Visar inlägg med etikett Japan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Japan. Visa alla inlägg

2008-04-05

Japanernas problem med 2:a världskriget

Och om vi ändå ska gå tillbaka till gamla händelser. I början av juli förra året befann jag mig i den kinesiska staden Nanjing. Staden är känd för en av 2:a världskrigets värsta massakrer då japanska trupper dödade mellan 150 000 och 300 000 civila kineser och krigsfångar. Jag citerade då George Fitch, den dåvarande chefen för YCMA där:

"Total anarki har varat i 10 dagar - det har varit helvetet på jorden. [...] Att tvingas stå vid sidan när till och med de allra fattigaste får sina sista ägodelar ifråntagna - sin sista slant, sina sista filtar (i det iskalla vädret), den fattige rikshaw föraren sin rikshaw,: medan tusentals avväpnade soldater, som sökt en tillflyktsort hos dig, tillsammans med flera hundra oskyldiga civilister tas ut framför dina ögon för att skjutas eller användas för bajonetträning och du tvingas att lyssna på ljudet från gevären som dödar dem: medan tusentals kvinnor knäböjer framför dig, gråtandes hysteriskt, bedjandes att du ska rädda dem från de bestar som våldför sig på dem."

Nu har en ny japansk film, gjord av en kinesisk regissör, kommit ut om de japanska krigsbrotten under 2:a världskriget. Stora kampanjer har startats för att filmen inte ska få visas på japanska biografer. Telegraph skriver:

"Japanska politiker och kommentatorer attackerade besluten från biografscheferna, som utsattes som måltavla för ultra-nationalistiska demonstranter som parkerade bilar täckta med nationalistiska slagord utanför biograferna och spelade upp militära sånger i högtalare.

Biografscheferna sa att de beslutat sig för att ställa in visningarna för att inte göra det besvärligt för annan affärsverksamhet i det kringliggande området."

Filmen har delvis finanierats av Japanese Agency for Cultural Affairs som nu ska se över om pengarna de skjutit till verkligen använts "lämpligt".

Läs mer om Nanjing-massakern i min gamla bloggpost här. Otäcka bilder från den hittar ni här och här.

Från en japansk serietidning om Nanjing-massakern. Utgivningen ställdes in efter påtryckningar.


Andra bloggar: Rawia Morra om FN:s utredare av israels ockupation, Jinge om Israels ställning i världen, Svensson om Levande Historia

2008-01-30

Massakern i Nanjing - Om Nanjings levande Buddha

Aftonbladet hade igår en längre artikel om Nanjing-massakern där japanska trupper massakrerade över 100 000 kineser. Civila, kvinnor och barn. Jag har tidigare avhandlat den frågan i en krönika från Kina i juni förra året då jag själv befann mig på platsen. Då var muséet på platsen stängt för upprustning inför OS, förhoppningsvis har det väl hunnit öppna igen nu.

Massakern i Nanjing är just ett av de otaliga glömda folkmord som vi idag nästan aldrig får läsa om. Det skulle inte falla Levande Historia in att berätta om kinesiska eller asiatiska offer under 2:a världskriget. De är och förblir ovärdiga offer. Därför är det positivt att Aftonbladet tagit upp denna händelse. Läs gärna min äldre krönika för en bakgrund och omfattning av folkmordet,

Läs även Blogges krönika om kinesernas rätt att berätta om sin egen historia utan att anklagas för att följa "politiska vindar".

2007-12-15

Koreanska och Japanska kidnappningar

The Guardian skriver om de japaner som kidnappats av Nord-Korea. Alla som läst på om landet vet hur bizarr historien är. Bland de mer extrema exemplen är när filmentusiasten Kim Jong-Il lät kidnappa den Syd-Koreanska regissören Shin Sang-ok och hans fri Choe Eun-hui, allt för att Nord-Korea också skulle få några riktigt bra filmer.

Liksom man kan ifrågasätta mycket av den Nord-Koreanska politiken kan man också ifrågasätta Jong-Ils filmsmak. En av filmerna han fick göra var en socialistisk version av Godzilla!

Pulgasari - En Nord-Koreansk Godzilla

Alla de japaner som kidnappades av Nord-Korea är nu släppta sedan länge, men de tas ständigt fram av politiska skäl. Just nu används de som slagträ i debatten om huruvida Nord-Korea ska avskrivas som en "terror-nation" eller ej.

