Kejsar Norton av USA, Fiji

Den senaste tiden har jag tillbringat hos Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Fransisco, tillsammans med hans fru, barn, inneboende, besökande samt katt med flickvän. Förutom all den administration som detta har tagit upp har Bengt lyckats visa mig runt till en hel del för mig okända guldkorn. Inte långt från hans hem finns ett så kallat Columbarium, en märklig sorts gravplats där de uppbrända kropparna av de döda placeras i urnor som sen besökare kan gå och titta på. Där står kvarlevorna prydligt uppradade på hyllor tillsammans med små tecken på hågkomst som deras anförvanter placerat ut.

Själv var jag mest intresserad av en annan gravplats i den närliggande staden Colma. När marken i San Fransisco började bli alltför värdefull beslöt man sig för att flytta alla kroppar från kyrkogårdarna i San Fransisco till nya begravningsplatser i Colma som nu stoltserar med den tvivelaktiga äran att ha fler döda invånare än döda. I en del fall tog man endast bort gravstenarna och lät kropparna ligga kvar, vilket senare lett till hårresande upptäckter vid nya byggnationer, som t.ex Centralbiblioteket. En av dem som ligger begravd i Colma, närmare bestämt vid Woodlawn kyrkogården, är Kejsar Norton.

Kejsar Joshua Norton den Förste är inte särskilt känd utanför San Fransisco, ändå kan han sägas ha varit en av världens mäktigaste män. Norton föddes i England, antagligen år 1819 och växte upp i Syd-Afrika innan han 1849 flyttade till San Fransisco för att leva på markaffärer och handel. Det var dock först när dessa affärer misslyckades som han verkligen blev intressant. Efter att gjort en serie misslyckade affärer kring 1853 tvingades Norton att deklarera sig Bankrutt 1858. Efter en tid i självpåtagen exil gjorde Joshua Norton något som skulle skriva in honom i historien för evig tid - i en serie brev till alla stadens tidningar deklarerade han sig som Kejsare av USA. Senare lade han också till "beskyddare av Mexico".

Norton visade sig vara en vis och modig kejsare. Han patrullerade runt stadens gator iklädd en sliten blå uniform med epåletter, sabel samt en bäverhatt dekorerad med en påfågelsfjäder. Han delade ut diplom till de han ansåg vara ett föredöme, vilket fick folk att skynda sig att göra goda gärningar när han befann sig i närheten. När ett anti-kinesiskt upplopp höll på att bryta ut i stadens fattigare delar gick Norton emellan och bad med böjt huvud "Fader vår" tills upploppsmakarna skämdes och gick hem. Norton tryckte också egna pengar som han betalade med i affärer vilkas stolta ägare satte upp bronsplacketter med texten "Efter Utfärdande av Hans Kejserlige Majestät, Kejsar Norton av Amerikas Förenta Stater". Vid varje teaterpremiär reserverades platser åt Kejsar Norton och de två hundar han sällskapade med.

Kejsar Nortons vishet uppenbarade sig i de deklarationer han regelbundet gjorde. I en av dessa upplöste han den amerikanska kongressen med motiveringen att ”bedrägeri och korruption förhindrar ett rättvist och propert uttryck för folkets röst; öppna förbrytelser mot lagarna sker kontinuerligt, skapade av grupperingar, partier, fraktioner och olaga inflytande från politiska sekter; medborgaren har inte det skydd mot person och egendom som är hans rättighet". Norton förespråkade också skapande av ett "Nationernas förbund" och förbjöd alla konflikter mellan religioner och deras grupperingar. Dessutom förespråkade han byggandet av en bro mellan Oakland och San Fransisco, en bro som byggdes 61 år senare och i San Fransiscos trafikradio ofta kallas för just "Norton".

Att folket uppskattade Norton blev tydligt när en övernitisk poliskonstapel arresterade Norton 1867. Detta skapade en stor skandal bland den uppretade befolkningen och polischefen Patrick Crowley släppte Norton under kraftiga ursäkter tillsammans med kommentaren att kejsaren "inte hade spillt något blod, inte rånat någon eller skövlat något land, vilket är mer än man kan säga om hans kamrater i samma bransch".

När Norton dog 1880 publicerades hans dödskrönika på San Fransisco Chronicles första sida: "På den luktande trottoaren, i mörkret av en månlös natt under det droppande regnet avslutade Norton I, av gudomlig nåd, kejsare av de Förenta Staterna och Mexicos beskyddare, detta liv". Norton följdes till sin grav av 30 000 sörjande, från fattig till rik. Dagen efter hans död lade en solförmörkelse hela San Fransisco i skugga.

