Vietnam, stormväder och ormelixir

Utan snus har jag nu försmäktat i fyra dagar på Vietnams Phu Quoc-ö nära gränsen till Kambodja. Visserligen går inte snus att få tag på i hela Syd-Ost Asien och dessutom snusar jag inte, men det är principen som räknas. Utanför fönstret råder storm och hiskeliga regnväder av den typ man sällan får se i Sverige. Regnet är kapabelt att totalt dränka en person i vatten på bara några sekunder och ve den som inte nogsamt har lindat in sina värdesaker i ordentliga lager av plast.

Till Phu Quoc kom jag i den fromma förhoppningen att tillbringa några dagar för sol och dykning. Istället har jag tvingats stanna inlåst på rummet tittandes på DVD-filmer medans stormen härjat fritt utanför min bungalow. Vid de kortare uppehållen har jag sprungit runt och tittat på de märkliga plastskulpturer som pryder den resort jag bor vid. Det är ett gäng grymma delfiner med hat i blick, en forell som desperat försöker förvandla sig till en drake och en drös kinesiska visemän som tycks samla på kokosnötter, förträdesvis genom att ta emot dem i huvudet.

* * *

Veckan innan Phu Quoc-ön har jag tillbringat i Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden nu heter. Här märks det att folket är vana vid turister. Varje gång jag lämnade hotellet möttes jag av en motorcyklist som i tur ordning erbjöd sig att sälja mig en rundtur på stan, en skön massage, ett marijuana cigarr eller en avsugning för det facila priset av 10 dollar. Nu var det nog inte motorcykelföraren som skulle stå för avsugningen. Med sina fjuniga mustasch och sina gula tänder kan han knappast ha lockat många, men de kvinnor på visitkorten han febrilt försökta pracka på mig kan nog ha frestat flera.

Sexturismen är annars mindre, eller snarare mer dold, i Vietnam än den varit i andra av de sydostasiatiska länderna. I Laos mötte jag en amerikansk vietnamveteran som lyriskt berättade om landet. "Om jag skulle ragga på kvinnor i samma ålder hemma i staterna skulle jag bli arresterad", sa han, "Här blir blir jag behandlad med respekt! är det inte allt en karl vill, att bli behandlad med respekt?".

I Thailand har man en helt egen terminologi för att beskriva sexhandelns torskar. "Butterfly", eller fjäril, kallar man den torsk som byter kvinna varje kväll. Motsatsen är en "Buffalo", ej förväxla med det svenska ordet för buffel, som är en torsk som blivit kär i sin tillfälliga flickvän. Efter hemkomst fortsätter buffeln att skicka pengar till flickvännen som tacksamt tar emot dem - samt från alla de andra gamla pojkvännerna som alla skickar pengar utan att känna till varandra. Flickans hopp är att en av dem ska ta med henne från Thailand och för att öka sina chanser har hon gärna flera pojkvänner samtidigt. Många potentiella sexköpare vet hur desperata de fattiga thailändskorna kan vara och låtsas därför att bli kära för att slippa betala sina sexvanor.

* * *

En av de obligatoriska sevärdheterna i Ho Chi Minh City är War Remnants Museum, tidigare känt under namnet Utställningshuset för Amerikanska Krigsbrott. Namnet byttes när allt fler amerikanska turister borjade komma till staden. Museet är av samma typ som Hiroshima museet där man måste ha ett hjärta av sten för att inte känna både sorg och ilska när man ser på utställningsföremålen. På samma sätt är det också ibland olidligt att se på bilderna av de barn som drabbats av napalm eller fötts med defekter från bombningarna av växt- och människogiftet Agent Orange. En del barn har förväxta skallar, andra armar som är små och användbara. Alla dessa barn har fått klara sig helt utan amerikansk hjälp, annat än den som kommit från civila organisationer, bland dessa fredsmänniskor och veteraner med skuldkänslor över vad de har gjort.
Utanför Ho Chi Minch City finns Cu Chi-tunnlarna. Dessa tunnlar användes för att smuggla vapen in till FNL-trupper inne i Saigon och också för att ta skydd från amerikanska bombningar. Under sin högtidsperiod sträckte sig dessa ända bort till den kambodjanska gränsen, över 20 mil under mark. Otäckt små, dagens vietnameser som inte lider av svält skulle knappast få plats i dem, befolkades de också av både orm, spindlar och skorpioner. Runt tunnlarna fanns fällor av metallspikar och metallspjut, skickligt maskerade med jord och löv. Utan tvekan måste försöken att rensa utt dessa varit de amerikanska soldaternas värsta mardrömmar.

