Japanernas problem med 2:a världskriget

Och om vi ändå ska gå tillbaka till gamla händelser. I början av juli förra året befann jag mig i den kinesiska staden Nanjing. Staden är känd för en av 2:a världskrigets värsta massakrer då japanska trupper dödade mellan 150 000 och 300 000 civila kineser och krigsfångar. Jag citerade då George Fitch, den dåvarande chefen för YCMA där:

"Total anarki har varat i 10 dagar - det har varit helvetet på jorden. [...] Att tvingas stå vid sidan när till och med de allra fattigaste får sina sista ägodelar ifråntagna - sin sista slant, sina sista filtar (i det iskalla vädret), den fattige rikshaw föraren sin rikshaw,: medan tusentals avväpnade soldater, som sökt en tillflyktsort hos dig, tillsammans med flera hundra oskyldiga civilister tas ut framför dina ögon för att skjutas eller användas för bajonetträning och du tvingas att lyssna på ljudet från gevären som dödar dem: medan tusentals kvinnor knäböjer framför dig, gråtandes hysteriskt, bedjandes att du ska rädda dem från de bestar som våldför sig på dem."

Nu har en ny japansk film, gjord av en kinesisk regissör, kommit ut om de japanska krigsbrotten under 2:a världskriget. Stora kampanjer har startats för att filmen inte ska få visas på japanska biografer. Telegraph skriver:

"Japanska politiker och kommentatorer attackerade besluten från biografscheferna, som utsattes som måltavla för ultra-nationalistiska demonstranter som parkerade bilar täckta med nationalistiska slagord utanför biograferna och spelade upp militära sånger i högtalare.

Biografscheferna sa att de beslutat sig för att ställa in visningarna för att inte göra det besvärligt för annan affärsverksamhet i det kringliggande området."

Filmen har delvis finanierats av Japanese Agency for Cultural Affairs som nu ska se över om pengarna de skjutit till verkligen använts "lämpligt".

Läs mer om Nanjing-massakern i min gamla bloggpost här. Otäcka bilder från den hittar ni här och här.

Från en japansk serietidning om Nanjing-massakern. Utgivningen ställdes in efter påtryckningar.

Andra bloggar: Rawia Morra om FN:s utredare av israels ockupation, Jinge om Israels ställning i världen, Svensson om Levande Historia

Massakern i Nanjing - Om Nanjings levande Buddha

Aftonbladet hade igår en längre artikel om Nanjing-massakern där japanska trupper massakrerade över 100 000 kineser. Civila, kvinnor och barn. Jag har tidigare avhandlat den frågan i en krönika från Kina i juni förra året då jag själv befann mig på platsen. Då var muséet på platsen stängt för upprustning inför OS, förhoppningsvis har det väl hunnit öppna igen nu.

Massakern i Nanjing är just ett av de otaliga glömda folkmord som vi idag nästan aldrig får läsa om. Det skulle inte falla Levande Historia in att berätta om kinesiska eller asiatiska offer under 2:a världskriget. De är och förblir ovärdiga offer. Därför är det positivt att Aftonbladet tagit upp denna händelse. Läs gärna min äldre krönika för en bakgrund och omfattning av folkmordet,

Läs även Blogges krönika om kinesernas rätt att berätta om sin egen historia utan att anklagas för att följa "politiska vindar".

Koreanska och Japanska kidnappningar

The Guardian skriver om de japaner som kidnappats av Nord-Korea. Alla som läst på om landet vet hur bizarr historien är. Bland de mer extrema exemplen är när filmentusiasten Kim Jong-Il lät kidnappa den Syd-Koreanska regissören Shin Sang-ok och hans fri Choe Eun-hui, allt för att Nord-Korea också skulle få några riktigt bra filmer.

Liksom man kan ifrågasätta mycket av den Nord-Koreanska politiken kan man också ifrågasätta Jong-Ils filmsmak. En av filmerna han fick göra var en socialistisk version av Godzilla!

Pulgasari - En Nord-Koreansk Godzilla

Alla de japaner som kidnappades av Nord-Korea är nu släppta sedan länge, men de tas ständigt fram av politiska skäl. Just nu används de som slagträ i debatten om huruvida Nord-Korea ska avskrivas som en "terror-nation" eller ej.

Det här är något som retar upp inte bara Nord-Koreaner utan också Syd-Koreaner och Kineser. Nord-Korea är nämligen inte det enda land som kidnappat utlänningar. Under 2:a världskriget kidnappade Japan hundratusentals kvinnor från Kina, Korea och andra länder runt omkring. Dessa kvinnor placerades i bordeller där de våldtogs flera gånger om dagen av japanska soldater. Japanerna har varit notoriskt dåliga på att acceptera ansvar för detta. Man har kommit med vaga ursäkter internationellt för att sedan säga raka motsatsen i nationella situationer.

Kvinnor på Fillipinerna protestear mot hur Japan förslavade kvinnor under 2:a världskriget

Nu förväntas Nord-Korea helt glömma bort dessa kidnappningar, samtidigt som Japanerna ständigt skriver om de Japaner som kidnappats, trots att dessa kan räknas i promille av vad Japanerna själva kidnappade. När jag i våras var i Japan kunde jag själv se hur mycket som skrevs om dessa kidnappade, samtidigt som de japanska historieböckerna noggrant rensades på från alla texter som kunde ses som kritiska mot den japanska armén.

För att åstadkomma någon försoning krävs att alla accepterar och tar ansvarar för sina egna handlingar. Att enbart attackera andra samtidigt som man sopar egna synder under mattan kan bara leda till fortsatta konflikter och fortsatt hat.

Bild från Nanjing-massakern, 1937

Just nu planeras dessutom i Japan en film om Nanjing-massakern, om hur denna aldrig har ägt rum. Detta trots att omfattande filmmaterial, fotografier och vittnesmål finns. Hur många som dog är osäkert, men kineserna sätter siffran på 300 000 personer och mer än 20 000 kvinnor våldtogs. Bland initiativtagarna finns den tidigare Tokyo-guvernören Shintaro Ishihara. I Kina hölls i förrgår en minneshögtid på 70 årsdagen av massakern i Kina, samtidigt som japanerna förnekade massakern vid en liknande högtid.

Jag har tidigare skrivit om massakern i en annan blogg-post.

Mer nyheter:

• Domstol i Danmark konstaterar att den palestinska rörelsen PFLP och den Colombianska FARC inte är terroristorganisationer.
  
  
• Amerikanska ambassadören Gregory Shulte: "Israel bröt aldrig mot kärn-avtalet eftersom man vägrade att signera det."
  
  
• FOX Analytiker menar att amerikaner inte har något emot tortyr och heller inte ska ha det.
  
  
• Världsbanken konstaterar att palestinierna bara kommer att bli fattigare och fattigare ju längre de israeliska olagliga vägspärrarna finns kvar. Israel svarar med att göra specialpassager - för piggsvin och igelkottar.

Afghanistansk kvinnlig parlamentariker anser USA vara värre än talibanerna

Korta notiser:

• Malalai Joya, kvinnlig parlamentariker i Afghanistan, har uteslutits från dess parlament. I det USA-tillsatta parlamentet förolämpades hon, hotades till livet och en annan parlamentariker sa att hon skulle våldtas. Joya menade att folket i Afghanistan hoppats att USA "skulle komma med demokrati till dem och många mer liknande saker, men olyckligtvis så ser vi en värre situation än under talibanerna."
  
  I Sverige vill regeringen och Svenska Freds sätta in svenska soldater för att döda våldtäktsförespråkarnas fiender.
  
  
• Iran protesterar mot att FN ignorerar hoten från kärnvapenmakten Israel om att anfalla Iran. Samtidigt säger Israels biträdande premiärminister att alla medel övervägs, vilket inkluderar ett utplåningskrig med massförstörelsevapen.
  