På Fiji har man nu härskare som saknar Kejsar Nortons vishet. Där skedde nyligen en statskupp vilket gjort att många skickat oroade brev till mig. Statskuppen på Fiji har dock varit helt oblodig, inga strider har skett, regeringen avgick självmant efter påtryckningar, inga utegångsförbud är i kraft och de enda militärer jag sett var några civila tält på vad jag först trodde var en campingplats.

Alla jag talade med var positiva till statskuppen, som de menade bekämpade korruption, men detta kan vara bedrägligt då alla på något sätt var bundna till turistindustrin. En av orsakerna till att regeringen avsattes var ju just att förslag till nya lagar om hur turistinkomsterna skulle fördelas då en större del skulle gå till de infödda fijianerna och mindre till investerare från utlandet. Detta kan vara en orsak till att Australien i tysthet drog tillbaka de krigsfartyg man stationerade utanför öriket när rykten om en kupp boerjade blossa upp. Fiji är annars förödande vackert med sagolika stränder, palmer och makalöst rikt vattenliv.

En lyssnare har hört av sig till mig och undrat vad det var för "terrorhotade tivolibås" jag talade om förra veckan. I USA skickar Departementet för Hemlandets Säkerhet pengar till delstater och städer beroende på hur starka hot de verkar vara utsatta för. Vid en granskning förra året av hur anslagen fördelats konstaterade man att städer skickade in nästan vad som helst som terroristmål i hopp om att få pengar tilldelade. Ett av de godkända anslagen var just skydd av ett tivolibås för sockervadd vilket man befarade kunde utsättas för en terrorattack.

Las Vegas, terroristhot och casinospelande

En gång läste jag att om terrorister verkligen skulle vilja krossa USA:s ekonomi så finns det ett mål som är långt mer självklart än de banker, flygplatser och för all del tivolibås som militär vaktar idag: Las Vegas. Ett koordinerat bombdåd mot några av stadens casinon skulle med största säkerhet drastiskt minska spelresorna, vilket i sin tur skulle leda både till stadens och delstatens ruin. Ingen annan delstat i USA är så sårbar.

Detta verkar dock inte oroa vare sig casinobesökare eller säkerhetsvakter. Incheckning med bagage till hotell ligger ofta inne i själva casinobyggnaden och i det kalla vintervädret är tjocka jackor vanliga i spelhallarna. Antagligen har man i Las Vegas, liksom i resten av USA, en betydligt mer avslappnad syn på terrorism än den nuvarande administrationen i Vita huset. Ännu skördar ju terrorister betydligt färre offer än fetma, bistick, luftföroreningar eller terroristbekämpning. Kanske känner man sig också lugnare av att alla spelanden är välbekant vita - mörkhyade och svarta ser man som mest i betjäningen eller i de mörkare stråken utanför de stora casinogatorna.

Redan på bussen till Las Vegas berättade en äldre man för mig om hans vänner som två dagar efter pensionsutbetalningen hade förlorat alla pengarna på spelborden. Både han och busschauffören förklarade att vi som turister gärna fick spela om pengar, men att invånarna gjorde bäst att låta bli.

Las Vegas utgör annars ett bisarrt spektakel. I casinon inredda som för att utgöra bakgrund i James Bond-filmer vandrar män i slitna jeans och cowboyhattar runt med kvinnor i skärmkepsar och shorts, alla lika rundmagade. Spelhusen är utspökade efter både verkliga och påhittade platser. Här finns både Eiffeltornet, Kung Arthurs slott samt hela staden New York representerade och på en liten sjö glider italienska gondoljärer runt med japanska turister. Små bröllopskapell finns överallt; mitt emot mitt vandrarhem lockar man med Elvis som vigselförrättare och längre ner längs gatan gifte sig basketstjärnan Michael Jordan och även Joan Collins - i Sverige mest känd för att ha spelat JR:s roll i den konkurrerande dokusåpan Dynasty.

Det roliga med Las Vegas är att de som går på casinona är vanliga medelamerikaner. Ett gäng lagom förfriskade damer förklarade för mig "att i Los Angeles är staden riktig, men människorna är gjorda av plast. I Las Vegas är det raka motsatsen, staden är konstgjord, men folket är på riktigt".

