Kambodja: Fattigdom, Angkor Wat och landminor

I Kambodja ligger medelinkomsten på 2 dollar om dagen, vilket skulle placera ovanför fattigdomssträcket. Tyvärr är fattigdomssträcket en artificiel, icke inflationskorrigerad gräns, mest använd av olika pappersliberala knäppgökar som vill pastå att fattigdomen minskar även där den inte gör det. Dessutom är medelinkomsten för den vanlige medborgaren långt lägre, eftersom den korrumperade eliten kan tjäna 10.000-tusentals dollar i månaden.

Halva Kambodjas statsbudget består av utländska biståndspengar vilka glatt tas emot som personliga gåvor av olika myndighetspersoner eller spenderas på märkligheter som den australiensksia laxtrappan, byggd i ett land utan lax. Fattiga bönder, 85% av befolkningen bor på landsbygden, måste själva bekosta delar av skolorna och kan inte köpa diplomen som de rika. Ofta samlar en hel storfamilj för att en person ska kunna lära sig engelska.

Engelska är viktigt, eftersom det ger tillgång till den växande turistindustrin. Tyvärr gör Kambodjas laglöshet att vissa mindre trevliga delar av turismen också kommer fram. I huvudstaden Phnomh Penh blir man ständigt erbjuden att åka till skjutbanor startade av korrumperade militärer som vill ha en sidoinkomst. På en del av dem kan man skjuta på levande djur - en australiensisk tidning hävdade att 200 dollar gav tillgång till en ko och ett granatgevär.

Handeln med barn är också stor. En tredjedel av Kambodjas barn är undernärda och desperata föräldrar säljer dem till adoption och barnprostitution. Det senare har nu uppmärksammats och varningsskyltar, tidningsannonser och tipslinjer har upprättats både för kambodjaner och turister. I ett land där man kan köpa sig fri från mord är dock rättvisan lätt att undgå.

* * *

Angkor Wat och de kringliggande tempelstäderna är Kambodjas stora turistindustri och det märks. De mäktiga ruinerna besöks dagligen av tusentals besökare och myndigheterna står nu inför valet att uppföra avvspärrningar eller se templen nötas ut under stampande fötter och klåfingriga händer.

I studiesyfte bestämde jag och min bror, som åker med mig i Kambodja, oss för att skaffa lite extra information om ruinerna. Vi köpte därför den upplysande amerikanska filmen "Tomb Raider" och ägnade sedan 1 1/2 timme till att se hur fotomodellen Angelina Jolie bekämpade onda demoner och lömska hemliga organisationer samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att rasera de tusenåriga ruinerna. Själv var jag mest imponerad över hur hon änvände helikopter för att slippa beta biljett och hur hon lyckades undvika de japanska chartergrupperna.

Inne på det gigantiska tempelområdet som utgör Angkors tempelstäder finns något långt viktigare - landminemuseet. Museet är grundat av Aki Ra som under sin period som barnsoldat under de röda khmererna själv la ut nära 20.000 minor. Nu desarmerar han minor och har själv förstör över 50.000 stycken. En landmina kan kosta så lite som en dollar att tillverka och så mycket som 1000 dollar att desarmera, vilket förklarar Bofors beslut att börja tillverka minröjningsutrustning. Lite som om tobaksbolagen skulle starta vinstdrivance cancersjukhus.

Föreställ er 1000 dollar per mina i det fattiga Kambodja där 200.000 minor kan röjas på ett år. Givetvis använder man billigare metoder. En minröjare berättade om hur han sex gånger klivit på minor, varje gång klarade han sig med att få sitt träben bortsprängt. Det riktiga hade han förlorat redan på den första minan.