Det här är något som retar upp inte bara Nord-Koreaner utan också Syd-Koreaner och Kineser. Nord-Korea är nämligen inte det enda land som kidnappat utlänningar. Under 2:a världskriget kidnappade Japan hundratusentals kvinnor från Kina, Korea och andra länder runt omkring. Dessa kvinnor placerades i bordeller där de våldtogs flera gånger om dagen av japanska soldater. Japanerna har varit notoriskt dåliga på att acceptera ansvar för detta. Man har kommit med vaga ursäkter internationellt för att sedan säga raka motsatsen i nationella situationer.

Kvinnor på Fillipinerna protestear mot hur Japan förslavade kvinnor under 2:a världskriget

Nu förväntas Nord-Korea helt glömma bort dessa kidnappningar, samtidigt som Japanerna ständigt skriver om de Japaner som kidnappats, trots att dessa kan räknas i promille av vad Japanerna själva kidnappade. När jag i våras var i Japan kunde jag själv se hur mycket som skrevs om dessa kidnappade, samtidigt som de japanska historieböckerna noggrant rensades på från alla texter som kunde ses som kritiska mot den japanska armén.

För att åstadkomma någon försoning krävs att alla accepterar och tar ansvarar för sina egna handlingar. Att enbart attackera andra samtidigt som man sopar egna synder under mattan kan bara leda till fortsatta konflikter och fortsatt hat.

Bild från Nanjing-massakern, 1937

Just nu planeras dessutom i Japan en film om Nanjing-massakern, om hur denna aldrig har ägt rum. Detta trots att omfattande filmmaterial, fotografier och vittnesmål finns. Hur många som dog är osäkert, men kineserna sätter siffran på 300 000 personer och mer än 20 000 kvinnor våldtogs. Bland initiativtagarna finns den tidigare Tokyo-guvernören Shintaro Ishihara. I Kina hölls i förrgår en minneshögtid på 70 årsdagen av massakern i Kina, samtidigt som japanerna förnekade massakern vid en liknande högtid.

Jag har tidigare skrivit om massakern i en annan blogg-post.


Mer nyheter:

2007-06-21

Afghanistansk kvinnlig parlamentariker anser USA vara värre än talibanerna

Korta notiser:

2007-05-14

Hong Kong, japanska katter, Falun Gong

Den senaste veckan har jag befunnit mig i Hong Kong. Här är det drygt 30 grader, men jag har klarat mig bra utan sololja då smoggen gör ett bättre arbete. Jag saknar lite de vinkande katter jag såg överallt i Japan. De fanns i olika modeller, de som vinkande med vänster hand för att locka till sig folk, med höger hand för att locka till sig pengar. Vita katter symboliserar renhet, svarta skyddar mot onda andar, röda mot sjukdomar, osv. I Hong Kong har jag bara sett guldkatter, vilka ska skänka rikedomar som vinkar med höger hand för att kalla till sig - rikedomar.

Och visst handlar mycket om pengar. Jag kan knappt ta ett steg utan att någon försöker sälja en kopierad Rolex-klocka till mig som de tycker skulle passa bra till mitt nit-armband och sex pistols t-shirt. Andra tycker jag ska prova på hälsosamma kinesiska kurer som fotmassage, märkliga sugproppar eller sticka in nålar i hela kroppen och halva befolkningen tycks bestå av indiska skräddare. Det blir ganska många skräddare eftersom det området jag befinner mig i, Kowloon, räknas som världens mest tätbefolkade plats, möjligtvis näst efter det av israelerna ockuperade Gaza.

Själv bor jag i ett av de hundratals höghus vars invånare skulle drömma om att få bo i ett av våra luxuösa miljonprogram. Märkliga sladdar och kablar löper härs och tvärs, i trapphuset finns kartongbäddar, ibland med invånare och hissarna är lika nyckfulla som underdimensionerande. Utanför är det tvärtom, gigantiska ljusskyltar, upplysta skyskrapor och ett sprakande energislöseri som skulle få en miljöpartist att falla i gråt. Inne i mitt rum sover jag på golvet i ett sexbäddsrum. Jag hade tur som bokade rum innan. Vandrarhemmet, liksom alla andra i hela Hong Kong är hopplöst överbokat. Just helgen kring 1:a maj är hela Kina ute och åker. På de proppfulla tågen är det omöjligt att nå toaletterna vilket gör att många stackare tvingas använda vuxenblöjor. Här i Hong Kong märks det också på den stora mängden japaner eftersom också deras stora semestervecka är nu.

På marknaderna är det inte bara Rolex och fashionabla handväskor som säljs, utan också Mao-T-shirts, Mao-klockor och Mao-affischer. Det är glad Mao, vis Mao och stolt Mao. När det gäller alla som dog under Maos tid i Kina har kineserna ett uttryck - han gjorde 70% rätt och 30% fel. Lite som George Bush alltså, fast tvärtom. De enda som tycks vara upprörda är Falun Gong-anhängarna som står överallt med plakat och affischer om hur den religiösa sekten förföljs i Kina. Lite som ilskna Jehovas vittnen visar de bilder på tortyr, tvångsmatningar och påtvingade aborter, allt som de anser sig bli utsatta för av den kinesiska polisen. Få stannar dock, vilket antagligen bidrar till deras bistra uppsyn.

2007-05-06

Japanskt våldtäktssystem användes av amerikansk militär

I den amerikanska kongressen har det nu lagts ett förslag om att kräva av japans premiärminister att han ska be om ursäkt för hur hundratusentals kvinnor togs som sexslavar under 2:a världskriget. Även om japan vid flera tillfällen uttryckt sin sympati och sorg över deras öden har man inte bett om direkt ursäkt och ständigt talat i omskrivningar och försökt hitta förmildrande omständigheter.

Nu skriver Washington Times om hur våldtäktssystemet med sexslavars användes av amerikanska militären efter 2:a världskriget. I slutet av 1945 hade den japanska myndigheten 70 000 prostituerade anställda för USA:s 350 000 soldater, vilket ger en indikation över hur vanliga bordell besöken var, särskilt som varje kvinna kunde betjäna flera män. Och precis som japanerna vill amerikansk militär låtsas som om det var frivilligt, om än ibland framtvingat av ekonomiska skäl. Lite vagt erkänner man att slaveri kunde förekomma, fast givetvis mer sällan än tidigare, och misstankar om utländska prostituerade fanns, men aldrig klara bevis.

Tills jag listar ut hur jag lägger in länkar då jag postar med e-mail kommer de läggas in underst i bloggen:

http://washtimes.com/world/20070426-103827-9502r.htm

http://search.japantimes.co.jp/cgi-bin/nn20070505a1.html

2007-04-28

Sultanen av Brunei, maffian, brinnande toaletter, trädgårdar

Katastrof!

På en av mina bussresor råkade jag glömma mitt porträtt över Sultanen av Brunei. Sultanen, klädd i vackert glimrande galadräkt hade varit mitt sällskap i flera veckors tid. Varje kväll tittade jag på hans varma och förstående blick och kunde sen sova lugnt, utan oro för världens problem. Nu är Sultanen på drift i Japans labyrintliknande kommunikationssystem. Förhoppningsvis finner han ett hem hos en vänlig familj någonstans. Själv får jag nöja mig med hans avbild på de sedlar och frimärken jag ännu har kvar.

* * *

Knappt hann jag lämna Nagasaki innan dess borgmästare, Iccho Ito, blev skjuten till döds. I ett land där handeldvapen är förbjudna har detta väckt mycket uppmärksamhet, särskilt som mördaren visade sig vara ledare i den japanska maffian, Yakuzan. Maffian i Japan är långt större än sin judisk-italienska motsvarighet och långt mer välorganiserad. Den har öppnat kontor i de större städerna och alla företag betalar regelbundet beskydd för att slippa få sina årsmöten avbrutna av en uppläsning av alla årets hemlighållna skandaler, såväl företagsmässiga som privata. Eftersom Yakusan i Japan är känd för sina kontakter med olika nationalistiska organisationer misstänkte man först att mordet var politiskt. Borgmästaren, ledare av en koalition av japanska städer mot kärnvapen, var just på väg att bli återvald. Det visade sig dock vara mer banalt än så. Yakusa-medlemmen hade 2003 fått sin bil skadad när han körde över en grop på en offentlig byggarbetsplats. Försäkringsbolaget vägrade att betala ut pengar och det var efter flera bråk med kommunala tjänstemän som han blev så upprörd att han beslöt sig för att skjuta borgmästaren.

Själv har jag känt mig personligt påverkad av de japanska lokalvalen. I början förstod jag inte vad det var frågan om - i flera dagar kände jag mig förföljd av bilar med stora megafoner på taken. Vart jag än gick förföljde de mig. Föraren ropade efter mig i megafonen och passagerarna, iklädda pannband med den japanska röda solen - vinkade efter mig med oranga och gula näsdukar. Ibland förföljde de mig längs gatorna bugande och ivrigt mumlande rotvälska. Jag har senare fått reda på att det är japansk tradition att för politiker försöka värva väljare genom att störa och irritera dem så mycket som möjligt. Fortfarande, trots att jag befinner mig i mitt hotellrum, vid en skyddad sidogränd, kan jag höra dem fara skrikande längs gatorna.

