Koreanska och Japanska kidnappningar

The Guardian skriver om de japaner som kidnappats av Nord-Korea. Alla som läst på om landet vet hur bizarr historien är. Bland de mer extrema exemplen är när filmentusiasten Kim Jong-Il lät kidnappa den Syd-Koreanska regissören Shin Sang-ok och hans fri Choe Eun-hui, allt för att Nord-Korea också skulle få några riktigt bra filmer.

Liksom man kan ifrågasätta mycket av den Nord-Koreanska politiken kan man också ifrågasätta Jong-Ils filmsmak. En av filmerna han fick göra var en socialistisk version av Godzilla!

Pulgasari - En Nord-Koreansk Godzilla

Alla de japaner som kidnappades av Nord-Korea är nu släppta sedan länge, men de tas ständigt fram av politiska skäl. Just nu används de som slagträ i debatten om huruvida Nord-Korea ska avskrivas som en "terror-nation" eller ej.

Det här är något som retar upp inte bara Nord-Koreaner utan också Syd-Koreaner och Kineser. Nord-Korea är nämligen inte det enda land som kidnappat utlänningar. Under 2:a världskriget kidnappade Japan hundratusentals kvinnor från Kina, Korea och andra länder runt omkring. Dessa kvinnor placerades i bordeller där de våldtogs flera gånger om dagen av japanska soldater. Japanerna har varit notoriskt dåliga på att acceptera ansvar för detta. Man har kommit med vaga ursäkter internationellt för att sedan säga raka motsatsen i nationella situationer.

Kvinnor på Fillipinerna protestear mot hur Japan förslavade kvinnor under 2:a världskriget

Nu förväntas Nord-Korea helt glömma bort dessa kidnappningar, samtidigt som Japanerna ständigt skriver om de Japaner som kidnappats, trots att dessa kan räknas i promille av vad Japanerna själva kidnappade. När jag i våras var i Japan kunde jag själv se hur mycket som skrevs om dessa kidnappade, samtidigt som de japanska historieböckerna noggrant rensades på från alla texter som kunde ses som kritiska mot den japanska armén.

För att åstadkomma någon försoning krävs att alla accepterar och tar ansvarar för sina egna handlingar. Att enbart attackera andra samtidigt som man sopar egna synder under mattan kan bara leda till fortsatta konflikter och fortsatt hat.

Bild från Nanjing-massakern, 1937

Just nu planeras dessutom i Japan en film om Nanjing-massakern, om hur denna aldrig har ägt rum. Detta trots att omfattande filmmaterial, fotografier och vittnesmål finns. Hur många som dog är osäkert, men kineserna sätter siffran på 300 000 personer och mer än 20 000 kvinnor våldtogs. Bland initiativtagarna finns den tidigare Tokyo-guvernören Shintaro Ishihara. I Kina hölls i förrgår en minneshögtid på 70 årsdagen av massakern i Kina, samtidigt som japanerna förnekade massakern vid en liknande högtid.

Jag har tidigare skrivit om massakern i en annan blogg-post.

Mer nyheter:

• Domstol i Danmark konstaterar att den palestinska rörelsen PFLP och den Colombianska FARC inte är terroristorganisationer.
  
  
• Amerikanska ambassadören Gregory Shulte: "Israel bröt aldrig mot kärn-avtalet eftersom man vägrade att signera det."
  
  
• FOX Analytiker menar att amerikaner inte har något emot tortyr och heller inte ska ha det.
  
  
• Världsbanken konstaterar att palestinierna bara kommer att bli fattigare och fattigare ju längre de israeliska olagliga vägspärrarna finns kvar. Israel svarar med att göra specialpassager - för piggsvin och igelkottar.

Gammal historia flyter till ytan

New York Times skriver om hur Syd-Korea gav order om att summariskt avrätta kommunistiska fångar utan rättegång i början av Korea-kriget:

"Snart efter utbrottet av Korea-kriget i Juni 1950 fick Kim Man-sik, en sergeant i militärpolisen, ett brådskande radiomeddelande från Syd-Koreanska arméns kontraspionage: Gå till de lokala polisstationerna, ta över hanteringen av dussintals misstänkta kommunister och håll dem där och avrätta dem.
[...]
Mr. Kim lydde. Vad han såg och gjorde de dagarna har permanent etsat sig in i hans minne. "De var allihopa ihopbundnda med militära radiokablar", sa Mr. Kim, nu 81. "Så vi öppnade eld och de drog åt alla håll i sina försök att fly. Kablarna skar in i deras handleder. Blod stänkte överallt över deras vita kläder."

New York Times fortsätter:

"Syd-Koreanska trupper avrättade under kriget tiotusentals obeväpnade civila och fångar allt eftersom de drog sig tillbaka från de avancerande nordkoreanska invasionsstyrkorna, enligt historiker. Offren anklagades ofta för att vara kommunistsympatisörer eller kollaboratörer."

Nu har Syd-Korea tillsatt en sanningskommision, enligt Sydafrikansk modell. Bland de fall kommisionen granskar finns 215 tillfällen då överlevande säger att amerikanska stridsflygplan och marktrupper dödade obeväpnade civila.

* * *

Israelerna använde sig av biologisk krigföring i kriget 1948 enligt Al-Ahram, en av Egyptens största tidningar:

"Byn Acre skulle bli sionisternas nästa mål. Sionisterna belägrade staden från landsidan och började regna granater över befolkningen både dag och natt. Berömd för sina historiska murar kunde Acre klara belägringen en lång tid. Stadens vattenförråd kom från en närliggande by, Kabri, ca 10 kilometer norrut, via en akvedukt. Sionisterna infekterade akvedukten med tyfus längs med en av de mellanliggande punkter som passerar genom sionistiska bosättningar."

Al-Ahrams källa är Röda Korset som konstaterar att även de engelska soldaterna, som levde under goda sanitära förhållanden, drabbades av tyfusen.


Den 24:e Maj skickades följande telegram från de Egyptiska styrkorna till dess högkvarter i Kairo:

"Våra säkerhetsstyrkor tillfånga tog två judar, David Horeen och David Mizrahi, när de drev runt kring våra armépositioner. De förhördes och erkände att de hade skickats av Officer Moishe för att förgifta arméns [och folkets] vatten. De bar med sig vattenflaskor som delats av på mitten. Den övre delen hade brukbart vatten och den nedre delen en vätska besmittad av tyfus och dysenteri, utrustad med en öppning på baksidan från vilken vätskan kunde släppas ut."

Även David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, skrev i sina krigsdagböcker, den 27:e Maj 1948:

"[Stabschefen Yigel Yadin] fångade upp ett telefram från Gaza som sa att de tillfångatagit judar som bar på malariabakterier och gav instruktioner att inte dricka vatten."

I boken "Bioterrorism and Biocrimes: The Illicit Use of Biological Agents since 1900" skriver Dr W Seth Carus, under rubriken "Zionist" Terrorists 1947-1948 att nära 10 000 egyptier dog i koleraepidemierna.

David Ben-Gurin använder huvudet till bättre saker än sina biologiska vapen

Snart kan Korea-kriget vara slut

DN skriver om hur Korea-kriget snart kan vara slut, ett krig som var fullständigt meningslöst. Korea slogs på de allierades sida under 2:a världskriget, mot Japan. Ändå valde USA och Sovjetunionen att dela upp landet, mot befolkningens vilja, ungefär som när man delade upp Vietnam. I Syd tillsattes diktatorn Syngman Rhee och i norr Kim Il-Sung. Ingen av dem dolde sina planer att ena Korea - under egen ledning. Enligt Bruce Cummings utmärkta bok Koreas Place in the Sun lät Syngman Rhee genomföra flera attacker mot Nord-Korea i ett hopp om att provocera fram krig. 1950 svarade Kim Il-Sung och kriget var ett faktum.

Jag i den kinesiska staden Danang vid gränsen till Nord-Korea

I Nord-Korea genomfördes flera jordbruksreformer, liknande de som USA genomförde i efterkrigstidens Japan, vilket gjorde livet bättre för många Koreaner. I Syd däremot härskade den impopuläre Syngman Rhee likt dagens regim i Burma. Liksom i Vietnam var det både Nord- och Syd-Koreaner som slogs mot hans regim. Skillnaden mot Vietnam är att USA vann, landet förblev delat. Det skulle dröja ända tills 80-talet innan Syd-Koreas ekonomi gick om Nord-Koreas och först i slutet av 80-talet fick Syd-Korea demokrati. Hela det ekonomiska undret i Syd-Korea skedde utan marknadsekonomi utan istället i en form av planekonomi. Staten var delägare i alla storföretag och fördelade själv vilka som skulle få ta hand om vilka näringssektorer.

