"Grunderna för de religiösa bosättningarna på Västbanken smiddes i Merkaz Harav, vars student Hanan Porat gav sig ut för att återbygga de judiska bosättningarna i Gush Etzion direkt efter 6-dagars kriget.
Gush Emunims grundare, den religiösa och politiska rörelse som uppmuntrade judiska bosättningar i det land som de tror att Gud lovat judarna kom från Merkaz Harav efter Yom Kippur-kriget."
Det bevisar hur lite skydd den israeliska apartheidmuren verkligen ger när någon bestämmer sig för att utföra ett attentat. USA ville att säkerhetsrådet skulle fördöma detta, men vägrade att fördöma attackerna mot Gaza där 15 gånger så många människor dött, hälften av dem civila. FN:s människorättsråd har dock fördömt Israels attacker mot Gaza. Givetvis har svenska tidningar ägnat lika mycket spaltutrymme åt attacken mot bosättarna som det en vecka långa angreppet mot Gaza med 15 gånger så många döda, varav hälften civila.

I The Guardian skriver Mike Marqusee om första gången han blev kallad för en självhatare. Marqusee hade växt upp i en familj av människorättskämpar. Hans föräldrar samlade in pengar för kampen i den amerikanska södern, organiserade möten, skyddade aktivister. Han åkte också på möten till Mississippi under den tiden både vita och svarta aktivister kunde dödas av de som ville ha kvar den den rasuppdelade segregationen.
Samtidigt gick han till judisk söndagsskola. Där fick han inte lära sig om Gud, utan om judar. Om hur de blivit förföljda och triumferat. Om hur Israel var deras gemensamma skyldighet, ett ljus i natten. De fick lära sig om hur de kunde besöka Israek och jobba på Kibbutz. De fick också lära sig om de hotfulla araberna, de exotiska beduinerna, de dumma, smutsiga och ignoranta människorna som man inte ville ha i sitt hem. Av någon anledning hatades israelerna av araberna, ingen visste varför.
En dag, 1967, kom en israelisk soldat på besök i skolan. Han berättade om araberna. De var usla soldater, ingen disciplin och de hade det bättre under israeliskt styre: "Ni måste förstå att det här är obildade människor, de går på toaltetten mitt i gatan".
Marqusee började känna obehag. Det här var samma ordval han tidigare hört från de personer som hans lärare och föräldrar hade kallat för fördomsfulla och inskränkta. Rasister. Hemma vid middagsbordet berättade han om sin upplevelse och lade till att - det var inte rätt att ta ett land från någon annan med militärmakt. Om USA hade fel i Vietnam hade Israel fel i att ta arabisk mark under 6-dagars kriget. Det var då hans far sa det, fylld av vrede:
"Det finns ett judiskt självhat där."
Judiskt självhat.
Marqusee berättar om den frustration han kände:
"Jag blev förvånad och förvirrad av frasen "judiskt självhat". Jag förstod inte vad den menade. Jag hade inte föreställt mig att judar kunde hata sig själva eller att någon kunde tro att jag hatade mig själv. Frasen verkade så fjärran, ändå så personlig. Och så bittert orättvis."
Idag har Maqusee blivit attackerad föera gånger, men också vant sig vid uttrycket. Som om enda orsaken till att vara anti-sionist skulle vara någon sorts mentalsjukdom, en neutorisk åkomma. Själv säger han:
"Anti-sionismen bygger på vägran att acceptera diskriminering på rasmässig eller religiös grund. Judarna i Israel har varje rätt att leva säkert, att följa sin religion och att ta hänsyn (eller ej) till sin kulturella bakgrund, att tala hebreiska. Vad de inte har rätt till är att fortsätta att fördriva och förtrycka ett annat folk."
Rasismen är dock vanlig bland många Israeler, och också bland många Israelvänner. Förra året gjorde Association for Civil Rights, en människorättsorganisation, en undersökning bland Israelerna. Två tredjedelar av de israeliska tonåringarna trodde araber var mindre intelligenta, våldsamma och saknade kultur. En tidigare undersökning konstaterade att 50% av israelerna inte skulle vilja bo i samma byggnad som en arab, släppa in någon i sitt hem eller låta sina barn umgås med dem. Lika många ville också "uppmuntra" alla palestinier att lämna landet.
81% av alla judar vill att de 13% av Israels mark som kontrolleras av judiska nationalfonden (JNF) endast ska göras tillgänglig för judar. Under den andra libanonkriget var 40% av medborgarna som dog palestinier, eftersom den israeliska armén systematiskt bygger upp sina anläggningar bredvid arabiska städer, och nekar dem skyddsutrymme, för att använda dem som mänskliga sköldar.
Judinnan Deborah Emin skriver om det brev hon fick från sin israeliska brorson som beskrev Israel som "omringat av en miljon getter". Jag antar att det är bättre än att som den forne chefen för den israeliska armén, Rafael Eitan, säga att när israelerna besatt den arabiska marken så kan "araberna kan endast springa runt som kackerlackor i en flaska, som drogade kackerlackor i en flaska". Även iranierna har fått sin beskärda del av liknelser med kackerlackor.

Även Yonathan Mendel beskriver sina problem i Israel. En gång sökte han jobb på den israeliska tidningen Ma'ariv som dess korrespondent i de palestinska områdena. Han talade arabiska, hade undervisat i palestinska skolor och deltagit i judisk-palestinska projekt. Enligt chefredaktören gjorde detta honom till pro-israel och som omöjlig i den positionen. Han beskriver den israeliska positionen inom medierna:
"När det kommer till 'säkerhet' finns det ingen frihet. Det är 'vi' eller 'dem', IDF [den israeliska armén] och 'fienden'. Den militära hållningen, som är den enda hållningen som tillåts, triumferar över alla andra berättelser. Det är inte så att israeliska journalister följer order, eller en skriven kod: bara att de har goda tankar gällande sina säkerhetsstyrkor."
Mendel gör också en bra genomgång över hur orden styr över hur en händelse ska tolkas.
Vid en våldsam händelse bekräftar armén vad som hänt, palestinierna däremot kommer med påståenden. Vid en jämförelse mellan 48 artiklar om 22 palestiniers död var det endast 8 som överhuvudtaget lätt en palestinier komma med sina påståenden, i resten kunde den israeliska armén bekräfta vad som hänt. Den 15 meter höga betongmuren som spärrar av de palestinska områdena från Israel och sig själva kallas för barriär eller stängsel.
Israelerna initierar aldrig en attack, bestämmer sig aldrig för att attackera eller startar en operation. De svarar på terrorattacker, svarar på Qassam-raketer. Den israeliska armén är en helt passiv rörelse som endast svarar på palestinska initiativ. Palestinierna däremot kan aldrig svara, de hämnas, attackerar, provocerar. Palestina finns inte. Det finns en palestinsk president, men ingen Palestinas president. Det finns ingen ockuperade mark, endast administrerade territorier.
Läs hela Mendels text här.

Tidningar: DN, Aftonbladet och SvD
Andra bloggar: Svensson, Luciano Astudillo, Lasse Strömberg, Axel Sandin, Rawia Morra och Jinge
Uppdaterat 2008-03-09: 4 av de dödade israelerna var barn, fyra var vuxna.








