Israelisk tortyr frodas

Enligt en artikel i Jerusalem Post har organisationen Public Committee Against Torture konstaterat att israel inte har några barriärer mot tortyr, detta trots det så ofta publicerade beslutet från 1999 att förbjuda tortyr. I själva verket finns ett kryphål om att tortyr är tillåtet mot de som räknas som "tidsinställda bomber", vilket i praktiken kan innebära vilken palestinier som helst. Bland torterare finns "fångvaktare, polismän och även läkare tar del i tortyren, liksom advokater, militärdomare och högre tjänstemän i justitiedepartementet".

Den israeliska människorättsorganisationen B'tselem ger en beskrivning av tortyren på sin hemsida:

"Förhörsmetoderna inkluderade flera tekniker: hindra förhörsoffret att sova i flera dagar genom att binda honom eller henne i smärtsamma positioner; spela hög musik; täcka över huvudet med en smutsig säck; utsätta offret för extrem hetta och smärta; binda dem till en låg stol som lutas framåt; hårt binda offrets händer; låta offret stå med händerna bundna, dragna uppåt; låta offret ligga på rygg över en hög pall med kroppen bakåt lutad; tvingande av offret kura ihop sig på tårna med händerna bundna bakom ryggen; våldsam skakning avfången, förhörsledaren gripandes och skakandes honom; användandet av hot och svordomar, samt ge honom mat av dålig kvalitet och otillräckliga mängder."

Ofta användes alla delar i kombination. Så humanistiskt är det israeliska rättsväsendet.

Palestinier bombas för att skapa amerikansk militärbas

Mycket intressant artikel i Counterpunch om varför den amerikanska armén nu bombar det palestinska flyktinglägret Nahr al-Bared i Libanon. Enligt artikeln ligger lägret precis bredvid en planerad amerikansk militärbas där amerikansk militär ska träna libanesisk militär för att göra en motvikt mot det populära Hizb'allah partiet. Militären som tränas upp ska med flit utesluta alla av shiitisk härkomst för att kunna användas som insatsstyrka i ett nytt framtida inbördeskrig, eller mer troligt, vara en orsak till att ett nytt startas. Platsen är dessutom samma som Ariel Sharon en gång planerade som en israelisk flygbas på libanesisk mark.

Läs också Seymor Hershs artikel om hur de Sunni-muslimer, Fatah al-Islam, som nu attackeras i flyktinglägret, från början utbildades av USA och den libanesiska armén som en motvikt mot Hizb'allah. De flyttade sen in i flyktinglägret för ungefär en månad sen som fullständiga främlingar och nu används de som ursäkt för att driva folk på flykt. Planerat?

Tack Gnistor för tipset om Seymor Hershs artikel.

Kinesiska övergångsställen, regnväder och Kung Fu

Det börjar bli mer och mer uppenbart för mig att revolutionen i Kina inte är död utan är en levande, dynamisk företelse som ständigt fortgår - i alla fall vid städernas övergångsställen. Vid övergångsställena möts två av samhälletsgrupper - bilisterna, som vanligtvis består av över eller medelklass, samt fotgängarna, den grupp som av högermänniskor brukar kallas för "mobb" eller "pöbel" och av vänstermänniskor rätt och slätt för "folket". Eftersom Kina ändå är en kommunistisk kapitaliststat använder jag mig av det senare begreppet.

Trafikljus är, som jag tidigare nämnt, oväsentliga i Kina. Bilarna, överklassens och medelklassens fordon, struntar högaktningsfullt i dessa. För att fotgängarna, folket, ska kunna ta sig över gatan krävs en strategi för att kunna motstå de starkare och bakomplåt skyddade bilisterna. Vanligtvis börjar det med att en eller två personer kliver ut i gatan och för att markera ut ett revir vilket tvingar bilisterna att köra vid sidan. Fler och fler personer kliver ut i gatan tills en kritisk massa uppnåtts. Nar tillräckligt många står beredda börjar man gå ut i gatan och tvingar den tutande överklassen att stanna. Folket har återigen besegrat sina motståndare och kan gå vidare i livet mot nya, spännande mål.

Just nu sitter jag fast i ett rejält åskväder och regn, eller vad väderleksrapportörerna på CNN beskriver som "stadigt solsken" i staden Luoyang, några timmar från Xi'an där de berömda terrakotta krigarna står uppställda. Idag skulle jag egentligen ha besökt Shaolin-templet, kampsporten Kung Fus födelseort. Där tränar fortfarande studenter i att sparka och slå sönder stackars oskyldiga träd, även om de verkar vänligare mot turister, som de istället försöker sälja T-shirts, kaststjärnor och allehanda vapen till.

Eftersom regnet omöjliggjort alla utfärder har jag tänker jag istället ägna tiden åt läsa det klassiska kinesiska verket "Resan västerut", om hur apkungen, i Sverige kallad för "Kung Markatta", beger sig västerut till Buddhismens födelseort. I Sverige har den visats på TV, med Hans Alfredsson som berättarröst, och jag har sett den tecknade figuren lite här och var. Vanligtast är den på de små drakar för femkronor som säljs till barn i små souvenirbutiker. Souvenirbutikerna kan annars vara roliga att gå in bara för att höra priserna de tror att de kan få från västerländska besökare. T-shirts försöker man sälja för 300 kronor styck, även om de går att prutna ned till kring 30, och några tyskar blev erbjudna en vacker porslinsmugg för 50 000 kronor.

Min kinesiska börjar bli lite bättre, jag behärskar nu nära fem ord, däribland "tågstation" och "hård sovplats", även om ingen kines förstår mitt uttal. Kinesiskan är ett av de språk där minsta skillnad i uttalet kan förvandla ett harmlöst ord till något obscent eller bara märkligt. Kineserna brukar svara på detta med att stå tysta och stirra på en, vilket bli kan bli pinsamt i långa konversationer.

Kina, svårigheter att kommunicera, lilla Moskva samt Nord-Korea

Liksom i Japan undrar jag ofta över kinesernas märkliga musikval. Vid kinesiska murens östra ända envisades man med att spela den klassiska bröllopsmarchen, i väntsalen vid en tågstation spelade man glatt "Ska gamla vänner glömmas bort", en klassisk nyårslåt i USA och häromdagen väktas jag i en sovvagnskupe av att högtalarna vrålade ut "Fjäril vingad syns på Haga" i bakgrunden till en glatt tjattrande kinesiska.

Det där med vrålande är något jag börjat vänja mig vid. Min guidebok beskriver kineserna som "några decibel högre än alla andra" och den beskrivningen tycks passa utmärkt. Till detta låter de också mycket årga när de ska förklara saker, vilket ofta gjort mina västerländska medpassagerare oroliga. Oftast beror det dock på allmän frustration över att vi kan vara så okunniga att vi inte bara lyckats undgå att lära oss världsspråket mandarin, vi förstår ännu mindre när de skriver kinesiska bokstäver i handflatan eller försöker leka gäster med gester i en utomjordisk dialekt. För det här är ett av de stora problemen med att resa i Kina. Engelskan är på intet sätt utbredd och kinesernas kroppsspråk är helt olikt från det västerländska. Inte ens att räkna på fingrarna duger, kineserna har ett eget teckenspråk för siffror.

Dessa problem ledde till att jag aldrig lyckades ta mig till den baktereologiska armebasen stracks utanför Härbin i Nord-Ostra Kina. Härbin är här i Kina känt som lilla Moskva, där det ligger placerat strax söder om gränsen till Ryssland. Och namnet är passande. Inte bara finns det fullt av ryska affärer och restauranger. Här finns också Stalin-Parken, antagligen en av de få i världen som finns kvar och husen i närheten har en mycket rysk arkitektonisk stil med lökkupoler och vackra, överdådiga balkonger. Statyer med hammaren och skäran finns fortfarande kvar.

Så hur var det då med basen för baktereologisk krigsföring? Jo, under 2:a världskriget ockuperades Härbin av Japan. De upprättade då en bas där du utförde experiment på levande maänniskor. De injicerade bakterier i fångar, dissikerade dem levande och fryste ner respektive hettade upp dem tills de dog. Ungefär 3000 människor från Kina, Ryssland och Mongoliet mördades på detta vis. Efter kriget fick alla forskarna immunitet från USA mot att de lämnade över sina forskningsresultat. Basen finns nu öppen för besökare, dvs de som kan förstå tillräckligt mycket kinesiska för att lista ut hur man tar sig dit.

Ett ställe dit jag lyckades ta mig är gränsen till Nord-Korea. Den kinesiska staden Dandong ligger precis vid den Nord-Koreanska gränsen. Om man från staden väljer att åka bort till den kinesiska muren finner man att man endast befinner sig ca. 5 meter från Nord-Korea som ligger på andra sidan en liten flod. Om man så känner för det kan man betala en liten slant för att tå en båttur längs med floden, blott en meter från den Nord-Koreanska gränsen och manga turister gör detta för att senare kunna säga att deras hand varit över gränsen när de sträkt ut den över relingen. På den Nord-Koreanska sidan finns ingenting utom stora mängder jordbruks land samt de bönder som brukar jorden. De verkade dock ta det ganska lugnt, även om de vecklade ut den koreanska flaggan när vi gick förbi.

I staden Dandong finns också ett museum med det tungvrickande namnet "Museet för prisa hjälpen till Korea mot den amerikanska aggressionen". Museet ligger högt upp på en kulle med utsikt över hela staden och verkar, enligt den affischering som finns runt, vara en utmärkt plats att ta med hela familjen till, liten som stor. Inne i museet finns märkliga utställningsföremål, som t.ex vapen, hjälm och utrustning för en soldat under texten "För den mest älskvärda personen". Andra föremål är kinesiska flygblad som släpptes över de amerikanska linjerna om hur glada alla fruar måste vara över att deras män blivit krigsfångar och därmed sluppit riskera sina liv. även bomber visas upp som enligt den engelska texten innehöll skalbaggar, larver och och löss smittade med olika sjukdomar. Dessa bomber fälldes, enligt den kinesiska texten, av amerikaner över de nord-koreanskt territorium kan däför sägas vara ännu ett exempel över hur denna del av kontinenten drabbats av baktereologisk krigsföring.

Hong Kong, japanska katter, Falun Gong

Den senaste veckan har jag befunnit mig i Hong Kong. Här är det drygt 30 grader, men jag har klarat mig bra utan sololja då smoggen gör ett bättre arbete. Jag saknar lite de vinkande katter jag såg överallt i Japan. De fanns i olika modeller, de som vinkande med vänster hand för att locka till sig folk, med höger hand för att locka till sig pengar. Vita katter symboliserar renhet, svarta skyddar mot onda andar, röda mot sjukdomar, osv. I Hong Kong har jag bara sett guldkatter, vilka ska skänka rikedomar som vinkar med höger hand för att kalla till sig - rikedomar.

Och visst handlar mycket om pengar. Jag kan knappt ta ett steg utan att någon försöker sälja en kopierad Rolex-klocka till mig som de tycker skulle passa bra till mitt nit-armband och sex pistols t-shirt. Andra tycker jag ska prova på hälsosamma kinesiska kurer som fotmassage, märkliga sugproppar eller sticka in nålar i hela kroppen och halva befolkningen tycks bestå av indiska skräddare. Det blir ganska många skräddare eftersom det området jag befinner mig i, Kowloon, räknas som världens mest tätbefolkade plats, möjligtvis näst efter det av israelerna ockuperade Gaza.