  
• Den israeliska armén anser det vara ok för soldater att ringa fredsaktivister med hot om att kastrera och döda dem.
  
  
• Japanska parlamentsledamöter agerar historierevisionister när de påstår att endast 20 000 kineser dödades vid Nanjing-massakern (den vanliga siffran är 150 000 - 300 000). FN, folkpartiet och de som brukar hata revisionism bryr sig inte om detta eftersom offren var kineser. Samtidigt säger en grupp japanska lagstiftare att inga krigsbrott skedde, trots att japanska reportrar på plats rapporterade om systematiska avrättningar av krigsfångar.
  
  
• USA försöker hindra Pakistan från att bli demokratiskt. Önskar fortsatt styre av den hänsynslöse militärdiktatorn Musharraf.
  
  
• Amerikansk kristen skola förbjuder elever att röra vid varandra: handslag, kramar och klappar på axeln förbjuds.
  
  
• Efter att amerikansk militär under fyra års tid grundligt förstört alla Iraks fornlämningar får de lära sig hur de borde ha undvikit det.

Kung Fu, Taiping-upproret och massakern i Nanjing

När man som utlänning vandrar runt i Kina får man vänja sig vid att behandlas som någon ytlig B-kändis. Folk runt omkring stirrar vilt på en när man går förbi eller fredligt försöker äta sin lunch, men ingen kommer fram och ber om autografer. Ibland försöker jag ge kineserna lite mer valuta för stirrandet genom att ta några spontana Travolta-danssteg, men reaktionerna har varit blandade. Alla är kritiker nu för tiden.

Förra veckan berättade jag om hur mitt besök till Shaolin-templet, kampsportens Kung Fus födelseort, tillfälligt tvingats skjutas upp på grund av regn. Nu har jag varit där och sett uppvisningarna från de kampsportselever som ivrigt väntar på filmkontrakt och däremellan gör ballettliknande uppvisningar med simulerade strider och svärdssvingande. Bland de mer intressanta uppvisningarna fanns de Kung Fu-grenar som baserats på olika djurarter. Där fanns apans oförutsägbarhet och gymnastiska rörelser. En annan kampsportsspecialist gjord en akrobatisk version av "Små grodorna" där sparkande och slag blandades med söta små grodhopp. Mest ineffektiv verkade örnformen vara. Ingen har ännu vunnit en strid genom att sträcka ut armarna bakom ryggen och låtsats att han kan flyga.

* * *

Staden Nanjing (tidigare: Nanking), i närheten av Shanghai, är inte bara ännu en av Kinas otaliga miljonstäder. Den är också en av stad av starkt historiskt intresse. Bland annat var den i mitten av 1800-talet platsen för den så kallade Taiping-revolten, där en religiös och nationalistisk rörelse gjorde uppror mot den svaga och av utlänningar undertryckta Qing-regeringen. Efter 15 år slogs rörelsen till slut ner med utländsk hjälp, 20 miljoner människor sägs totalt ha dött, men idag ihågkoms den fortfarande som en primitivt socialistisk rörelse och som en föregångare till Maos kommunister. Detta var dock inte det enda tillfället då Nanjing var centrum för ett blodbad.

Nanjing-massakern är en av de otaliga massakrer från andra världskriget som saknas i de flesta historieböcker. Ändå var den ett av krigets värsta illdåd. Massakern, som utfördes av japanska trupper vid invasionen av den kinesiska miljonstaden Nanjing 1937, är också till skillnad från många andra massakrer väldokumenterad, både av japanska och europeiska tidningar och ett stort antal utlänningar var på plats för att själva bevittna det hela. George Fitch, representant för YMCA (KFUM), skrev följande:

"Total anarki har varat i 10 dagar - det har varit helvetet på jorden. (..) Att tvingas stå vid sidan när till och med de allra fattigaste får sina sista ägodelar ifråntagna - sin sista slant, sina sista filtar (i det iskalla vädret), den fattige rikshaw föraren sin rikshaw,: medan tusentals avväpnade soldater, som sökt en tillflyktsort hos dig, tillsammans med flera hundra oskyldiga civilister tas ut framför dina ögon för att skjutas eller användas för bajonetträning och du tvingas att lyssna på ljudet från gevären som dödar dem: medan tusentals kvinnor knäböjer framför dig, gråtandes hysteriskt, bedjandes att du ska rädda dem från de bestar som våldför sig på dem".

Som i de flesta fall när det gäller krig och massakrer kan det vara svårt att hålla ta reda på vad som består hörsägen och ibland direkt propaganda. Eftersom Nanjing-massakern länge varit ett av andra världskrigets nedtystade brott har mycket information spridits från mun till mun och det kan därför vara svårt att lista ut vad som är sant. I den uppenbara greuel- propagandan finns det historier om hur japanerna skurit av könsorganen på kineser för att sedan äta upp dem för att förbättra sin potens. Andra historier, som att japaner tänt eld på levande offer, har visat sig sanna och har dokumenterats både på foto och på film.

Bland de historier som man först kunde tro vara propaganda finns den om hur man tävlade om att döda kineser. Den japanska tidningen Japan Advertiser skriver den 7 december 1937 om de två officerarna Muka och Noda:

"Underlöjtnant Mukai Toshiaki och underlöjtnant Noda Takeshi, båda tillhörande Katagiri gruppen vid Kuyung, deltar i en vänskaplig tävling om vem som först hinner fälla 100 kineser med hjälp av svärd, och befinner sig nu i den sista fasen av tävlingen, liggandes nära sida vid sida. På söndagen (...) var resultatet, enligt Asahi: Underlöjtnant Mukai 89, och underlöjtnant Noda, 78."

En vecka senare rapporterade tidningen att man inte kunnat enas om vem som först passerat 100 och valt att fortsätta till 150, eftersom tävlingen, som Mukai uttryckte det, var "rolig".

Vi vet inte idag hur många som mördades i Nanjing, men siffran verkar ligga någonstans mellan 150 000 och 250 000 människor. En av orsakerna till att så många mördades var den japanska arméns svårighet att kontrollera så många fångar. Den japanska tidningen Asahi Shimbun skrev den 16 december:

"Armén stötte på stora svårigheter, eftersom det här var första gången ett så stort antal av krigsfångar tillfångatagits. (...) Det fanns inte tillräckligt många män för att bevaka dem."

Ett beslut fattades att mörda alla krigsfångar, för att på så vis undvika det stora problemet med att föda och bevaka fångarna, som vida översteg antalet japanska soldater. Den japanska militärkorrespondenten Yukio Omata beskrev tillvägagångssättet:

"De i den första raden blev halshuggna, de i den andra raden tvingades att dumpa de stympade kropparna i floden innan de själva halshöggs. Mördandet pågick utan stopp hela natten, men de lyckades endast döda 2000 fångar på detta vis. Nästa dag, trötta på dödandet på detta vis, satte man upp kulsprutor. Två av dem högg med korseld in på de uppradade fångarna. Rat-tat-tat-tat. Avtryckarfinger drogs in. Fångarna flydde ner i vattnet, men ingen lyckades ta sig till andra stranden."

* * *

Att inte fler dödades i Nanjing beror otvivelaktigt på det 20-tal utlänningar i staden som upprättade en "säkerhetszon", en fredad zon dit civilister kunde fly för att sedan vaktas av det lilla antalet utlänningar som gjorde vad de kunde för att skydda dem mot de japanska soldaternas framfart. Främst av dessa utlänningar var den tyska ordföranden i stadens nazist-parti, John Rabe. John Rabe, ofta kallad Nanjings levande Buddha, motiverade själv sitt engagemang så här, när han tvingades försvara sig inför en japansk officer:

"Mina barn och barnbarn föddes här och jag är lycklig här. Jag har alltid behandlats väl av det kinesiska folket, även under kriget. Om jag hade tillbringat 30 år i Japan och behandlats lika väl av japanerna, kan ni vara säker på att jag i en tid av kris, liksom den Kina nu befinner sig i, inte skulle lämna det japanska folkets sida."

