2007-01-21

Krigspropaganda, Rasism

Jag måste nog säga att Australien överraskade mig mycket. Från de filmer jag sett så har australiensarna verkat som ett fredligt, avslappnat folk. Crocodile Dundee satte väl standarden som den okonventionelle australiensaren som med sin käcka hatt och relaxade attityd charmade hela New York och intrycket förstärktes av den numera avlidne krokodiljägaren Irwin. Gallipoli, en av de absolut främsta antikrigsfilmerna berättade om hur australiensiska soldater offrades, till ingen nytta, som brittisk kanonmat i kampen mot 1:a världskrigets Turkiet.

Här på plats finns i stället monument som hyllar "kampen för imperiet". I Canberra, Australiens huvudstad, finns ett av de mest osmakliga museer jag sett, The Australian War Memorial - Australiensiska Krigsmuseet. Vapen efter vapen visas upp, medan de ofelbara australiensiska soldaterna hyllas för sina insatser i världens alla krig. Det första världskriget kallas konsekvent för "The Great War", något som skulle kunna översättas till "Det Stora Kriget", men här mest tycks mena "Det Underbara Kriget". Enorma krigspornografiska statyer med soldater med bar överkropp visas upp näst intill blankputsade kanoner.

Särskilt mycket hyllas soldaternas insatser under Korea-kriget utan att det på något sätt antyds det märkliga att det överhuvudtaget fanns två koreanska nationer. Sanningen är ju att Korea, som slogs på de allierades sida mot den japanska krigsmakten, splittrades som en kompromiss mellan USA och Sovjet. Liksom i Vietnam var det ingen som tillfrågade befolkningen. När Nord-Korea invaderade Syd-Korea hade man liksom i Vietnam stöd av merparten av befolkningen eftersom man gjort stora landreformer, liknande dem USA genomfört i efterkrigstidens Japan, men förvägrat både koreanerna och vietnameserna. USA och Australien svarade med ett krig som utplånade varje stad i Nord-Korea och i stora delar av Syd-Korea. Dessutom hotade man att använda kärnvapen och flög regelbundet från 50-talet och framåt turer med kärnvapenbestyckade bombplan över Nord-Korea. Efterverkningarna av detta syns i Nord-Koreas nuvarande kärnvapenprogram som utverkats för att aldrig mer behöva utsättas för en sån press som skedde vid de amerikanska överflygningarna.

Det australiensiska krigsmuseet är också märkvärdigt tyst om den tid då man slogs på USA:s sida i Vietnam. När det gäller öst-Timor berättar man om hur australienska soldater blivit förälskade i den lilla nationen och dess befolkning, men nämner ingenstans om hur Australien hjälpte Indonesien under ockupationen av Öst-Timor, bl.a genom att låta deras dödspatruller, Kopassus-styrkorna, utbildas i Australien. Samma dödspatruller, fortfarande med stöd av Australien, används nu i det råvarurika Väst-Papua.

Denna krigiska attityd som australiensarna visar finns inte endast i krigsmuseet. I parkerna är det inte ovanligt med moderna kanoner som utsmyckningar. I tidningarna lästa jag nyligen om hur viktigt det är för USA att "tämja somalierna", ett onekligen olyckligt uttryck, särskilt som man måste komma ihåg att rastanken var viktig i Australien ända in på 70-talet, då man slutligen upphörde med den immigrationspolitik som gick ut på att hålla Australien så vitt som möjligt.

En bit ifrån krigsmuseet, nära det australiensiska parlamentet, finns aboriginernas tält ambassad. Tält ambassaden tog sin början redan 1972 som en protest mot de vita australiensarnas behandling av aboriginerna. Under 120 år genomförde man ett folkmord, långt innan Hitler och långt mer effektivt. Man sköt ner ursprungsbefolkningen, förgiftade den och i Tasmanien delade man ut filtar infekterade med kopporna. Även efter att de direkta massakrerna upphört kidnappade man aboriginernas barn för att de skulle få en ordentlig - vit - uppfostran.

Kärnvapenprovsprängningar för USA utfördes också på aboriginernas mark och än idag har man infört särskild alkohollagstiftning på en av de öar som befolkas av merparten aboriginer. Vid tältambassaden idag kan man se hänvisningar både till kidnappningarna och folkmorden. En tunna står också utplacerad med texten "giftigt avfall".

Som tur var är inte alla australiensare lika krigstokiga, som vanligt verkar det vara en liten driven klick i regering och parlament som vet att det inte kommer vara de själva som drabbas. Kritiker finns det gott om. Nyligen kunde jag läsa en artikel i tidningen av Phillip Knightley, i Radio Tuff känd för sin bok om krigspropaganda, som undrade hur australiensarna fortfarande kunna finna sig i att vara Storbritanniens pudel när till och med den brittiska drottningen förväntat sig att de skulle vilja göra sig fria. En annan kritiker av Australiens krigspolitik och stöd till president Bushs krig mot Irak är underrättelseofficeren Andrew Wilkins som år 2003 berättade om hur premiärministern John Howard medvetet ljög och misstolkade uppgifter från säkerhetstjänsten för att få stöd för ett krig mot Irak. Wilkins poängterar också att både John Howard och Tony Blair före kriget var mycket tydliga med att säga att avsättningen av Saddam Hussein i sig aldrig skulle kunna vara orsak nog för de fasor som ett krig skulle utgöra. Endast existensen av massförstörelsevapen skulle kunna rättfärdiga ett sånt. Idag vet vi att inga sådana fanns vilket gör att kriget är orättfärdigt både i Australiens och Storbritanniens ögon.

De vita australiensarna känner man annars igen bland turisterna som de vita vålnader som stryker omkring i skuggorna. Eftersom de flesta vita är arvtagare från de irländare och britter som transporterades som straffångar till Australien, är deras hy inte direkt anpassad till den australiensiska hettan. För att undvika hudcancer håller de sig helst i skuggan och har på rikliga mängder sololja. Turisterna struntar däremot i detta och ligger i skiftande färgkulörer på Bondi Beach, den absolut mest populära stranden i Sydney, tillsammans med de australiensare som är för unga för att bry sig om cancer eller har smetat på sig solskyddsmedel som skulle kunna skydda en vampyr.

Inga kommentarer: