Kambodja: Feber, båtar och jordbruk

I Kambodja råder nu en epidemi av den dödliga dengue-febern eller "benkrossarfebern" som den också är känd som. Dengue-myggan är av en sällsynt lömsk typ som är aktiv även vid dagtid vilket gör myggmedel till shortsen ett måste. 25000 människor har hittills insjuknat vilket gjort att sjukhusen blivit överfyllda. Majoriteten av de insjuknade är barn och ibland kan man se föräldrar som håller i det dropp som går in in barnets arm - samtidigt som de åker moped.

300 barn har hittils dött i år som resultat av dengue-smittan. Symptomatiskt för Kambodja är att 90% av dessa inte dött direkt av sjukdomen utom som resultat av medicinsk felbehandling. Sjuka kambodjaner vänder sig i första hand till lokala vise män som lurar på dem naturläkemedel som med tur är harmlösa, med otur direkt giftiga. När dessa inte hjälper går de till den lokale apotekaren som ger dem felförvarade mediciner tillverkade för andra ändamål. Har de ännu inte dött går de till ett sjukhus där de, om inte läkaren mutat till sig sitt diplom, kan få rätt behandling. För rika kambodjaner och västerlännigar finns givetvis alternativ - rädda om sina liv åker de till Thailand.

* * *

Från Siem Reap, vid Angkors tempelstäder, kan man åka till staden Battambang med hjälp av vad kambodjanerna optimistiskt kallar för "speedboat" - snabb-båt. Färden skulle endast tre timmar, fick vi förklarat, och skulle ta oss genom kambodjas mest idylliska områden, sjöar och kanaler, byar byggda på pelare eller direkt på båtar. Vad man inte talade om för oss var att man använde sig av kambodjanska jättetimmar, av vilka det går två på en vanlig standardtimme.

"Speedbåten" var av den typ som amerikansk militär skulle kallat för IFD - Improvised Floating Device - Improviserat Flytetyg på svenska. Som tidigare nämnt var namnet "speedboat" lätt optimistiskt, men det gjorde inte så mycket eftrsom vi då endast behövde stanna en gång då båten höll på att välta och under resten av resan kunde njuta av de olika perspektiv man fick då båten lutade kraftigt åt höger eller vänster.

* * *

För inte länge sen rådde en debatt i svenska tidningar om Jan Myrdal och tre andra svenskar som åkte till Kambodja 1978 under de värsta Pol Pot-utrensningarna. Myrdal och sällskap anklagades för att vara blinda, naiva och aningslösa i sina beskrivningar av Kampuchea, som landet då hette. Jan Myrdal fick dock sista ordet när han sa att "hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen".

Vad många har glömt idag är att den regim som Pol Pot ersatte också var skyldig till enorma grymheter - där Pol Pot drev en miljon stadsbor på flykten till landet hade den USA-styrda Lon Nol-regimen drivit en miljon bönder på flykt till städerna. Outbildade bönder har dock aldrig värderats lika högt som välutbildad överklass i städerna, i alla fall inte i svenska morgontidningar.

När jag blev skjustad runt Battambang, Kambodjas jordbrukshuvudstad, berättade min moto-förare om sin familjs liv, som hämtat ur svenskt 1800-tal. Vid fyra-tiden på morgonen gick man upp för att mata djur och börja risskörden. En tunn rissoppa var enda frukost. Med undantag för lunch arbetade man fram till tvåtiden då värmen blev olidlig. Arbetet tog dock fart igen efter två timmar och fortsatte till sex eller sju på kvällen.

Barnen gick halvtid i skolan - om man hade råd - annars arbetade de också på fälten. Pengar fanns inte att spara och en sjukdom blev katastrof för familjen. Då pappan blev sjuk tvingades de sälja stora delarv sin mark för att sedan hyra tillbaks den - vilket gjorde familjen ännu fattigare. "Det är inte underligt att Pol Pot kunde komma till makten" avslutade motoföraren med. I nordöstra kambodjas jordbruksbyggder finns det fortfarande de som stödjer honom.

Kambodja: Fattigdom, Angkor Wat och landminor

I Kambodja ligger medelinkomsten på 2 dollar om dagen, vilket skulle placera ovanför fattigdomssträcket. Tyvärr är fattigdomssträcket en artificiel, icke inflationskorrigerad gräns, mest använd av olika pappersliberala knäppgökar som vill pastå att fattigdomen minskar även där den inte gör det. Dessutom är medelinkomsten för den vanlige medborgaren långt lägre, eftersom den korrumperade eliten kan tjäna 10.000-tusentals dollar i månaden.

Halva Kambodjas statsbudget består av utländska biståndspengar vilka glatt tas emot som personliga gåvor av olika myndighetspersoner eller spenderas på märkligheter som den australiensksia laxtrappan, byggd i ett land utan lax. Fattiga bönder, 85% av befolkningen bor på landsbygden, måste själva bekosta delar av skolorna och kan inte köpa diplomen som de rika. Ofta samlar en hel storfamilj för att en person ska kunna lära sig engelska.

Engelska är viktigt, eftersom det ger tillgång till den växande turistindustrin. Tyvärr gör Kambodjas laglöshet att vissa mindre trevliga delar av turismen också kommer fram. I huvudstaden Phnomh Penh blir man ständigt erbjuden att åka till skjutbanor startade av korrumperade militärer som vill ha en sidoinkomst. På en del av dem kan man skjuta på levande djur - en australiensisk tidning hävdade att 200 dollar gav tillgång till en ko och ett granatgevär.

Handeln med barn är också stor. En tredjedel av Kambodjas barn är undernärda och desperata föräldrar säljer dem till adoption och barnprostitution. Det senare har nu uppmärksammats och varningsskyltar, tidningsannonser och tipslinjer har upprättats både för kambodjaner och turister. I ett land där man kan köpa sig fri från mord är dock rättvisan lätt att undgå.

* * *

Angkor Wat och de kringliggande tempelstäderna är Kambodjas stora turistindustri och det märks. De mäktiga ruinerna besöks dagligen av tusentals besökare och myndigheterna står nu inför valet att uppföra avvspärrningar eller se templen nötas ut under stampande fötter och klåfingriga händer.

I studiesyfte bestämde jag och min bror, som åker med mig i Kambodja, oss för att skaffa lite extra information om ruinerna. Vi köpte därför den upplysande amerikanska filmen "Tomb Raider" och ägnade sedan 1 1/2 timme till att se hur fotomodellen Angelina Jolie bekämpade onda demoner och lömska hemliga organisationer samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att rasera de tusenåriga ruinerna. Själv var jag mest imponerad över hur hon änvände helikopter för att slippa beta biljett och hur hon lyckades undvika de japanska chartergrupperna.

Inne på det gigantiska tempelområdet som utgör Angkors tempelstäder finns något långt viktigare - landminemuseet. Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstör över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivance cancersjukhus.

Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.

Kambodja, mutor och de röda khmererna

I Kambodja är det si och så med uutbildning och medicinsk vård. Min kusins barn var nyligen ute och lekte och lyckades trilla och slå i en mjölktand. Redan efter några dagar började den mörkna, ett tydligt tecken på att den dött. Så tyckte dock inte den kambodjanske tandläkaren på det fina sjukhuset. Han rekommenderade istället en rotfyllning. Min kusin blev misstänksam och kontrollerade med en svensk läkare. Mycket riktigt, en mjölktand har inga rötter och all fyllning hade istället gått in i käkbenet.

En orsak till denna vansinniga rekommendation är att medicinska diplom är en handelsvara som allt annat i Kambodja och rika familjer köper gärna dessa eftersom de ger en garanterad inkomst. Detta leder till att amatörmässiga rekommendationer ger överdoseringar som leder till blindhet, skador och ibland döden - och detta är ända bättre än de kvacksalvare till naturläkare som kambodjanerna i första hand väljer att vända sig till.