* * *

En av de märkligare turistföremålen som säljs är ormexlixiren. Från genomskinliga vinflaskor blickar ormar och kobror på köparen. Ofta har de skorpioner eller mindre ormar i munnen. Ormelixiret sägs vara bra för kropp och styrka och rekommendationen är att dricka ett mindre glas varje dag. Efter att ha försökt kan jag konstatera att drickandet nog inte är ett problem, snarare att försöka behålla innehållet i magen. Vinet smakar som den värsta sortens hemkörda vinäger och den person som kan överleva ett glas av detta hopkok varje dag måste otvivelaktigt vara en stark människa.

Stinkande frukter, brinnande munkar, agent orange och en fyra meters betongkyckling

-Jag känner lukten av durian.

Så enkelt kan scenen av en fridfull bussresa utbytas till en scen av ofattbart kaos. Bussen stannas, bagageluckan slits upp och efter flera minuter av desperat letande, tätt följt av en busspassagerarna som ideligen kommenterar ryggsäckar och väskor och ger hjälpsamma tips, hittas skurken i dramat.

Durian. Från utsidan ser frukten ut ungefär som en bespikad vattenmelon, mer som något hämtat från en medeltida vapensmeds drömmar än som en kär och omtyckt måltid. I sig är durian asiens motsvarighet till surströmmingen. Från Indonesien till Laos hyllas och förbannas frukten av föresprakare och uttryckliga fiender. I hissar, hotell, bussar och tunnelbanor sitter förbudsskyltarna: Ingen Durian.

Nu kan dock konflikten snart vara över. Forskare i Thailand har lyckats ta fram en durian som istället för att lukta som en hög med döda hundar istället har en behaglig doft, mild som en banan. Entusiaste och försäljare är dock sura, för likt vissa ostar så är det lukten som avgör kvaliten. Om en durian inte har en tillräckligt stark lukt är kunderna inte beredda att betala mer än en tredjedel av priset.

* * *
Staden Hue var Vietnams huvudstad fram till 1945 då stormakterna mot vietnamesernas vilja valde att splittra vietnam och landet istället fick två huvudstäder: Saigon, nuvarande Ho Chi Minh City, och Hanoi. Idag finns många platser kvarav historiskt intresse, som flera av kejsarnas begravningsplatser, ett vackert citadell och flera gamla tempel.

Ett av dessa tempel är Thien Mu Pagodan, ett vackert oktagonalt tempel som byggdes redan 1601. Idag är det mest känt för att varit hemmet för buddhistmunken Quang Duc som 1963 brände sig själv till döds i Saigon för att protestera mot presidenten Nho Dinh Diem och hans roll i Vietnam-kriget och i förföljandet av trönde buddhister. President Ngo Dinh Diem och hans fru Madame Nhuvar båda fanatiska trönde katoliker, i stort av ren korstågskaraktär, och när Madame Nhu fick höre om munkens självantändelse sa hon att hon skulle "klappa händerna om hon fick se en annan barbecue show". Quang Ducs kropp kremerades och efter kremeringen fann man att hans hjärta, om än förkrympt, fortfarande var intakt. Proklamerat som heligt finns det nu bevarat i ett bankvalv. I Quan Ducs gamla tempel kan man dock fortfarande se den bil med vilken han tog den sista färden till Vietnam och väggarna runt pryds av bilder på hans offer.

