Den senaste veckan har jag befunnit mig i Beijing, Pekings huvudstad. Det första man konstatera är att kineserna tar de kommande olympiska spelen på blodigt allvar. överallt byggs och renoveras det. Ett besök till den förbjudna staden ger en chansen att se stora byggnadsställningar samt vackra bilder på hur sagolikt det skulle se ut om inte de största byggnaderna var täckta av stora dukar som förhindrar all insyn. Mysiga shoppinggator som visas på turistkartor har plötsligt upphört att existera och nya skyskrapor tycks växa upp överallt. Inte ens Mao själv är fredad. Hans mausoleum är stängt för renovering fram till september och rykten säger att han själv är skickad till Ryssland för upputsning så han ser pigg och alert ut till spelens början. över hela 15-miljonersstaden vilar ett lager av byggnadsdamm och mopedisterna åker runt med visir och munskydd.
Det är inte bara på byggnationerna som man kan se hur viktigt OS är för Kina. Särskilda polisgrupperingar har skapats för att ta tag i Kinas största problem. Exempel på arbetsuppgifter:
- Stavningskontroll. Turister ska inte längre överaskas och charmas av märkvärdiga matdelikatesser som "drägglande kyckling" och "stekt skit".
- Köutbildning. Särskilda lektioner ska hållas över hur man står i kö med upplyssningar om att man förslagsvis ställer sig sist i kön när man kommer in med en rekommendation om att man sen ska vänta på sin tur, istället för att som vanligt kliva in någonstans i mitten för att sedan armbåga sig fram först.
- Tågresor. Kineserna ska upplysas om att i de fall de köpt en biljett kan de kliva in genom dörren, istället för att ta fönstervägen när tåget startat.
- Ljudkontroll. Böter utdelas till de som i entusiasm utstöter märkliga harklingar eller rapningar samt de som glatt fnyser ut vackra snorloskor genom ena näsborren efter att först ha förberett genom att täcka för den andra.
Mina egna problem består dock mest av att gå över gatan. I Peking är trafikljusen mest en gratis ljusshow man kan stanna och titta på när man vill bli på glatt humör. Sedan kliver man raskt ut i gatan under förhoppningen om att om man själv försöker undvika att bli överkörd så försöker bilisterna att låta bli att köra på en. Ibland kan det utspelas små lekfulla kycklingrace om vem som fegar ut och stannar först. Ibland kan dock bli lite för spännande för en fotgängare att leka kycklingrace med en bilist.
* * *
Nordöst om himmelska fridens torg ligger vad som beskrivs som "Antagligen den bästa svenska restaurangen i Peking". Delägare är Joakim Waldner, den svenska pingpongspelaren som är världskänd i Kina för att ha slagit kineserna i deras nationalsport. I restaurangen förekommer han mest som en pappfigur, men i alla fall en glad och lycklig pappfigur. Där inne kan man avnjuta svenska delikatesser som pytt-i-panna, skagenröra och västkustssoppa, allt för hissnande kinesiska priser.
Allt går dock inte bra för restaurangen. ägarna är, liksom i princip alla kineser, nybörjare i det kapitalistiska systemet. De saknar kunskaper om vad västerländska turister har som önskamål, om huruvida soppan ska serveras före huvudrätten, hur man marknadsför en restaurang och hur de olika chefshierarkierna ska skötas. Till detta kommer den omfattande kinesiska korruptionen där polisen vill ha sin bit av kakan för beskydd, där den gamle avskedade chefen fortfarande kommer in och vill ha gratis mat för sig och sina gäster, allt medans den svenske restaurangchefen sliter i sitt hår.
* * *
I en av Beijings förorter finns en skjutbana ditt turister kan åka för att göra av med sina aggressioner. Där kan man själv peka ut vilket vapen man vill provskjuta. Det är hagelgevär, k-pistar och kulsprutor. För kring 200 svenska kronor får man ett magasin och får gladeligen peppra loss mot olika måltavlor. Vapnen är dock ofta fastmonterade för att inga olyckor ska ske. Vilken turistgrupp som tvingat fram detta är osäkert.
En annan märkvärdig turistattraktion är Beijings underjord. Det är stora tunlar som byggts under huvudstaden för att befolkningen skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig. När de var färdiga 1981 kunde de rymma en tredjedel av stadens befolkning och hade plats både för biografer och sjukhus. Rädslan var framförallt för ett krig med Sovjetunionen, men efter att Sovjet gått in Afghanistan ebbade räddslan sakta, men säkert bort. Tunnlarna finns dock kvar och passar utmärkt att vandra runt i när man vill bli påmind om mänsklighetens vansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar