Pingviner, Ringen, Somalia, Lennon

Nu borde jag egentligen befunnit mig i Australien, men en plötslig dimma har gjort att alla flygplan på Wellingtons flygplats har fått ställas in, vilket gör att jag är fast i Nya Zeeland i ytterligare två dagar. Nu hade det egentligen inte gjort något, om det inte varit så att dimman inte behagat stanna på flygplatsen utan dessutom beslutat sig för att invadera staden som nu bokstavligen mest liknar ärtsoppa. Själv är jag mest bekymrad för pingvinerna, de små söta varelserna, ca. 3 - 4 decimeter höga, som gömmer sig i buskarna på vägen mot Wellingtons flygplats. Vanligen vågar de blyga kreaturen sig bara ut på nätterna då de smyger över vägen. Eftersom de syns så dåligt har särskilda skyltar om "pingvinövergångar" satts upp. Nu hoppas jag att de inte ska försöka ta sig över vägen i dimman då dagtrafiken är långt värre än den nattliga.

För den som inte visste det så är Nya Zeeland platsen där Sagan om Ringen-filmerna spelades in, trilogin som till slut lyckades peta bort Stjärnornas Krig från topplistan. Som stor entusiast av böckerna har jag under den senaste veckan tillbringat tid i hobbitarnas fylke, orchernas Mordor, alvernas Vattnadal och människornas Gondor. Jag har vilat mig i samma träd som Frodo gjorde innan han mötte de första alverna, trampat samma stig där Gandalf rådgjorde med Saruman och stått vid roten av domedagsberget där ringen till slut förstördes. Peter Jackson, som filmatiserade trilogin, är en stor hjälte i Wellington. Filmerna har markant ökat antalet turister till Nya Zeeland och han har också investerat stort i den lokala filmindustrin som fått det typiska namnet Welliwood. Trots att han filmar för amerikanska filmbolag så görs allt arbete på Nya Zeeland vilket skapat en stor mängd nya jobb.

Som vanligt fortsätter Nya Zeeländarna med sina äventyrssporter. I Wellingtons centrum finns en s.k reverse-bungy, en mackapär där man sätter sig i en kapsel i mitten av en jättelik slunga för att sedan kastas upp i luften i en hastighet av över 160 km/h. Slungan står uppställd vid ett kontorshus mitt i centrala Wellington. Innan den sattes upp fick alla hyresgästerna uttala sig om den, ifall de skulle bli störda. En av dem protesterade kraftigt. Det visade sig att hon var en psykiatriker och var mycket orolig för vad hennes patienter skulle tycka när skrikande människor med jämna mellanrum skulle fara förbi hennes fönster. Vad som hände med psykiatrikern förtäljer inte historien, men slungan står i alla fall på plats.

De Nya Zeeländska tidningarna är annars nästan värre än de amerikanska i sina vinklingar. Utrikesnyheterna läses som direkta pentagonreleaser. Vid uppgifterna om att USA nu bombat i Somalia för att hjälpa Etiopien i deras anfall mot Somalia gjordes mycket väsen om den s.k "Black Hawk Down" incidenten 1993 då 18 amerikaner dog efter strider vid Mogadishus gator. Inget i artiklarna stod dock om de över 1000 somalier som slaktades av de amerikanska soldaterna, eller att anfallet mot USA-trupperna gjordes som en hämnd för att USA bombat de fredsförhandlingar som pågick och dödat uppåt 200 personer inkluderande barn, kvinnor, klanledare och militära ledare (som i de nya zeeländska tidningarna kallas för krigsherrar, till skillnad från deras amerikanska motsvarigheter). Ej heller omnämns att Somalia just fått en period av lugn efter att den islamistiska regimen lyckats stoppa de pirater som härjat vid kusten (ledda av USA-styrda miliser) och slutligen drivit ut de dussintals konkurrerande militära grupperingarna. Nu kommer det dessvärre att dröja länge innan Somalia kan få fred igen. Med otur är det ett nytt Irak vi får se.

