Legosoldater i Laos kämpar vidare för CIA

New York Times skriver om hur USA:s gamla legosoldater från Hmong-folket i Laos fortfarande strider vidare, trots att kriget förlorades redan 1975. De talar fortfarande om Tony Poe, en av ledarna för CIA:s operationer, men inget nämns om hur han brukade betala för varje öra som skars av från en kommunistisk soldat, släppte avhuggna huvuden från luften över fiendesoldater och brukade sätta upp huvuden på pålar.

Tidningen skriver också om hur den gamle ledaren och heroin-smugglaren för Hmong-styrkorna, nu blivit arresterad i USA för att ha planerat en statskupp. Vad som däremot inte skrivs är om hur CIA hade gett sitt stöd tills statskuppen, men inte informerat FBI. De flesta i Hmong-folket lever normala liv i Laos, endast ett litet fåtal har vägrat ge upp kampen mot regeringen.

Jag har skrivit mer om detta här.

USA flög över 580 000 bombrundor över Laos och släppte mer än 2 miljoner ton bomber, dubbelt så mycket som över Nazi-Tyskland under 2:a världskriget.

Mer nyheter:

• Judar i Iran tar avstånd från israeliska försök att muta dem till att lämna sina hem: "Det är opassande och politiskt omoget".
  
  
• Den tidigare amerikanske soldaten Damien Corsetti berättar om sin tid som förhörare i Irak: "De berättar för dem att de tänker döda deras barn, våldta deras fruar. Och du kan se på deras ansikten, i deras ögon, vilken terror detta skapar. Därför att, naturligtvis, vi vet allt om dem. Vi vet namnet på deras barn, var de bor - vi visar dem satellitbilder på deras hus. Det är värre än tortyr."

Laos, krukslätten och bomberna

etDet skulle aldrig falla de vänliga Laoiterna in att stirra på utlänningarna som om de vore konstiga djur, ungefär som kineserna brukar göra. Den senaste tiden känns det dock som om jag kommit hyfsat nära den Laoitiska motsvarigheten. Fast det är klart. Jag tror inte man är vana här vid vita män i nitarmband och intifada t-shirts som bär runt paa 1.20 meter långa svärd. Nu är det inte så att jag känner att jag behöver svärdet för att försvara mig mot de mordiska CIA-agenter och vilda guerilla-krigare som en gång fanns i Laos. Snarare är det så att hantverket var så vackert att jag måste köpa det. Det vet naturligtvis inte Laoiterna som fortsatt att titta på mig i smyg med förundran och misstänksamhet.

* * *

Krukslätten ligger i norra Laos, inte långt ifrån den vietnamesiska gränsen. Namnet kommer från de en till två meter höga stenkrukor som finns utplacerade. Exakt meningen med krukorna vet ingen. Vissa säger att de gjordes för att brygga vin, andra för att användas i begravningsritualer.

Krukslätten är också känd för sin andra, hemskare historia. Under Laos-kriget, då amerikanska bombningar systematiskt förstörde landet, var krukslätten föremål för de intensivaste bombningarna. Byborna som bodde runt tvingades fly in i grottor för att undvika bomberna och vid matlagning gjorde man allt för att röken inte skulle synas, då de amerikanska planen anföll vid minsta syn av liv. över tva miljoner ton bomber fälldes över Laos, i snitt en bomb var åttonde minut under nio års tid. Detta motsvarar 20 ton per kvadratkilometer eller ett ton för varje invånare i Laos. Av dessa bomber var det nära 30% som aldrig detonerade.

än idag, då nästan 70% av området rensats från gamla bomber, finns skyltar tydligt markerade över vilka områden som är säkra att gå över. ändå är det bara ytskiktet som är undersökt, många bomber ligger kvar djupare ner och kommer säkert att skörde fler liv i framtiden. Hittills har över 5.000 människor dött av dessa bomber och minor efter krigets slut. Majoriteten av dessa är de fattigaste ur befolkningen. Det är de som rensat nya områden för att plantera ris. En annan starkt bidragande orsak är letandet efter metallskrot. Bombsplittret är ofta metall av högkvalitet som sedan kan säljas till Vietnam där det sedan återanvänds. Officiellt sett har över 30.000 skrotdelar hittats, men det verkliga antalet lär vara mångdubbelt större.