Los Angeles, jackaloper, stå-uppare

Den senaste tiden har jag befunnit mig i ockuperade Mexico, närmare bestämt i Los Angeles. De amerikanska tidningarna är som vanligt märkvärdiga. På min säng har jag två tidningar: The Onion som toppar med att delstaten Kansas har förbjudit den ogudaktiga evolutionen och att presidentens hund besökt Irak, samt Los Angeles Times som toppar med att ”En ny strategi” i Irak nog kan lösa alla problem samt en om hur kritikerna till den amerikanska FN-ambassadören Bolton ändå respekterade honom för hans kunskap och handfasthet. Jag vet fortfarande inte vilken tidning som är en satirtidskrift, eller om det möjligtvis är båda.

Hollywood Boulevard ser annars betydligt annorlunda ut jämfört med på TV. En sjaskig gata med stjärnor för personer man aldrig hört talas om, flankerad med souvenirbutiker som säljer billiga plastsaker och T-shirts med George Bush Jr och Sr med undertexten "Dum och dummare". Längs med gatan tigger de hemlösa pengar av turisterna och tidningar förkunnar var de bästa prostituerade finns. Däremellan ser man affärer för tatueringar, porrtidningar samt färgglada peruker och platåskor.

Scientologerna är också välrepresenterade. I närheten av mitt vandrarhem finns minst fyra scientologtillhåll, allt från juluppvisningar och museum till testcenter där man kan testa sin intelligens och personlighet. Själv var jag smart, nervös och kritisk och levde inte upp till min fulla potential. Det skulle dock ordna sig om jag bara köpte en bok de så passande råkade sälja.

På en av sängarna i mitt vandrarhem sover en amerikan. Ovanför sängen har han satt upp två amerikanska flaggor och i sin plånbok har han bibeln fotograferad på microfilm. Under sängen har han fyra stora väskor. Vi misstänker att de innehåller religiösa pamfletter, men har inte frågat.

Annars har jag varit på komikerklubb. Skämten var som vanligt: Vietnamesiskan skämtade om Vietnamkriget och om hur alla asiater tas som prostituerade, araben om hur han blir behandlad på flygplatser och juden försökte motivera ett krig mot Iran.

Los Angeles är annars en hopplös stad att besöka utan bil. Oändligt stor utan väldefinierat center har man tur om man hinner se två olika saker samma dag, trots att utmärkta allmänna kommunikationsmedel finns. Trots detta lyckades jag uppfylla ett av mina främsta skäl att besöka Los Angeles: Hitta en jackalop!

Trogna lyssnare kommer kanske ihåg jackalopen som ett skyggt djur, format till en korsning mellan hare och antilop, ibland också med fasanvingar. Jackalopen lever vanligtvis på prärien och kommer endast in till stan när den känner en stark längtan efter whisky. Den som inte tror på min beskrivning är välkommen att söka efter "jackalope" på Internet. I stadsdelen Burbank lyckades jag hitta en affär där en uppstoppad jackalop fanns till beskådan samt även ett huvud av en annan. Detta jackalophuvud är nu på väg i paket mot Sverige.

Järnvägar, gatunamn, revolutionshjältar

Under den senaste veckan har jag lämnat det mexikanska fastlandet för att istället åka över till Mexicos kaliforniska halvö, Baja California. För att ta sig dit från Chihuahua kan man ta en av Mexicos enda järnvägar. Det är en av de vackraste vägarna i världen för tågresor och man passerar berg, dalar och makalös vegetation. Längs med järnvägen finns en serie floddalar som på engelska kallas för Copper Canyon, koppar dalen. Det är 20 stycken olika dalar som tillsammans är fyra gånger så stort som Grand Canyon i USA. En av höjdpunkterna i tågresan är när tåget stannar för en matpaus och man har fri utsikt direkt ner i den grönskande floddalen.

Baja California är annars strålande vackert. Smaragdgrönt vatten, makalösa stränder, delfiner, sjölejon, hammarhajar och mantor. Och vid rätt årstid kan man också se valar och valhajar. Enda nackdelen är att priserna är långt högre än i resten av Mexico. Bussarna kostar kring 30% mer, souvenirer och annat ofta det femdubbla priset. Orsaken är naturligtvis alla nordamerikaner som åker ner hit för sin semester. Bland andra nackdelar är stor prostitution och knarksmuggling.

När man åker runt i Mexico noterar man snart att gatunamnet upprepar sig i stad efter stad. Vanligast av dem alla är gatunamnen Hidalgo och Zapata-vägen, båda stora revolutionshjältar. Utöver dem fins naturligtvis också alltid Revolutionsgatan och Självständighetsavenyn.

