Australien inblandat i Fiji-kupp

I december för två år sedan befann jag mig på paradisön Fiji. Jag kom dit endast några dagar efter att statskupp avsatt den tidigare regeringen. Jag skrev då:

"Alla jag talade med var positiva till statskuppen, som de menade bekämpade korruption, men detta kan vara bedrägligt då alla på något sätt var bundna till turistindustrin. En av orsakerna till att regeringen avsattes var ju just ett förslag till nya lagar om hur turistinkomsterna skulle fördelas så en större del skulle gå till de infödda fijianerna och mindre till investerare från utlandet. Detta kan vara en orsak till att Australien i tysthet drog tillbaka de krigsfartyg man stationerade utanför öriket när rykten om en kupp började blossa upp."

Det verkar som jag inte var ensam i mina spekulationer. Igår skrev Radio Australia på sin hemsida:

"Australien har anklagats för att ha hjälpt till att starta December 2006-kuppen i Fiji genom att sända militära styrkor till landet. Dessa anklagelser framförs i en rapport från Fiji Human Rights Commission över händelseförloppet fram till kuppen, med särskilt fokus på den australiensiska stationeringen av skepp i närliggande vatten och den kontingent av SAS-soldater som flögs in via kommersiellt flyg."

Australien stationerade alltså krigsfartyg vid Fiji innan kuppen, men kort efteråt efter förhandlingar drogs de tillbaka och kuppmakarna läts sitta kvar vid makten. Det är anorlunda än de brukar låta från Australien som gärna bombar andra fattiga länder i demokratins namn.

Australien bör be om ursäkt!

I Januari i år befann jag mig i Australien. Jag minns hur förvånad jag blev över hur dåligt bilden av australiensare som jag fått via film och tidningar verkade stämma överens med det folk som verkligen bodde där. Australiensarna visade sig vara mer imperiedyrkande än engelsmännen någonsin varit, krigsmuséet i Canberra med dess glorifiering av Australiensk krigföring var ett av de mest osmakliga jag sett och kolumnister i tidningarna skrev med stolthet om hur de vita invandrarna hade "tämjt infödingarna".

Trots att det i teorin har gått över 30 år sen White Only-policyn, inspirationen till Sydafrikas apartheidsystem, om restriktioner mot icke-vit invandring upphört är behandlingen av Aboriginerna fortfarande avskyvärd. De lever i snitt 17 år mindre än vita, har mellan fem och 10 gånger så stor chans för hjärtsjukdomar, 10 gånger så stor chans att ha tuberkolos och har tre gånger så hög barnadödlighet. Det är också endast 7 år sen Australien fördömdes direkt av FN för sitt rasistiska och diskriminerande system.

Aboriginernas tältambassad i Australiens huvudstad Canberra

John Howards regering som nu kickades ut har lett kampanjen mot aboriginernas rättigheter. De har attackerat aboriginernas organisationer och infört restriktioner gällande deras landrättigheter som de tilldömts av högsta domstolen.

Därför ser jag med glädje på att den nyvalde Kevin Rudd direkt förklarade att hans regering tänker be om ursäkt för hur aboriginerna behandlats, hur deras barn kidnappats från sina familjer för att få en "vit uppfostran". Varje steg där Australien vågar ta upp sin historia av rasism och folkmord är att applådera.

Plakat i Brisbande från Australiens nationaldag

Mera nyheter:

• Tony Blair är enligt tidningen Dagen så pass kristen att han höll tyst om sin tro för att inte bli betraktad som knäpp: "Blair såg alltid till att hans stab hittade en kyrka dit han kunde gå på söndagar, var han än befann sig." Man kan fråga sig vilken kyrka han var medlem i, eftersom Ärkebiskopen av Canterbury uttryckligt fördömt det krig i Irak han varit med om att starta.
  
  
• Afghanistans talman ledde en bojkott i det afghanska parlementet där dess ledamöter ville protestera mot att president Karzai helt och hållet ignorerar dem.
  
  
• Irans president Ahmadinejad har erbudit sig att vara valövervakare åt USA för att förhindra de oegentligheter som tidigare skett i Florida (2000) och Ohio (2004).

