Sverige i krig mot Burma?

SvD har idag en märklig artikel av Katinka Svanberg vid Stockholms Universitet. Svanberg visar sig ha en mycket märklig verklighetsbild:

"Slutet på det kalla kriget betydde att stödet från supermakterna till odemokratiska regimer eller parter i inbördeskrig upphörde. En demokratiseringsvåg svepte över världen."

Skulle USA slutat stödja diktaturerna i Pakistan, Saudi-Arabien och Egypten? På vilket sätt stämmer detta med att USA stöder sina egna diktatorer i de forna Sovjetstaterna, som t.ex turkmenistan där diktatorn ger Nord-Koreas Kim Jong-Il en kamp om titeln som världens mest ego-trippade diktator?

Svanberg skriver också med berömmande ordalag om då USA ledde en militärintervention mot Haiti för att avsätta den junta som tidigare sparkat ut den populäre presidenten Aristide. Interventionen kan sägas ha blivit ett rent fiasko och genomfördes enbart för att Clinton ville hitta en orsak för att slippa ta emot de haitiska båtflyktingarna. I sin bok "We did nothing" beskriver reportern Linda Polman hur de amerikanska soldaterna dök upp avsatte juntan, försvann igen och lämnade allt till ett extremt litet antal FN-soldater som inte kunde göra något. I dag styrs Haiti igen av en junta, denna gång med USA -stöd.

Svanbergs stora problem är att hon talar om FN som en egen organism. Det är det inte. FN är en viljelös organisation som helt agerar på uddrag av medlemsländerna, vanligtvis säkerhetsrådet. Det är säkerhetsrådet som röstar för vilka aktioner FN ska genomföra, därefter är det upp till medlemsländerna att göra trupper och bemanning tillgängliga.

Svanberg skriver i förvirring:

"Sammantaget visar praxis att diktaturer inte längre är lagliga när folket eftersträvar demokrati. FN och säkerhetsrådet både bör och får ingripa – men det krävs militära åtgärder och inte enbart ekonomiska för att framtvinga regimbyte."

Vad detta innebär är enkelt. Om en militärinsats ska göras mot Myanmar/Burma, vilket går emot FN:s stadgar som förbjuder intervention i interna konflikter också inom diktaturer, så är det medlemsländerna som måste tillhandahålla tillräckligt mycket folk för att göra detta möjligt. De länder som stöder en sådan resolution har därför ett särskilt moraliskt ansvar att skicka trupp.

Idag är FN en rasistisk organisation där nästan endast fattiga länder står för kanonmat. Indien är ett av de länder som i praktiken agerar som legoknekt. De söker till alla stridande uppdrag eftersom de går i vinst för varje soldat de skickar. FN:s interventioner har blivit en exportsuccé för dem. Sverige och de vita länderna vill sällan skicka soldater som innebära att vita människor kan dö. Vill Svanberg ha ett krig mot Burma med en militärintervention, likt kriget i Irak där hon stöder USA, bör hon samtidigt säga att USA bör skicka soldater, åtminstone ett tusental, för att invadera Myanmar/Burma.

Vill hon inte tala om detta högt bör hon inte heller tala så lättsamt om krig där tusentals människor kan komma att dö. Dessutom gör hon en större miss. Den myanmaresiska militären är inte en från staten fristående organisation. Den kontrollerar även all affärsverksamhet, hela staten och all dess byråkrati. Även pro-demokratikämpen Daw Aung San Suu Kyi har själv sagt att varje framtida regering måste ha en roll för militären. Ett krig kan därför leda till att landet blir omöjligt att styre och börjar falla isär i beståndsdelarna. Kanske något som stormakter kan vara glada över i sitt geopolitiska schackspel, men knappast bra för befolkningen.

Eftersom interventionerna i Kosovo, Afghanistan och Irak hittills har misslyckats bör vi kanske vara försiktiga innan nya krig startas. Krig har en tendens att döda fler än den mest förtryckande diktatur.