Detta är inte ända sättet som de pengabesuttna väljer att riskera andras liv. Liksom i majoriteten av alla asiatiska länder är det kambodjanska körvettet nästintill icke-existerande. Trafikljus respekteras för det mesta, men om det är höger eller vänstertrafik är jag mer osäker på och mängden drogade eller fulla motoförare är tyvärr hög. Självklart dör flera i trafiken, de flesta i olyckor där en rik människa struntat i att bromsa där han far fram i en stor bil och kraschar in i en stackars motorcyklist. Det är då att bilisten helt enkelt stanar bilen, lämnar 50 dollar på den kallnande kroppen och sedan far vidare. Fattiga människor är inte mycket värda.

* * *

En annan vanlig syn i Kambodja är tiggarna, långt vanligare än i grannländerna. Kambodja har visserligen på pappret samma per capita inkomst som Laos, men då Laos har en sorts pseudo-kommunism uppstår inte samma fattigdom. Kambodja har istället en tradition där de rika i så hög grad som möjligt försöker suga ut de fattiga. Det kan man se på de barn som springer omkring nakna, de fattiga hyddor många bor i och hur smutsiga kläder många bär på sig. En hemsk syn är också de tiggare som precis har överlevt olika minolyckor. Det saknar armar, ben och i många fel både och. Det är inte ovanligt att se en tiggare som helt saknar händer, men ändå hopfullt ler mot turisterna. Kambodjanern är ett av världens vänligaste folk med ett leende som lyser upp hela ansiktena.

Tyvärr gör kambodjanernas vänlighet och deras vilja att lita på folk att de ofta utnyttjas av människor med ambitioner eller från utlandet. Amerikaner lurar ofta tuktuk-förare att köra dem långt större rundor än de från början beslutat om, eftersom tuktuk-förarna tycker det är obehagligt att prata om saker som pengar och betalning. Utlänningar ses ibland som tickande bomber eftersom de faktiskt kan bli arga på riktigt och inte är nogranna med att ge komplimanger innan de kommer med kritik.

* * *

I Kambodjas huvudstad Pnomh Penh är spåren från röda Khmererna aldrig långt borta. Utanför staten ligger Dödens Fält där de tiotusentals politiska dissidenter, som först torterats i det beryktade S21-fängelset, senare begravts i stora massgravar. Idag finns inte mycket kvar att se, massgravarna är ihopskyfflade, men ett stort monument visar skallarna från fältens offer. En guide kan också berätta precis om hur avrättningarna går till. Inne i stan kan man också besöka S21-fängelset direkt. Dokument där torterare skryter inför överordnader om hur de plågat internerna, fasansfulla bilder på livrädda intagna och målningar om hur tortyren gick till.

ändå är de röda khmererna inte långt borta. En del flydde till Vietnam innan de själva blev offer för olika utrensningar och sitter nu i Kambodjas ledarskikt och suger ut en ny generation. Andra krigare lever kvar i nordvästra Kambodja, på pappret reformerade, men fortfarande kvar de mentala spåren efter årtionden av gerillakrigande och plågande i av sin grannbefolkning. Inne i Phnom Penhs centrala delar finns fortfarande Röda Khmer-gatan kvar. Kanske är det en bra symbol för hur lite situationen förbättrats för de fattiga khambodjanerna efter att de röda khmererna avsattes.

Kambodja, korruption och ett land utan hopp

Innan jag åkte till Kambodja passade jag på att läsa den Pulitzer-belönade författaren Henry Kamms bok "Cambodia: Report from a stricken land" - Kamodja: Rapport från ett slaget land. Författaren är inte nådig mot det kambodjanska ledarskicket:

"Kambodjanerna har inget skydd från någon jämställd lag eller opartisk rättvisa mot ett illasinnat etablisemang av politisk och ekonomisk makt, en kabal som är blind och döv mot skriken från ett utnyttjat folk. Deras ledares önskningar är privata: att utöka deras makt och rikedomar. Till skillnad från politiker på andra platser låtsas man inte vilja följa höga ideal som senare förråds. Att förbättra livet för folket får inte ens de vanliga läpparnas bekännelse."

