Bojkotta Thailand för Burmas folk!

I dagarna har fler och fler krävt en bojkott av OS i Kina enligt den märkliga teori att folket i Myanmar/Burma skulle må bra av det. Det är inte bara de vanliga krigsgökarna som krävt det utan även vanligtvis logiska människor. Kraven har bl.a framförts av socialdemokrater, liberala ungdomsförbundet, majoriteten i europaparlamentet,. T.om Desmond Tutu och kända bloggare som Jinge Flücht har uttalat sitt stöd för en bojkott. Enligt Aftonbladet vill 8 av 10 bland deras läsare bojkotta OS. Det finns bara ett problem.

Kina är inte Myanmar/Burmas största handelspartner. Det är diktaturens Thailand. För en svensk måste därför bojkotten av julens sandsemester vara en långt mer effektiv metod. Bara ett problem. Då drabbas ju svensken själv.

Det går inte ens att välja att åka till Indiens Goa istället eftersom Indien nu valt att sluta nya handelsavtal med Myanmar, mitt under den värsta krisen. Det bör också nämnas att Kinas möjlighet till påverkan är begränsad. Under 60-talet stödde Kina Myanmars kommunistparti mitt i ett pågående och blodigt inbördeskrig mot dagens generaler. Generalerna har inte glömt detta och kommer inte foga sig i allt som Kina önskar.

Så om en svensk absolut vill ha en bojkott, bojkotta Thailand och låt OS vara den gränsöverskridande föreställning som den är tänkt som.

Editerat 2007-10-09: Nu har även "liberalen" Jan Söderqvist skrivit en debatt-artikel i Expressen om bojkott.

Sverige i krig mot Burma?

SvD har idag en märklig artikel av Katinka Svanberg vid Stockholms Universitet. Svanberg visar sig ha en mycket märklig verklighetsbild:

"Slutet på det kalla kriget betydde att stödet från supermakterna till odemokratiska regimer eller parter i inbördeskrig upphörde. En demokratiseringsvåg svepte över världen."

Skulle USA slutat stödja diktaturerna i Pakistan, Saudi-Arabien och Egypten? På vilket sätt stämmer detta med att USA stöder sina egna diktatorer i de forna Sovjetstaterna, som t.ex turkmenistan där diktatorn ger Nord-Koreas Kim Jong-Il en kamp om titeln som världens mest ego-trippade diktator?

Svanberg skriver också med berömmande ordalag om då USA ledde en militärintervention mot Haiti för att avsätta den junta som tidigare sparkat ut den populäre presidenten Aristide. Interventionen kan sägas ha blivit ett rent fiasko och genomfördes enbart för att Clinton ville hitta en orsak för att slippa ta emot de haitiska båtflyktingarna. I sin bok "We did nothing" beskriver reportern Linda Polman hur de amerikanska soldaterna dök upp avsatte juntan, försvann igen och lämnade allt till ett extremt litet antal FN-soldater som inte kunde göra något. I dag styrs Haiti igen av en junta, denna gång med USA -stöd.

Svanbergs stora problem är att hon talar om FN som en egen organism. Det är det inte. FN är en viljelös organisation som helt agerar på uddrag av medlemsländerna, vanligtvis säkerhetsrådet. Det är säkerhetsrådet som röstar för vilka aktioner FN ska genomföra, därefter är det upp till medlemsländerna att göra trupper och bemanning tillgängliga.

Svanberg skriver i förvirring:

"Sammantaget visar praxis att diktaturer inte längre är lagliga när folket eftersträvar demokrati. FN och säkerhetsrådet både bör och får ingripa – men det krävs militära åtgärder och inte enbart ekonomiska för att framtvinga regimbyte."

Vad detta innebär är enkelt. Om en militärinsats ska göras mot Myanmar/Burma, vilket går emot FN:s stadgar som förbjuder intervention i interna konflikter också inom diktaturer, så är det medlemsländerna som måste tillhandahålla tillräckligt mycket folk för att göra detta möjligt. De länder som stöder en sådan resolution har därför ett särskilt moraliskt ansvar att skicka trupp.