Själv bor jag i ett av de hundratals höghus vars invånare skulle drömma om att få bo i ett av våra luxuösa miljonprogram. Märkliga sladdar och kablar löper härs och tvärs, i trapphuset finns kartongbäddar, ibland med invånare och hissarna är lika nyckfulla som underdimensionerande. Utanför är det tvärtom, gigantiska ljusskyltar, upplysta skyskrapor och ett sprakande energislöseri som skulle få en miljöpartist att falla i gråt. Inne i mitt rum sover jag på golvet i ett sexbäddsrum. Jag hade tur som bokade rum innan. Vandrarhemmet, liksom alla andra i hela Hong Kong är hopplöst överbokat. Just helgen kring 1:a maj är hela Kina ute och åker. På de proppfulla tågen är det omöjligt att nå toaletterna vilket gör att många stackare tvingas använda vuxenblöjor. Här i Hong Kong märks det också på den stora mängden japaner eftersom också deras stora semestervecka är nu.

På marknaderna är det inte bara Rolex och fashionabla handväskor som säljs, utan också Mao-T-shirts, Mao-klockor och Mao-affischer. Det är glad Mao, vis Mao och stolt Mao. När det gäller alla som dog under Maos tid i Kina har kineserna ett uttryck - han gjorde 70% rätt och 30% fel. Lite som George Bush alltså, fast tvärtom. De enda som tycks vara upprörda är Falun Gong-anhängarna som står överallt med plakat och affischer om hur den religiösa sekten förföljs i Kina. Lite som ilskna Jehovas vittnen visar de bilder på tortyr, tvångsmatningar och påtvingade aborter, allt som de anser sig bli utsatta för av den kinesiska polisen. Få stannar dock, vilket antagligen bidrar till deras bistra uppsyn.

Beijing, OS, svenska restauranger och kinesiska skjutbanor

Den senaste veckan har jag befunnit mig i Beijing, Pekings huvudstad. Det första man konstatera är att kineserna tar de kommande olympiska spelen på blodigt allvar. överallt byggs och renoveras det. Ett besök till den förbjudna staden ger en chansen att se stora byggnadsställningar samt vackra bilder på hur sagolikt det skulle se ut om inte de största byggnaderna var täckta av stora dukar som förhindrar all insyn. Mysiga shoppinggator som visas på turistkartor har plötsligt upphört att existera och nya skyskrapor tycks växa upp överallt. Inte ens Mao själv är fredad. Hans mausoleum är stängt för renovering fram till september och rykten säger att han själv är skickad till Ryssland för upputsning så han ser pigg och alert ut till spelens början. över hela 15-miljonersstaden vilar ett lager av byggnadsdamm och mopedisterna åker runt med visir och munskydd.

Det är inte bara på byggnationerna som man kan se hur viktigt OS är för Kina. Särskilda polisgrupperingar har skapats för att ta tag i Kinas största problem. Exempel på arbetsuppgifter:

• Stavningskontroll. Turister ska inte längre överaskas och charmas av märkvärdiga matdelikatesser som "drägglande kyckling" och "stekt skit".
• Köutbildning. Särskilda lektioner ska hållas över hur man står i kö med upplyssningar om att man förslagsvis ställer sig sist i kön när man kommer in med en rekommendation om att man sen ska vänta på sin tur, istället för att som vanligt kliva in någonstans i mitten för att sedan armbåga sig fram först.
• Tågresor. Kineserna ska upplysas om att i de fall de köpt en biljett kan de kliva in genom dörren, istället för att ta fönstervägen när tåget startat.
• Ljudkontroll. Böter utdelas till de som i entusiasm utstöter märkliga harklingar eller rapningar samt de som glatt fnyser ut vackra snorloskor genom ena näsborren efter att först ha förberett genom att täcka för den andra.

