Johanne Hildebrandt, som jag skrev om tidigare, har beslutat sig för att det inte räcker med att vara inkapslad med den amerikanska armen för att låta dem styra vad som ska publiceras. Då skulle hon ju kunna komma med egna analyser eller åsikter som kanske inte skulle stämma exakt med den amerikanska propagandan (det har i och för sig inte hänt än i hennes artiklar).
Nu tar hon det säkra före det osäkra och låter helt enkelt soldater i den amerikanska armen själva skriva hennes bloggposter. Det blir mindre jobb för henne och hon vet att Pentagon får fram sin åsikt. Självklart vill de amerikanska soldaterna endast väl. De har hittills dödat 650 000 irakier (med egen beskrivning "terrorister") för att sprida "frihet, demokrati och alla människors lika värde". Jo, alla är vi lika i döden.
När det gäller demokrati så: "Passa dig, annars kommer George Bush med demokrati till dig!"
Roligast är när den amerikanske soldaten citerar John Stuart Mill - för att rättfärdiga motståndsrörelsens attacker mot honom själv! Man kunde ju tro att han skulle ha mer självbevarelsedrift.
Visar inlägg med etikett Johanne Hildebrandt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johanne Hildebrandt. Visa alla inlägg
2007-07-04
2007-07-02
Nyfiken - Blåögd
Johanne Hildebrandt skriver i Aftonblandet och är som vanligt upprörd över alla hennes läsare som inte delar hennes entusiasm över olika krigsinsatser. Den här gången är hon putt på att folk inte rinner över av nyfikenhet över hennes dokusåpablogg om amerikanska soldater i Irak. Och det är sant: jag är inte nyfiken alls.
Orsaken är ju just att det inte är en blogg om Irak-kriget. Inte krigsjournalistik i någon mening alls. Snarare är det en liten beundrarblogg över de amerikanska soldater som Hildebrandt delar läger med, en dokusåpa över hur tråkigt det är i hettan, vem som känner sig lite utanför, vem som var full i helgen. Det allra största problemet är att Hildebrandt startade sin blogg för att hon visste "alldeles för lite om vad amerikanska soldaterna egentligen gör i Irak". Som inkapslad journalist som endast följer med dit den amerikanska armén beordrar henne antar jag att Hildebrandt anser sig veta mer.
Naturligtvis får hon inte det. Exempelvis kommer hon med dett märkliga påståndet att det är "mest irakier som mördar varandra". Så är det givetvis inte. Sanningen är ju att p.g.a journalister som Hildebrandt som endast tuffar efter de coola jänkarna i uniform så har vi ingen aning om hur irakier dör. 655,000 irakier har hittills dött, av dessa vet vi endast hur 73,000 civila dött samt en utsaga från USA om hur många "Al Qaida"-milismän de dödat. Vi vet alltså endast om hur 10-20% av irakierna dör. Och p.g.a att Hildebrandt inte vill gräva, utan förerdar att lyssna på amerikanska soldaters utläggningar får vi inte reda på mer.
Hildebrandt får inte vara med på de omfattande bombningar som utförs. Hon får inte vara med där den amerikanska armen använder sig av napalm eller vit fosfor. Amerikanska armen kommer inte ta med henne dit civila misstänks ha massakrerats. Nej, med Hildebrandts metod kommer man knappas få reda på vad amerikanska soldater gör i Irak, det är hon för noga inkapslad för.
Ett annat problem är, som Hildebrandt också erkänner, att ingen journalist vågar träffa irakier på samma sätt eftersom man då "betraktas som västerlänning, därmed en vandrande pengapåse för kidnappare samt ett mål för diverse islamister". Därför kommer vi alltid höra de gulliga små vardagsberättelserna om amerikanska soldater. Aldrig om irakier och motståndsmän. Och Pentagon myser.
överhuvudtaget verkar Hildebrandt vara arg på allt. Genom en hastig titt kan man se att hon klagar på att folk inte är nyfikna, att vi inte låter alla i hela familjen bli ansvariga för att skicka barnen i krig, att folk i Sverige har åsikter om hennes journalistik, att folk vill ha en ungdomsgård i Köpenhamn eftersom det innebär att de vill skada oskyldiga, att folk i vänstern kallas solidariska när de inte är solidariska med henne och att vi inte vill anfalla fler länder.
Märkligast är åsikten att svenskarna är fega trygghetsnarkomaner. Uppenbarligen blir vi rånade, massakrerade och våldtagna nog att uppskatta mer krig. Personligen tycker jag felet är att alla inte är trygghetsnarkomaner. Världen skulle nog bli fredligare då. Inte blir den fredligare av att lyssna på Hildebrandt.
Orsaken är ju just att det inte är en blogg om Irak-kriget. Inte krigsjournalistik i någon mening alls. Snarare är det en liten beundrarblogg över de amerikanska soldater som Hildebrandt delar läger med, en dokusåpa över hur tråkigt det är i hettan, vem som känner sig lite utanför, vem som var full i helgen. Det allra största problemet är att Hildebrandt startade sin blogg för att hon visste "alldeles för lite om vad amerikanska soldaterna egentligen gör i Irak". Som inkapslad journalist som endast följer med dit den amerikanska armén beordrar henne antar jag att Hildebrandt anser sig veta mer.
Naturligtvis får hon inte det. Exempelvis kommer hon med dett märkliga påståndet att det är "mest irakier som mördar varandra". Så är det givetvis inte. Sanningen är ju att p.g.a journalister som Hildebrandt som endast tuffar efter de coola jänkarna i uniform så har vi ingen aning om hur irakier dör. 655,000 irakier har hittills dött, av dessa vet vi endast hur 73,000 civila dött samt en utsaga från USA om hur många "Al Qaida"-milismän de dödat. Vi vet alltså endast om hur 10-20% av irakierna dör. Och p.g.a att Hildebrandt inte vill gräva, utan förerdar att lyssna på amerikanska soldaters utläggningar får vi inte reda på mer.
Hildebrandt får inte vara med på de omfattande bombningar som utförs. Hon får inte vara med där den amerikanska armen använder sig av napalm eller vit fosfor. Amerikanska armen kommer inte ta med henne dit civila misstänks ha massakrerats. Nej, med Hildebrandts metod kommer man knappas få reda på vad amerikanska soldater gör i Irak, det är hon för noga inkapslad för.
Ett annat problem är, som Hildebrandt också erkänner, att ingen journalist vågar träffa irakier på samma sätt eftersom man då "betraktas som västerlänning, därmed en vandrande pengapåse för kidnappare samt ett mål för diverse islamister". Därför kommer vi alltid höra de gulliga små vardagsberättelserna om amerikanska soldater. Aldrig om irakier och motståndsmän. Och Pentagon myser.
överhuvudtaget verkar Hildebrandt vara arg på allt. Genom en hastig titt kan man se att hon klagar på att folk inte är nyfikna, att vi inte låter alla i hela familjen bli ansvariga för att skicka barnen i krig, att folk i Sverige har åsikter om hennes journalistik, att folk vill ha en ungdomsgård i Köpenhamn eftersom det innebär att de vill skada oskyldiga, att folk i vänstern kallas solidariska när de inte är solidariska med henne och att vi inte vill anfalla fler länder.
Märkligast är åsikten att svenskarna är fega trygghetsnarkomaner. Uppenbarligen blir vi rånade, massakrerade och våldtagna nog att uppskatta mer krig. Personligen tycker jag felet är att alla inte är trygghetsnarkomaner. Världen skulle nog bli fredligare då. Inte blir den fredligare av att lyssna på Hildebrandt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
