelas till de som i entusiasm utstöter märkliga harklingar eller rapningar samt de som glatt fnyser ut vackra snorloskor genom ena näsborren efter att först ha förberett genom att täcka för den andra.

Mina egna problem består dock mest av att gå över gatan. I Peking är trafikljusen mest en gratis ljusshow man kan stanna och titta på när man vill bli på glatt humör. Sedan kliver man raskt ut i gatan under förhoppningen om att om man själv försöker undvika att bli överkörd så försöker bilisterna att låta bli att köra på en. Ibland kan det utspelas små lekfulla kycklingrace om vem som fegar ut och stannar först. Ibland kan dock bli lite för spännande för en fotgängare att leka kycklingrace med en bilist.

* * *

Nordöst om himmelska fridens torg ligger vad som beskrivs som "Antagligen den bästa svenska restaurangen i Peking". Delägare är Joakim Waldner, den svenska pingpongspelaren som är världskänd i Kina för att ha slagit kineserna i deras nationalsport. I restaurangen förekommer han mest som en pappfigur, men i alla fall en glad och lycklig pappfigur. Där inne kan man avnjuta svenska delikatesser som pytt-i-panna, skagenröra och västkustssoppa, allt för hissnande kinesiska priser.

Allt går dock inte bra för restaurangen. ägarna är, liksom i princip alla kineser, nybörjare i det kapitalistiska systemet. De saknar kunskaper om vad västerländska turister har som önskamål, om huruvida soppan ska serveras före huvudrätten, hur man marknadsför en restaurang och hur de olika chefshierarkierna ska skötas. Till detta kommer den omfattande kinesiska korruptionen där polisen vill ha sin bit av kakan för beskydd, där den gamle avskedade chefen fortfarande kommer in och vill ha gratis mat för sig och sina gäster, allt medans den svenske restaurangchefen sliter i sitt hår.

* * *

I en av Beijings förorter finns en skjutbana ditt turister kan åka för att göra av med sina aggressioner. Där kan man själv peka ut vilket vapen man vill provskjuta. Det är hagelgevär, k-pistar och kulsprutor. För kring 200 svenska kronor får man ett magasin och får gladeligen peppra loss mot olika måltavlor. Vapnen är dock ofta fastmonterade för att inga olyckor ska ske. Vilken turistgrupp som tvingat fram detta är osäkert.

En annan märkvärdig turistattraktion är Beijings underjord. Det är stora tunlar som byggts under huvudstaden för att befolkningen skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig. När de var färdiga 1981 kunde de rymma en tredjedel av stadens befolkning och hade plats både för biografer och sjukhus. Rädslan var framförallt för ett krig med Sovjetunionen, men efter att Sovjet gått in Afghanistan ebbade räddslan sakta, men säkert bort. Tunnlarna finns dock kvar och passar utmärkt att vandra runt i när man vill bli påmind om mänsklighetens vansinne.

Sultanen av Brunei, maffian, brinnande toaletter, trädgårdar

Katastrof!

På en av mina bussresor råkade jag glömma mitt porträtt över Sultanen av Brunei. Sultanen, klädd i vackert glimrande galadräkt hade varit mitt sällskap i flera veckors tid. Varje kväll tittade jag på hans varma och förstående blick och kunde sen sova lugnt, utan oro för världens problem. Nu är Sultanen på drift i Japans labyrintliknande kommunikationssystem. Förhoppningsvis finner han ett hem hos en vänlig familj någonstans. Själv får jag nöja mig med hans avbild på de sedlar och frimärken jag ännu har kvar.

