Amerikanska våldtäkter under 2:a världskriget

Tidningen The Guardian skriver om den amerikanske sociologen Bob Lillys nya bok Taken By Force. Denna bok beskriver hur amerikanska soldater begick nära 14 000 våldtäkter i England, Frankrike och Tyskland under 2:a världskriget.

Om 60 år kanske vi kan läsa om hur många våldtäkter som begås i Irak och Afghanistan.

Bergsbestigning, valhajar, Brunei

Förra veckan berättade jag om min kommande bestigning av Malaysias högsta berg, Mount Kinabalu, och hur jag befarade att det skulle bli regn. Tyvärr fick jag alltför rätt. På sitt sätt blev klättringen det värsta jag gjort, sen jag försökte promenera från Näverkvarn till Stockholm på en dag. I sig är själva vandringen inte mer än nio kilometer lång, men samtidigt nära två kilometer uppåt.

Där alla andra turister lät bärare ta hand om sin packning valde jag att själv bära min upp de första sex kilometrarna till en liten stugby. Det var dumt gjort. Det var inte bara dumt, utan rent ut sagt korkat. Förbi mig trampade lyckliga vandrare med små dagturssäckar och tittade medlidande på mig där jag släpade på min 12 kilo tunga packning. Min guide skakade på huvudet, medan ekorrarna hånade mig och stal min mat. Samtidigt kånkade bärarna, små tunna män och kvinnor med fotleder som konservburkar, oförtrutet upp laster på upp till femtio kilo utan att röra en min.

Efter ungefär 2 kilometer började regnet och inom kort var jag både sur och dyngsur. Min packning klarade sig, eftersom jag strategiskt nog svept in den i plastsäckar, men min guidebok som jag haft i en av byxfickorna förvandlades snabbt till en oformlig pappersmassa, farlig för barn och katter. Vad jag trott var en stig visade sig vara ett vattenfall i miniatyr, vilket lämpade sig illa för sandaler och mina strumpor fungerade mest som våtdräkt.

När vi nådde stugbyn, på drygt tre kilometers höjd, där vi skulle vila inför etapp två var jag helt slut. Min hastighet låg på kring två och en halv decimeter i timman, någonstans mellan en pigg sköldpadda och en trött sengångare, och benen skakade för varje steg jag tog. Då min stuga låg 200 meter från platsens restaurang orkade jag inte ta mig dit utan dagens mat fick stanna vid två chokladkakor och en påse nötter. Till detta drack jag en guiness som några kineser bjöd mig på efter att ha blivit imponerade av hur jag i femgraders värme trampade runt i shorts och T-shirt. Jag höll tyst om att orsaken berodde på avsaknad av torra långbyxor och långärmad tröja överhuvudtaget, utan sörplade tacksamt i mig både deras beundran och öl.

Klockan två var det dags att stiga upp och äta frukost inför etapp två, 2.5 kilometers vandring till den 4.1 km höga toppen. Mina byxor var fortfarande dyngblöta, men kompenserade detta genom att också vara iskalla efter att ha varit upphängda i det ouppvärmda rummet. Sammanbitet satte jag på mig dem för att gå och svepa i mig en stadig frukost.

Nattens vandring visade sig vara lika brant och jobbig som gårdagens, med den lilla intressanta additionen att nu ske helt i mörker. Då jag själv saknade ficklampa fick jag snylta på min guides vilket fungerade hjälpligt så när som på envist trampande i iskalla vattenpölar. Ibland försvann stigen helt och man fick klamra sig upp för bergsvägar med hjälp av ett rep. Här visade sig återigen sandaler vara ett mindre lyckat klätterredskap och repet hann rädda mitt liv både två och tre gånger då jag slant på den regnhala bergssidan och fann mig dinglande över en hal klippbrant utan vare sig skyddsräcke eller andra stödpunkter att hålla i.

Efter drygt en kilometers vandring blev min guide tvungen att avvika och resten av vägen till toppen skedde i mörkret. Visserligen kunde jag följa efter andra med lampor, men de gick för fort eller för långsamt och det var enklast att ta min egen takt. Bakom mig kunde jag se en flera hundra meter lång lysmask, skapad av alla andra klättrares lampor. Väl uppe vid toppen regnade det fortfarande och solnedgången förblev dold bakom dis, men detta lättade på vägen ned, vilket gav upphov till fantastiska vyer och som bonus också visade hur branta vissa passager varit under natten och hur farligt för liv och lem det skulle bli att klättra ned för dem.