* * *

En av de andra inkomstkällorna för folket krig krukslätten är de pengar som skickas från USA. Invånarna kring krukslätten består till 60% av Hmong-folket ur vilket stora delar under kriget slogs på USA:s sida. Efter kriget flydde hundratusentals av dem till USA och dessa skickar också pengar till sin gamla släkt. Vid krukslätten kan man ofta se de amerikanska Hmong-turisterna iklädda traditionella kläder. Där låter de sig sedan fotograferas och filmas för att sedan kunna visa upp bilderna för familjen i USA.

Detta gör att de obligatoriska guider, för minrädslans skull, som visar en runt krukslätten ibland kan vara skeptiska att berätta om kriget. Hmong-turisterna förstår utmärkt engelska och de pengar de skickar är en stor inkomstkälla för byarna runt, även om en del pengar misstänks leda vidare till guerillarörelser mot den kommunistiska staten. Därför vill man ogärna röra runt i Laos-krigets myrbo.

Thailand, JAS och folkmord i Laos

Läser i tidningen att militärdiktaturen i Thailand är intresserade av att köpa våra fina svenska JAS-plan. 3,6 miljarder kronor är de beredda att betala vilket gör att projektet nu endast kostat 116,4 miljarder kronor, en fin återbäring på 3% av kostnaderna. Nu jublas det säkert i regeringskansliet och hos vapenindustrin över militärkuppen i Thailand. För vem kan tro att det Thailändska folket annars skulle betalt så dyrt för militärens nya leksaker?

Det är annars den stora frågan, vad ska JAS användas till? Försvar mot det urfattiga Burma? Kanske mot Laos som man hjälpte amerikanarna att bomba till småsmul under Vietnam-kriget? Eller mot det Kambodja som ständigt invaderats av sina grannländer? överhuvudtaget känns det som om militären bör kunna vara ganska lugn. Thailand lägger ner mer pengar på militären än alla grannländerna tillsammans. Och snart kommer svenska regereringen med tårta till juntan för dess utsökta smak att prioritera vapen framför sjukhus och fattigdomsbekämpning.

* * *

För tre år sen höll det historiska museet i Stockholm en utställning om folkmord. Ett av de folkmorden man beskrev var det på Hmong-folket i Laos som beskrevs som "ett extremt utsatt folk som inte träffat en vit människa på 27 år" och som nu utsattes för "etnisk rensning". Nu är det visserligen sant att Hmong-befolkningen i Luang Prabang kanske aldrig sett vita människor. De västerlänningar som kommer hit är ofta illröda och fjällande eller vackert bruna när det tidigare stadiet gått över. För här i Luang Prabang, Hmong-folkets region, kryllar det av turister som vandrar till Hmong-folkets byar, besöker deras restauranger och bokar biljetter i deras resebyråer. De ser inte så värst etniskt rensade ut, om de inte är så att de gett sig av efter att ha blivit så fasansvärt trötta på alla de horder av turister som trampar runt på deras stigar och in i deras byar.

Det stora problemet är inte något folkmord på Hmong-folket, vilket det ofta talas om i exilkretsar i USA ditt många ur Hmong-befolkningen som slogs för CIA har flyttat. Problemet är snarare att exilkretsar i USA ända sen Vietnam-krigets slut skickat vapen till olika guerilla-rörelser i Laos. Dessa delar av Hmong-folket har fortsatt sitt krig och med tiden blivit allt mer desillusionerade. Idag använder de vapnen mer för rån och plundring vilket lett till att turistbussar från Vientiane till Luang Prabang numera har beväpnade vakter ombord. Det är den Laotiska militärens jakt på denna guerilla, endast några hundra personer, som Historiska Museet kallar för folkmord. Att det finns hundratusentals andra i Hmong-befolkningen, bl.a representerade i riksdagen, bryr sig inte Historiska museet om.

