Rapport från Jakarta

Jag befinner mig nu i Jakarta, Indonesiens huvudstad. Mitt emot mitt hotell finns en försäljare som envetet försöker sälja ett blåsrör till mig till stadigt minskande pris. Enligt mina kalkyler kommer han någon gång i morgon eftermiddag betala mig för att ta blåsröret. Det är då jag kommer att slå till. Annars finns det gott om kap här i Indonesien. Priset för arbetskraft är lågt och man kan fynda bland kläder, elektronik, souvenirer och DVD-skivor. Själv passade jag på att köpa filmen "An Unconveinient Truth" - en opassande sanning - där den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore med enkla exempel och fakta beskriver effekterna av växthuseffekten. Filmen är skrämmande, trots det så amerikanskt hoppfulla slutet, och bör ses av alla som fortfarande inte tagit till sig vilka förändringar vi står inför.

Utanför Yogyakarta finns det buddhistiska templet Borobudur, Indonesiens mest besökta turistattraktion. Att åka dit som västerlänning är extra roligt eftersom man snart finner sig vara den största turistattraktionen själv. Efter ett tag tappade jag räkning över hur många som ville ta sitt foto bredvid mig. Det var familjer, ungdomar och vid ett tillfälle en hel skolklass. Även vid andra turistattraktioner kan man ibland finna sig vara det mest intressanta fotoobjektet, låt vara oftast i mindre skala.

Vid södra delen av Java, ungefär i linje med Jakarta, ligger den lilla staden Pangandaran. Staden har ytterst få invånare men under en bra semesterperiod kan befolkningen nästan tredubblas. Orsaken är de vackra stränderna med surfning och bad och närheten till en nationalpark. På senare tid har man dock haft det svårt. Problemen med låg turism märker man överallt i Indonesien. Turismen sviker p.g.a en mängd olika faktorer som ett flertal bomber mot utländska mål både i Bali och Jakarta, nya hårdare krav för visaförlängning, konkurrens från kringliggande länder och ett minskat resande från de länder som för krig i Irak och Afghanistan.

Pangandaran har dock mer problem än de flesta eftersom staden drabbades hårt av tsunamin. Hundratals människor dog, hotell och bostäder slogs sönder, fiskebåtar krossades. Myndigheterna har gjort sitt för att ge bidrag för återbyggnad, nu med bättre säkerhet, men eftersom återuppbyggnaden skett i samband med minskade inkomster kan man se hur svårt vissa har det. Rum överallt rabatteras, vilket hoppas öka turismen, men också minskar de ekonomiska marginalerna.

Inkomstskillnader märker man överallt i Indonesien. Många av dem som kommer fram till en på gatan hoppas att kunna tjäna en slant på att leda en runt till sevärdheter, göra spontana guidningar, fixa fram prostituerade eller bara bli bjudna på mat och några drinkar. Man bör dock inte bli cynisk - indonesierna är vänliga och gillar att diskutera med folk från utlandet och få olika perspektiv. Framförallt verkar de ledsna över den dåliga bild som landet fått i utländska medier, även om detta framförallt gäller islamofobiska nationer som USA eller Australien. Fastän många är muslimer här är det inte ovanligt att se dem äta fläsk tillsammans med en god öl. De bör dock inte försöka dricka ikapp med utlänningar. En stackars hotellägare jag satt tillsammans med blev både yr i huvudet och fick problem med magen efter att jag hade bjudit honom på två öl.