Staden Hue ligger också placerat precis söder om den nord-vietnamesiska gränsen, vid det som kallades för den de-militariserade zonen, en elegant omskrivning för det område där de kraftigaste stridigheterna och bombningarna skedde. åker man bara någon timme västerut kan man se spåren efter det amerikanska användandet av växtgifter. I det gröna landskapet finns plötsligt stora bruna fläckar, helt utan växtlighet. Agent Orange kallade man det och det bestod av giftiga dioxiner. Effekterna av dioxinerna var välkända sen långt tillbaka. I Tyskland hade fabriksarbetare sjuknat in och deras barn hade fötts med genetiska defekter. I USA har företagen som låg bakom tillverkningen klarat sig i princip utan efterverkningar. 1984 betalade de en klumpsumma på 184 miljoner dollar till de amerikanska soldaterna som utsattes, ungefär 1200 dollar per person och en bråkdel av de inkomster de inhämtade för tillverkningen. Något eget ansvar eller skuld för efterverkningarna har de inte behövt erkänna.

Vietnameserna själva har inte fått ett korvöre och i praktiken väntar USA:s regering bara på att offren ska dö ut så att skadeståndskraven ska försvinna. De lär dock få vänta ytterligare någon generation tills barnen från de utsatta ocksa avlidit. Det kan dock gå fortare en väntat eftersom de i högre grad än resten av befolkningen lider av cancer, diabetes och nervsjukdomar.

* * *

Staden Dalat, i södra delarna av Vietnam, är en vacker stad dit många vietnameser själva åker på semester. Allting är kitschigt sockersött. Vid kärleksdalen paddlar romantiserande par runt i båtar skapta likt stora svanar när de inte avnjuter en picknick vid Suckarnas Sjö. Runt omkring i landskapet finns underbara vattenfall, vilda hästar, och makalöst vackra fjärilar. Själv har jag kommit hit för att se en fyra meter hög kyckling i betong.

Kycklingen, snarare påminner den om en tupp, är en märklig skapelse. I en liten by av mer eller mindre fallfärdiga hus står den och blickar vaksamt över området. Vid dess fot ligger flera hantverksbutiker som får sin inkomst från de turister som på väg mott något av vattenfallen passar på att begrunda kycklingen och meditera över vad den gör där. Inte ens byborna själva tycks överens om varför den byggts. En teori menar att byborna byggde den för att visa sin handlingskraft och det är personligen den förklaring jag själv trivs bäst med. I en värld där andra bygger bomber, river ner välfärden eller uppmuntrar till etniska konflikter känns oundvikligen byggandet av en fyra meters betongkyckling som ett betydligt bättre sätt att visa handlingskraft.

Asien och heroinet

Här i Thailand har jag under de senaste dagarna umgåtts med en grupp australiensiska soldater som tills nyligen varit stationerade i Afghanistan. Jag passade på att fråga om de märkt av några problem med heroin-beroende bland soldaterna. Detta var ett stort problem i Vietnam. På den tiden producerades ungefär 30% av det heroin som senare smugglades till USA i Syd-Ost asien.

* * *

I princip alla led i smuggelkedjan bestod på ett eller annat sätt av CIA-kontakter. Opiumet odlades av Hmong-folket i nord-västra Laos under dess ledare General Vang Pao. General Pao lät flyga ut opiumet med Air Americas, CIA:s flygbolag, plan för att sedan rafinera det till heroin i ett laboratorium intill CIA-högkvarteret tvärs över gränsen i Thailand. Heroinet smugglades sedan vidare av maffian, som stod under skydd av CIA för dess hjälp att bryta upp strejker i Italien och Frankrike. Som en fotnot kan nämnas att Vang Pao just nu står inför rätta i USA för att ha planerat en blodig kupp, med terrordåd mot civila som ingrediens, mot Laos regering.