På den sista biten ner fick jag lov att ge upp och lämnade över packningen till min guide som fick bära den resten av vägen ned. Jag var dock fortfarande stolt över att ha burit den så långt tills även den glädjen blev ifråntagen av en kvinna som med raska steg trampade förbi mig med en minst lika stor väska. Jag fick trösta mig med att hon säkert inte hade någon DVD-spelare med sig. Vilket var lika bra efter som det inte fanns någon ström i stugrummen.

Eftersom jag inte kunde gå ordentligt efter vandringen, det tog mig en vecka att bli av med träningsvärken, beslöt jag mig för att dyka istället, vilket visade sig vara smart. Under mitt andra dyk, efter ca en halvtimma under vattnet, började min divemaster fäkta vilt och måtta med armarna som den värsta storfiskare. I det här fallet räckte dock armarna inte till när en fyra och en halvmeter lång valhaj började simma mot oss. Valhajar är visserligen ofarliga, men när de visar sina tänder på fyra meters håll känner man sig mindre säker. Överhuvudtaget känner jag mig riktigt nöjd med synen, eftersom min divemaster berättade att det tog honom över tusen dyk innan hans första siktning.

Efter denna lyckostund var det dags att besöka Brunei. Sultanen där är allestädes närvarande. Stilig tittar han ned på oss från porträtt. Han är ståtlig i sin paraduniform, avslappnad i kostym och stark och modig i militärkläder och basker. I tidningarna förklarar han förtroendefullt hur nyttigt det är med religiös undervisning, men varnar oss också för att vara på vår vakt mot förledande vanor. Då jag i Radio Tuff nominerat honom till Nobels fredspris hade jag hoppats på att, liksom vår egen trogne monark, få skaka hand med honom, men han visade sig vara upptagen. I stället skakade jag hand med en hotellreceptionist, en kassörska samt en försäljare som förärade mig med två portträtt av sultanen och hans fru för det schangtila priset av 130 riksdaler.

Majoriteten av de judiska israelerna är rasister

Ny undersökning i Israel av dess Center Against Racism konstaterar att statens judar anser följande:

• 75% vill inte behöva ha en lägenhet i samma hus som en arab
• 60% skulle vägra låta en arab besöka deras hem
• 40% anser att araber inte ska få ha rösträtt
• 50% skulle aldrig acceptera att bli övervakade av en arab
• 55% anser att judar och araber ska ha sepparerade nöjescentra

Dessutom anser över hälften av alla judarna att araber ska uppmuntras att lämna landet och att judar som gifter sig med araber begår landsförräderi.

Någon som fortfarande pastår att Israels judar inte stödjer Apartheid? Tyvärr verkar samma åsikter omfatta Sveriges Israel-vänner.

Hur dör irakierna?

I tidningarna får man lätt en bild av ett Irak där blodtörstiga Irakier gör allt de kan för att slakta varandra, medans anglosaxiska soldater står vid sidan och sakta skakar på huvudet åt de tragedier som utspelar sig, maktlösa att kunna rädda någon. I själva verket har vi egentligen ingen aning om hur majoriteten av irakierna dör.

Enligt tidningen The Lancets senaste undersökning, som fått stöd från brittiska regeringens rådgivare, har ca. 655 000 fler irakier dött med kriget som en direkt orsak. USA:s regering räknar med att ha dödat 55 000 motståndsmän, medans de civila dödsoffren som rapporterats i tidningarna är 66 000, enligt Iraq Bodycount.

655 000 - 55 000 - 66 000 = 529 000

Det betyder att vi fortfarande inte har en aning om hur 529 000 irakier dött, eller närmare 80% av alla dödsfall! Av dessa kan vi utgå från att visa dött av svält, undernäring och sjukdomar, alla orsakade av att USA bombat sönder sjukhus, el- och vattenreningsverk. Under sanktionerna mot Irak dödade detta närmare 800 000 barn, och det är troligt att barn fortfarande dör. Enligt ny statistik är närmare 4.5 miljoner av barnen i Irak undernärda.