USA spenderar 290 miljarder kronor på biologisk krigföring

• Under de senaste åren har USA spenderat 44 miljarder USD (290 miljarder SEK) på biologisk krigföring. Det enda terrordåd med biologisk krigföring som skett i USA var då fem personer dödades av mjältbrand från de amerikanska myndigheternas labb i Fort Detrick.
  
  
• USA röstar ned ett förslag om att sluta ge pengar till School of Americas. Skolan är mest känd för att ha utbildat de dödspatruller som letts av latin-amerikas diktatorer. Pentagon har erkänt att skolans handböcker tidigare rekommenderade mutor, utpressning, hot och tortyr.
  
  
• Israel tränar för att genomföra ett anfallskrig mot Iran.
  
  
• En Hamas-officer i Gaza ger sin syn på striderna: "De Fatah-män vi stred mot är inte mina fiender. De är bara soldater som vem som helst av oss. Besluten de följde kom från utanför Gaza: från Ramallah, från israelerna, från Amerika. Jag hatar inte männen i Fatah. De är våra bröder."
  
  
• Pentagon klarade attacken den 11:e september eftersom den var byggd för att bli ett arkiv. Roosevelt trodde att krigsmaskineriet skulle klara sig med en mindre byggnad efter 2:a världskriget. Därför lät han göra Pentagon extra kraftigt för att klara tyngden från alla papper som skulle lagras där istället.
  
  
• The Times beskriver hur Hamas försöker rensa upp bland de kriminella gängen, ofta med Fatah-lojalitet, i Gaza. Samtidigt berättar LA Times om hur Fatah använder sig av kriminella gäng för att förfölja Hamas i Väst-Banken.
  
  
• De palestinier som Israel evakuerat från Gaza ville bara utnyttja situationen för att ta sig till Väst-banken. När Israel ville slänga ut dem ur landet föredrog de att återvända till Gaza, uppenbarligen orädda för Hamas-övertagandet.
  
  
• 50,000 irakiska kvinnor är tvingade till prostitution, många av dem barn. I Syrien tvingas de till att sälja sex till saudiska affärsmen för att kunna för att kunna försörja sig själva och sina barn. Orsaken är ofta att deras makar eller deras släkt dödats i kriget USA startade.
  
  
• Mer uppenbart att Lockerbie-rättegången, där en libyer fälldes för att ha sprängt ett passagerarflygplan, var medvetet uppgjord med falska bevis. Jim Swire, vars dotter var en av de 270 som dog på planet sa: "Skotsk rättvisa spelade uppenbart en ledande roll i ett av de mest skamliga justitiemord i historien. Amerikanerna spelade sin roll i utredningen och påverkade åklagarsidan."
  
  
• Fatah, i ett försök att leka talibaner, sätter eld på Hamas skola som försökt lära kvinnor engelska och få ut dem i arbetslivet.
  
  
• Australien fortsätter diskriminera mot sin ursprungsbefolkning. Förbjuder dem att dricka och läsa pornografi istället för att ge dem jobb, hälsovård och bostäder.

Komplikationer, indonesiska tidningar

Från det regniga Cairns i Australien har jag nu flugit till det soliga Bali i Indonesien. Min sista helg i Australien visade sig ha fler komplikationer än jag hade räknat med. Först försvann min nyinköpta dykdator på den dykbåt som den för första gången användes. Sen slutade min kamera plötsligt att fungera under vattnet under det andra dyket, vilket gjorde att resten av dyken fick förbli ofotograferade. Detta är naturligtvis synd eftersom Australiens stora barriärrev är ett av världens vackraste dykplatser med underbara undervattenskoraller.

Väl i land kunde jag konstatera att min kamera inte fungerade med helt nyuppladdade batterier. Eftersom jag skulle lämna landet inom två dagar fanns det ingen chans att utnyttja garantin, vilket tyvärr endast lämnade inköpande av ny kamera som möjlighet. Nåväl, dagen efter gick jag och köpte en ny kamera av samma modell, dock lite billigare. Tillbaka på mitt rum testade jag batterierna från min nya kamera i den gamla - och den visade sig fungera! Det vara bara laddaren som var trasig. Tyvärr kunde jag inte lämna tillbaka den nya kameran, eftersom affären hade hunnit stänga och mitt plan skulle gå tidigt morgonen efter.

Dessa händelser var förstås irriterande, men betydligt allvarligare var det som hände morgonen efter. Klockan fem på morgonen släpade jag mig upp från sängen för att snabbt hinna duscha och borsta tänderna innan min taxi till flygplatsen skulle gå. Efter uträttat värv i vandrarhemmets gemensamma faciliteter återvände jag till mitt rum för att konstatera att jag lyckats låsa in nycklarna tillsammans med mitt bagage. Katastrof! Jag stod nu iklädd endast ett par badshorts utanför mitt rum, 20 minuter innan min taxi skulle ta mig till flygplatsen. Jag sprang fort ner till receptionen för att konstatera att den var stängd och avspärrad med en gallergrind. Samtidigt lyckades jag stänga dörren till själva sovlokalerna och var nu instängd vid receptionen med enda utväg direkt till gatan. En liten papperslapp gav mig dock mer hopp. Där stod det att en nattvakt fanns vid vandrarhemmet nästintill.

Väl ute på gatan kunde jag konstatera att det visserligen fanns ett annat vandrarhem, men att det var lika stängt och tillbommat som mitt, inte en vakt i närheten. Med hjälp av de butter receptionist i ett hotell intill lyckades jag få tag på ett telefonnummer till vakten, men hur mycket jag än ringde fick jag inget svar. Det var nu endast 15 minuter kvar innan min taxi skulle avgå.

Den vänliga kebab-ägaren intill mitt vandrarhem lyckades få in mig till mitt vandrarhems sovsalar via sin egen köksingång. Jag var nu tillbaka på ruta ett, stod utanför min dörr utan något sätt att komma in. Vid närmare inspektion kunde jag se att mina nycklar låg på bordet ca. 1 meter innanför dörren. Vid dörrens vänstra sida fanns ett öppet gallerfönster för ventilation. Via experimenterande med en byggnadspinne, en diskborste, två kinesiska ätpinnar och en slev lyckades jag först peta ned nycklarna på golvet för att sedan manövrera dem till fönstrets öppning där jag kunde gripa dem med fingrarna. 5 minuter innan taxins avgång var jag inne på mitt rum och ytterligare fem minuter senare var jag påklädd, färdigpackad och väntande på gatan lagom till taxins ankomst.

Resan därefter till Bali var helt oproblematisk. Här på Bali är det annars varmt och soligt, ca. 35 graders värme, och tämligen få turister vilket gjort att många priser nu ligger på ca. hälften av de vanliga. De oväder som drabbat Jakarta har inte på något sätt stört Bali. Jakarta är ju ett extremfall, byggt på lågslätt, med två meters nederbörd varje år samt 13 floder som går genom staden. Översvämningar sker där varje år, med en riktigt stor ungefär vart femte år.

En glad överraskning här är annars den indonesiska tidningen Jakarta Post. Tidningen har utmärkt utlandsbevakning utan det anglofila innehåll som tidningarna i väst tycks lida av. Här får man reda på uttalanden och ståndpunkter inte bara från USA och England, utan också från Kina, Australien, Japan, Iran och flera länder, alla vilka tillskrivs samma vikt, oavsett befolkning och ekonomisk makt. Överlag känns det som om de svenska tidningarna har mycket att lära sig av Indonesien.

Trädgårdstomtar, förföljda kvinnor, vatten

Den här veckan hade jag mitt första möte med Australiens trädgårdstomtar. Vid en promenad i staden Townsville på östkusten fick jag plötsligt syn på en affär med namnet Gnomes - Tomtar! I skyltfönstret fanns en bild på två tomtar, i Sverige mest kända som delaktiga i filmen "Trolltyg i tomteskogen" som ett tag visades i TV kring varje jul innan legala problem satte stopp för detta. Jag gick in i butiken, som visade sig sälja antikviteter. Det hade varit en restaurang tidigare med fullt av stackars trädgårdstomtar som trakasserades av de lokala barnen som jagade dem runt restaurangen. Nu fanns endast två kuvade tomtar kvar som försökte gömma sig bland antikviteterna.

Jag började samtala med butikens ägare som sa att det tidigare funnits gott om trädgårdstomtar i Australien, men att de nu börjat försvinna från trädgårdarna, varför var han inte säker. En positiv tolkning ger vid handen att tomtarna lyckats fly från sin fångenskap ut till skogen där de hör hemma, men med Australiens tragiska historia i minnet är det lika troligt att de mött samma möte som aboriginerna - de flesta dödade och jagade, resten traumatiserade och ofta alkoholiserade.

