Bhutto som Israels allierade i Pakistan

Enligt Jerusalem Post så var Benazir Bhutto en av Israels allierade i Pakistan. Israels premiärminister Ehud Olmert uttryckte det så här:

"Jag henne som en som kunde ha fungerat som ett brohuvud till relationerna med den delen av den muslimska världen från vilka våra förbindelser är naturligt begränsade."

Bhutto skulle endast två månader tidigare, vid ett London-besök, förklarat att hon "i framtiden skulle vilja stärka banden mellan Israel och Pakistan. Israels FN-ambassadör förklarade att:

"Hon delade med sig till oss sina planer på att återföra Pakistan till demokrati. Hon var mycket väl medveten om problemen hon skulle möta; hon visste att hennes liv var hotades av hennes återvändande. Jag tror att hon mötte oss för att dela med Israel, och genom Israel, både hennes planer, rädslor och drömmar."

Israel är allmänt avskytt i Pakistan som ännu inte erkänt dess existens. Bhuttos närmande till Israel är därför extremt kontroversielt och impopulärt.

Expressens jourhavande tokstolle, Magnus Norell som spår i inälvor om terrorism då han inte är besatt av en egyptisk ande som ger honom analyser baserad på tusenårig visdom, har fått komma till tals i en debattartikel. Norell har slaktat en gris och i dess inälvor kunnat se att mordet på Musharrafs främste konkurrent vore ett nederlag för denne. Gällande den pakistanska diktatorns inspärrande av politiska motståndare, tystande av journalister och stängningar av TV-stationer skriver Norell (min fetstil):

"Hennes död kan också innebära ett grundskott mot President Musharrafs försök att reformera och liberalisera den politiska kulturen i Pakistan och det är kanske i detta sammanhang som Bhuttos död kan komma att få de mest långtgående och destruktiva konsekvenserna."

Bhutto själv tycks mest ha oroat sig för att Musharraf inte gjorde något för att garantera hennes säkerhet, vilket hon delgav USA i Oktober. Bhutto var Musharrafs främsta konkurrent och USA:s alternativ om de ville bli av med honom. Bhuttos död har nu tydligt stärkt Musharrafs roll som USA:s enda kort i landet. Bhuttos medhjälpare har också anklagat Musharrafs regering för en mörkläggning.



Innan den bomb som dödade Bhutto, inga kulhål sägs ha hittats på kroppen som aldrig obducerades (dessa uppgifter bestrids dock), exploderade hade polisen övergivit sina säkerhetsposteringar. Till skillnad från Norell tycks också den demokratiska presidentkandidaten i USA, Hillary Clinton, vara skeptisk till Musharrafs påståenden om att det var Al Qaida som utförde bombattentatet:

"Jag tror inte att den pakistans regering, vid detta tillfälle under President Musharraf, har någon trovärdighet alls."

The Guardian skriver om hur detta förstör Bush-administrationens planer:

"Bush-administrationen konfronterade en av sina värsta mardrömar igår; upplopp på gatorna i ett kärnvapenbestyckat muslimskt land, och utan strategi
att ta sig ur kaoset.

För Washington är enormiteten i Benazir Bhuttos död nästan okalkylerbar. Mordet på henne igår berövade Vita Huset på en viktig allierad i Pakistan dagarna innan ett val var tänkt att återföra landet till civilt styre och, som Washington hoppades på, större stabilitet och en stärkt front mot islamistisk extremism.

"Det har inte bara förstört det amerikanska hoppet eller planen på att ha en gemensam överhöghet med en maktdelning mellan Benazir Bhutto och Pervez Musharraf, utan också förstört själva prospektet på att valet ska utföras enligt tidsplan.", säger Daniel Markey, som tills nyligen var utrikesdepartementets främste rådgivare i södra asien."

P.S. Jinge skriver att Bloggaren Bents tävling om "årets politiska blogg" är en "bluff". Själv nöjde jag mig att konstatera att de enda som länkade till "tävlingen" på Knuff var en drös pseudoliberaler med definitionsfanatism. Inte mycket att hänga i en julgran alltså. Hittills verkar också endast 500 personer ha röstat vilket utgör några få procent av de som daligen läser politska bloggar. Större delen av de nominerade bloggarna har ingen någonsin hört talas om.

Gorbatjov gav sitt stöd till Putin

Hur impopulär Mikhail Gorbatjov än är i Ryssland har han alltid varit omåttligt populär i västerländska media som den person som inte bara avslutade det kalla kriget utan också avvecklade hela Sovjetunionen. Nu har Gorbatjov gått ut och direkt stött President Putins parti i Ryssland:

"Jag skulle rösta på honom och jag stödjer honom. Baserat på vad jag vet och vid jämförelse av honom och andra kandidater så skulle jag föredra Putin. [...] Det är ett faktum att inom Ryssland så stödjs Putin av upp till 80% av befolkningen. För mig är det ett övertygande argument eftersom jag lever i Ryssland."