* * *

Knappt hann jag lämna Nagasaki innan dess borgmästare, Iccho Ito, blev skjuten till döds. I ett land där handeldvapen är förbjudna har detta väckt mycket uppmärksamhet, särskilt som mördaren visade sig vara ledare i den japanska maffian, Yakuzan. Maffian i Japan är långt större än sin judisk-italienska motsvarighet och långt mer välorganiserad. Den har öppnat kontor i de större städerna och alla företag betalar regelbundet beskydd för att slippa få sina årsmöten avbrutna av en uppläsning av alla årets hemlighållna skandaler, såväl företagsmässiga som privata. Eftersom Yakusan i Japan är känd för sina kontakter med olika nationalistiska organisationer misstänkte man först att mordet var politiskt. Borgmästaren, ledare av en koalition av japanska städer mot kärnvapen, var just på väg att bli återvald. Det visade sig dock vara mer banalt än så. Yakusa-medlemmen hade 2003 fått sin bil skadad när han körde över en grop på en offentlig byggarbetsplats. Försäkringsbolaget vägrade att betala ut pengar och det var efter flera bråk med kommunala tjänstemän som han blev så upprörd att han beslöt sig för att skjuta borgmästaren.

Själv har jag känt mig personligt påverkad av de japanska lokalvalen. I början förstod jag inte vad det var frågan om - i flera dagar kände jag mig förföljd av bilar med stora megafoner på taken. Vart jag än gick förföljde de mig. Föraren ropade efter mig i megafonen och passagerarna, iklädda pannband med den japanska röda solen - vinkade efter mig med oranga och gula näsdukar. Ibland förföljde de mig längs gatorna bugande och ivrigt mumlande rotvälska. Jag har senare fått reda på att det är japansk tradition att för politiker försöka värva väljare genom att störa och irritera dem så mycket som möjligt. Fortfarande, trots att jag befinner mig i mitt hotellrum, vid en skyddad sidogränd, kan jag höra dem fara skrikande längs gatorna.

* * *

Stora nyheter är annars den nya krisen mellan Japan och Kina. Den här gången rör det sig om brinnande toaletter. Hittills har nära 200 000 toaletter från Japans största toalettillverkare tvingats dras tillbaka sen flera dussin av dem tagit fyr. Ännu har ingen skadats, men många vittnen har med skräck berättat om hur de inför ett besök plötsligt få se toalettringen fatta eld där de just ska placera sin ändalykt. Detta kan synas lite märkligt för den som är van vid vanliga hederliga europeiska toaletter, men de japanska är långt mer sofistikerade än så.

En japansk toalett har ofta en knappsats med märkliga hieroglyfer. Dessa kan innehålla funktioner för sätesuppvärmning, bidé och vinkeljusteringar. På kontor är det inte ovanligt att de har ljud som toalettspolning eller fågelkvitter. Det senare uppkom för att spara vatten eftersom kvinnliga kontorsarbetare spolade kontinuerligt för att maskera pinsamma ljud. I Japan är det inte ovanligt med samma toalett för både herrar och damer. Det vanligaste problemet för västerlänningar är att missta spolningsknappen för bidén.

Toaletterna som är boven i dramat mellan Kina och Japan är en modell med automatisk uppvärmning av sätet samt avsköljning och lufttorkning av underlivet. Problemet uppkommer när systemet som sköter uppvärmningen av bidévattnet slår fel, vilket smälter toalettringen som sedan tar eld. Det visade sig att toalettillverkaren i tysthet flyttat en del av tillverkningen av komponenter till Shanghai, och nu beskylls kineserna för undermåliga delar. Om detta kommer att påverka relationerna i stort är för tidigt att säga.

* * *

Här i Kanazawa har jag besökt Kenroku-en, vad som beskrivits som Japans vackraste trädgård. Mig påminner den mig mest om Stenbeck-granen, den hiskeliga skapelse som ställs på Skeppsbron varje vinter för att förfära alla beskådare.. Julgranen består av en stock i mitten där alla grenar är måttbeställda och ditskruvade i efterhand vilket ger granen ett livlöst, konliknande utseende.

På samma sätt är det med japanska trädgårdar. Alla grenar, grässtrån och stenar tycks vara måttbeställda och minsta antydan till liv och spontanitet har noggrant gallrats bort. Några djur ser man aldrig, som mest några karpar som simmar runt i en damm utan att kunna störa ordningen ovanför ytan. Överallt går turister runt, som små plastgubbar bland träden på en tågbana. Tanken med trädgården var att slottsherren och samurajerna skulle kunna sitta i sin vackra trädgård och meditera över livet, utan att behöva se eller störas utav det.