Här kunde Historiska Museet istället tänkt över att nära 500,000 människor dog när USA mellan 1965 och 1973 fällde över 2,000,000 ton bomber över landet. Många av dessa tillhörde Hmong-folket som slogs för Pathet Lao eller vars byar helt enkelt låg i de områden som massbombades. Fortfarande dör människor av de bomber och minor som ännu inte detonerats. Att prioritera några hundra guerilla-kämpar framför flera hundra tusen civilister känns unket och politiskt. Ohistoriska museet tycks vara ett bättre namn.

Knugens Kuk, Thailands Monark och Kriget i Laos

En gång för 25 år sen hörde jag för första gången låten "Knugens Kuk". Texten, av Kriminella Gitarrer, var enkel, men genialisk på sitt eget lilla vis. En man läser i tidningen om att Silvia blivit med barn. Plötsligt får han en fix idé: Han måste få reda på hur Kungens könsorgan ser ut! I vers efter vers grubblar han vidare ända tills slutet då han får svar på alla sina frågor inne i livrustskammarens toalett.

Låten var just en av det märkliga fåtal som på ett magiskt sätt för evigt etsat sig in i mitt minne. Tur var väl det, inom kort hade låten dödskallemärkts av Sveriges Radios fantomer, bannlysts, utvisats för att aldrig spelas mer. Hade det inte varit för en smått klärvojant bror, med ett maniskt sinne för låtsamlande, hade jag väl aldrig fått höra den igen.

Här i Thailand lär det dröja länge innan en sån låt görs och den som skulle våga spela den offentligt skulle antagligen riskera att halshuggas, hängas och sedan kastas i fängelse för resten av sitt liv. Kung Bhumibol har nu firat 61 år som monark, längre än någon annan levande kung, och är omåttligt populär. Inte bara hos befolkningen, utan också hos varje kuppledare som han har stött. Hittills har han klarat sig igenom 17 militärkupper, 20 premiärministrar och 15 grundlagar. även de tiotusentals människor som fortfarande protesterar på gatorna mot den senaste, av väst godkända, militärkuppen skulle aldrig komma på tanken att yttra ett ord av kritik mot kungens inblandning.

* * *

Efter en tid i Phukets svenskträsk, där jag tappert försökte fira midsommar utan sill, men väl med raggmunk, skagenröra, absolut vodka och sång, befinner jag mig nu i norra Thailands Udon Thani. Att landa på flygplatsen i Udon Thani ger en speciell känsla. Inte för att flygplatsen är särskilt märkvärdig. Liten och oansenlig hinner man knappt märka den innan man är utomhus, det speciella ligger i dess historia och inte dess yttre.

Under det "hemliga kriget" om Laos var CIA:s högkvarter placerat i Udon Thani och dess flygplats byggdes specifikt för den amerikanska underrättelsetjänstens räkning. Härifrån leddes de massiva bombningarna av Laos vilka orsakade så mycket död och förgörelse. Fler bomber släpptes över Laos mellan 1965 och 1973 än under Tyskland under hela 2:a världskriget. åtminstone 350 000 Laoiter beräknas ha dött och fortfarande skördar öxploderade bomber sina offer.

Udon Thani var också den stad i vilket opiumet, som bekostade den USA-stödda gerillans operationer, raffinerades till heroin. Delar av guerillan, utgjort av delar av Hmong-folket, finns än idag kvar och fortsätter sitt lönlösa stridande i norra Laos med hjälp av pengar de fått från de Hmong-grupper som nu lever i exil i USA.

Detta stöd kan dock snart upphöra, sen de främsta amerikanska Hmong-ledarna nu sitter fängslade av FBI i USA. Anklagelserna mot dem är att de ska ha försökt samla en armé av legosoldater med uppdrag att förstöra "myndighetsbyggnader, reducera dem till grus och försöka få det att se ut som resultatet av en attack liknande den i New York, 11:e september". En av ledarna, Lo Cha Thao, citerades ha sagt att "CIA förberedde sig för att stödja ett Hmong-uppror så snart övertagandet av Laos har börjat".

Så mycket övertagande blev det nu inte och eventuella CIA-förberedelser får nog spendera ytterligare ett par år i garderoben. Tills de plockas fram igen vid ett mer gynsamt läge.