Miguel Hidalgo var en präst i den mexikanska staten Guanajuato. Han talade franska och flera lokala språk samt kunde skriva texter i aztekiska. Dessutom organiserade han ett uppror bland mestiserna och bönderna. På bara ett år hade han organiserat 200 000 män under stridsropet "Länge leve jungfrun av Guadalupe och död åt spanjorerna". Jungfrun som det talas om är Jungfru Maria som i Mexico är långt viktigare än Jesus. 1811 avrättades Hidalgo tillsammans med de andra revolutionshjältarna Ignacio Allende, José Mariano Jiménez och Juan Aldama, dessa också vanliga som gatunamn. Deras huvuden fanns för uppvisande fram till 1821 då revolutionen vanns och Mexico blev självständigt. Hidalgo räknas nu som far till den mexikanska nationen samt dess befriare.

Emiliano Zapata är den stora revolutionshjälten för södra Mexico. Zapata föddes i en ranchägarfamilj och var som ung känd för att klä sig stiligt i sin pråliga cowboy kostym. Han talade dock det lokala indianspråket Nahautl och blev något av en ledargestalt för dem. Han förde kampanjer för att deras ägande rätt till mark skulle erkännas och när inga framsteg gjordes startade han en väpnad kamp 1910. I denna kamp fick han stöd av bl.a Pancho Villa (som inte har så många gator uppkallade efter sig, antagligen p.g.a av hans tidigare bakgrund som landsvägsrånare, även om han enligt legenden gav pengar till de fattiga). Zapata var influerad av anarkismen som rörelse och det kan man idag se i Chiapas där anarkistmärken är mycket vanliga symboler. Zapata mördades 1919 av en militär som påstod sig vilja byta sida och södra delen av revolutionskrafterna föll sakta men säkert sönder. Zapatas inflytande kan dock ses på alla vänsterrörelser i Mexico, men särskilt på dem i Chiapas.

Mexikanska bussar, Anarki, Mumier, Pancho Villa

Den senaste tiden har jag börjat undra om inte de mexikanska bussarna kommer att bli min död. Inte för att de skulle vara av dålig kvalitet, tvärtom. Sätena går att fälla långt tillbaka, ett särskilt benstöd finns. I ryggstödet framför sitter en privat TV-skärm och när man kliver ombord får man en liten lunchpåse med läsk. Inte heller för att trafiken skulle vara livsfarlig. De mexikanska bilisterna kör lugnt och sansat, inte vad man är van vid i andra länder som Italien eller Frankrike.

Nej, det som hotar min hälsa är bussarnas luftkonditionering. Den börjar förrädiskt på en temperatur endast lite under utomhustemperaturen, för att sedan långsamt sänkas lägre och lägre tills kroppen skakar av kyla och tänderna skallrar. De mexikanska passagerarna är luttrade och har med sig vinterjacka, duntäcke och kudde. Vi som reser med lätt packning får försöka härda ut gömda under en tunn regnjacka som i alla fall skyddar mot de iskalla vindar som blåses ut från gömda fläktar som aldrig går att se, endast känna.

I Mexico City finns, liksom i många europeiska städer, ett tortyrmuseum där besökare med morbida intressen kan se på de verktyg som användes av den spanska inkvisitionen. Just nu är det dock omöjligt, eftersom ingången till museet blockeras av demonstrerande indianer från chiapas området som protesterar mot guvernören i Oaxaca. Under skylten "Tortyr genom tiderna" kan man se bilder på hur mexikanska poliser misshandlar demonstranter och hur lik släpas från gatorna. En annan backpacker jag mötte på ett hostel kom nyligen från Oaxaca. Hon beskriver de mexikanska TV-kanalerna som ren statspropaganda som försöker hetsa upp stämningen mot demonstranterna. I Oaxaca, förklarade hon, råder nu fungerande anarki. Olika grupper av medborgare ser själva till försörjning och säkerhet, äldre män patrullerar områdena på natten för att se till att ingen försöker utföra brott när den mexikanska polisen inte längre finns kvar. Mat fördelas solidariskt till alla i området och den politiska graffiti som på dagen tvättas bort av polis klottras dit igen på natten.

Efter Mexico City har jag fortsatt till den vackra staden Guanajuato. Guanajuato är känt för framförallt två saker: Ett fantastiskt museum över Don Quixote, populär över hela Mexico, med hundra tals målningar och statyer över riddaren och hans trogne kompanjon Sancho Panza samt ett museum fullt av mumier.