Rabe lät använda Siemens-fabrikens område, där han själv jobbade, som flyktingläger. Ju mer de japanska grymheterna fortsatte, desto mer upprörd blev Rabe. I ett brev till ockupationsmakten skrev han:

"Alla 27 västerlänningar i staden, och vår kinesiska befolkning, togs med överaskning av de våldtäkter, rån och dödande som initierats av era soldater den 14 december.(...)Igår, i fullt dagsljus, våldtogs flera av kvinnorna på seminariet i ett stort rum fullt av barn, kvinnor och män! Vi 22 västerlänningar kan inte föda 200 000 kinesiska civilister och skydda dem hela nätterna och dagarna. Det är en skyldighet för den japanska armén."

Rabe och de andra utlänningarna turades om att vakta de kinesiska flyktingarna i skift. På nätterna försökte japanska soldater smyga sig in i lägret för att kidnappa kvinnorna och ett system för att hämta en västerlänning som beskydd vid såna försök infördes. Rabe själv började patrullera i själva staden, utanför skyddszonen, för att handgripligen ingripa vid våldtäkter. Den första januari skrev han i sin dagbok:

"Modern till en ung attraktiv kvinna ropade till mig, hon kastade sig ner på knä, gråtande, och bad att jag skulle hjälpa henne. När jag kom in, såg jag en japansk soldat som låg totalt naken på en ung kvinna, som grät hysteriskt. Jag skrek åt svinet på varje språk som det kunde förstå, 'Gott nytt år!', och han flydde, naken, med byxorna i handen".

Rabe skrev också rapporter till Hitler:

"De fortsatte att våldta kvinnorna och flickorna och mördade allt och alla som gjorde någon form av motstånd, försökte fly från dem eller bara råkade vara på fel plats vid fel tid. Det var flickor 8 år gamla och kvinnor över 70 som våldtogs och sen, på det mest brutala tillvägagångssätt, slogs ned och misshandlades. Vi hittade lik av kvinnor liggandes på ölglas och andra som spetsats av bambupålar."

Så vad hände med Rabe när den delen av kriget var över? Först belönades han med medaljer och ärades. Han turnerade runt i landet bland partimedlemmar och visade foton och filmer från massakern i Nanjing för att försöka skapa opinion mot den japanska arméns metoder. Men i juni 1938 förhördes han av Gestapo. Tyskland hade valt att alliera sig med Japan, och Rabes lobbyarbete var inte längre populärt.Efter andra världskriget var Rabe som tidigare nazist förbjuden att ta någon anställning. Rabe skrev i sin dagbok:

"Igår blev min ansökan om att bli avnazifierad avslagen. Trots att jag räddade livet på 250 000 kineser som ledare av den Internationella Kommittén för Nanjings säkerhetszon, blev min ansökan avslagen. (...) Om jag hade hört om liknande grymheter från nazisterna i Kina hade jag aldrig gått med i NSDAP och om min åsikt som tysk på något sätt hade skilt sig från den de andra utlänningarna i Nanjing hade, engelsmän, amerikaner, danskar, etc, etc, hade de aldrig valt mig som ordförande!"

När de överlevande från Nanjing fick höra att Rabe 1948 nu levde i största armod i Tyskland började de skicka brev, matpaket och gåvor till honom. Detta var i grevens tid, för hans matransoner var så knappa att han plockade örter i skogen och hans fru vägde knappt 44 kilo. Rabe dog bara 2 år senare, men hade innan dess samlat 2000 sidor dokument om Nanjing-massakern, illustrerat, dokumenterat med både film och foto med vittnesmål från alla utlänningar som befann sig där. Det tog 50 år innan detta material offentliggjordes, eftersom det efter andra världskriget inte var politiskt korrekt att beskriva en nazist som hjälte.