Frågan är dock om detta räcker. Hur många dör av USA:s fortsatta bombanfall? En strategi, som också användes i Vietnam, är att nattetid bomba utan direkta mål ihop om att motståndsmännen inte ska våga förflytta sig om nätterna. Hur många dör av detta? Det vi inte. Vi vet heller inte hur många som dör när fel mål pekas ut, men vi vet alla hur många misstag som pekades ut i början av kriget när journalister fortfarande vågade vara på plats. I det första Gulf-kriget missade en stor majoritet av bomberna sina mål, det finns all anledning att tro att de fortfarande gör det. Vi vet inte heller om splitterbomber och minor placerats ut eller vilka effekter det kan få.

I grund och botten vet vi inte hur irakierna dör. Vi vet att ett inbördeskrig tycks pågå, men vi vet också att detta endast verkar stå för max 20% av dödsfallen och då räknar vi också med de fall då tidningarna rapporterat om civila som dödats av amerikanska soldater!

Så hur dör irakierna?

Svenska Freds krigar vidare

Märklig debattartikel i Aftonbladet av Svenska Freds och Skiljedomsföreningens ordförande Frida Blom. Hon förespråkar att Sverige ska fortsätta att kriga i Afghanistan, visserligen inte längre som USA:s förlängda arm, men ändå som stöd för dess tillsatta marionett-regering.

"Om ISAF fullföljer OEFs militära strategi så vinner insatsen inget folkligt stöd och Karzai-regimens dagar kommer att vara räknade. En sådan utveckling kan Sveriges beslutsfattare inte stillatigande acceptera."

Varför inte? Det finns naturligtvis inget egenvärde i att en marionett-regim finns kvar. Regimen har ändå ingen egen budget och regerar endast med stöd av USA och narkotikalangande krigsherrar. Att stödja den kan givetvis inte tolkas som annat än ett direkt stöd till USA, något Blom vill undvika.

Amerikanska veteraner hemlösa

Enligt CBS Evening News är 200 000 av USA:s nära 600 000 hemlösa veteraner från dess krig. De flesta är veteraner från vietnamkriget, men man förväntar sig att antalet från Irak kommer att svälla.

Så mycket för att stödja trupperna.

Afghanistans knarkhandel

Uppdatering till min tidigare blog om Bo Pellnäs påstående att talibanerna låg bakom knarkhandeln i Afghanistan. Enligt tidskriften Time, 19/3-07, så har USA:s chefsmarionett i dess Afghanistan regering, Hamed Karzai, gett order om att all sprejning av opiumfält ska upphöra för att inte alienera lokalbefolkningen och för att få fortsatt stöd från krigsherrarna. Detta skulle knappast ha gjorts om det, som Bo Pellnäs påstår, var talibanerna som låg bakom större delen av knarkhandeln.


P.S. Karzai i arabiska har nu samma betydelse som Quisling i svenskan.

Malaysia, BBC, klättring

Den senaste veckan har jag bott på ett hotell med kabel-TV vilket gjort att jag inhämtat mina nyheter från BBC World, förutom det jag kunnat läsa om i de malaysiska tidningarna. Under veckan som gått har protesterna i Pakistan mot den väst-stödda militärdiktatorn Musharaff fortsatt och tilltagit i styrka. En lokal TV har intagits av pakistansk militär och de anställda misshandlades, vilket också hänt stora delar av oppositionen där hundratals människor också arresterats. Det har dock inte intresserat BBC World nämnvärt. Där har man i stället ägnat timmar av sin nyhetsrapportering åt hur pakistanska landslagets kricket-tränare mördats på Jamaica. När kricket kommer in i bilden står sig världspolitiken slätt.

En annan sak som engagerat BBC World mycket senaste tiden är fyraårsjubileet av Irak-kriget. Här har man gjort sin egen undersökning, tillsammans med ABC News, för att se vad irakierna tycker. Undersökningen är tydlig i sina resultat: 49% anser att säkerheten blir sämre där ockupationsstyrkorna finns, 60% att USA kontrollerar nationalförsamlingen, 78% är motståndare till ockupationsstyrkorna och majoriteten stödjer attacker mot dem. Denna undersökning innefattar inga av de 4 miljoner som fördrivits från sina hem, varav två miljoner lever i utlandet. Dessutom har man tvingats begränsa sig till de mer säkra områdena, annars kan vi vara säkra på att omdömena hade varit ännu värre.

