Japanska penisar, maskar, Kina

Japan har sin beskärda del av konstiga muséer och festivaler. I Tokyo-förorten Kawasaki firar man den första söndagen i april Kanamara Matsuri - också känd som penisfestivalen. Utanför ett tempel samlas fnittrande skolflickor, äldre herrar, vördnadsfulla damer och mängder av turister för att beskåda bärandet av ett rosa tre meter högt manligt könsorgan. Runt omkring säljs japansk kuddkonst, afrodisiaka, obscena slickepinnar och vackra schalar med något ekivoka motiv.

Damer sätter upp lappar vid templet för att be för fertilitet medan männen lägger handen på någon av alla fallossymbolerna. Unga kvinnor poserar leende sittande gränsle över en två meter lång träpenis, medan jublande män frenetiskt fotograferar. Mitt i det hela sitter vördnadsfulla män i traditionella kläder och lär kortkjolade kvinnor att tälja könsorgan från rotfrukter.

I den andra vågskålen finns Tokyos parasitmuseum. Där får man lära sig om alla de parasiter som funnits i människokroppen. Kräftor, löss och fästingar visas upp med varnande ord om vikten av hygien och om hur djur kan sprida parasiter. Praktexemplaret är en 8 meter lång mask någon stackare haft i magen. Uppfäst på väggen ger den ett sobert intryck vilket något förtas av att presentshoppen säljer T-shirts med dess avtryck. Märkvärdigast är att parasitmuséet främst tycks besökas av unga förälskade par. Det är svårt att se något romantiskt i bilder på barn med uppsvällda magar eller vuxna med hela ansiktet förvridet av mask.

I Osakas fantastiska slott finns ett mer traditionellt museum över de japanska samurajerna. Deras makalöst utsmyckade rustningar visas upp jäms med deras vapen. Hjälmarna är utformade som masker med grymma trollansikten. Den skrämmande effekten uteblir dock då de ofta är klädda i Groucho Marx-inspirerade mustascher. Om inte annat hjälpte nog deras dödliga vapen åskådarna att hålla inne med skratten.

Bland de allvarligare muséerna är Osakas frihetsmuseum. Det är dedikerat till de mänskliga rättigheterna och beskriver alla problem Japan har idag, från miljöförstöring och kvinnoförtryck till rasism mot både egna befolkningsgrupper och utländska sådana. Det är ett av de få muséer som vågar tala klarspråk om Japans roll under 2:a världskriget, med bilder på demonstrationer från Korea av de kvinnor som den japanska armén tillfångatog som sexslavar. Stor uppmärksamhet ges också åt Ainu-folket, en grupp med samma rötter och stora likheter med Sveriges samer. De kallas ofta för Japans aboriginer eller urbefolkning och har levt i Japan i över 12 000 år, då de kom från Mongoliet. På samma sätt som samerna blev de gradvis fördrivna när städer började växa upp och deras språk förbjöds. Idag finns endast 30 000 ainu kvar och särskilda lagar har skapats för att skydda det land och den kultur som finns kvar.

Den stora nyheten här i Japan är annars den kinesiske premiärministern Wens besök. I ett tal, som direktsändes i både Kina och Japan, talade Wen om 2:a världskriget och berömde Japan för de ursäkter som tidigare getts, samtidigt som han sa att kineser inte bör hata allt japanskt. Talet har fått stor uppmärksamhet och mycket beröm här. Wens förhoppningar är utan tvekan att hans försoningsfulla tal ska göra det svårare för japanska politiker att göra provocerande uttalanden om Japans roll under 2:a världskriget. Här kan han dock bli besviken, inte ens Japans fredsmuséer vågar skriva öppet om Nanjing-massakern, där upp till 300 000 kineser kan ha mördats och man fortsätter att tala om andra krigsförbrytelser med eufemismer.