Idag är det enda som påminner om massakern ett minnesmärke en bit utanför stadens centrum. Liksom allt annat i Kina var det stängt för renovering inför de olympiska spelen 2008 då man hoppas att horder av sportentusiaster ska ha intresse för mera än för vem som får nästa guldmedalj.

Japanska penisar, maskar, Kina

Japan har sin beskärda del av konstiga muséer och festivaler. I Tokyo-förorten Kawasaki firar man den första söndagen i april Kanamara Matsuri - också känd som penisfestivalen. Utanför ett tempel samlas fnittrande skolflickor, äldre herrar, vördnadsfulla damer och mängder av turister för att beskåda bärandet av ett rosa tre meter högt manligt könsorgan. Runt omkring säljs japansk kuddkonst, afrodisiaka, obscena slickepinnar och vackra schalar med något ekivoka motiv.

Damer sätter upp lappar vid templet för att be för fertilitet medan männen lägger handen på någon av alla fallossymbolerna. Unga kvinnor poserar leende sittande gränsle över en två meter lång träpenis, medan jublande män frenetiskt fotograferar. Mitt i det hela sitter vördnadsfulla män i traditionella kläder och lär kortkjolade kvinnor att tälja könsorgan från rotfrukter.

I den andra vågskålen finns Tokyos parasitmuseum. Där får man lära sig om alla de parasiter som funnits i människokroppen. Kräftor, löss och fästingar visas upp med varnande ord om vikten av hygien och om hur djur kan sprida parasiter. Praktexemplaret är en 8 meter lång mask någon stackare haft i magen. Uppfäst på väggen ger den ett sobert intryck vilket något förtas av att presentshoppen säljer T-shirts med dess avtryck. Märkvärdigast är att parasitmuséet främst tycks besökas av unga förälskade par. Det är svårt att se något romantiskt i bilder på barn med uppsvällda magar eller vuxna med hela ansiktet förvridet av mask.

I Osakas fantastiska slott finns ett mer traditionellt museum över de japanska samurajerna. Deras makalöst utsmyckade rustningar visas upp jäms med deras vapen. Hjälmarna är utformade som masker med grymma trollansikten. Den skrämmande effekten uteblir dock då de ofta är klädda i Groucho Marx-inspirerade mustascher. Om inte annat hjälpte nog deras dödliga vapen åskådarna att hålla inne med skratten.

Bland de allvarligare muséerna är Osakas frihetsmuseum. Det är dedikerat till de mänskliga rättigheterna och beskriver alla problem Japan har idag, från miljöförstöring och kvinnoförtryck till rasism mot både egna befolkningsgrupper och utländska sådana. Det är ett av de få muséer som vågar tala klarspråk om Japans roll under 2:a världskriget, med bilder på demonstrationer från Korea av de kvinnor som den japanska armén tillfångatog som sexslavar. Stor uppmärksamhet ges också åt Ainu-folket, en grupp med samma rötter och stora likheter med Sveriges samer. De kallas ofta för Japans aboriginer eller urbefolkning och har levt i Japan i över 12 000 år, då de kom från Mongoliet. På samma sätt som samerna blev de gradvis fördrivna när städer började växa upp och deras språk förbjöds. Idag finns endast 30 000 ainu kvar och särskilda lagar har skapats för att skydda det land och den kultur som finns kvar.

