Thailand, Dykning och Militärkupper

Under de senaste dagarna har jag gått en kurs i räddningsdykning. Där får man bl.a lära sig första hjälpen, hur man ska rädda någon under vattnet och vilka skador och olyckor som är vanligast. Gemensamt för alla kursmoment är de första stegen vid åsynen av en olycka: Stanna, Andas, Tänk. Utan att genomföra dessa moment är det lätt hänt att man handlar instinktivt, kanske kastar sig i vattnet utan egen syrgastank för att rädda en panikdrabbad dykare. I så fåll är det lätt hänt att det snart finns två panikdrabbade dykare och situationen har endast förvärrats.

En annat mer deprimmerande konstaterande är att det ofta är för sent att göra något. Situationen är redan allvarlig, även med egen hjälp är det ofta för sent att få upp en skadad dykare ur vattnet för att ge hjärt- och lungräddning. Därför är det alltid viktigast att man ser till sen egen säkerhet först. Om man själv är skadad är alla möjligheter till hjälp borta.

Ibland skulle jag vilja skicka hela bombhögern och Svenska Freds ledning till en sådan dykkurs. De gör precis alla fel som man under kursen får lära sig att undvika. De kastar sig ivrigt ut med önskan om interventioner, förstärkning av militär och bombningar utan att göra de första tre momenten: Stanna, Andas, Tänk.

Att ingripa med militär insats gör att man utsätter sig själv för fara. Det gör också att man inte langre kan utföra vanliga hjälpinsatser eftersom man alltid kommer att associeras med den sida för vilken man ingrepp. Se bara med vilket förakt FN betraktas i Irak. även i Afghanistan har hjälparbetet kraftigt försvårats av de stridsvilliga krigshetsarna. Istället för att rädda ett land ur krist har man endast placerat ytterligare en part i krisen med fara för sitt liv och på så vis ytterligare komplicerat alla räddningsinsatser.

En annan sak man lär sig under dykkursen är att små problem som ignoreras ofta blir större. Det kan vara en något trött dykare som fortsätter att simma mot en ström för att till slut bli för svag för att kunna hålla emot och flyter bort. Palestina-konflikten är ett typexempel där man ignorerade och bojkottade palestiniernas alla rättigheter tills Hamas vann valen.

* * *

Här i Thailand har man också haft en militär statskupp, men eftersom denna, i likhet med alla de otal som skett i Thailand genom åren, som vanligt varit västvänlig har utländsk press i stort ignorerat den. Militärkupper är ju som regel bra om de är västvänliga och jag har inte hört någon av de vanliga pseudoliberalerna uttala sig om bojkott mot Thailand.

Tidningarna i Thailand är ganska roliga. Bangkok Post skriver långa artiklar om hur bra det är med internet-censur för att "stoppa de sidor som förolämpar nationen". Andra artiklar beskriver hur bra militärkuppen var och att man är glad över att Europa förstått hur nödvandig den var. Thailands kung har också visat sig vara en slagkraftig konkurrent mot Sultanen av Brunei. Stilig och godmodig, oftast inramad i guld, är han en ständig följeslagare på restauranger och hotell. Han har också arbetat hårt för ett närmande mellan militär och folk genom att ge sin välsignelse till militärens alla kupper.

I Bangkok har 10 000-tals människor demonsterat mot militärkuppen. Bangkok Post förklarar dock att demonstranterna på intet sätt innebär att de är emot den nuvarande ledningen som kuppades in. Man har bara emot själva kuppen i sig, inte vad den ledde till. Det känns skönt att veta, men jag tror att någon måste informera demonstranterna själva om deras åsikter, ty de tycks inte dela dem.

Bergsbestigning, valhajar, Brunei

Förra veckan berättade jag om min kommande bestigning av Malaysias högsta berg, Mount Kinabalu, och hur jag befarade att det skulle bli regn. Tyvärr fick jag alltför rätt. På sitt sätt blev klättringen det värsta jag gjort, sen jag försökte promenera från Näverkvarn till Stockholm på en dag. I sig är själva vandringen inte mer än nio kilometer lång, men samtidigt nära två kilometer uppåt.

Där alla andra turister lät bärare ta hand om sin packning valde jag att själv bära min upp de första sex kilometrarna till en liten stugby. Det var dumt gjort. Det var inte bara dumt, utan rent ut sagt korkat. Förbi mig trampade lyckliga vandrare med små dagturssäckar och tittade medlidande på mig där jag släpade på min 12 kilo tunga packning. Min guide skakade på huvudet, medan ekorrarna hånade mig och stal min mat. Samtidigt kånkade bärarna, små tunna män och kvinnor med fotleder som konservburkar, oförtrutet upp laster på upp till femtio kilo utan att röra en min.