* * *

Stora nyheter är annars den nya krisen mellan Japan och Kina. Den här gången rör det sig om brinnande toaletter. Hittills har nära 200 000 toaletter från Japans största toalettillverkare tvingats dras tillbaka sen flera dussin av dem tagit fyr. Ännu har ingen skadats, men många vittnen har med skräck berättat om hur de inför ett besök plötsligt få se toalettringen fatta eld där de just ska placera sin ändalykt. Detta kan synas lite märkligt för den som är van vid vanliga hederliga europeiska toaletter, men de japanska är långt mer sofistikerade än så.

En japansk toalett har ofta en knappsats med märkliga hieroglyfer. Dessa kan innehålla funktioner för sätesuppvärmning, bidé och vinkeljusteringar. På kontor är det inte ovanligt att de har ljud som toalettspolning eller fågelkvitter. Det senare uppkom för att spara vatten eftersom kvinnliga kontorsarbetare spolade kontinuerligt för att maskera pinsamma ljud. I Japan är det inte ovanligt med samma toalett för både herrar och damer. Det vanligaste problemet för västerlänningar är att missta spolningsknappen för bidén.

Toaletterna som är boven i dramat mellan Kina och Japan är en modell med automatisk uppvärmning av sätet samt avsköljning och lufttorkning av underlivet. Problemet uppkommer när systemet som sköter uppvärmningen av bidévattnet slår fel, vilket smälter toalettringen som sedan tar eld. Det visade sig att toalettillverkaren i tysthet flyttat en del av tillverkningen av komponenter till Shanghai, och nu beskylls kineserna för undermåliga delar. Om detta kommer att påverka relationerna i stort är för tidigt att säga.

* * *

Här i Kanazawa har jag besökt Kenroku-en, vad som beskrivits som Japans vackraste trädgård. Mig påminner den mig mest om Stenbeck-granen, den hiskeliga skapelse som ställs på Skeppsbron varje vinter för att förfära alla beskådare.. Julgranen består av en stock i mitten där alla grenar är måttbeställda och ditskruvade i efterhand vilket ger granen ett livlöst, konliknande utseende.

På samma sätt är det med japanska trädgårdar. Alla grenar, grässtrån och stenar tycks vara måttbeställda och minsta antydan till liv och spontanitet har noggrant gallrats bort. Några djur ser man aldrig, som mest några karpar som simmar runt i en damm utan att kunna störa ordningen ovanför ytan. Överallt går turister runt, som små plastgubbar bland träden på en tågbana. Tanken med trädgården var att slottsherren och samurajerna skulle kunna sitta i sin vackra trädgård och meditera över livet, utan att behöva se eller störas utav det.

2007-04-21

Hiroshima, Nagasaki, utarmat uran

Att åka till Hiroshima gav mig en märklig Deja Vu känsla från mitt besök i den lilla tyska staden Pforzheim. Pforzheim var en av de städer som brandbombades av de allierade under 2:a världskriget. Bombangreppet var så förödande att hela staden utplånades och 20 000 av dess befolkning kremerades, de flesta av dem kvinnor och barn. När de överlevande efteråt såg sin stad fanns endast aska och ruiner kvar. Så lite återstod att man fick rådet att bara lämna allt. Ändå började de överlevande med återuppbyggnaden och nu står där en ny stad, vibrerande av liv.

På samma sätt har Hiroshima rest sig ur askan. När man anländer till tågstationen möts man direkt av shoppingallerior och pachinko-palats, Japans version av spelhallar. Spårvagnar står redo att forsla besökare runt staden och överallt är folk i rörelse, skrattandes, småjoggandes, männen ofta i kostymer medan kvinnorna har korta kjolar och knähöga stövlar.

Ändå finns det mycket som varslar om stadens historia. Överallt i staden finns små monument, ofta resta av familj, vänner och grannar, över dem man sörjer och saknar efter atombomben. I mitten av staden står The Atomic Dome, atomkupolen, en av de få byggnader som klarade smällen som förintade staden tillsammans med hälften av dess invånare. Byggnaden är bara ett skelett och är en skrämmande påminnelse om bombens förstörelseverkan. Står man i den närbelägna fredsparken och tittar på kupolen kan man då och då höra en klocka klämta i bakgrunden. Det är förbipasserande som klämtar i fredsklockan med förhoppningen att fredens klockor en dag ska ringa över hela jorden.