Idag är FN en rasistisk organisation där nästan endast fattiga länder står för kanonmat. Indien är ett av de länder som i praktiken agerar som legoknekt. De söker till alla stridande uppdrag eftersom de går i vinst för varje soldat de skickar. FN:s interventioner har blivit en exportsuccé för dem. Sverige och de vita länderna vill sällan skicka soldater som innebära att vita människor kan dö. Vill Svanberg ha ett krig mot Burma med en militärintervention, likt kriget i Irak där hon stöder USA, bör hon samtidigt säga att USA bör skicka soldater, åtminstone ett tusental, för att invadera Myanmar/Burma.

Vill hon inte tala om detta högt bör hon inte heller tala så lättsamt om krig där tusentals människor kan komma att dö. Dessutom gör hon en större miss. Den myanmaresiska militären är inte en från staten fristående organisation. Den kontrollerar även all affärsverksamhet, hela staten och all dess byråkrati. Även pro-demokratikämpen Daw Aung San Suu Kyi har själv sagt att varje framtida regering måste ha en roll för militären. Ett krig kan därför leda till att landet blir omöjligt att styre och börjar falla isär i beståndsdelarna. Kanske något som stormakter kan vara glada över i sitt geopolitiska schackspel, men knappast bra för befolkningen.

Eftersom interventionerna i Kosovo, Afghanistan och Irak hittills har misslyckats bör vi kanske vara försiktiga innan nya krig startas. Krig har en tendens att döda fler än den mest förtryckande diktatur.

Världsbanken orsak till protesterna mot Myanmars junta?

DN har en intressant kommentar till demonstrationerna i Myanmar:

"Det kan tyckas ironiskt att de folkliga protesterna utbröt som en följd av att den burmesiska militärjuntan introducerade åtgärder som rekommenderats av Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken."

DN konstaterar att man följde rådet från utländska rådgivare om att hålla inflationen nere och istället använda sig av ekonomisk chockterapi, samma typ av terapi som i Ryssland dödat mest människor sen Stalin. Kort därefter började protesterna.

Bilder från Myanmar/Burma

Bara två veckor efter att jag lämnat Myanmar började de stora demonstrationerna som nu snart slagits ner av militärdiktaturen. Som ni kan se på bilden under hade dock flera mindre demonstrationer skett redan när jag var där. Bilden är tagen i centrala Yangoon vid Pule-pagodan, en av de viktigaste templen i Yangoon. Plintarna med tagtråd står framme eftersom man förväntade sig fler demonstrationer där. Man fick rätt och en av de större demonstrationerna med över tiotusen deltagare tog sedan plats där.



Bilden här under är tagen vid en park strax söder om Pule-pagodan, fortfarande i Yangoons center. Texten lyder så här:

• Oppose those relying on external elements, acting as stooges, holding negative views
• Oppose those trying to jeopardize stability of the State and progress of the nation
• Oppose foreign nations interfering in internal affairs of the State
• Crush all internal and external destructive elements as the common enemy

Man kan undra vad det är för märkligt PR-geni hos regimen som satt upp denna skylt. Texten är bara på engelska och den enda funktionen måste alltså vara att försämra statens rykte utomlands. Som om det inte var dåligt nog.



Visst är barnen söta? Den gula smeten de har i ansiktet kommer från en växt och den används både som smink och som solskyddsmedel. Det är inte ovanligt att se både kvinnor och män med gula mönster på kinderna, även om det är vanligare utanför huvudstaden.



Bilder på diktaturen är ovanliga i Myanmar. Då den styrs av en junta och inte en diktator slipper man de statyer och affischer som annars är så vanliga i andra länder. Istället får man nöja sig med bilder på juntan då de besöker olika sevärdheter som den här från Mandalay.


Ännu en PR-skylt från diktaturen: Tatmadaw and the People, cooperate and crush all those harming the union. Tatmadaw är namnet på den myanmaresiska militären.

Bilden under är tagen från ett av de tusentals klostren kring Mandalay. Som ni ser är det bara barn på denna bild, men även äldre ungdomar fanns närvarande. Klostren i Myanmar är en sorts fattigdomsinrättningar där familjer som är för fattiga för att ta hand om sina barn kan se till att de får mat och utbildning. Alla familjer i staden runt, i detta fall Mandalay, samlar ihop pengar till klostren och munkarna. När ni ser bilder på demonstrerande munkar kan det vara en idé att tänka sig det hela som ett klassiskt studentuppror. Inga äldre munkar finns med på bilderna. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att munkarna också kommer från de allra fattigaste familjerna och därför vet vad varje prishöjning innebär. Den gröne herren i förgrunden är Mr. Cthulhu som gillar att vara med på bild.