I malaysiska tidningar går det däremot bra. Finfint skulle man kunna säga. Skolorna går bra och folk älskar att studera, man sluter utmärkta avtal med sina grannländer, premiärministern är en trevlig prick som kommer med många visdomsord, man ska inte vara dum mot polisen som gör sitt bästa för att hjälpa alla, naturen är vacker och bra för turister och ekonomin är självklart stark och växande. I Kuala Lumpur har man arresterat spindelmannen när han försökt klättra upp för Petronas tvillingtorn. Ja alltså inte superhjälten spindelmannen, utan den franska klättraren som gjort det till en sport att försöka bestiga alla världens högsta byggnader. Petronas tornen är bland världens högsta byggnader, 88 våningar eller 452 meter, men spindelmannen arresterades redan vid 60:e våningen och hann aldrig ända upp.

Det är inte bara spindelmannen som klättrar runt. Själv ska jag idag börja min bestigning av Mount Kinabalu, Malaysias högsta berg. Berget är 4 100 meter högt, dubbla Kebnekajse eller halva Mount Everest beroende på hur man vill se det. I går regnade det hela dagen så jag ser fram mot en trevlig klättringsväg i uppförsbacke och hällregn. Och inte kan jag se fram emot någon toddy när jag kommer fram heller, eftersom Malaysia är både dyrt och restriktivt på alkohol. Kanske är det bra eftersom jag måste börja nästa vandringspass redan klockan två på natten för att nå toppen till gryningen.

Annars börjar jag längta fram mot mitt besök i Brunei, där jag hoppas få skaka hand med den av Radio TUFF fredsprisnominerade Sultanen av Brunei. I nödfall får jag väl försöka hitta någon tjänsteman i stället som kan visa sig villig.

BBC och statistiken

Det brittiska BBC har nyligen publicerat en undersökning, gjord i sammarbete med ABC News, gällande var irakierna tycker om ockupationen. Denna undersökning har dock fyra uppenbara problem:

1. Undersökningen har gjorts med hjälp av ockupationsmakternas mediebolag. För den som sett BBC:s journalister gratulera ockupationsstyrkorna för uträttat värv är deras opartiskhet klart ifrågasatt.


2. De områdena där folk har det värst är också de med sämst säkerhetsläge vilket innebär att det inte gått att hämta statistik därifrån.


3. Enligt tidskriften The Lancet har över 600 000 irakier dött sen krigets början. Vi kan utgå från att majoriteten av dessa hade föredragit att vara vid liv. Av uppenbara skäl finns de inte representerade i någon undersökning.


4. Av Iraks 27 miljoner invånare lever 4 miljoner på flykt, två miljoner i utlandet, lika manga lever fördrivna inom hemlandet. Dessa har inte kunnat nås för undersökningen.

Se nedan BBC:s undersökning som den publicerats, respektive modifierat så att de som tvingats fly från sina hem (14,6 %) eller dött (2,2 %) är negativa inför livet idag. Procenttalen kan se lite underliga ut efter avrundningar både i orginal undersökningen och modifieringarna:

Hur anser du att ditt liv är i dessa dagar?

Bra        39% (omodifierat)    32% (modifierat)
Dåligt    60% (omodifierat)   70% (modifierat)

Jämfört med tiden innan kriget 2003, är ditt liv bättre eller sämre?

Bättre     43% (omodifierat)   36% (modifierat)
Samma    22% (omodifierat)   18% (modifierat)
Sämre     36% (omodifierat)   42% (modifierat)

Hur anser du att det går för Irak just nu?

Bra        35% (omodifierat)   29% (modifierat)
Dåligt    66% (omodifierat)   77% (modifierat)

Hur anser du att det går för Irak jämfört med innan kriget våren 2003?

Bättre    38% (omodifierat)   32% (modifierat)
Samma   12% (omodifierat)   10% (modifierat)
Sämre    50% (omodifierat)   58% (modifierat)


Här blir det uppenbart att en majoritet av irakierna anser att det blivit sämre i Irak efter den anglosaxiska invasionen. Lägg till att 49% anser att säkerheten blir sämmre där ockupationsstyrkorna finns, att 60% anser att USA kontrollerar nationalförsamlingen, 78% är motståndare till ockupationsstyrkorna och att majoriteten stödjer attacker mot dem samt att USA ses som största enskilda anledning till våldet i Irak.

Och detta som sagt i en undersökning gjord av ockupationsmaktens nyhetsmedier i de säkrare områdena och där de mest negativa inte kunnat komma till tals.