Kyrkogården i Guanajuato har alltid lidit av utrymmesbrist. Därför grävs lik upp igen när de anhöriga ej längre har råd eller vill betala för att kropparna ska få ligga kvar. Eftersom det är Mexico vi talar om så kremerar man inte kropparna eller begraver dem någon annanstans. Nej, i den vanliga fascination man visar för döden så visar man istället upp kropparna på ett museum. För att en kropp ska mumifieras räcker det med ett par år, men endast ett fåtal kroppar anses vara av den kvalitet att de kan visas upp för allmänheten. I museet visas upp mumier av gamla, unga, en gravid kvinna och flera barn, även världens minsta mumier finns till beskådan. Som om inte detta vore nog finns det bredvid ett litet skräckmuseum med hologram, bilder på vampyrer och andra otäckheter. De skelett som visas upp kommer dock från riktiga människor, något nästan otänkbart hemma i Europa.

Från Guanajuato har jag sedan fortsatt norrut genom staden Durango, som fascineras av skorpioner vilka man placerar i nyckelringar, på klockor, i glasburkar etc, för att sedan anlända i staden Chihuahua. Chihuahua har gett namn till de små hundarna, stora som insekter, som vanligtvis syns i handväskorna hos Paris Hilton-wannabees på Östermalm. Och även om jag inte såg en tillstymmelse av en sådan hund märktes det att detta var stadens stolthet. Överallt i stadens parker syntes statyer över de små hundarna, målade på de mest bisarra sätt. Själv har jag hellre tittat på stadens revolutionsmuseum, placerat i Pancho Villas gamla herrgård.

Pancho Villa, hjälte från den mexikanska revolutionen, var guvernör över staten Chihuahua i två år. När Pancho Villa mördades av en krypskytt 1923 startade hans 24 fruar alla separata processer för att försöka komma över hans palatsliknande herrgård. Till slut tillföll den hans första (och enda legala) fru som levde där tills 1981.

Pancho Villa var annars känd som en stor glassälskare och stannade en gång för att köpa glass innan han sköt ihjäl en tidigare vän som förrått honom. Var han idag finns begravd vet man inte, eftersom gravar finns i både Mexico City och i Chihuahua. Det enda man vet är att huvudet stals av gravplundrare 1926 och enligt ryktet innehas av Skull and Bones klubben vid Yale-universitet, i vilken både George Bush och John Kerry varit medlemmar.

Fribrottning, Skrik, Coca Cola

I går var jag på mexikansk fribrottning och såg den gode Dr. Wagner lemlästa ett gäng maskerade skurkar. När de inte pucklade på varandra angrep de varandras maskotar istället. Som i all fribrottning finns det alltid de onda och de goda. I det här fallet var japanerna de onda, oklart varför, och när de såg ut att vinna vrålade hela publiken "Mexico, Mexico!".

En annan som gärna skulle vilja skrika om Mexico är den avgående presidenten Vicente Fox. Varje år i september ställer sig Mexicos president på en balkong i nationalpalatset, framför Mexico Citys största torg, och skriker "Viva Mexico" för att fira självständighetsdagen. I år blev det dock inget skrikande av. Vicente Fox anklagas för att med hjälp av valfusk ha hjälpt fram den nye presidenten Felipe Calderón i ett val minst lika omstritt som det amerikanska presidentvalet år 2000. Torget ockuperades av anhängare till presidentkandidaten López Obrador och för första gången vågade sig presidenten inte ut för det traditionella skriket.

När man går förbi torget i dag ser man fortfarande stora tält där demonstranterna dröjer sig kvar, nu med stärkta krafter efter de blodiga demonstrationerna i Oaxaca där minst 9 personer dött när de protesterat mot den korrupte guvernören.

De som varit på något av TUFFs styrelsemöten vet att jag ofta mobbas för att jag inte dricker kaffe på mötena utan hellre har med mig en flaska Coca Cola. I den lilla staden San Juan Chamula har man dock tagit det hela lite längre. Den chamulanska folkgruppen har en något annorlunda syn på den kristna religionen som de förenat med gammal folktro. De badar sällan eftersom badet tvättar bort de goda andarna.

Däremot är det bra att rapa ofta eftersom rapningarna släpper ut de onda andarna. Traditionellt sett brukade man dricka en egen form av rom för att få fram rapningarna, men har på senare tid konstaterat att Coca Cola och Pepsi är långt mer effektiva för rap-ändamål. Utanför kyrkan finns ett stort bås med reklam för Coca Cola och under Sankt Johns-dagen, en stor högtid, dricker man nära 100 000 burkar Coca Cola, minst 3 burkar per person.