Nord-Koreanska bönder vid kinesiska gränsen drabbas av nationalism

Idag är Syd-Korea en livskraftig demokrati och Nord-Korea en diktatur i förfall. Många känner dock inte till hur desperat Nord-Korea försöker öppna sig mot omvärlden. I norr, vid gränsen till Kina och Ryssland, har Kasino-städer skapats där rika kineser och ryssar kommer för att spendera sina pengar. Särskilda industriområden med andra liberalare lagar har skapats för utländska investerare. När jag besökte den kinesiska staden Dandong, precis vid gränsen till Nord-Korea, talades det t.o.m om att delar av Nord-Korea skulle avskaffa visum-tvånget för att öka chansen till investeringar och turism.

Både Nord- och Syd-Korea har levt alldeles för länge med osäkerhet och räddslan för krig. Att avsluta det över 50 år gamla kriget måste ge ett stort hopp för framtiden.

Amerikansk stödd Irak-diktatur i 40 år till?

Enligt en artikel i SvD ska USA:s militära närvaro i Syd-Korea ses som en förebild för Irak. Låt mig påminna om vad det innebär. Syd-Korea var en militärdiktatur fram till 90-talet då protester i samband med OS i Seoul slutligen tvingade bort den USA-stödda militären. Innan dess var dödspatruller och utrensningar legio, val riggades och all opposition förföljdes skoningslöst. Staten bestämde enligt 5-års planer vilka företag som skulle få arbeta inom vilka industrier och dessa delades ut till de rikaste familjerna, vanligtvis släktingar till militärdiktatorn själv.

Idag finns det en stark motvilja i Syd-Korea mot USA:s militära närvaro. Man anser dessutom att USA är ett hinder för en framtida fred och återförening med det fattiga, svältande Nord-Korea. Under denna tid användes också koreanerna som kanonmat i USA:s krig i vietnam och kambodja.

Nu säger Robert Gates, USA:s försvarsminister att detta är vad irakierna har att se fram emot om de slutar strida. 40 års diktatur med USA:s militärbaser allestädes närvarande. 40 år då de kommer att användas som bas i USA:s anfall mot deras grannländer. 40 år då företag , industrier och olja kommer delas upp bland de styrandes släktingar. Någon som förstår varför man fortsätter slåss mot ockupationsmakten?

Krigspropaganda, Rasism

Jag måste nog säga att Australien överraskade mig mycket. Från de filmer jag sett så har australiensarna verkat som ett fredligt, avslappnat folk. Crocodile Dundee satte väl standarden som den okonventionelle australiensaren som med sin käcka hatt och relaxade attityd charmade hela New York och intrycket förstärktes av den numera avlidne krokodiljägaren Irwin. Gallipoli, en av de absolut främsta antikrigsfilmerna berättade om hur australiensiska soldater offrades, till ingen nytta, som brittisk kanonmat i kampen mot 1:a världskrigets Turkiet.

Här på plats finns i stället monument som hyllar "kampen för imperiet". I Canberra, Australiens huvudstad, finns ett av de mest osmakliga museer jag sett, The Australian War Memorial - Australiensiska Krigsmuseet. Vapen efter vapen visas upp, medan de ofelbara australiensiska soldaterna hyllas för sina insatser i världens alla krig. Det första världskriget kallas konsekvent för "The Great War", något som skulle kunna översättas till "Det Stora Kriget", men här mest tycks mena "Det Underbara Kriget". Enorma krigspornografiska statyer med soldater med bar överkropp visas upp näst intill blankputsade kanoner.

Särskilt mycket hyllas soldaternas insatser under Korea-kriget utan att det på något sätt antyds det märkliga att det överhuvudtaget fanns två koreanska nationer. Sanningen är ju att Korea, som slogs på de allierades sida mot den japanska krigsmakten, splittrades som en kompromiss mellan USA och Sovjet. Liksom i Vietnam var det ingen som tillfrågade befolkningen. När Nord-Korea invaderade Syd-Korea hade man liksom i Vietnam stöd av merparten av befolkningen eftersom man gjort stora landreformer, liknande dem USA genomfört i efterkrigstidens Japan, men förvägrat både koreanerna och vietnameserna. USA och Australien svarade med ett krig som utplånade varje stad i Nord-Korea och i stora delar av Syd-Korea. Dessutom hotade man att använda kärnvapen och flög regelbundet från 50-talet och framåt turer med kärnvapenbestyckade bombplan över Nord-Korea. Efterverkningarna av detta syns i Nord-Koreas nuvarande kärnvapenprogram som utverkats för att aldrig mer behöva utsättas för en sån press som skedde vid de amerikanska överflygningarna.

Det australiensiska krigsmuseet är också märkvärdigt tyst om den tid då man slogs på USA:s sida i Vietnam. När det gäller öst-Timor berättar man om hur australienska soldater blivit förälskade i den lilla nationen och dess befolkning, men nämner ingenstans om hur Australien hjälpte Indonesien under ockupationen av Öst-Timor, bl.a genom att låta deras dödspatruller, Kopassus-styrkorna, utbildas i Australien. Samma dödspatruller, fortfarande med stöd av Australien, används nu i det råvarurika Väst-Papua.

Denna krigiska attityd som australiensarna visar finns inte endast i krigsmuseet. I parkerna är det inte ovanligt med moderna kanoner som utsmyckningar. I tidningarna lästa jag nyligen om hur viktigt det är för USA att "tämja somalierna", ett onekligen olyckligt uttryck, särskilt som man måste komma ihåg att rastanken var viktig i Australien ända in på 70-talet, då man slutligen upphörde med den immigrationspolitik som gick ut på att hålla Australien så vitt som möjligt.

En bit ifrån krigsmuseet, nära det australiensiska parlamentet, finns aboriginernas tält ambassad. Tält ambassaden tog sin början redan 1972 som en protest mot de vita australiensarnas behandling av aboriginerna. Under 120 år genomförde man ett folkmord, långt innan Hitler och långt mer effektivt. Man sköt ner ursprungsbefolkningen, förgiftade den och i Tasmanien delade man ut filtar infekterade med kopporna. Även efter att de direkta massakrerna upphört kidnappade man aboriginernas barn för att de skulle få en ordentlig - vit - uppfostran.

Kärnvapenprovsprängningar för USA utfördes också på aboriginernas mark och än idag har man infört särskild alkohollagstiftning på en av de öar som befolkas av merparten aboriginer. Vid tältambassaden idag kan man se hänvisningar både till kidnappningarna och folkmorden. En tunna står också utplacerad med texten "giftigt avfall".

Som tur var är inte alla australiensare lika krigstokiga, som vanligt verkar det vara en liten driven klick i regering och parlament som vet att det inte kommer vara de själva som drabbas. Kritiker finns det gott om. Nyligen kunde jag läsa en artikel i tidningen av Phillip Knightley, i Radio Tuff känd för sin bok om krigspropaganda, som undrade hur australiensarna fortfarande kunna finna sig i att vara Storbritanniens pudel när till och med den brittiska drottningen förväntat sig att de skulle vilja göra sig fria. En annan kritiker av Australiens krigspolitik och stöd till president Bushs krig mot Irak är underrättelseofficeren Andrew Wilkins som år 2003 berättade om hur premiärministern John Howard medvetet ljög och misstolkade uppgifter från säkerhetstjänsten för att få stöd för ett krig mot Irak. Wilkins poängterar också att både John Howard och Tony Blair före kriget var mycket tydliga med att säga att avsättningen av Saddam Hussein i sig aldrig skulle kunna vara orsak nog för de fasor som ett krig skulle utgöra. Endast existensen av massförstörelsevapen skulle kunna rättfärdiga ett sånt. Idag vet vi att inga sådana fanns vilket gör att kriget är orättfärdigt både i Australiens och Storbritanniens ögon.

De vita australiensarna känner man annars igen bland turisterna som de vita vålnader som stryker omkring i skuggorna. Eftersom de flesta vita är arvtagare från de irländare och britter som transporterades som straffångar till Australien, är deras hy inte direkt anpassad till den australiensiska hettan. För att undvika hudcancer håller de sig helst i skuggan och har på rikliga mängder sololja. Turisterna struntar däremot i detta och ligger i skiftande färgkulörer på Bondi Beach, den absolut mest populära stranden i Sydney, tillsammans med de australiensare som är för unga för att bry sig om cancer eller har smetat på sig solskyddsmedel som skulle kunna skydda en vampyr.