Föreställ er samma ledarskikt, men under brinnande krig där huvudstaden Pnomh Penhs befolkning fördubblats från en till två miljoner människr efter att en miljon bönder drivits från sina hem och risfält efter att amerikanska bombplan, med politikernas välsignelse, bombat byar sönder och samman. 1973, när USA drog sig ur Vietnam, dirigerade de om alla bombplan till att istället fälla sin dödliga last över Kambodja. Svälten spred sig snabt och hndratusentals människor, de om inte dödades direkt av bomber, svalt ihjäl. Det är lätt att se hur en ledare som Pol Pot fått stöd från en befolkning fortfarande fylld av hat mot sina egoistiska och giriga ledare. Kambodjanernas största tragedi är att de som de vände sig till för frälsning, de röda khmererna, blev deras största förbanelse.

* * *

Under de första åren, 1975 - 1976, verkade Khmner-väldet fungera någorlunda. Visserligen tömdes städerna på hela sin befolkning, varav hälften dock var bönder som återvände hem till sina sönderbombade hem, och tidigare soldater och myndighetspersonal avrättades där de identifierades, men fred rådde i landet och mat fanns återigen på borden då även stadsborna deltog i jordbruket. Visserligen förekom grymheter, men vanligtvis utan systematik. Värst hade de stadsbor som placerades i mitten av Kambodja för att skapa helt nya byar och leva på sitt eget jordbru som de inte hade en aning om hur de skulle sköta. Dessutom gjordes detta ofta under ledning av bönder med privata hämndmotiv från tidigare oförätter. Snart skulle det dock bli värre för alla.

Pol Pot var alltid mer nationalist än kommunist och liksom de flesta kambodjaner närde han ett besinningslöst hat mot alla Vietnameser. Redan under den USA-stödde Lon Nol hade flera massakrer skett på den vietnamesiska befolkningsgruppen, men Pol Pot gick långt längre. Efter att ha konsoliderat sin maktställning borjade han med sina politiska utrensningar i slutet av -76. Först i mittersta Kambodja, men det var i öst de blev riktigt blodiga. östra Kambodja styrdes av de khmerer som utbildats och slagits tilsammans med vietnameserna. De visade en större vilja att utnyttja stadsbornas kunskaper och hade också mer kvar av skolsystemet. Pol Pot var skoningslös. 10.000-tals, kanske 100.000-tals politiska kadres och officerare torterades och dödades, ofta tillsammans med hela sina familjer. Varje opposition straffades med döden.

Pol Pots hat mot Vietnam var också det som skapade den stora massvälten. Flera skärmytslingar med Vietnam efter khmerernas önskan att ta tillbaka det viktiga Mekong-deltat gjorde att khmnererna insåg att de måste rusta sig för krig. Den enda exportprodukten för vapeninköp var ris. När riset borjade säljas utomlands försvagades befolkningen snabbt. Mindre ris fanns att äta och också att plantera till nästa skörd. Mindre ris planterat, mindre skördat och mindre att plantera till nästa gång. 100.000-tals strök med.

Hur många som dog under Pol Pot vet vi inte. Den sista befolkningsräkningen innan Pol Pots avsättning 1979 gjordes 1962, 17 år tidigare och innan både diktatur och amerikanska bombkampanjer. Räkningärna efteråt, högre tal från Vietnam som ville motivera sin invasion och avsättandet av Pol Pot, lägre tal från USA som ville stödja Pol Pot mot ärkefienden Vietnam. Någonstans mellan 500.000 och 1.7 miljoner mäniskor dog i svält, krig, politiska utrensningar och meningslöst dödande.

