Malaysia, Drakflygning, Muséer och näsapor

De senaste veckan har jag ägnat åt att besöka Malaysias märkliga muséer. In Melacka hittade jag en drös sådana under samlingsnamnet Folkets Museum. Undervåningen var dedikerad åt "snurror", en rolig leksak i Sverige, men en stor sport i Malaysia. Andra våningen var dedikerad åt drakflygning med färgglada och vackra drakar från jordens alla länder. Apropå drakflygning så läste jag nyligen att drakflygning tillåtits igen i Afghanistan efter att ha förbjudits av de nöjeshatande talibanerna. Vad som inte nämndes var varför drakflygning förbjudits i flera länder. Orsaken är att folk tävlar om att kapa linorna för andra. Som hjälp har man fäst glasbitar kring den egna linan. När en sådan lina faller ner är det inte ovanligt att folk skadas, ibland allvarligt. Nu är det dock fritt igen för afghanerna att fälla glasbitar över varandra.

Tillbaka till muséerna. Den tredje våningen av folkets museum hade det något dubbeltydiga namnet "Museum of Enduring Beauty". Det kan läsas som "varaktig skönhet", men precis lika gärna som "uthärda skönhet". Den senare tolkningen var utan tvekan mest passande. Överallt längs väggarna fanns bilder och beskrivningar över hur människor späkt sig och stympat sig för att se vackra ut. Fötter som lindats för att kunna pressas io i mikroskopiska skor, korsetter som hindrar alla försök att andas, halsringar som om man tog av dem skulle få den underutvecklade nacken att brytas. Annorektiker, näsringar, gigantiska örhängen, utslagna tänder. Allt i drömmen inför den ultimata skönheten.I kuching har man ett lika märkligt, men mindre makabert, museum - kattmuséet. Här samsas statyetter på katter med bilder på kändisar som gillat katter. Bland de senare finner man Hemmingway som enligt uppgift hade över 30 katter! Filmaffischer, folksägner, frimärken, serier - alla representationer av katter finns. Även Sverige närvarar med en tavla över alla svenska kattraser.

Annars har jag just sprungit runt i Borneos djungler för att se näsapan, eller rastapopolous-apan som vi Tintin-älskare kallar den efter dess stora likhet med seriens skurk. Och visst fann jag apan längs den djugelstig där den lever på morgonen för att sedan skrämmas bort av skränande turister på förmiddagen och försiktigt återvända på eftermiddagen. Stornäst och ölmagad verkade den trivas rätt bra innan en busslast glada danskar drev in den i djungeln igen.