Den stora nyheten här i Japan är annars den kinesiske premiärministern Wens besök. I ett tal, som direktsändes i både Kina och Japan, talade Wen om 2:a världskriget och berömde Japan för de ursäkter som tidigare getts, samtidigt som han sa att kineser inte bör hata allt japanskt. Talet har fått stor uppmärksamhet och mycket beröm här. Wens förhoppningar är utan tvekan att hans försoningsfulla tal ska göra det svårare för japanska politiker att göra provocerande uttalanden om Japans roll under 2:a världskriget. Här kan han dock bli besviken, inte ens Japans fredsmuséer vågar skriva öppet om Nanjing-massakern, där upp till 300 000 kineser kan ha mördats och man fortsätter att tala om andra krigsförbrytelser med eufemismer.

Japan, körsbärsblommor, 2:a världskriget

Den senaste veckan har jag befunnit mig i de söta seriefigurernas land, Japan. Allt och alla verkar ha små gulliga figurer som symboler. Inte nog med att de finns som reklam, visas upp över hela husfasader och används som förklaringar i tunnelbanan, det tycks som även kommunal service måste ha en motsvarighet. Busstationerna är prydda av ett märkligt grönt monster med antenner på huvudet och brandbilarna stoltserar med en liten pojke med hink som hjälm.

Överlag ger Japan ett smått surrealistiskt intryck. Varför envisades städmaskinen i Tokyos tågstation med att spela "Du är den ende" om och om igen tills den till slut växlade till "Kaljinka"? Varför började alla i popcornaffären sjunga när jag gick förbi? Vad ville egentligen flickan i fransk hembiträdesuniform och varför maskerar japanerna sina sopbilar som glassbilar? Konversationer får också en komisk prägel - jag startar med ett vänligt amerikanskt "Hi!" och får till svar ett japanskt militäriskt "Hai!". Det senare betyder "ja", som alla som sett TV-serien Shogun vet, och verkar användas mest hela tiden tillsammans med små bugningar som jag frenetiskt försöker efterhärma.

Just nu blommar körsbärsträden vilket man märker vart man än går. I parkerna ser det ut som hela himlen är täckt av körsbärsblommor och de rosa bladen faller nedåt som ett sakta regn. Överallt står japanerna och tittar eller har picknick under träden. Pollenallergikerna verkar mindre nöjda och visar detta med att bära munskydd som får dem att likna kannibalen Hannibal Lecter. För dem som inte hinner med att själva njuta av prakten visar den japanska televisionen körsbärsblommeprognoser för hela landet medan reportrar springer runt och intervjuar folk om varför just de tycker det är fantastiskt med körsbärsblommor. Som svensk känns det som om hela Japan förvandlats till Nangijala, om än ett högteknologiskt sådant.

I Osaka har jag besökt stadens fredsmuseum över dem som mer ofrivilligt blev förpassade till Nangijala då de amerikanska styrkorna brandbombade staden under 2:a världskriget. 15 000 människor dog på fläcken och en miljon av stadens två miljoner invånare drevs på flykt. Vid muséets ingång fanns en skylt som påminde om de grymheter som japanerna begick under kriget vilket kändes skönt efter de australiska självförhärligande muséerna.

Därmed inte sagt att japanerna i stort accepterar historiebeskrivningen om japanska krigsförbrytelser. Idag förespråkar den tidigare premiärministerns rådgivare att Japan ska bli en "normal" nation där det blir obligatoriskt att salutera flaggan och sjunga nationalsången i skolorna. Redan under 50-talet beslöt man sig för att de amerikanska krigsförbrytartribunalerna snarast handlade om segerherrarnas syn på historien och återupprättade de dömda generalerna. Premiärministern gör sitt bästa för att bortförklara de hundratusentals sexslavar som tillfångatogs för utnyttjande av den japanska armén, skolans historieböcker skrivs om för att dölja militärens roll i massjälvmorden på 200 000 människor i Okinawa och parlamentsledamöter sponsrar en film om att Nanjing-massakern i Kina aldrig ägde rum. Samtidigt som man ber om ursäkt i tal i utlandet tar man tillbaka ursäkten i den japanska pressen. Fortfarande dock bättre än västerländsk press som aldrig någonsin ber om ursäkt.