Kinesiska övergångsställen, regnväder och Kung Fu

Det börjar bli mer och mer uppenbart för mig att revolutionen i Kina inte är död utan är en levande, dynamisk företelse som ständigt fortgår - i alla fall vid städernas övergångsställen. Vid övergångsställena möts två av samhälletsgrupper - bilisterna, som vanligtvis består av över eller medelklass, samt fotgängarna, den grupp som av högermänniskor brukar kallas för "mobb" eller "pöbel" och av vänstermänniskor rätt och slätt för "folket". Eftersom Kina ändå är en kommunistisk kapitaliststat använder jag mig av det senare begreppet.

Trafikljus är, som jag tidigare nämnt, oväsentliga i Kina. Bilarna, överklassens och medelklassens fordon, struntar högaktningsfullt i dessa. För att fotgängarna, folket, ska kunna ta sig över gatan krävs en strategi för att kunna motstå de starkare och bakomplåt skyddade bilisterna. Vanligtvis börjar det med att en eller två personer kliver ut i gatan och för att markera ut ett revir vilket tvingar bilisterna att köra vid sidan. Fler och fler personer kliver ut i gatan tills en kritisk massa uppnåtts. Nar tillräckligt många står beredda börjar man gå ut i gatan och tvingar den tutande överklassen att stanna. Folket har återigen besegrat sina motståndare och kan gå vidare i livet mot nya, spännande mål.

Just nu sitter jag fast i ett rejält åskväder och regn, eller vad väderleksrapportörerna på CNN beskriver som "stadigt solsken" i staden Luoyang, några timmar från Xi'an där de berömda terrakotta krigarna står uppställda. Idag skulle jag egentligen ha besökt Shaolin-templet, kampsporten Kung Fus födelseort. Där tränar fortfarande studenter i att sparka och slå sönder stackars oskyldiga träd, även om de verkar vänligare mot turister, som de istället försöker sälja T-shirts, kaststjärnor och allehanda vapen till.

Eftersom regnet omöjliggjort alla utfärder har jag tänker jag istället ägna tiden åt läsa det klassiska kinesiska verket "Resan västerut", om hur apkungen, i Sverige kallad för "Kung Markatta", beger sig västerut till Buddhismens födelseort. I Sverige har den visats på TV, med Hans Alfredsson som berättarröst, och jag har sett den tecknade figuren lite här och var. Vanligtast är den på de små drakar för femkronor som säljs till barn i små souvenirbutiker. Souvenirbutikerna kan annars vara roliga att gå in bara för att höra priserna de tror att de kan få från västerländska besökare. T-shirts försöker man sälja för 300 kronor styck, även om de går att prutna ned till kring 30, och några tyskar blev erbjudna en vacker porslinsmugg för 50 000 kronor.

Min kinesiska börjar bli lite bättre, jag behärskar nu nära fem ord, däribland "tågstation" och "hård sovplats", även om ingen kines förstår mitt uttal. Kinesiskan är ett av de språk där minsta skillnad i uttalet kan förvandla ett harmlöst ord till något obscent eller bara märkligt. Kineserna brukar svara på detta med att stå tysta och stirra på en, vilket bli kan bli pinsamt i långa konversationer.