Mina egna problem består dock mest av att gå över gatan. I Peking är trafikljusen mest en gratis ljusshow man kan stanna och titta på när man vill bli på glatt humör. Sedan kliver man raskt ut i gatan under förhoppningen om att om man själv försöker undvika att bli överkörd så försöker bilisterna att låta bli att köra på en. Ibland kan det utspelas små lekfulla kycklingrace om vem som fegar ut och stannar först. Ibland kan dock bli lite för spännande för en fotgängare att leka kycklingrace med en bilist.

* * *

Nordöst om himmelska fridens torg ligger vad som beskrivs som "Antagligen den bästa svenska restaurangen i Peking". Delägare är Joakim Waldner, den svenska pingpongspelaren som är världskänd i Kina för att ha slagit kineserna i deras nationalsport. I restaurangen förekommer han mest som en pappfigur, men i alla fall en glad och lycklig pappfigur. Där inne kan man avnjuta svenska delikatesser som pytt-i-panna, skagenröra och västkustssoppa, allt för hissnande kinesiska priser.

Allt går dock inte bra för restaurangen. ägarna är, liksom i princip alla kineser, nybörjare i det kapitalistiska systemet. De saknar kunskaper om vad västerländska turister har som önskamål, om huruvida soppan ska serveras före huvudrätten, hur man marknadsför en restaurang och hur de olika chefshierarkierna ska skötas. Till detta kommer den omfattande kinesiska korruptionen där polisen vill ha sin bit av kakan för beskydd, där den gamle avskedade chefen fortfarande kommer in och vill ha gratis mat för sig och sina gäster, allt medans den svenske restaurangchefen sliter i sitt hår.

* * *

I en av Beijings förorter finns en skjutbana ditt turister kan åka för att göra av med sina aggressioner. Där kan man själv peka ut vilket vapen man vill provskjuta. Det är hagelgevär, k-pistar och kulsprutor. För kring 200 svenska kronor får man ett magasin och får gladeligen peppra loss mot olika måltavlor. Vapnen är dock ofta fastmonterade för att inga olyckor ska ske. Vilken turistgrupp som tvingat fram detta är osäkert.

En annan märkvärdig turistattraktion är Beijings underjord. Det är stora tunlar som byggts under huvudstaden för att befolkningen skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig. När de var färdiga 1981 kunde de rymma en tredjedel av stadens befolkning och hade plats både för biografer och sjukhus. Rädslan var framförallt för ett krig med Sovjetunionen, men efter att Sovjet gått in Afghanistan ebbade räddslan sakta, men säkert bort. Tunnlarna finns dock kvar och passar utmärkt att vandra runt i när man vill bli påmind om mänsklighetens vansinne.

Japanskt våldtäktssystem användes av amerikansk militär

I den amerikanska kongressen har det nu lagts ett förslag om att kräva av japans premiärminister att han ska be om ursäkt för hur hundratusentals kvinnor togs som sexslavar under 2:a världskriget. Även om japan vid flera tillfällen uttryckt sin sympati och sorg över deras öden har man inte bett om direkt ursäkt och ständigt talat i omskrivningar och försökt hitta förmildrande omständigheter.

Nu skriver Washington Times om hur våldtäktssystemet med sexslavars användes av amerikanska militären efter 2:a världskriget. I slutet av 1945 hade den japanska myndigheten 70 000 prostituerade anställda för USA:s 350 000 soldater, vilket ger en indikation över hur vanliga bordell besöken var, särskilt som varje kvinna kunde betjäna flera män. Och precis som japanerna vill amerikansk militär låtsas som om det var frivilligt, om än ibland framtvingat av ekonomiska skäl. Lite vagt erkänner man att slaveri kunde förekomma, fast givetvis mer sällan än tidigare, och misstankar om utländska prostituerade fanns, men aldrig klara bevis.

Tills jag listar ut hur jag lägger in länkar då jag postar med e-mail kommer de läggas in underst i bloggen:

http://washtimes.com/world/20070426-103827-9502r.htm

http://search.japantimes.co.jp/cgi-bin/nn20070505a1.html