Tyvärr visade sig sen den senare teorin stämma. Senare i Cairns, i ett lokalt köpcenter, mötte jag en mängd trädgårdstomtar. De var försupna och drogpåverkade med stora ölmagar. En tomte blottade sig för alla förbipasserande i varuhuset, medan andra delade en gemensam flaska och några visade baken. Prislappar visade att de också börjat sälja sig för pengar. Så gick ett stolt och starkt tomtefolk ett tragiskt öde till mötes.

I australiska tidningar läste jag att en ny bok skrivits om Taslima Nasrin, välkänd i Sverige, efter att hon flytt till Sverige under påstådda dödshot från fundamentalister i Bangladesh. I Sverige togs hon om hand av Expressens muslimätare Gabi Gleichmann, senare dömd för att ha sålt förfalskade essäer av Umberto Ecco. Gleichmann är nu återigen aktiv i Expressen där bedrägeridomar inte är något att skämmas för, tidningen låter ju också den förskingrings-fällde Jesus Alcalla skriva. I boken berättas om hur Taslima Nasrin påstods ha gjort slut med sin familj, för att sedan ringa nattliga samtal hem till sin mamma för att berätta om hur svårt hon hade det i Sverige. Taslima Nasrin berättade också om hur hon skulle bli dödad om hon återvände till Bangladesh, detta endast tre veckor innan hon flyttade tillbaka utan några problem. Senare berättade hon om hur sviken hon kände sig när alla västliga medier, som tidigare älskat henne, ignorerade henne totalt när hon uttalade sig mot kriget i Irak.

Det tycks vara tradition att de som främst passar in i medias roll som stolta starka kvinnor som kämpar mot fundamentalismen, senare beläggs med allvarliga lögner. I Holland visade sig Hirsi Ali ha ljugit både om sina skäl att söka asyl i Holland och om att ha brutit med sin familj. Taslima Nasrin ljög om hur allvarliga dödshoten var mot henne, i Australien avslöjades nyligen en kvinna med att ha ljugit om hur en kvinna hon hade en frisörsalong tillsammans med i Jordanien skulle ha mördats, en sådan frisörsalong hade aldrig funnits. Även den världskända filmen "Inte utan min dotter" visade sig bygga på en falsk historia.

Ändå vet vi att många kvinnor har problem med fundamentalismen, med äktenskapen, hot från makar och pojkvänner. Det gäller inte bara kvinnor i muslimska familjer, men kanske oftare där på grund av en mer traditionell bakgrund och krock med andra värderingar. Möjligtvis är det så att journalisterna söker efter renodlade svart-vita fall för att driva en politisk agenda, vilket gör att de ignorerar alla de verkliga fall som finns, för att istället sila fram de vältaliga kvinnor med mer politiskt fokus som matchar tidningarnas egna ledarsidor.

Annars muttrar australiensarna mest över att de snart kan tvingas börja dricka vatten från reningsverk, istället för det grundvatten som beräknas ta slut inom bara några år om inget görs. Vattenbråket täcker flera sidor i tidningarna varje dag och spås vara något som kan fälla en regering, där Irak-kriget inte tycks ha påverkat något. Uppenbarligen är det så att 600 000 irakiers liv inte är mycket att komma med jämfört med tanken på att behöva dricka vatten från reningsverk, vilket hundratals miljoner andra människor gör varje dag utan problem.

Förbud mot flaggförbudsförbud, kackerlackor

Här i Australien har man nyss firat Australia-Dagen, eller Invasionsdagen som den kallas av aboriginerna. Den har fått australiensarna att försöka tävla med amerikanerna i frenetiskt flaggviftande. Man bär på flaggor, klär sig i flaggor och tatuerar in flaggor. Det senaste är en trend som tagit kraftig fart i Sydney i samband med förra årets upplopp, i Sydney-förorten Cronulla, mellan australiensare med vit respektive libanesisk bakgrund. Sedan dess har många vita börjat muttra om att libaneserna minsann inte hör hemma i Australien vilket fick en imam att cyniskt säga att "vi har i alla fall betalat vår resa för pengar vi själva tjänat ihop, i stället för att forslas hit som straffångar", ett uttalande som knappast gjutit olja på vågorna i det numera så rasmedvetna Australien.