Japanska penisar, maskar, Kina

Japan har sin beskärda del av konstiga muséer och festivaler. I Tokyo-förorten Kawasaki firar man den första söndagen i april Kanamara Matsuri - också känd som penisfestivalen. Utanför ett tempel samlas fnittrande skolflickor, äldre herrar, vördnadsfulla damer och mängder av turister för att beskåda bärandet av ett rosa tre meter högt manligt könsorgan. Runt omkring säljs japansk kuddkonst, afrodisiaka, obscena slickepinnar och vackra schalar med något ekivoka motiv.

Damer sätter upp lappar vid templet för att be för fertilitet medan männen lägger handen på någon av alla fallossymbolerna. Unga kvinnor poserar leende sittande gränsle över en två meter lång träpenis, medan jublande män frenetiskt fotograferar. Mitt i det hela sitter vördnadsfulla män i traditionella kläder och lär kortkjolade kvinnor att tälja könsorgan från rotfrukter.

I den andra vågskålen finns Tokyos parasitmuseum. Där får man lära sig om alla de parasiter som funnits i människokroppen. Kräftor, löss och fästingar visas upp med varnande ord om vikten av hygien och om hur djur kan sprida parasiter. Praktexemplaret är en 8 meter lång mask någon stackare haft i magen. Uppfäst på väggen ger den ett sobert intryck vilket något förtas av att presentshoppen säljer T-shirts med dess avtryck. Märkvärdigast är att parasitmuséet främst tycks besökas av unga förälskade par. Det är svårt att se något romantiskt i bilder på barn med uppsvällda magar eller vuxna med hela ansiktet förvridet av mask.

I Osakas fantastiska slott finns ett mer traditionellt museum över de japanska samurajerna. Deras makalöst utsmyckade rustningar visas upp jäms med deras vapen. Hjälmarna är utformade som masker med grymma trollansikten. Den skrämmande effekten uteblir dock då de ofta är klädda i Groucho Marx-inspirerade mustascher. Om inte annat hjälpte nog deras dödliga vapen åskådarna att hålla inne med skratten.

Bland de allvarligare muséerna är Osakas frihetsmuseum. Det är dedikerat till de mänskliga rättigheterna och beskriver alla problem Japan har idag, från miljöförstöring och kvinnoförtryck till rasism mot både egna befolkningsgrupper och utländska sådana. Det är ett av de få muséer som vågar tala klarspråk om Japans roll under 2:a världskriget, med bilder på demonstrationer från Korea av de kvinnor som den japanska armén tillfångatog som sexslavar. Stor uppmärksamhet ges också åt Ainu-folket, en grupp med samma rötter och stora likheter med Sveriges samer. De kallas ofta för Japans aboriginer eller urbefolkning och har levt i Japan i över 12 000 år, då de kom från Mongoliet. På samma sätt som samerna blev de gradvis fördrivna när städer började växa upp och deras språk förbjöds. Idag finns endast 30 000 ainu kvar och särskilda lagar har skapats för att skydda det land och den kultur som finns kvar.

Den stora nyheten här i Japan är annars den kinesiske premiärministern Wens besök. I ett tal, som direktsändes i både Kina och Japan, talade Wen om 2:a världskriget och berömde Japan för de ursäkter som tidigare getts, samtidigt som han sa att kineser inte bör hata allt japanskt. Talet har fått stor uppmärksamhet och mycket beröm här. Wens förhoppningar är utan tvekan att hans försoningsfulla tal ska göra det svårare för japanska politiker att göra provocerande uttalanden om Japans roll under 2:a världskriget. Här kan han dock bli besviken, inte ens Japans fredsmuséer vågar skriva öppet om Nanjing-massakern, där upp till 300 000 kineser kan ha mördats och man fortsätter att tala om andra krigsförbrytelser med eufemismer.