Gorbatjov fortsätter att shocka sina västerländska vänner:

"Han har skapat stabilitet i Ryssland. Det är inte vem som helst som skulle kunnat hantera det arv han fått från Boris Jeltsin. Jag trodde inte han skulle klara det, men han lyckades förhindra en total kollaps av landet. Han började lösa de viktigaste sociala och ekonomiska problemen och återinskaffade myndighetsutövningen i Ryssland. Det har öppnat vägen för möjligheterna till en riktig modernisering."

Den typ av demokrati som USA vill ha i Ryssland

Enligt Wall Street Journal har Putin den högsta populariteten hos någon ledare i världen på nära 85% av den ryska befolkninge. Det ska jämföras med George Bush som svävar någonstans över 30% och svenska Fredrik Reinfeldt har heller inte mycket att komma med.

Sanningen är ju att det är svårt för Putin att bli lika auktoritär som den västerländska älsklingen Boris Jeltsin. Han har inte beskjutit parlamentet med pansarvagnar, han tillsätter och avsätter inte själv direktörerna för TV-kanalerna, det är inte han personligen som delar ut TV-licenser till de som stött honom i valen och det han stänger inte ner kritiska TV-kanaler och tidningar inför valet. För som Anna Politkovskaya skrev:

"Dissidenterna och demokraterna försökte lura folket för länge att tro att Jeltsin, av alla människor, skulle vara en riktig demokrat. Det kom en tid när den sagoberättelsen blev ohållbar och 'demokrat' blev ett fult ord. [...] Det är hans djuriska, bestialiska längtan efter makt och från den blossar hans vilda hat mot Gorbatjov, som var det stora hindret innan han kom till makten."

Och hur är det egentligen möjligt att Jeltsin kunde ha en hjärtattack veckan innan valet och ingen av alla "demokratiska" medier rapporterade om det?

Oligarkerna skrattade hela vägen till banken - Folket skrattade mindre

Läs mer i Aftonbladet, SvD, DN och Expressen.

USA kupp i Venezuela?

I Dagens Nyheter skriver man om folkmomröstningen i Venezuela gällande den nya konstitutionen. "Kupprykten florerar" skrivs det och tidningen citerar Venezuelas president Chavez:

"- Vi vet att USA planerar att iscensätta protester på gatorna om vi vinner. Men jag varnar dem: om det utbryter våldsamheter kommer inte en droppe olja att skickas till USA! Jag är en soldat - och jag tvekar inte att ta till vapen!"

Ett bättre citat av vad Chavez sa publiceras i Washington Times:

"Om Operation Pincer aktiveras söndag eller måndag kommer inte en droppe olja från Venezuela till USA."

DN väljer att inte skriva något alls om Operation Pincer [Operation Kniptång], det enda vi får reda på att det säkert är att den konspiratoriske Chavez efter "spretande opinionsmätningar" använder sig av en beslagtagen CIA-rapport för att "mobilisera osäkra väljare". Så vad säger egentligen CIA-rapporten?

Om amerikansk inblanding i den förra statskuppen

Med rubriken "Avancera till sista fas av Operation Pincer" konstaterar den att 57% av väljarna stödjer Chavez tillägg till konsitutionen. Innan rekryteringen av den forne försvarsministern Badyel sägs siffrorna ha varit 6% högre. För att nu kunna besegra konstitutionen ska följande strategi följas:

• Falska opinionsmätningar ska skapas, så att tidningar som DN ska kunna skriva om "spretande opinionsmätningar. Bilogy and Politics rapporterar om hur ägaren till opinionsinstitutet som förutspått ett "Nej" tidigare sagt sig vilja döda Chavez och mannen bakom undersökningen tror inte alls på ett "Nej".
  
  
• Regeringen ska anklagas för valfusk. Betydligt lättare än vid ett vanligt val eftersom internationella valövervakare inte sänts.
  
  
• Utökning av attackerna från de privata medierna.
  
  
• Universiteten ska mobiliseras, med hjälp av deras topadministratörer, till att attackera regerinsbyggnader. Särskilt beröm går till ex-maoisterna och trotskisterna för deras våldsamma gatuslagsmål.
  
  
• Artificiell matbrist ska skapas med hjälp av de stora matproducenterna och distributörerna.
  
  
• Militär ska mobiliseras, involverande USA:s baser i Curacao och Colombia.

För den som har läst på om USA:s tidigare statskupper i Latin-Amerika och resten av världen känns det som om CIA har valt att följa den vanliga mallen. Intressant nog verkar amerikanska medier också vara med på det hela. CNN lät t.ex visa upp texten "Vem dödade honom?" direkt över ett foto av Chavez i deras sändningar över Venezuela. Venezuela hotar också att utvisa de anställda på den amerikanska ambassaden som varit inblandade i CIA-planerna.