Historien om den lilla flickan Sadako är välkänd för många, även om den berättas lite annorlunda här. Sadako var ett av de barn som drabbades av cancer efter Hiroshimabombens strålning. När Sadako fick beskedet började hon att vika papperstranor enligt en japansk legend som säger att den som viker tusen tranor kommer att bli frisk. Så starkt var hennes mod att när hon vikt tusen tranor utan tillfrisknande, fortsatte hon oförväget. Efter de första tusen tranorna koncentrerade hon sig mer på kvalitet än på kvantitet. Tranorna, små konstverk i sig, blev mindre och mindre, snart var de så små att hon fick använda nålar för att vika dem. När Sadako slutligen avled av cancern var hon bara 12 år gammal.

Historien slutar inte där. När Sadakos klasskamrater fick höra om hennes bortgång började de att samla in pengar till ett monument över de barn som blev Hiroshima-bombens offer. Barnens Fredsmonument, en liten flicka som håller en stor papperstrana över sitt huvud, står idag i fredsparken, bara en bit ifrån bombens nedslagsplats. Runt omkring monumentet, i stora glasskåp, hänger tusen och åter tusen tranor i långa girlanger. Tranorna har vikts av skolbarn runt om i hela Japan och resten av världen och skickats för att minnas den lilla flickans mod.

Tranorna återfinns också i resten av parken. De hänger runt halsen på den sköldpadda som utgör minnesmärket för de 2000 koreanska krigsfångar som offrades i attacken. De hänger också i ett bås vid den lilla oansenliga kulle som befinner sig i fredsparkens västra del. Få andra besökare eller turister kommer dit, eftersom den inte finns med i de flesta guideböcker och ser tämligen oansenlig ut. Ändå är det just där som benen och askan efter 10 000-tals av bombens offer ligger begravda. Att stå vid kullen ger en märklig känsla, eftersom man i princip är ensam med alla de 10 000-tals människor vars brott det var att bo i en stad som användes för att statuera exempel i vad som kan sägas vara kalla krigets början.

I fredsparken finns också ett utmärkt museum som berättar bakgrunden till atombomben, stadens militära bakgrund och mycket mer. Obehagligt blir det när den amerikanske utrikesministern Byrne, samma person som senare skulle ligga bakom militärkuppen i Guatemala, beskriver en av orsakerna till bombningen: utan att kunna visa på en militär framgång med bombprojektet skulle det bli svårt att motivera de gigantiska ekonomiska utläggen efter kriget. Än mer skrämmande är att man medvetet ville att civila skulle dö i attacken. Ingen förvarning till Japan gavs om vapnets existens, trots att man visste att Japan redan förhandlade med Sovjetunionen om kapitulation. Ett av kriterierna för bombmål var också en minimistorlek på ytan - så att så många som möjligt skulle drabbas.

Ibland blir muséet olidligt, som den pappa som inte kunde acceptera att hans lille son skulle begravas ensam, långt från hemmet. Istället begravde han pojken i trädgården tillsammans med hans favoritleksak, en trehjuling. 20 år senare grävdes kvarlevorna upp för att läggas till vila i en familjegrav. Nu står trehjulingen, som i två decennier var barnets enda sällskap utställt i Hiroshima-muséet.

Hiroshima-muséet stannar dock inte vid det egna lidandet, utan höjer blicken till resten av världen. En uppmaning går ut till alla som vill hitta sanningen om den egna historien - titta i grannländernas skolböcker. Uppmärksamhet har också getts till stråloffer i resten av världen, från dem som arbetat i urangruvor till dem som sysslat med undermålig medicinsk utrustning. Det är också i Hiroshima-muséets bibliotek jag hittar en utmärkt bok om utarmat uran.

* * *

Av den japanska tidningen Chigoku Shimbuns 350 anställda dödades 113 vid Hiroshimabombens nedslag. Tidningen har sen dess fortsatt att utges med mottot "Bidrag till världsfreden", motsatsen till vår svenska morgonpress. Tidigare har man gjort specialreportage om atomenergi, strålskador och fred. År 2000 gjorde den prisbelönte reportern Akira Tashiro en serie reportage om utarmat uran som senare samlades i boken "Discounted Casualties" - oräknade offer.

Vad som gör Tashiros reportage så spännande är att han inte bara granskat offren där bomberna fällts, utan också kontrollerat fabriker där de tillverkats och artillerifält där de provskjutits.

I staden Concord, i närheten av Boston, tillverkade firman Nuclear Metals, senare omdöpt till Starmet, rustningspenetrerande patroner innehållande utarmat uran. Fabriken blev snart kallad för USA:s giftigaste arbetsplats. Avfall dumpades direkt utanför fabriken och både luft och grundvatten förgiftades. Cancerfallen ökade markant och bara på en gata drabbades fyra 20- till 30-åriga icke-rökare av lungcancer. Staden i sin helhet hade dubbelt så många fall av leukemi, blodcancer, som resten av staden, och en invånare som granskade 100 hushåll över 2 år fann 54 fall av cancer. Från fabriken kunde arbetarna se döda fåglar där uranet släppts ut, och ofta döda katter. Själva drabbades de av andningsproblem och många också av leukemi. Bland symptomen för deras lidande fanns värkande leder, begränsat synfält och huvudvärk. Exakt samma problem som återvändande soldater efter Gulf-kriget hade.