Läser i ett AP-telegram om hur västerländska företag börjat etablera sig i Nord-Korea. För de som endast läser i tidningarna om den galna, isolerade skurkstaten med dess halvtokige ledare Kim Jong-Il kan detta verka märkvärdigt, men för den som här läst på om Koreas historia är det inte så konstigt. Trots att USA, under Korea-kriget, jämnade varje nordkoreansk stad med marken (och många sydkoreanska också) i ett bombregn som fick det över Tyskland under 2:a världskriget att verka som en lätt morgonskur, dröjde det inte lång tid innan Nordkorea började bygga upp landet igen. Under både 60- och 70-talet var Nordkorea betydligt större än Sydkorea både vad det gäller industri och jordbruk. Nord-Koreas nedgång är en förhållandevis ny företeelse som har att göra med Sovjets kollaps med oförmåga att köpa konstgödsel kombinerad med flera naturkatastrofer.

Att västerländska företag nu söker marknader i Nord-Korea beror på att befolkningen dels är lågavlönad, samtidigt som den i ett internationellt perspektiv också är tämligen högutbildad. Man får heller inte glömma att Sydkoreas ekonomiska under hade lite med marknadsekonomi att göra. Staten satte upp 5-års planer där olika företag fick låna pengar mot exakta specifikationer om vad de skulle producera och vilka mål de skulle uppnå. Med detta som bakgrund är det inte förvånande om vi ser stora förändringar i Nord-Korea i framtiden. Antagligen är detta också det bästa sättet att neutralisera ett nytt kärnvapenhot där amerikanska missiler pekar mot koreanska. USA har ju sen 60-talet haft en policy att använda sig av kärnvapen redan under första dagen i ett eventuellt krig med Nordkorea. Nya sanktioner och isolering av Nordkorea kan endast leda ett sådant krig närmare.

Nils Holgersson, glada skelett

Denna vecka har jag åkt runt i Mexico och beskådat gamla fort, mayaruiner och hantverk. Som tur är verkar jag ha lämnat sombrero-bältet och det var länge sen jag blev erbjuden en sådan. Det som mest slagit mig när jag träffat andra resanden från olika länder är hur känd Nils Holgersson verkar vara. Lyssnare med gott minne kanske kommer ihåg att jag i Syrien mötte folk som kände till Nils Holgersson när jag visade en vanlig svensk 20-lapp. Samma verkar stämma för både mexikaner och kanadensare. Alla har de sett samma tecknade tv-serie om Nils, en serie som jag som svensk aldrig har hört talas om. Kanske något för ett upprop till Sveriges Television?

Just nu befinner jag mig i den lilla staden San Cristobal de la Casa i Mexicos Chiapas-region, känd för det starka stöd som Zapata-gerillan har här. Och mycket riktigt, överallt säljer de T-shirts och dockor över subkommendant Marcos, den legendariske ledaren för den beväpnade men icke-stridande gerillan. Marcos är känd för att alltid gå maskerad i en svart skidmask, och på San Cristobals gator kan man ibland se sympatisörer, vanligtvis kvinnor, med munskydd eller schalar som döljer den nedre delen av deras ansikte.

Att jag överhuvudtaget kunde komma in i San Cristobal var lite av tur, eftersom motorvägarna dagen innan hade stängts av sympatisörer till demonstranterna i Oaxaca, där minst nio personer har dött i upplopp mot den korrupte guvernören Ulises Ruiz som år 2004 kom till makten via omfattande valfusk. Staden är nu omgärdad av polis och ingen kommer in eller ut, bl.a fick jag höra om en grupp turister som nu satt fast i staden utan att veta hur de skulle kunna ta sig därifrån. Både i San Cristobal och Merida har jag sett demonstrationer till stöd for Oaxacas demonstranter och för kravet på guvernörens avgång.

Annars går jag omkring och småfryser. Från att ha varit vid Mexicos kust där temperaturen har legat på över 30 grader har jag nu kommit inomlands till en höjd på 2100 meter, nära Kebnekaises alltså, med en temperatur på kring 15 grader. Dags att köpa en tröja snart. Musiken man spelar på torget här förundrar mig mycket. När jag först gick förbi spelade man ledmotivet till Stjärnornas Krig för att sedan växla vidare till det för Närkontakt av Tredje Graden och sedan avsluta med Carl Orffs pampiga opera Carmina Burana.