Evo Moralez i Bolivia

Intressant nog talas det mycket tyst om Evo Moralez, Bolivias president, som just nu också försöker driva igenom en ny konstitution. Evo Moralez, som lät installera en tavla av Che Guevara på sitt kontor, är liksom Chavez ständigt under attack från högermedierna och näringslivet. Främst är det de vita universiteten som leder gatukravaller och för en vecka sen satte man delar av staden Sucre i brand med dynamit och brandbomber och krävde avgången av "den skitige indianen Moralez".

Andra bloggar om Venezuela: Den Onödiga Samtiden, Bilogy and Politics, Hands of Venezuela


Mer nyheter:

• "Tankesmedjan" Washington Institute for Near East Policy, en frontorganisation för Israellobbyn AIPAC, anser att USA och Israel bör attackera Irak.
  


• USA väcker åtal mot en soldat för hennes självmordsförsök. Om hon blir fälld kan hon få livstid i fängelse.

Sverige i krig mot Burma?

SvD har idag en märklig artikel av Katinka Svanberg vid Stockholms Universitet. Svanberg visar sig ha en mycket märklig verklighetsbild:

"Slutet på det kalla kriget betydde att stödet från supermakterna till odemokratiska regimer eller parter i inbördeskrig upphörde. En demokratiseringsvåg svepte över världen."

Skulle USA slutat stödja diktaturerna i Pakistan, Saudi-Arabien och Egypten? På vilket sätt stämmer detta med att USA stöder sina egna diktatorer i de forna Sovjetstaterna, som t.ex turkmenistan där diktatorn ger Nord-Koreas Kim Jong-Il en kamp om titeln som världens mest ego-trippade diktator?

Svanberg skriver också med berömmande ordalag om då USA ledde en militärintervention mot Haiti för att avsätta den junta som tidigare sparkat ut den populäre presidenten Aristide. Interventionen kan sägas ha blivit ett rent fiasko och genomfördes enbart för att Clinton ville hitta en orsak för att slippa ta emot de haitiska båtflyktingarna. I sin bok "We did nothing" beskriver reportern Linda Polman hur de amerikanska soldaterna dök upp avsatte juntan, försvann igen och lämnade allt till ett extremt litet antal FN-soldater som inte kunde göra något. I dag styrs Haiti igen av en junta, denna gång med USA -stöd.

Svanbergs stora problem är att hon talar om FN som en egen organism. Det är det inte. FN är en viljelös organisation som helt agerar på uddrag av medlemsländerna, vanligtvis säkerhetsrådet. Det är säkerhetsrådet som röstar för vilka aktioner FN ska genomföra, därefter är det upp till medlemsländerna att göra trupper och bemanning tillgängliga.

Svanberg skriver i förvirring:

"Sammantaget visar praxis att diktaturer inte längre är lagliga när folket eftersträvar demokrati. FN och säkerhetsrådet både bör och får ingripa – men det krävs militära åtgärder och inte enbart ekonomiska för att framtvinga regimbyte."

Vad detta innebär är enkelt. Om en militärinsats ska göras mot Myanmar/Burma, vilket går emot FN:s stadgar som förbjuder intervention i interna konflikter också inom diktaturer, så är det medlemsländerna som måste tillhandahålla tillräckligt mycket folk för att göra detta möjligt. De länder som stöder en sådan resolution har därför ett särskilt moraliskt ansvar att skicka trupp.

Idag är FN en rasistisk organisation där nästan endast fattiga länder står för kanonmat. Indien är ett av de länder som i praktiken agerar som legoknekt. De söker till alla stridande uppdrag eftersom de går i vinst för varje soldat de skickar. FN:s interventioner har blivit en exportsuccé för dem. Sverige och de vita länderna vill sällan skicka soldater som innebära att vita människor kan dö. Vill Svanberg ha ett krig mot Burma med en militärintervention, likt kriget i Irak där hon stöder USA, bör hon samtidigt säga att USA bör skicka soldater, åtminstone ett tusental, för att invadera Myanmar/Burma.

Vill hon inte tala om detta högt bör hon inte heller tala så lättsamt om krig där tusentals människor kan komma att dö. Dessutom gör hon en större miss. Den myanmaresiska militären är inte en från staten fristående organisation. Den kontrollerar även all affärsverksamhet, hela staten och all dess byråkrati. Även pro-demokratikämpen Daw Aung San Suu Kyi har själv sagt att varje framtida regering måste ha en roll för militären. Ett krig kan därför leda till att landet blir omöjligt att styre och börjar falla isär i beståndsdelarna. Kanske något som stormakter kan vara glada över i sitt geopolitiska schackspel, men knappast bra för befolkningen.

Eftersom interventionerna i Kosovo, Afghanistan och Irak hittills har misslyckats bör vi kanske vara försiktiga innan nya krig startas. Krig har en tendens att döda fler än den mest förtryckande diktatur.