* * *

Idag står kambodjanerna utan hopp. Deras revolution misslyckades och förvärrade situationen. Det internationella samfundet är mest intresserat av att utnyttja det korrumperade, men naivt lättlurade ledarskiktet och köper upp naturtillgångar för spottstyvers. Ledarna lever ett laglöst lyxliv, där människors liv går att räkna i några få dollarsedlar, medans knark och barnprostitution breder ut sig. Det är svårt att förlika denna bild med svenska tidningars beskrivingar av Kambodja som nästa charterparadis.

George Bushs farfar inblandad i fascistiskt statskupps försök

* 12% av rekryterna till den amerikansk armén är förbrytare vars brott varierar från vandalism till inbrott och misshandel.

http://www.iht.com/articles/2007/07/13/america/13recruits.php

* USA slutar med sina rapporter om elektriciteten i Baghdad efter att Baghdad-borna endast får 1-2 timmars elektricitet om dagen med temperaturer på över 40 grader.

http://www.informationclearinghouse.info/article18093.htm

* BBC erkänner att de var inblandade i propagandakrigföringen mot Iran 1953 när USA och Storbritannien tillsammans avsatte den demokratiskttillsatte Mossadeq och installerade Shahen som diktator. BBC sände också det kodord som blev statskuppens start.

http://www.bbc.co.uk/radio4/history/document/document_20050822.shtml

* George Bushs farfar, Prescott Bush, var 1934 inblandad i ett försök till statskupp mot den amerikanska kongressen i syfte att tillsätta en fascistisk diktatur. Kuppen, som var finansierad och involverade rekryteringen av 500.000 arbetslösa soldater, avslöjades i förtid och istället för att bli diktaturens kontaktman med Nazi-Tyskland blev Prescott Bush senare vald till senator.

http://harpers.org/archive/2007/07/hbc-90000651

* Den brittiske premiärministern Gordon Brown har accepterat att bli representant för den brittiska avdelningen av JNF, Judiska Nationalfonden. Fonden är skapad från den mark som stals från palstinierna 1948 och får endast sälja mark till judar i syftet att skapa ett etniskt rent Israel. Gordon Brown har därmed accepterat den rasisitiskt sionistiska visionen om icke-judarnas mindre värde i Israel.

http://www.redress.cc/global/redress20070728

* Israeliska soldater vandaliserar palestinska gravar och arresterar småbarn.

http://www.ynetnews.com/Ext/Comp/ArticleLayout/CdaArticlePrintPreview/1,2506,L-3432265,00.html

* Israel har beslutat att ge ett extra bidrag till de överlevande från den nazistiska förintelsen - under fem kronor om dagen. Summan ska öka med tiden, samtidigt som överlevande dör av ålder.

http://www.haaretz.com/hasen/spages/888659.html

Vietnam, stormväder och ormelixir

Utan snus har jag nu försmäktat i fyra dagar på Vietnams Phu Quoc-ö nära gränsen till Kambodja. Visserligen går inte snus att få tag på i hela Syd-Ost Asien och dessutom snusar jag inte, men det är principen som räknas. Utanför fönstret råder storm och hiskeliga regnväder av den typ man sällan får se i Sverige. Regnet är kapabelt att totalt dränka en person i vatten på bara några sekunder och ve den som inte nogsamt har lindat in sina värdesaker i ordentliga lager av plast.

Till Phu Quoc kom jag i den fromma förhoppningen att tillbringa några dagar för sol och dykning. Istället har jag tvingats stanna inlåst på rummet tittandes på DVD-filmer medans stormen härjat fritt utanför min bungalow. Vid de kortare uppehållen har jag sprungit runt och tittat på de märkliga plastskulpturer som pryder den resort jag bor vid. Det är ett gäng grymma delfiner med hat i blick, en forell som desperat försöker förvandla sig till en drake och en drös kinesiska visemän som tycks samla på kokosnötter, förträdesvis genom att ta emot dem i huvudet.