Läser i tidningen om hur det amerikanska FBI spionerade på John Lennon. Uppenbarligen var man rädd för det inflytande han hade över amerikansk ungdom, då han arbetade direkt mot Richard Nixons valkampanj, och gjorde allt man kunde för att få honom utvisad. Man spionerade på honom, la fällor, infiltrerade hans vänkretsar. När inget annat hjälpte gick man till direkta hot mot honom och sa att han skulle utvisas om han genomförde sin turné mot Nixon innan det amerikanska presidentvalet. Lennon beslöt sig för att ligga lågt och Nixon vann senare valet. Uppgifterna har varit hemliga tills nyligen med motiveringen att de kunnat skada amerikansk politik och leda till direkta ingrepp, kanske t.o.m anfall från ett främmande land. Det verkar dock lite långsökt att Storbritannien skulle anfalla USA därför att de nu plötsligt, till sin överraskning, fått reda på att Richard Nixon skulle använda sig av smutsiga metoder vid sina valkampanjer. Det verkar mindre troligt att de aldrig skulle ha hört talas om Watergate-skandalen.

Nya Zeeland, äventyrssporter, Lätta brigaden

Den senaste veckan har jag tillbringat i det natursköna Nya Zeeland. Förutom fantastiska vandringsturer, skogspromenader och bergsbestigningar finns också sagolika sandstränder, en makalös övärld och möjlighet att se både valar, delfiner, späckhuggare och stingrockor. Detta verkar dock inte imponera på Nya Zeeländarna som istället vill verkar satsa på äventyrsupplevelser, helst såna som lämnar en grön och illamående efteråt. Skytower i Auckland, ett över 200 meter högt torn skulle i resten av världen nöja sig med att vara en fantastisk utsiktsplats. I Nya Zeeland kan man istället kasta sig från tornet för att falla fritt med endast en stålvajer som hindrar från ett alltför hastigt möte med marken. Auckland Harbour Bridge, en vacker bro stoltserar med både bungy-Jump och möjlighet att klättra upp i brospannet, närmare 70 meter över vattnet. Överallt på ön finns aktiviteter som fallskärmshoppning, bungy-jump, omvänt bungy-jump där man slungas upp i luften och zorgning. Den senare är en märklig aktivitet där man likt en hamster kryper in i en stor boll som sedan sätts i rullning. Hamster-liknelsen slutar dock när man fastspänd i bollen, i en hiskelig fart rullas ned för en backe och ingen hamster med respekt för sitt liv skulle acceptera att bollen fylldes med vatten och att alla fastspänningsanordningar togs bort.

Själv har jag nöjt mig med två aktiviteter av det äventyrliga slaget. Sandsurfning, där man bär sin surfbräda upp för en gigantisk sanddyn för att sedan kasta sig ner och i en hissnande hastighet glida utför sandbacken, samt grottkrypning. I det senare fallet firar man sig i lina ner i en 100 meter djup bergsspricka för att sedan i våtdräkt klättra runt under marken i fyra timmar över klippblock, under klippblock, genom vattenfall och uppför höga stegar. Djupt under marken finns också de så kallade "glowworms", en sorts förpuppade larver som lyser i ett svagt ljus för att locka till sig insekter som föda. I en mörk grotta ser de små pupporna ut som en stor stjärnhimmel och ljuset de ger i från sig räcker alldeles utmärkt för kunna klara sig i mörkret.

Norr om staden jag nu befinner mig i finns den lilla kuststaden Raglan, uppkallad efter den brittiske lorden Fitzroy Somerset, Lord av Raglan. Namnvalet är en aning märkligt, eftersom Lord Raglan annars är mest känd för en av världshistoriens största militära blundrar, Lätta brigadens anfall under Krimkriget. Lord Raglan var en föga framgångsrik officer. Han vägrade att inköpa trä till det brittiska baslägret vid Sevastopol, vilket innebar att man vare sig kunde bygga golv till de brittiska tälten eller elda brasor i den svinkalla vintern. Som följd av detta försattes 23 000 soldater ur stridbart skick,

Med endast 9 000 kvar som kunde mobiliseras gav Lord Raglan sedan order till kavalleriet att snabbt avancera framåt för att hindra fienden från att inta en mängd kanoner. Vad han inte insåg var att de kanoner han hänvisade till inte var synliga för kavalleriet som var närmare fronten. De nära 700 kavalleristerna stormade i stället fram mot fiendens nära 20 beväpnade bataljoner. 118 män dog och 127 skadades i vad poeten Tennyson skulle kalla för "Dödens Dal" och 362 hästar omkom. De ryska befälhavarna sa senare att de trodde att britterna var fulla. Som följd av detta misslyckande tvingades britterna dra sig tillbaka.

Om detta verkar nya zeeländarna inte bry sig om. Staden är känd for sitt Reggaeband och sina fantastiska surfvågor som visats upp i filmen Den Ändlösa Sommaren. Och det känns naturligtvis mycket trevligare än blodiga massakrer i onödiga krig.