Heroinet var en viktig inkomstkälla för USA:s allierade i asien. Chang Kaishek använde det för att finansiera attacker mot Kina från Burma, den Syd-Vietnamesiska lydregeringen för att muta grupper att ge stöd mot FNL och Hmong-folket i Laos för att kunna överleva och köpa vapen. Därför såg USA först mellan fingrarna med försäljningen till de amerikanska soldaterna som använde sig av heroinet för att dämpa ångesten över krigets fasor. Först senare försökte man ta tag i problemet, men de officerare som var allt för nitiska blev utsatta för s.k "fragging", deras egna soldater kastade handgranater mot dem. I extrema fall vågade armén inte ens dela ut vapen till de desillusionerade soldaterna, rädda för en väpnad revolt vilket skedde vid några få tillfällen.

I Afghanistan är situationen på många sätt liknande. USA:s allierade är de knarkbaroner som talibanerna drev bort. Produktionen av heroin har, från att under talibanerna varit näst intill obefintlig, stigit till den grad att nästan allt världens heroin nu kan spåras till afghanistans opiumfält.

Mina nya australiensiska vänner förklarade att de inte märkt av något heroinmissbruk i den USA-ledda koalitionen, men menade att talibanerna själva använde sig av heroin. Vid husrannsakningar hos misstänkta milismedlemmar var det mycket vanligt att man hittade använda kanyler.

* * *

Nu skriver The Times (20/6, -07) om hur allvarligt heroin-problemet blivit i Afghanistan:

"Sen talibanernas fall 2001 har flera faktorer bidragit till att skapa heroin-beroende över hela landet. För det första så har tusentals återvändande flyktingar från Iran och Pakistan, där heroinmissbruk är vanligt, tagit med sig sitt beroende.
För det andra så har de labb som raffinerar opium till heroin, vilka tills för några år sen var placerade i grannländerna, funnit en gyllene tillvaro i Afghanistan och lett till en dramatisk ökning av drogens tillgänglighet.
Dessutom har höga arbetslöshets siffror, krigstrauma och smärtsamma förluster gett bränsle till populationens aptit för drogen."

Enligt FN så är närmare 4% av befolkningen, nära en miljon människor, droganvändare och 10% av landets jordbruksland används för att odla opium. Detta endast några få år efter att talibanerna nästan helt lyckats utrota opiumodlingen.

Dr. Zia, doktor på en av landets fem rehabiliteringskliniker, menar att heroinberoende män, ofta utstötta från sina familjer, väljer att jobba i den USA-bekostade afghanska polismakten.

"De flesta av våra poliser i de avlägsna distrikten är missbrukare", säger han. "En av våra drogberoende officerare, Fayezullah, berättade för mig att den säkraste platsen för en missbrukare är en polisstation eller en säkerhetskontroll. Stanna en bil, stanna en cykel, ta lite pengar, köp lite heroin."

* * *

Hittills tycks ockupationsmaktens soldater ha klarat sig från missbruket, trots dess rikliga tillgång. Det är dock möjligt att missbruket är vanligare än vad som rapporteras, men att militären valt att hålla tyst om detta. Så var det i Vietnam. När Alfred W McCoys banbrytande verk "The politics of Heroin in Southeast Asia", om CIA:s inblandning i heroin-handeln, gavs ut 1972 köptes bokförlaget upp av den amerikanska staten och alla osålda exemplar förstördes.

Vad vi dock vet är att heroinproduktionen i Afghanistan ökat hundrafalt sen USA:s intåg. Den afghanska civilbefolkningen lever nu under knarkbaroner samtidigt som korrupta poliser plundrar dem på pengar för att underhålla sitt missbruk. Heroinet säljs också till resten av världen för att hjälpa till att skapa ytterligare en generation av drogmissbrukare.

I kampen mot knarket finns det en sak som västvärlden främst borde överväga. Att sluta ge pengar och beskydd till de som producerar drogerna.