Talibanerna knarkare?

Bo Pellnäs skriver i SVD om behovet av en ny strategi i Afghanistan. Problemet är att han har en mängd grundläggande fel i sin artikel:

• "Talibanerna utgörs inte bara av religiösa fanatiker utan är en grupp som styrs av knarkhandelns profitörer, varav de största finns i den pakistanska överklassen."
  
  Problemet med detta är främst att det inte stämmer. En av de saker som talibanerna gjorde innan USA:s invasion var att i princip stoppa knarkhandeln. Se amerikanska DEA (Drug Enforcement Agency) som konstaterat att produktionen av heroin efter talibanernas fall ökat från 7 ton till 526 ton. Tvärtom är det ju de krigsherrar som idag får stöd från USA och Sverige som är knarkhandelns profitörer.
  


• "Vi behöver rekrytera fler som behärskar befolkningens språk, som har insikter i kulturella förhållanden och vars personliga bakgrund inte gör dem omöjliga i området. De behöver kanske inte ens vara svenska medborgare."
  
  Och hur ska detta göras? Redan idag är nästan alla som talar engelska eller annat utländskt språk på ett eller annat sätt anställd av utländsk militär eller hjälporganisationer. Det är redan i princip den enda arbetsgivaren och framförallt den mest lönsamma. I praktiken finns de inte många fler med den kompetens som Pellnäs söker att hyra.


• "Det är synd att engelsmännens bekämpande av gerillan i Malaysia så snabbt föll i glömska. Den byggde på att byar efterhand säkrades, gavs förmåga att skydda sig själva och stängde ute alla infiltrationsförsök. Något som USA misslyckades totalt med i Vietnam och nu också i Afghanistan."
  
  Misslyckades med är nyckelordet. Detta har inte glömts utan material om detta är numera standardläsning i amerikanska krigsskolor och bland generaler. Metoden är heller inte ny, det är samma som spanjorerna försökte med på Kuba, som USA försökt med i Irak, som Israel använder sig av i Palestina. Problemet är att det alienerar lokalbefolkningen och skapar nya finder. Det är därför problemen kvarstår i Afghanistan, Irak och Palestina och USA förlorade i Vietnam. Att britterna lyckades med detta i Borneo beror nog snarare på skilda lokala förhållanden.
  


• "Det kräver dock att biståndsföreträdare förstår att militära insatser kan vara en integrerad del i en biståndsoperation och att officerare bejakar att deras egna medel är otillräckliga för att skapa fred i ett område, att de ofta saknar kunskaper och bakgrund för att hantera politiska frågor i en internationell miljö."
  
  Detta är en av orsakerna till att återuppbyggnaden misslyckats i Irak. USA har ställt krav gällande sammarbete på US Aid och hjälporganisationer behandlas nu som fiender eftersom de ses som en del av den utländska ockupationsmakten istället för fristånde grupper. Därför utsätts de för attacker vilket fått i princip alla fristånde organisationer att dra sig från Irak. Nu vill Pellnäs att samma sak ska ske i Afghanistan.
  

Summa sumarum, det mesta av det som Pellnäs rekommenderar har redan försökts och misslyckats. Inte är det något omtänkande inte.

Lindeborg och statistiken

Lisbeth Lindeborg skriver i SvD att hundratusentals kvinnor i "islamiska länder" (jag antar att hon menar muslimska länder) misshandlas varje dag. Det är troligt. Nästan helt säkert. I Sverige räknar BRÅ med att ca. 80 000 kvinnor misshandlas varje år. Det är ungefär 1% av befolkningen. Islam som religion omfattar ca. 1 miljard människor. Med samma misshandelsandel skulle 10 miljoner kvinnor misshandlas årligen. 100 tusentals misshandelsfall om dagen låter därför alarmistiskt hos islamofober som Lisbeth Lindeborg, men i själva verket är det inte värre än vad svenska kvinnor utsätts för.

Det finns dock en faktor som gör att vi kan anta att misshandelsfallen är betydligt färre i muslimska länder. I Sverige sker en stor del av fallen under alkoholpåverkan. När det blev lördagsöppet på systemet skedde en fördubbling av misshandelsfallen. I Islam är alkohol förbjudet, vilket säkert räddat mången muslimsk fru från att bli "spöad med dunder och med brak" som Corneliis Wreeswijk skrev i sången Personliga Persson.