Staden Susanville i Kalifornien ligger endast fem mil från ett av arméns avverkningsplatser för obsoleta vapen. Ständigt hörs explosioner när de förlegade vapnen sprängs. Staden har också dubbla statens genomsnitt för cancer, inkluderande leukemi, hjärntumörer och bröstcancer. Nu har staden stämt armén för att försöka förhindra sprängandet.

I den lilla amerikanska staden Colonie i närheten av Albany drevs fram till 1980 en fabrik för ammunitionstillverkning. Den tillverkade bland annat ammunition för 30 mm kanoner och dynamisk barlast för flygplan. I båda fallen var råmaterialet utarmat uran. Kärnforskaren Leonard Dietz, anställd av fabrikens ägare, National Lead Industries, övervakade uraninnehållet i luftfilter. "1979 hittades partiklar av utarmat uran i luftfilter 15 kilometer från basen", säger han. "Vi hittade dem till och med vid vår mest avlägsna kontrollpunkt fyra mil nordväst". Två veckor efter att Dietz rapporterat detta stängdes fabriken. 2001 hade saneringen av fabriken pågått i fem år och dittills kostat 700 miljoner kronor. När Dietz fick höra att utarmat uran skulle användas i Gulf-kriget skrev han till en vetenskaplig tidning:

"En 30 mm patron innehåller ca 300 gram utarmat uran. De största 120 mm patronerna innehåller ca 4,7 kilo. För att skydda amerikaners hälsa stängde vi en fabrik som släppte ut motsvarigheten till två 30 mm patroner i atmosfären per månad. Hur kan vi rättfärdiga användandet av miljoner såna patroner i Irak och Kuwait, de flesta endast under fyra dagars krig?"

Dietz fick rätt i sina farhågor. Av de 53 000 brittiska soldater som slogs på amerikansk sida dog 49 personer i strid, mer än det tiodubbla efter hemkomsten och 6000 soldater, mer än 10% av styrkan, klagar på fysiska problem. Av de 4500 kanadensiska soldaterna har 2000, hela 45 %, allvarliga hälsoproblem.

Dr. Cooper, professor i medicin kemi vid Sunderlands Universitet i England har granska det utarmade uranet som soldaterna andas in:

"De flesta av partiklarna förvandlas till keramiska partiklar av den höga temperaturen. Naturligt uran som intas med mat är lösligt, så det sköljs ut ur systemet med urinen inom 24 timmar. Keramiska partiklar, däremot, är inte lösbara. Teoretiskt sett skulle det ta 24 000 år för dem att helt elimineras från kroppen."

Dr. Cooper menar att det därför inte är underligt att veteraner fortfarande urinerar ut uran och påpekar att uranet också förts med blodet till benen och på så vis påverkat benmärgen. Uranet sätter sig också i mannens sperma vilket kan föras över till kvinnan vid samlag och på så vis föra sjukdomen vidare. Många fruar till veteraner och arbetare i vapenfabrikerna har klagat just på en brännande smärta i underlivet efter samlag.

Allra värst är Dr. Coopers konstaterande att uranets strålning också påverkar generna, vilket har visat sig på barnen hos Gulf-veteranerna. Värst har det drabbat barnen i Irak.

Efter Gulf-kriget -91 införde FN, på USA:s inrådan, sanktioner mot Irak. Dessa drakoniska sanktioner förbjöd all import av utrustning som kunde hjälpa till att bota eller bekämpa cancer. I Basra dog 1988 34 patienter i Cancer. 1998 hade antalet stigit till 428 och året efter till 500. Hur många som dör idag kan vi bara gissa, men antalet lär bara öka ju längre tid uranet befinner sig i kroppen.

Under samma tid har antalet barn med medfödda defekter ökat med mellan tre- och fyrahundra procent. Bilderna på dessa barn är outhärdliga att se på, och bara efter någon sekund måste man titta bort. Det är barn utan skinn, utan hjärna, med sex fingrar och tår. Barnens cancerandel har ökat i samma grad som födelsedefekterna. Även läkarna i Basra har förhöjd cancer frekvens efter att flera granater slagit ned i närheten av sjukhuset. De som innan invasionen av Irak berättade om hur amerikanska trupper skulle mötas av jublande irakier hade uppenbarligen aldrig läst den här boken.