Nyss firades Dia de los Muertos, de dödas dag, i Mexico och det gjorde man med dödskallar i socker, glada skelett och pumpagubbar. Allt detta är en mix av gamla maya-traditioner, nutida Halloween-firande samt den katolska kyrkans influenser. På de färgglada kyrkogårdarna hade man fest med mat och levande ljus. Affärer och hotell har altare med mat och dryck åt de döda och själv ville jag inte vara sämre så jag köpte ett litet hopfällbart pappersaltare som jag kunde ha på mitt hotellrum och som mat till de döda köpte jag en liten benknota av bröd. Lite makabert kan tyckas, med inte mer än den katolska kannibalismen där man under nattvarden ska gotta i sig Jesus både kött och blod.

Air America

Denna vecka har jag hastat genom halva Guatemala samt hela Belize för att slutligen hamna i Mexico. Intrycken man får från motorvägar kan ibland vara underliga. Kama Sutra Auto-hotel hade jag inte förväntat mig att se i Guatemala och Belize var i sanning ett av de märkligaste länder jag aldrig satt min fot i. överallt, på bussar, skyltar, affischer, fanns uppmaningar om hur man ska frukta Gud, hur man ska lära sig om hur bra det är att frukta Gud, samt om hur man ska sjunga för den fruktade Guden. Där emellan ser man kinarestauranger i små vedbodar, halvtrasiga ruckel klädda i ballonger och girlanger samt kyrkogårdar som verkar dedikerade till klassiska punkband. Jag är osäker på om jag någonsin skulle våga stiga av bussen i Belize, om jag då skulle bli besviken på att landet antagligen är mer normalt än det verkar.

I Mexico är jag nu utsatt för något av en Deja Vu-upplevelse. överallt vill folk sälja billiga kubanska cigarrer till mig, en av de enda spanska fraser jag kan efter att ha hört den oräkneliga gånger på Kuba. Nu har jag dock ett försvar, när jag säger att jag kommer från Kuba tystnar folk för det mesta. Annars är Mexico långt mer moderniserat än Guatemala var. Antagligen beror detta på att jag nu befinner mig på turistorten Playa Del Carmen, en av världens just nu snabbast växande städer. En engelska jag mött har var här för 10 år sen och känner inte igen sig överhuvudtaget. Enligt henne verkar staden ungefär ha 10-dubblats.

En av de saker man verkar älska att pracka på mig är hiskeligt färgglada sombreros. Själv är jag mest besviken över att ingen av ortsborna verkar ha någon på sig. Som liten roade vi oss på dagis med att rita en ring med en mindre ring inuti för att sedan förklara att detta var en mexikan sedd uppifrån. Skämtet blir inte lika roligt om man säger att det är en turist i Mexico med sombrero på sig.

Förra veckan lovade jag att skriva mer om CIA:s flyglinje Air America, som jag just läst ut en bok om. Air America är mindre känt for allmänheten, men fick ett ögonblick i blixtljuset under Iran-Contra affären när dess plan användes för att smuggla vapen till den USA-stödda gerillan i Nicaragua. Denna uppmärksamhet fungerade för Air America ungefär som på troll som utsätts for solljus. Air America sprack i 100-tals delar som såldes av till andra mindre flygbolag, ofta beställda av gamla samarbetspartners till USA. Innan detta hade Air America varit direkt ägt av CIA och det absolut största flygbolaget av dem alla. Dess struktur var så komplex att inte ens CIA-chefen själv förstod den, och den var uppdelad även på mindre bolag som ständigt bytte namn för att undvika upptäckt.

Air America skapades 1946 för att stödja den kinesiska Chiang Kai shek-regimen i Kina mot Maos trupper. Flygbolaget var känt för att anställa många excentriska piloter som tog risker långt utöver de vanliga. En av dessa var Kapten James B. McGovern eller Jordbävningen McGoon som han också kallades. McGoon vägde nära 150 kg och tog upp två barstolar på sin lokala stamkrog. Han hade problem med att lyfta skarpt eftersom styrspaken slog i magen. När han blev nedskjuten av Maos trupper ställde han till stora problem för sina tillfångatagare. Han åt upp flera ransoner mat om dagen själv och han sparade alla sina vinransoner till sin födelsedag då han drack upp allt på en gång, slog sig ut ur sin cell och började krossa fängelsemöblerna. När de kommunistiska trupperna försökte omvända honom genom att säga att de var hans vänner bad han dem bevisa detta genom att släppa honom fri. Detta var också vad man gjorde, eftersom det var ett alltför stort besvär att hålla honom tillfångatagen.