Lisbeth Linderborg är dock inte intresserad av detta. "Jag förmedlar fakta och låter muslimska kvinnor komma till tals" skriver hon för att sedan berätta om två kvinnor i hennes lokalgrupp av gud-vet-vad som inte är muslimer, utan sekulariserade som hon verkar kunna lyssna på. Muslimer som inte blivit förtryckta "förvanskar sin bakgrund" och får inte uttala sig.
Och här har vi problemet. I Lindeborgs värld är alla muslimer suspekta. I DN skriver hon att:

"Deras infiltrationstaktik går så långt att de inte ens skyggar för äktenskap med en icke-muslim. Men under ytan är de fanatiska islamister vilka inte längre vill finna sig i den islamiska världens tillbakagång och nu vill göra sig till herrar över de landvinningar som västvärlden gjort under flera århundraden"

Om man har en sådan bild av muslimer, hur kan man då samtidigt påstå att man vill låta dem komma till tals? Faktum är ju att Linderborg uttryckligen skriver att hon inte vill behöva lyssna på muslimer, man använder sig ju av "den islamistiska vilseledande strategin och talar om sin vilja till dialog medan det långsiktiga målet är raserandet av de västliga demokratierna".

Läs gärna Jan Guillous dissekering av Lindeborgs tidigare DN artikel.

Malaysia, Drakflygning, Muséer och näsapor

De senaste veckan har jag ägnat åt att besöka Malaysias märkliga muséer. In Melacka hittade jag en drös sådana under samlingsnamnet Folkets Museum. Undervåningen var dedikerad åt "snurror", en rolig leksak i Sverige, men en stor sport i Malaysia. Andra våningen var dedikerad åt drakflygning med färgglada och vackra drakar från jordens alla länder. Apropå drakflygning så läste jag nyligen att drakflygning tillåtits igen i Afghanistan efter att ha förbjudits av de nöjeshatande talibanerna. Vad som inte nämndes var varför drakflygning förbjudits i flera länder. Orsaken är att folk tävlar om att kapa linorna för andra. Som hjälp har man fäst glasbitar kring den egna linan. När en sådan lina faller ner är det inte ovanligt att folk skadas, ibland allvarligt. Nu är det dock fritt igen för afghanerna att fälla glasbitar över varandra.

Tillbaka till muséerna. Den tredje våningen av folkets museum hade det något dubbeltydiga namnet "Museum of Enduring Beauty". Det kan läsas som "varaktig skönhet", men precis lika gärna som "uthärda skönhet". Den senare tolkningen var utan tvekan mest passande. Överallt längs väggarna fanns bilder och beskrivningar över hur människor späkt sig och stympat sig för att se vackra ut. Fötter som lindats för att kunna pressas io i mikroskopiska skor, korsetter som hindrar alla försök att andas, halsringar som om man tog av dem skulle få den underutvecklade nacken att brytas. Annorektiker, näsringar, gigantiska örhängen, utslagna tänder. Allt i drömmen inför den ultimata skönheten.I kuching har man ett lika märkligt, men mindre makabert, museum - kattmuséet. Här samsas statyetter på katter med bilder på kändisar som gillat katter. Bland de senare finner man Hemmingway som enligt uppgift hade över 30 katter! Filmaffischer, folksägner, frimärken, serier - alla representationer av katter finns. Även Sverige närvarar med en tavla över alla svenska kattraser.

Annars har jag just sprungit runt i Borneos djungler för att se näsapan, eller rastapopolous-apan som vi Tintin-älskare kallar den efter dess stora likhet med seriens skurk. Och visst fann jag apan längs den djugelstig där den lever på morgonen för att sedan skrämmas bort av skränande turister på förmiddagen och försiktigt återvända på eftermiddagen. Stornäst och ölmagad verkade den trivas rätt bra innan en busslast glada danskar drev in den i djungeln igen.

Rapport från Singapore

Just nu befinner jag mig i Singapore där det kinesiska nyårsfirandet just nu håller på att avslutas. Som sig bör har man naturligtvis fyrverkerier, men de är något annorlunda än man är van vid hemma. Visst finns det fina stjärnfall och vackra ljusspel, men vad man främst lägger märke till är det infernaliska bombardemanget, ett hiskeligt dundrande som om jordens alla bomber samtidigt exploderar för att förkunna undergången. Som tur var är det över på bara några minuter då alla väljer att gå hem och äta middag med familjen, inte riktigt de suparorgier man är van vid från den svenska nyårsafton.