* * *

Medan sorgen över bomben tycks dominera Hiroshima verkar Nagasaki istället ledas av glädjen över livet. Redan på arkitekturen märker man skillnaden - kontrasterna kunde inte vara större mellan Hiroshimas platta landskap av kolossala betongklumpar och Nagasakis myllrande små hus som in labyrint av smågator klättrar upp längs de bergsvägar som utgör staden där den vackert ligger vid havet. Redan vid järnvägsstationen möts man av en gitarrkonsert framförd av finalisterna i Peace Beat Club. Även bombmuséerna är olika. Hiroshimas är grått och nedtyngt av allvar och sorg medan Nagasaki möter en med glada ansikten och färgglada collage av tranor som önskar alla fred och kärlek.

Nagasaki var länge den enda staden i Japan som var öppen för västerlänningar och en sjättedel av Japans kristna bor här. Därför blir också valet av staden som bombmål extra märkligt. Ännu märkligare blir det om man betänker att den inte ens fanns med på den första listan över tänkbara mål. Ett av kriterierna för bombmål var ju också att inga allierade krigsfångar skulle få drabbas - fångar som det fanns gott om i Nagasaki.

Inne i muséet finner jag en lista över vilka sjukdomar som drabbade de överlevande efter bomben. Det är cancer, leukemi och hjärntumörer. Även genetiska defekter hos barnen. Visste jag inte bättre skulle jag kunna ta det för en lista över sjukdomarna för Gulf-veteranerna eller Iraks strålningsskadade folk. Extra ironiskt blir det om man tänker på att Japan var ett av de länder som deltog i anfallet mot Irak och medverkade i de sanktioner som förhöjde lidandet så mycket. Just nu arbetar också Japans premiärministern på en förändring av konstitutionen för att återigen få föra krig i världen. Det finns två städer, vilkas museer han borde besöka innan han fattar ett sådant beslut.

2007-04-14

Japanska penisar, maskar, Kina

Japan har sin beskärda del av konstiga muséer och festivaler. I Tokyo-förorten Kawasaki firar man den första söndagen i april Kanamara Matsuri - också känd som penisfestivalen. Utanför ett tempel samlas fnittrande skolflickor, äldre herrar, vördnadsfulla damer och mängder av turister för att beskåda bärandet av ett rosa tre meter högt manligt könsorgan. Runt omkring säljs japansk kuddkonst, afrodisiaka, obscena slickepinnar och vackra schalar med något ekivoka motiv.

Damer sätter upp lappar vid templet för att be för fertilitet medan männen lägger handen på någon av alla fallossymbolerna. Unga kvinnor poserar leende sittande gränsle över en två meter lång träpenis, medan jublande män frenetiskt fotograferar. Mitt i det hela sitter vördnadsfulla män i traditionella kläder och lär kortkjolade kvinnor att tälja könsorgan från rotfrukter.

I den andra vågskålen finns Tokyos parasitmuseum. Där får man lära sig om alla de parasiter som funnits i människokroppen. Kräftor, löss och fästingar visas upp med varnande ord om vikten av hygien och om hur djur kan sprida parasiter. Praktexemplaret är en 8 meter lång mask någon stackare haft i magen. Uppfäst på väggen ger den ett sobert intryck vilket något förtas av att presentshoppen säljer T-shirts med dess avtryck. Märkvärdigast är att parasitmuséet främst tycks besökas av unga förälskade par. Det är svårt att se något romantiskt i bilder på barn med uppsvällda magar eller vuxna med hela ansiktet förvridet av mask.

I Osakas fantastiska slott finns ett mer traditionellt museum över de japanska samurajerna. Deras makalöst utsmyckade rustningar visas upp jäms med deras vapen. Hjälmarna är utformade som masker med grymma trollansikten. Den skrämmande effekten uteblir dock då de ofta är klädda i Groucho Marx-inspirerade mustascher. Om inte annat hjälpte nog deras dödliga vapen åskådarna att hålla inne med skratten.

Bland de allvarligare muséerna är Osakas frihetsmuseum. Det är dedikerat till de mänskliga rättigheterna och beskriver alla problem Japan har idag, från miljöförstöring och kvinnoförtryck till rasism mot både egna befolkningsgrupper och utländska sådana. Det är ett av de få muséer som vågar tala klarspråk om Japans roll under 2:a världskriget, med bilder på demonstrationer från Korea av de kvinnor som den japanska armén tillfångatog som sexslavar. Stor uppmärksamhet ges också åt Ainu-folket, en grupp med samma rötter och stora likheter med Sveriges samer. De kallas ofta för Japans aboriginer eller urbefolkning och har levt i Japan i över 12 000 år, då de kom från Mongoliet. På samma sätt som samerna blev de gradvis fördrivna när städer började växa upp och deras språk förbjöds. Idag finns endast 30 000 ainu kvar och särskilda lagar har skapats för att skydda det land och den kultur som finns kvar.

