Trädgårdstomtar, förföljda kvinnor, vatten

Den här veckan hade jag mitt första möte med Australiens trädgårdstomtar. Vid en promenad i staden Townsville på östkusten fick jag plötsligt syn på en affär med namnet Gnomes - Tomtar! I skyltfönstret fanns en bild på två tomtar, i Sverige mest kända som delaktiga i filmen "Trolltyg i tomteskogen" som ett tag visades i TV kring varje jul innan legala problem satte stopp för detta. Jag gick in i butiken, som visade sig sälja antikviteter. Det hade varit en restaurang tidigare med fullt av stackars trädgårdstomtar som trakasserades av de lokala barnen som jagade dem runt restaurangen. Nu fanns endast två kuvade tomtar kvar som försökte gömma sig bland antikviteterna.

Jag började samtala med butikens ägare som sa att det tidigare funnits gott om trädgårdstomtar i Australien, men att de nu börjat försvinna från trädgårdarna, varför var han inte säker. En positiv tolkning ger vid handen att tomtarna lyckats fly från sin fångenskap ut till skogen där de hör hemma, men med Australiens tragiska historia i minnet är det lika troligt att de mött samma möte som aboriginerna - de flesta dödade och jagade, resten traumatiserade och ofta alkoholiserade.

Tyvärr visade sig sen den senare teorin stämma. Senare i Cairns, i ett lokalt köpcenter, mötte jag en mängd trädgårdstomtar. De var försupna och drogpåverkade med stora ölmagar. En tomte blottade sig för alla förbipasserande i varuhuset, medan andra delade en gemensam flaska och några visade baken. Prislappar visade att de också börjat sälja sig för pengar. Så gick ett stolt och starkt tomtefolk ett tragiskt öde till mötes.

I australiska tidningar läste jag att en ny bok skrivits om Taslima Nasrin, välkänd i Sverige, efter att hon flytt till Sverige under påstådda dödshot från fundamentalister i Bangladesh. I Sverige togs hon om hand av Expressens muslimätare Gabi Gleichmann, senare dömd för att ha sålt förfalskade essäer av Umberto Ecco. Gleichmann är nu återigen aktiv i Expressen där bedrägeridomar inte är något att skämmas för, tidningen låter ju också den förskingrings-fällde Jesus Alcalla skriva. I boken berättas om hur Taslima Nasrin påstods ha gjort slut med sin familj, för att sedan ringa nattliga samtal hem till sin mamma för att berätta om hur svårt hon hade det i Sverige. Taslima Nasrin berättade också om hur hon skulle bli dödad om hon återvände till Bangladesh, detta endast tre veckor innan hon flyttade tillbaka utan några problem. Senare berättade hon om hur sviken hon kände sig när alla västliga medier, som tidigare älskat henne, ignorerade henne totalt när hon uttalade sig mot kriget i Irak.

Det tycks vara tradition att de som främst passar in i medias roll som stolta starka kvinnor som kämpar mot fundamentalismen, senare beläggs med allvarliga lögner. I Holland visade sig Hirsi Ali ha ljugit både om sina skäl att söka asyl i Holland och om att ha brutit med sin familj. Taslima Nasrin ljög om hur allvarliga dödshoten var mot henne, i Australien avslöjades nyligen en kvinna med att ha ljugit om hur en kvinna hon hade en frisörsalong tillsammans med i Jordanien skulle ha mördats, en sådan frisörsalong hade aldrig funnits. Även den världskända filmen "Inte utan min dotter" visade sig bygga på en falsk historia.

Ändå vet vi att många kvinnor har problem med fundamentalismen, med äktenskapen, hot från makar och pojkvänner. Det gäller inte bara kvinnor i muslimska familjer, men kanske oftare där på grund av en mer traditionell bakgrund och krock med andra värderingar. Möjligtvis är det så att journalisterna söker efter renodlade svart-vita fall för att driva en politisk agenda, vilket gör att de ignorerar alla de verkliga fall som finns, för att istället sila fram de vältaliga kvinnor med mer politiskt fokus som matchar tidningarnas egna ledarsidor.

Annars muttrar australiensarna mest över att de snart kan tvingas börja dricka vatten från reningsverk, istället för det grundvatten som beräknas ta slut inom bara några år om inget görs. Vattenbråket täcker flera sidor i tidningarna varje dag och spås vara något som kan fälla en regering, där Irak-kriget inte tycks ha påverkat något. Uppenbarligen är det så att 600 000 irakiers liv inte är mycket att komma med jämfört med tanken på att behöva dricka vatten från reningsverk, vilket hundratals miljoner andra människor gör varje dag utan problem.