De två bilderna under är från den heligaste Pagodan i Myanmar, Yangoons Shwedagon Pagoda. Den har varit centrum för de allra kraftigaste demonstrationerna och militär har vid flera tillfällen spärrat av vägarna till den. Pagodan är oerhört vacker och består av ett stort och flera mindre tempel spritt över en större yta där bedjande människor sitter överallt. Åtta hårstrån från Buddha sägs finnas bevarade i Pagodan och i Myanmar menar man att den är denna Pagoda som räddade landet från tsunamin.

Den sista bilden är ingen rekryteringsbild för armén utan en klassisk filmplanch. Den kan få vara med för att symbolisera skillnaden mellan filmens och verklighetens militär.

P.S. Jag är tillbaka i Sverige nu och har äntligen skaffat mig en internetuppkoppling så nu kommer sidan att uppdateras betydligt oftare.

Myanmar: Dess huvudstad, militärposteringar och tempel

Yangoon är ett utmärkt ställe att köpa DVD-filmer. Samlingsskivor som ovanligt ärligt utlovar "de mest irriterande hollywoodfilmerna" till "övervärderad glädje" säljs för kring en dollar. även myndigheterna tycks ha drabbats av ärlighetsiver och vid en park hittar jag ett plakat som uppmanar alla att "krossa interna och externa destruktiva element som en gemensam fiende". Grammatiken tycks tveksam, men budskapet råder inga tvivel om.

I min förra rapport kallade jag Myanmars huvudstad för Yangoon. Det är dock en sanning med modifikation. Yangoon förblir Myanmars ekonomiska maktcentra, men år 2005 lät militärdiktaturen flytta huvudstaden och dess administrativa delar till den lilla staden Naypyidaw norr om Yangoon. Beslutet mystifierade olika analytiker som desperat försökte lista ut orsaken. Vissa menade att märkliga astrologer skulle ha förklarat flytten nödvändig för att undvika katastrof, men mer troligt är nog att den paranoida regimen var rädd för att tappa kontrollen över Yangoon och beslöt sig för att skaffa ett säkrare maktcentra. Den nya huvudstaden är totalt avspärrad från utlänningar och obehöriga.

* * *

Militärposteringar finns det gott om. Vid nattbussen från Yangoon till Mandalay måste bussen stanna vid tre separata tillfällen för att soldater ska kunna kontrollera passagerarnas identitet. Detta är enbart för att halla koll på den egna befolkningen. Mitt eget pas ligger nedpackat i min väska, men som utlänning är det ingen som bryr sig. En del av dessa kontroller har en historisk bakgrund. När engelsmännen kolonialiserade landet gav de omfattande autonomi till de olika krigsherrarna i de norra delarna av landet. Där och på andra ställen har flera uppror skett komplicerade av den omfattande opiumodlingen och av Chang Kaisheks anti-kommunistiska trupper vars krig mot Kina vid dess västra gräns fått omfattande stöd från USA och Thailand. även om de flesta stridigheterna minskat finns rädslan kvar.

Paranoian orsakar också personliga problem för mig. I flera av Myanmars fåtal av internetcafeer är webmail spärrat för användning, vilket för att jag varken kan skicka eller ta emot mail. Bloggposter och chat är dock fritt vilket gör spärren mer irriterande än effektiv. Till skillnad från Kina verkar utländska tidningar och uppslagsverk vara fullt tillgängliga.

* * *

Myanmar är ett land där buddhismen är ständigt närvarande. över 50 000 kloster finns och utöver detta otaliga fler tempel, endast överträffade av Tibet i täthet. Vart man går ser man män iklädda röda dräkter, kvinnor i rosa, alla med rakade huvuden. Vid mitt hotell i centrala Mandalay utbröt varje kväll en hiskelig kakafoni då hundratals mäniskor mässade buddhistiska texter.