Den stora nyheten här i Japan är annars den kinesiske premiärministern Wens besök. I ett tal, som direktsändes i både Kina och Japan, talade Wen om 2:a världskriget och berömde Japan för de ursäkter som tidigare getts, samtidigt som han sa att kineser inte bör hata allt japanskt. Talet har fått stor uppmärksamhet och mycket beröm här. Wens förhoppningar är utan tvekan att hans försoningsfulla tal ska göra det svårare för japanska politiker att göra provocerande uttalanden om Japans roll under 2:a världskriget. Här kan han dock bli besviken, inte ens Japans fredsmuséer vågar skriva öppet om Nanjing-massakern, där upp till 300 000 kineser kan ha mördats och man fortsätter att tala om andra krigsförbrytelser med eufemismer.

2007-04-07

Japan, körsbärsblommor, 2:a världskriget

Den senaste veckan har jag befunnit mig i de söta seriefigurernas land, Japan. Allt och alla verkar ha små gulliga figurer som symboler. Inte nog med att de finns som reklam, visas upp över hela husfasader och används som förklaringar i tunnelbanan, det tycks som även kommunal service måste ha en motsvarighet. Busstationerna är prydda av ett märkligt grönt monster med antenner på huvudet och brandbilarna stoltserar med en liten pojke med hink som hjälm.

Överlag ger Japan ett smått surrealistiskt intryck. Varför envisades städmaskinen i Tokyos tågstation med att spela "Du är den ende" om och om igen tills den till slut växlade till "Kaljinka"? Varför började alla i popcornaffären sjunga när jag gick förbi? Vad ville egentligen flickan i fransk hembiträdesuniform och varför maskerar japanerna sina sopbilar som glassbilar? Konversationer får också en komisk prägel - jag startar med ett vänligt amerikanskt "Hi!" och får till svar ett japanskt militäriskt "Hai!". Det senare betyder "ja", som alla som sett TV-serien Shogun vet, och verkar användas mest hela tiden tillsammans med små bugningar som jag frenetiskt försöker efterhärma.

Just nu blommar körsbärsträden vilket man märker vart man än går. I parkerna ser det ut som hela himlen är täckt av körsbärsblommor och de rosa bladen faller nedåt som ett sakta regn. Överallt står japanerna och tittar eller har picknick under träden. Pollenallergikerna verkar mindre nöjda och visar detta med att bära munskydd som får dem att likna kannibalen Hannibal Lecter. För dem som inte hinner med att själva njuta av prakten visar den japanska televisionen körsbärsblommeprognoser för hela landet medan reportrar springer runt och intervjuar folk om varför just de tycker det är fantastiskt med körsbärsblommor. Som svensk känns det som om hela Japan förvandlats till Nangijala, om än ett högteknologiskt sådant.

I Osaka har jag besökt stadens fredsmuseum över dem som mer ofrivilligt blev förpassade till Nangijala då de amerikanska styrkorna brandbombade staden under 2:a världskriget. 15 000 människor dog på fläcken och en miljon av stadens två miljoner invånare drevs på flykt. Vid muséets ingång fanns en skylt som påminde om de grymheter som japanerna begick under kriget vilket kändes skönt efter de australiska självförhärligande muséerna.

Därmed inte sagt att japanerna i stort accepterar historiebeskrivningen om japanska krigsförbrytelser. Idag förespråkar den tidigare premiärministerns rådgivare att Japan ska bli en "normal" nation där det blir obligatoriskt att salutera flaggan och sjunga nationalsången i skolorna. Redan under 50-talet beslöt man sig för att de amerikanska krigsförbrytartribunalerna snarast handlade om segerherrarnas syn på historien och återupprättade de dömda generalerna. Premiärministern gör sitt bästa för att bortförklara de hundratusentals sexslavar som tillfångatogs för utnyttjande av den japanska armén, skolans historieböcker skrivs om för att dölja militärens roll i massjälvmorden på 200 000 människor i Okinawa och parlamentsledamöter sponsrar en film om att Nanjing-massakern i Kina aldrig ägde rum. Samtidigt som man ber om ursäkt i tal i utlandet tar man tillbaka ursäkten i den japanska pressen. Fortfarande dock bättre än västerländsk press som aldrig någonsin ber om ursäkt.