* * *

Veckan innan Phu Quoc-ön har jag tillbringat i Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden nu heter. Här märks det att folket är vana vid turister. Varje gång jag lämnade hotellet möttes jag av en motorcyklist som i tur ordning erbjöd sig att sälja mig en rundtur på stan, en skön massage, ett marijuana cigarr eller en avsugning för det facila priset av 10 dollar. Nu var det nog inte motorcykelföraren som skulle stå för avsugningen. Med sina fjuniga mustasch och sina gula tänder kan han knappast ha lockat många, men de kvinnor på visitkorten han febrilt försökta pracka på mig kan nog ha frestat flera.

Sexturismen är annars mindre, eller snarare mer dold, i Vietnam än den varit i andra av de sydostasiatiska länderna. I Laos mötte jag en amerikansk vietnamveteran som lyriskt berättade om landet. "Om jag skulle ragga på kvinnor i samma ålder hemma i staterna skulle jag bli arresterad", sa han, "Här blir blir jag behandlad med respekt! är det inte allt en karl vill, att bli behandlad med respekt?".

I Thailand har man en helt egen terminologi för att beskriva sexhandelns torskar. "Butterfly", eller fjäril, kallar man den torsk som byter kvinna varje kväll. Motsatsen är en "Buffalo", ej förväxla med det svenska ordet för buffel, som är en torsk som blivit kär i sin tillfälliga flickvän. Efter hemkomst fortsätter buffeln att skicka pengar till flickvännen som tacksamt tar emot dem - samt från alla de andra gamla pojkvännerna som alla skickar pengar utan att känna till varandra. Flickans hopp är att en av dem ska ta med henne från Thailand och för att öka sina chanser har hon gärna flera pojkvänner samtidigt. Många potentiella sexköpare vet hur desperata de fattiga thailändskorna kan vara och låtsas därför att bli kära för att slippa betala sina sexvanor.

* * *

En av de obligatoriska sevärdheterna i Ho Chi Minh City är War Remnants Museum, tidigare känt under namnet Utställningshuset för Amerikanska Krigsbrott. Namnet byttes när allt fler amerikanska turister borjade komma till staden. Museet är av samma typ som Hiroshima museet där man måste ha ett hjärta av sten för att inte känna både sorg och ilska när man ser på utställningsföremålen. På samma sätt är det också ibland olidligt att se på bilderna av de barn som drabbats av napalm eller fötts med defekter från bombningarna av växt- och människogiftet Agent Orange. En del barn har förväxta skallar, andra armar som är små och användbara. Alla dessa barn har fått klara sig helt utan amerikansk hjälp, annat än den som kommit från civila organisationer, bland dessa fredsmänniskor och veteraner med skuldkänslor över vad de har gjort.
Utanför Ho Chi Minch City finns Cu Chi-tunnlarna. Dessa tunnlar användes för att smuggla vapen in till FNL-trupper inne i Saigon och också för att ta skydd från amerikanska bombningar. Under sin högtidsperiod sträckte sig dessa ända bort till den kambodjanska gränsen, över 20 mil under mark. Otäckt små, dagens vietnameser som inte lider av svält skulle knappast få plats i dem, befolkades de också av både orm, spindlar och skorpioner. Runt tunnlarna fanns fällor av metallspikar och metallspjut, skickligt maskerade med jord och löv. Utan tvekan måste försöken att rensa utt dessa varit de amerikanska soldaternas värsta mardrömmar.

* * *

En av de märkligare turistföremålen som säljs är ormexlixiren. Från genomskinliga vinflaskor blickar ormar och kobror på köparen. Ofta har de skorpioner eller mindre ormar i munnen. Ormelixiret sägs vara bra för kropp och styrka och rekommendationen är att dricka ett mindre glas varje dag. Efter att ha försökt kan jag konstatera att drickandet nog inte är ett problem, snarare att försöka behålla innehållet i magen. Vinet smakar som den värsta sortens hemkörda vinäger och den person som kan överleva ett glas av detta hopkok varje dag måste otvivelaktigt vara en stark människa.