De singaporeanska tidningarna är fulla av förkunnanden om den egna arméns präktighet vilket är mycket roligt för en utomstående eftersom singaporeanerna antagligen är de enda som överhuvudtaget vet om att det knappnålsstora landet har en arme, än mindre att den är så förträfflig som tidningarna vill göra gällande. En annan märklighet är begravningsannonserna. Ett tag var jag övertygad om att en man hade dött minst fem gånger, alternativt att fem femlingar alla dött samtidigt. I själva verket var det fem separata dödsrunor för samma person, men inskickade av olika personer. Det var den nära familjen, kamraterna, släkten, arbetskollegorna samt föräldrarna som alla ville betyga sina känslor separat.

Begravningsannonserna är inte det enda makabra i det här landet. En bit utanför centrala Singapore har bröderna Aw Boon Par och Aw Boon Haw byggt en egen park. Bröderna är framförallt kända för att ha uppfunnit det fiffiga medlet Tiger Balsam som säljs över hela världen. Själv är jag mest imponerad av deras tigerbil, komplett med vrålande tuta och tigerfront. I sin nöjespark, det mest morbida jag sett sen Mexicos mumier, har man gjort perfekta avbildningar av hur de buddhistiska helvetena ser ut. Här straffas man för att ha varit stygg mot släkt, familjer och böcker genom att kastas på knivar, få huvudet itusågat eller bara eldas upp sakta på en barbecuegrill. När allt plågande är slut får man en god kopp te så att man glömmer bort allt, för att sedan reinkarneras i frid och fröjd.

Apor, jättevaraner, fladdermöss, hajar

Den senaste veckan har jag tillbringat i glada vänners sällskap vid den vackra Tioman-ön vid halvön Malaysias östkust. Redan första dagen kunde jag notera vilket glädjande djurliv ön hade. I en liten flod vid stranden där jag bodde kröp det omkring varaner som kunde bli upptill en och en halvmeter långa. När de blev hungriga försökte de ta sig in i den närliggande restaurangens kök och ibland kunde de också sätta i sig små kattungar. Vi blev tillsagda att inte låta de minsta barnen komma nära.

I träden runt floden hängde vad vi först trodde var fågelbon. Det visade sig i stället vara hundratals fladdermöss av typen flygande hundar. Med nära en meter mellan vingspetsarna var de en imponerande syn vid stranden, även om man i skymningen fick ducka ibland för att inte bli påflugen. I djungeln omkring vår strand levde aporna som med sina tättsittande ögon och dumma uppsyn hade remarkabel likhet med en viss amerikansk president. De hade också ett liknande temperament då de ibland kunde anfalla turister och försöka råna dem på deras mat. Från några andra svenskar vi mötte fick vi informationen att de älskade pringels-chips av vilka de hade lyckats stjäla till sig ett helt paket.

Att djuren ibland verkade samverka märkte vi vid en av våra djungelpromenader då en varan spärrade vår väg, samtidigt som apor började närma sig från sidorna. Varanen kunde man endast bli av med genom att tappert banka den på svansen med en lång trädpinne, samtidigt som man försökte ignorera dess illasinnade väsande. Att göra det samtidigt som apor närmade sig från alla håll var mindre roande, men som tur var blev de distraherade av ett vilt skrikande från skogen och sprang iväg, just då vi förberedde oss för vår sista strid, beväpnade med trädpinnar, stående rygg mot rygg.

I havet utanför Tioman-ön finns det både rockor, havssköldpaddor - och revhajar. Det är en något speciell känsla att stå i vattenbrynet medan meterstora hajar sakta cirklar kring en och hoppas att man ska släppa ett mindre barn. Som tur var är revhajarna inte mycket farligare än gäddor, även om de har en betydligt bistrare uppsyn. Betydligt mer elakartade är de små brännmaneterna som ligger vid vattennivån, näst intill osynliga, och gör sitt bästa för att bränna en när man försöker ta sig upp från vattnet. Även de små fiskarna som misstar ens fötter för kexpaket kan vara irriterande.

Annars har den senaste veckan varit en rent typisk semestervecka med sol och bad. Min färg har börjat närma sig en pepparkakas och kepstvång har införts i ren självbevarelsedrift.