På samma sätt är nästan alla sevärdheter religiösa. I Yangoon är det den mäktiga Schedagon Pagodan och flera mindre tempel. I Mandåy är det världens största bok, bestående av 729 marmorblock med religiösa texter. Där finns också en 8 meter hög 900-tons buddha utkarvad ur ett enda marmorblock. Mest helig är Mahmuni Pagodan där beende visar sin vördnad genom att dekorera en fyra meter hög buddhastaty med bladguld från centimeter stora fyrkanter. Hittills har statyn täckts av ett lager på 15 centimeter rent guld, desto mer imponerande med tanke på att de små fyrkanterna endast är en dryg tiotusendels centimer tjocka. Myanmareserna själva menar att det är deras heliga platser som gjorde att landet nästan helt skonades från tsunamins framfart, trots att landet låg precis i dess väg.

Myanmar: Bojkott, bensinpriser och klädvanor

Myanmar särskiljer sig som det land där t.o.m guideböckerna debatterar bojkott. Till skillnad från diktaturer som Thailand och Pakistan, som får västvärldens välsignelse, hyser Myanmar inga amerikanska militärbaser och har visat sig ytterst tjurskalligt i sin vägran att delta i USA:s krig mot sina grannländer. Snarare är det Kina som varit landets välgörare vilket ur västögon är skäl nog för bojkott.

T.o.m namnet i sig är kontroversielt. Myanmar är landets traditionella namn sedan århundraden tillbaka, men när britterna koloniserade landet döpte de om det till Burma efter den största befolkningsgruppen, burmeserna. 1989 tog militärdiktaturen tillbaka landets prekoloniala namn, men liksom när Muhammed Ali förkastade vad han kallade sitt slavnamn, Cassius CLay, finns det de som vägrar acceptera det nya namnet. Västländer med nostaligiska drömmar om kolonialtiden, liksom vissa människorättsgrupper och det avsatta partiet NLD, nationella demokratiförbundet, säger fortfarande Burma.

* * *

Nyligen höjde militärdiktaturen bensinpriset i Myanmar från en halv dollar litern till nära det dubbla. När jag var i Libanon under liknande omständigheter utbröt en stor taxistrejk. Myndigheter sattes i brand och den impopulära västvänliga regeringen sköt ihjäl minst två demonstranter. Omvärlden förblev tyst. I Myanmar bröt också demonstrationer ut, om än långt mindre då räddslan för efterverkningar är större. Mynduigheterna svarade med massarresteringar och många demonstranter misshandlades. De gripna har år av fängelse att se fram emot. Till skillnad från Libanon vill USA ta upp detta i FN:s säkerhetsråd.

Den enes död, den andres bröd. Om de politiska aktivisterna tillfälligt stoppats är det svårare att få stopp på gatuförsäljarna. Utanför huvudstaden Yangons största marknad säljer tidningsförsäljare gamla nummer av Bangkok Post, Newsweek och Times till förbipaserande utlänningar. Tidningarna och magasinen är specielt utvalda för sina artiklar om Myanmar, ofta med uppmaningar till bojkott. Priset är flera gånger orginalpriset och försäljarna gör en nätt vinst för varje sålt exemplar, väl värt att trotsa regimen för.

* * *

Annars är det uppenbart att Myanmar inte är en del av den västerländska maktsfären. Männen går fortfarande runt i traditionella kjolliknande byxor - när de inte bär kjor vill säga. Kvinnorna går i vackra kjolar med traditionella mönster och har ofta gult ansiktssmink som täcker stora delar av kinderna och ibland även pannan och näsan. En annan vana är att tugga röda betelnötter. Detta ger ett lätt kannibaliskt utseende där munnen tycks full av blodbestänkta tänder och ett vänligt leende får intrycktet av ett blodtörstigt hungerleende.

De tuktuk- och motoförare som står i hela asiens gatuhörn saknas hlt i huvudstaden och som utlänning blir man bara störd av de otaliga pengaväxlarna eller någon enstaka taxichaufförerna eller tiggare. Endast amatörer växlar pengar på flygplatsen där man får mindre än hälften så många kyat för sin dollar som hos de privata växlarna. Kort, reschecker och euros är i praktiken oanvändbara.

Fåtalet tiggare beror delvis på att myndigheterna följde många latinamerikanska länders exempel och tvångsförflyttade de fattiga från huvudstaden. De gamla kåkstäderna revs och nya byggnader uppfördes istället. Ett beprövat knep för att medelklassen inte ska behöva störas av de mindre bemedlade.