Stinkande frukter, brinnande munkar, agent orange och en fyra meters betongkyckling

-Jag känner lukten av durian.

Så enkelt kan scenen av en fridfull bussresa utbytas till en scen av ofattbart kaos. Bussen stannas, bagageluckan slits upp och efter flera minuter av desperat letande, tätt följt av en busspassagerarna som ideligen kommenterar ryggsäckar och väskor och ger hjälpsamma tips, hittas skurken i dramat.

Durian. Från utsidan ser frukten ut ungefär som en bespikad vattenmelon, mer som något hämtat från en medeltida vapensmeds drömmar än som en kär och omtyckt måltid. I sig är durian asiens motsvarighet till surströmmingen. Från Indonesien till Laos hyllas och förbannas frukten av föresprakare och uttryckliga fiender. I hissar, hotell, bussar och tunnelbanor sitter förbudsskyltarna: Ingen Durian.

Nu kan dock konflikten snart vara över. Forskare i Thailand har lyckats ta fram en durian som istället för att lukta som en hög med döda hundar istället har en behaglig doft, mild som en banan. Entusiaste och försäljare är dock sura, för likt vissa ostar så är det lukten som avgör kvaliten. Om en durian inte har en tillräckligt stark lukt är kunderna inte beredda att betala mer än en tredjedel av priset.

* * *
Staden Hue var Vietnams huvudstad fram till 1945 då stormakterna mot vietnamesernas vilja valde att splittra vietnam och landet istället fick två huvudstäder: Saigon, nuvarande Ho Chi Minh City, och Hanoi. Idag finns många platser kvarav historiskt intresse, som flera av kejsarnas begravningsplatser, ett vackert citadell och flera gamla tempel.

Ett av dessa tempel är Thien Mu Pagodan, ett vackert oktagonalt tempel som byggdes redan 1601. Idag är det mest känt för att varit hemmet för buddhistmunken Quang Duc som 1963 brände sig själv till döds i Saigon för att protestera mot presidenten Nho Dinh Diem och hans roll i Vietnam-kriget och i förföljandet av trönde buddhister. President Ngo Dinh Diem och hans fru Madame Nhuvar båda fanatiska trönde katoliker, i stort av ren korstågskaraktär, och när Madame Nhu fick höre om munkens självantändelse sa hon att hon skulle "klappa händerna om hon fick se en annan barbecue show". Quang Ducs kropp kremerades och efter kremeringen fann man att hans hjärta, om än förkrympt, fortfarande var intakt. Proklamerat som heligt finns det nu bevarat i ett bankvalv. I Quan Ducs gamla tempel kan man dock fortfarande se den bil med vilken han tog den sista färden till Vietnam och väggarna runt pryds av bilder på hans offer.

Staden Hue ligger också placerat precis söder om den nord-vietnamesiska gränsen, vid det som kallades för den de-militariserade zonen, en elegant omskrivning för det område där de kraftigaste stridigheterna och bombningarna skedde. åker man bara någon timme västerut kan man se spåren efter det amerikanska användandet av växtgifter. I det gröna landskapet finns plötsligt stora bruna fläckar, helt utan växtlighet. Agent Orange kallade man det och det bestod av giftiga dioxiner. Effekterna av dioxinerna var välkända sen långt tillbaka. I Tyskland hade fabriksarbetare sjuknat in och deras barn hade fötts med genetiska defekter. I USA har företagen som låg bakom tillverkningen klarat sig i princip utan efterverkningar. 1984 betalade de en klumpsumma på 184 miljoner dollar till de amerikanska soldaterna som utsattes, ungefär 1200 dollar per person och en bråkdel av de inkomster de inhämtade för tillverkningen. Något eget ansvar eller skuld för efterverkningarna har de inte behövt erkänna.

Vietnameserna själva har inte fått ett korvöre och i praktiken väntar USA:s regering bara på att offren ska dö ut så att skadeståndskraven ska försvinna. De lär dock få vänta ytterligare någon generation tills barnen från de utsatta ocksa avlidit. Det kan dock gå fortare en väntat eftersom de i högre grad än resten av befolkningen lider av cancer, diabetes och nervsjukdomar.

* * *

Staden Dalat, i södra delarna av Vietnam, är en vacker stad dit många vietnameser själva åker på semester. Allting är kitschigt sockersött. Vid kärleksdalen paddlar romantiserande par runt i båtar skapta likt stora svanar när de inte avnjuter en picknick vid Suckarnas Sjö. Runt omkring i landskapet finns underbara vattenfall, vilda hästar, och makalöst vackra fjärilar. Själv har jag kommit hit för att se en fyra meter hög kyckling i betong.

Kycklingen, snarare påminner den om en tupp, är en märklig skapelse. I en liten by av mer eller mindre fallfärdiga hus står den och blickar vaksamt över området. Vid dess fot ligger flera hantverksbutiker som får sin inkomst från de turister som på väg mott något av vattenfallen passar på att begrunda kycklingen och meditera över vad den gör där. Inte ens byborna själva tycks överens om varför den byggts. En teori menar att byborna byggde den för att visa sin handlingskraft och det är personligen den förklaring jag själv trivs bäst med. I en värld där andra bygger bomber, river ner välfärden eller uppmuntrar till etniska konflikter känns oundvikligen byggandet av en fyra meters betongkyckling som ett betydligt bättre sätt att visa handlingskraft.