Den nya flaggtrenden har gjort att arrangörerna av Sydneys årliga festival "The Big Day Out" nyligen varslade om ett flaggförbud, eftersom de menade att flaggorna nu snarast användes som gängfärger. Andra politiker har upprörts över detta förbud och krävt ett flaggförbudsförbud. Detta fick en av de gröna politikerna att hoppa in i budgivningen genom att förebåda ett förbud mot flaggförbudsförbud. Summan av kardemumman blev att inget av förbuden genomfördes, australiensarna tog med sina flaggor och sen låg de i solen och hade det bra. Några som brände flaggor i protest mot Irak-kriget sågs inte till, antagligen beroende på de kraftiga böterna vid vanhelgande av flaggan. Annars visar nya undersökningar att en majoritet av australiensarna är missnöjda med regeringens Irak-politik.

I Brisbane har man valt att inte bara tävla i flaggviftning utan anordnar sen 26 år tillbaka, nationaldagen till ära, det stora kackerlacksracet. Det som började med en vadslagning mellan två bargäster om vem som hade den fetaste kackerlackan har nu växt till en tävling där 100-tals kackerlackor, med fantasifulla namn som Sir Roach-a-lot, Cocky Balboa och Lord of the Drains, tävlar om att snabbast möjligast fly ut från en plastmatta och ta skydd bland de 100-tals personerna i publiken. Extra roligt blir det när de försöker fly in under kjolarna på skrikande kvinnor eller innanför skjortan på domarna. Kaoset förstärks när domarna i entusiasm kastar ut de infångade kackerlackorna bland publiken till åskådarnas förtjusning och de drabbades förskräckelse. Alla inkomsterna går till det lokala barnsjukhuset som dock helst slipper se de tävlande i mer vardaglig tappning.

Även om de flesta i Brisbane trivs med att fira nationaldagen, så är alla inte lika lyckliga. På morgonen gick ett demonstrationståg till en av stadens parker där man protesterade mot hur en oskyldig aborigin misshandlats till döds av en polisman. Liknande demonstrationer pågår överallt i landet, vanligtvis med grupperingar från de gröna och bokstavsvänstern. Majoriteten av australiensarna tycks dock inte bry sig om detta. De vandrar i stället runt på gatorna insvepta i flaggor, skrikandes det oundvikliga " Oz Oz Oz! Oi Oi Oi!"

Krigspropaganda, Rasism

Jag måste nog säga att Australien överraskade mig mycket. Från de filmer jag sett så har australiensarna verkat som ett fredligt, avslappnat folk. Crocodile Dundee satte väl standarden som den okonventionelle australiensaren som med sin käcka hatt och relaxade attityd charmade hela New York och intrycket förstärktes av den numera avlidne krokodiljägaren Irwin. Gallipoli, en av de absolut främsta antikrigsfilmerna berättade om hur australiensiska soldater offrades, till ingen nytta, som brittisk kanonmat i kampen mot 1:a världskrigets Turkiet.

Här på plats finns i stället monument som hyllar "kampen för imperiet". I Canberra, Australiens huvudstad, finns ett av de mest osmakliga museer jag sett, The Australian War Memorial - Australiensiska Krigsmuseet. Vapen efter vapen visas upp, medan de ofelbara australiensiska soldaterna hyllas för sina insatser i världens alla krig. Det första världskriget kallas konsekvent för "The Great War", något som skulle kunna översättas till "Det Stora Kriget", men här mest tycks mena "Det Underbara Kriget". Enorma krigspornografiska statyer med soldater med bar överkropp visas upp näst intill blankputsade kanoner.

Särskilt mycket hyllas soldaternas insatser under Korea-kriget utan att det på något sätt antyds det märkliga att det överhuvudtaget fanns två koreanska nationer. Sanningen är ju att Korea, som slogs på de allierades sida mot den japanska krigsmakten, splittrades som en kompromiss mellan USA och Sovjet. Liksom i Vietnam var det ingen som tillfrågade befolkningen. När Nord-Korea invaderade Syd-Korea hade man liksom i Vietnam stöd av merparten av befolkningen eftersom man gjort stora landreformer, liknande dem USA genomfört i efterkrigstidens Japan, men förvägrat både koreanerna och vietnameserna. USA och Australien svarade med ett krig som utplånade varje stad i Nord-Korea och i stora delar av Syd-Korea. Dessutom hotade man att använda kärnvapen och flög regelbundet från 50-talet och framåt turer med kärnvapenbestyckade bombplan över Nord-Korea. Efterverkningarna av detta syns i Nord-Koreas nuvarande kärnvapenprogram som utverkats för att aldrig mer behöva utsättas för en sån press som skedde vid de amerikanska överflygningarna.

Det australiensiska krigsmuseet är också märkvärdigt tyst om den tid då man slogs på USA:s sida i Vietnam. När det gäller öst-Timor berättar man om hur australienska soldater blivit förälskade i den lilla nationen och dess befolkning, men nämner ingenstans om hur Australien hjälpte Indonesien under ockupationen av Öst-Timor, bl.a genom att låta deras dödspatruller, Kopassus-styrkorna, utbildas i Australien. Samma dödspatruller, fortfarande med stöd av Australien, används nu i det råvarurika Väst-Papua.

Denna krigiska attityd som australiensarna visar finns inte endast i krigsmuseet. I parkerna är det inte ovanligt med moderna kanoner som utsmyckningar. I tidningarna lästa jag nyligen om hur viktigt det är för USA att "tämja somalierna", ett onekligen olyckligt uttryck, särskilt som man måste komma ihåg att rastanken var viktig i Australien ända in på 70-talet, då man slutligen upphörde med den immigrationspolitik som gick ut på att hålla Australien så vitt som möjligt.

En bit ifrån krigsmuseet, nära det australiensiska parlamentet, finns aboriginernas tält ambassad. Tält ambassaden tog sin början redan 1972 som en protest mot de vita australiensarnas behandling av aboriginerna. Under 120 år genomförde man ett folkmord, långt innan Hitler och långt mer effektivt. Man sköt ner ursprungsbefolkningen, förgiftade den och i Tasmanien delade man ut filtar infekterade med kopporna. Även efter att de direkta massakrerna upphört kidnappade man aboriginernas barn för att de skulle få en ordentlig - vit - uppfostran.

Kärnvapenprovsprängningar för USA utfördes också på aboriginernas mark och än idag har man infört särskild alkohollagstiftning på en av de öar som befolkas av merparten aboriginer. Vid tältambassaden idag kan man se hänvisningar både till kidnappningarna och folkmorden. En tunna står också utplacerad med texten "giftigt avfall".

Som tur var är inte alla australiensare lika krigstokiga, som vanligt verkar det vara en liten driven klick i regering och parlament som vet att det inte kommer vara de själva som drabbas. Kritiker finns det gott om. Nyligen kunde jag läsa en artikel i tidningen av Phillip Knightley, i Radio Tuff känd för sin bok om krigspropaganda, som undrade hur australiensarna fortfarande kunna finna sig i att vara Storbritanniens pudel när till och med den brittiska drottningen förväntat sig att de skulle vilja göra sig fria. En annan kritiker av Australiens krigspolitik och stöd till president Bushs krig mot Irak är underrättelseofficeren Andrew Wilkins som år 2003 berättade om hur premiärministern John Howard medvetet ljög och misstolkade uppgifter från säkerhetstjänsten för att få stöd för ett krig mot Irak. Wilkins poängterar också att både John Howard och Tony Blair före kriget var mycket tydliga med att säga att avsättningen av Saddam Hussein i sig aldrig skulle kunna vara orsak nog för de fasor som ett krig skulle utgöra. Endast existensen av massförstörelsevapen skulle kunna rättfärdiga ett sånt. Idag vet vi att inga sådana fanns vilket gör att kriget är orättfärdigt både i Australiens och Storbritanniens ögon.

De vita australiensarna känner man annars igen bland turisterna som de vita vålnader som stryker omkring i skuggorna. Eftersom de flesta vita är arvtagare från de irländare och britter som transporterades som straffångar till Australien, är deras hy inte direkt anpassad till den australiensiska hettan. För att undvika hudcancer håller de sig helst i skuggan och har på rikliga mängder sololja. Turisterna struntar däremot i detta och ligger i skiftande färgkulörer på Bondi Beach, den absolut mest populära stranden i Sydney, tillsammans med de australiensare som är för unga för att bry sig om cancer eller har smetat på sig solskyddsmedel som skulle kunna skydda en vampyr.