Efter ungefär 2 kilometer började regnet och inom kort var jag både sur och dyngsur. Min packning klarade sig, eftersom jag strategiskt nog svept in den i plastsäckar, men min guidebok som jag haft i en av byxfickorna förvandlades snabbt till en oformlig pappersmassa, farlig för barn och katter. Vad jag trott var en stig visade sig vara ett vattenfall i miniatyr, vilket lämpade sig illa för sandaler och mina strumpor fungerade mest som våtdräkt.

När vi nådde stugbyn, på drygt tre kilometers höjd, där vi skulle vila inför etapp två var jag helt slut. Min hastighet låg på kring två och en halv decimeter i timman, någonstans mellan en pigg sköldpadda och en trött sengångare, och benen skakade för varje steg jag tog. Då min stuga låg 200 meter från platsens restaurang orkade jag inte ta mig dit utan dagens mat fick stanna vid två chokladkakor och en påse nötter. Till detta drack jag en guiness som några kineser bjöd mig på efter att ha blivit imponerade av hur jag i femgraders värme trampade runt i shorts och T-shirt. Jag höll tyst om att orsaken berodde på avsaknad av torra långbyxor och långärmad tröja överhuvudtaget, utan sörplade tacksamt i mig både deras beundran och öl.

Klockan två var det dags att stiga upp och äta frukost inför etapp två, 2.5 kilometers vandring till den 4.1 km höga toppen. Mina byxor var fortfarande dyngblöta, men kompenserade detta genom att också vara iskalla efter att ha varit upphängda i det ouppvärmda rummet. Sammanbitet satte jag på mig dem för att gå och svepa i mig en stadig frukost.

Nattens vandring visade sig vara lika brant och jobbig som gårdagens, med den lilla intressanta additionen att nu ske helt i mörker. Då jag själv saknade ficklampa fick jag snylta på min guides vilket fungerade hjälpligt så när som på envist trampande i iskalla vattenpölar. Ibland försvann stigen helt och man fick klamra sig upp för bergsvägar med hjälp av ett rep. Här visade sig återigen sandaler vara ett mindre lyckat klätterredskap och repet hann rädda mitt liv både två och tre gånger då jag slant på den regnhala bergssidan och fann mig dinglande över en hal klippbrant utan vare sig skyddsräcke eller andra stödpunkter att hålla i.

Efter drygt en kilometers vandring blev min guide tvungen att avvika och resten av vägen till toppen skedde i mörkret. Visserligen kunde jag följa efter andra med lampor, men de gick för fort eller för långsamt och det var enklast att ta min egen takt. Bakom mig kunde jag se en flera hundra meter lång lysmask, skapad av alla andra klättrares lampor. Väl uppe vid toppen regnade det fortfarande och solnedgången förblev dold bakom dis, men detta lättade på vägen ned, vilket gav upphov till fantastiska vyer och som bonus också visade hur branta vissa passager varit under natten och hur farligt för liv och lem det skulle bli att klättra ned för dem.

På den sista biten ner fick jag lov att ge upp och lämnade över packningen till min guide som fick bära den resten av vägen ned. Jag var dock fortfarande stolt över att ha burit den så långt tills även den glädjen blev ifråntagen av en kvinna som med raska steg trampade förbi mig med en minst lika stor väska. Jag fick trösta mig med att hon säkert inte hade någon DVD-spelare med sig. Vilket var lika bra efter som det inte fanns någon ström i stugrummen.

Eftersom jag inte kunde gå ordentligt efter vandringen, det tog mig en vecka att bli av med träningsvärken, beslöt jag mig för att dyka istället, vilket visade sig vara smart. Under mitt andra dyk, efter ca en halvtimma under vattnet, började min divemaster fäkta vilt och måtta med armarna som den värsta storfiskare. I det här fallet räckte dock armarna inte till när en fyra och en halvmeter lång valhaj började simma mot oss. Valhajar är visserligen ofarliga, men när de visar sina tänder på fyra meters håll känner man sig mindre säker. Överhuvudtaget känner jag mig riktigt nöjd med synen, eftersom min divemaster berättade att det tog honom över tusen dyk innan hans första siktning.

Efter denna lyckostund var det dags att besöka Brunei. Sultanen där är allestädes närvarande. Stilig tittar han ned på oss från porträtt. Han är ståtlig i sin paraduniform, avslappnad i kostym och stark och modig i militärkläder och basker. I tidningarna förklarar han förtroendefullt hur nyttigt det är med religiös undervisning, men varnar oss också för att vara på vår vakt mot förledande vanor. Då jag i Radio Tuff nominerat honom till Nobels fredspris hade jag hoppats på att, liksom vår egen trogne monark, få skaka hand med honom, men han visade sig vara upptagen. I stället skakade jag hand med en hotellreceptionist, en kassörska samt en försäljare som förärade mig med två portträtt av sultanen och hans fru för det schangtila priset av 130 riksdaler.