McGoon var en av de piloter som följde med flygbolaget till Laos, där man hjälpte till att sköta de bombningar som i hemlighet genomfördes av CIA. McGoon var en av de piloter som sköts ned och 2002 hittade man ett skellett som tros ha tillhört honom. Innan Air America och det amerikanska flygvapnet upphörde med sin verksamhet fälldes mer bomber över Laos än vad som sammanlagt fälldes över Tyskland och Japan under 2:a världskriget.

Air America var också delaktigt i transporter av vapen, understöd till det reguljära flygvapnet. När det visade sig att många av planen användes till knarksmuggling av de lokala makthavarna köpte man särskilda plan för det ändamålet.Air America var även inblandat i statskuppen mot Guatemala där den demokratiskt valde ledaren Arbentz avsattes. Man hjälpte till att stödja rebellerna i Indonesien mot den demokratiskt valda Sukarno-regimen och man deltog också i de militära operationerna i Vietnam och Kambodja. Även i dåvarande Zaire och Angola användes Air America i hemlighet för att stödja Mobutus och Syd-Afrikas regimer. Då använde man sig av exil-kubaner, som alltid varit tillgängliga mellan de attacker man genomfört mot Kuba.

Efter Iran-Contra affären blev dock kopplingarna till CIA alltför tydliga. Numera används helst legosoldater och fristående flygbolag, även om de som koordinerar statskupperna ofta har kopplingar till det kända etablissemanget, som när Margaret Thatchers son försökte anordna en statskupp i Ekvatorial-Guinea med hjälp av inhyrda soldater.

Guatemala

Denna vecka har jag övergivit Kuba for att i stället åka till Guatemala. För de flesta är Guatemala likställt med bananer. Orsaken är att det var det amerikanska företaget United Fruit som pa 50-talet övertygade USA:s regering om att störta den demokratiskt valda Arbenz-regimen. Som i så många andra länder där USA tvingat fram en militärregim, som t.ex i Vietnam, Korea och Indonesien, var det även här frågan om markfördelning som var avgörande. Arbenz, som knappast kan sägas vara kommunist, om ens socialist, förespråkade att delar av de land som ägdes av stora markägare, utan att de användes, skulle fördelas till fattiga jordlösa bönder. Detta skrämde det amerikanska bolaget United Fruit, som i praktiken ägde stora delar av Guatemala, dess vägar och hamnar.

United Fruit, ett rasistiskt bolag som tvingade de anställda att stiga åt sidan och bocka när en vit man kom gående, började ett intensivt lobbyarbete för att USA skulle ingripa. Detta gjorde USA till slut genom att sponsra gerilla, flygattacker mot Guatemala, och till slut en statskupp som tvingade Arbenz att lämna landet. En orsak till att lobbyarbetet fungerade så bra var att John Foster Dulles, ägare till det advokatkontor som representerade United Fruit, också var bror till CIA chefen Allen Dulles och att vice utrikesministern i USA, John Moors Cabot, en gång i tiden varit chef for United Fruit. Statskuppen i sig ledde till över 30 år av militärt styre vilket beräknas ha kostat över 200 000 människor livet.

Arvet efter USA:s krig kan idag ses inne i Guatemala City där de pelare som omger katedralen bär namnen på tusentals av de offer som "försvann" under militärdiktaturen. Dessutom har diktaturen, tillsammans med den gerilla som stred mot den, lett till att vapen finns i stor omfattning i Guatemala. Vid varje större affär står minst en vakt med hagelgevär och vid de mindre har vakten pistol eller revolver. Alla hus ar omgärdade av taggtråd och de rika bor i särskilda enklaver med murar, vakter och taggtråd, dit endast behöriga släpps in. Den svenska ambassadören bor i sitt område. I den gamla delen av staden är det belagt med livsfara att vara ute sent på kvällar eller nätter, då gatorna till stora delar är oupplysta och folktomma.

Själv bodde jag i Guatemala City på pensionat Meza, känt för att Che Guevara bodde där på 50-talet. Av en slump fick jag samma rum, nr 21, som Che Guevara sov i. Det var militärkuppen i Guatemala som en gång i tiden radikaliserade Guevara och senare fick honom involverad i den kubanska revolutionen. I Guatemala City är annars piratkopiorna starkt framträdande, en DVD-skiva kostar kring 10 kr och i marknadsstånden säljs leksakerna bredvid tuberna med klister.

Själv har jag passat på att åka till staden Antigua i närheten av Guatemala City för att vandra bland aktiva vulkaner där lavan rinner bara några meter från där man går. Dessa turer går nuförtiden alltid med guider efter att överfall och våldtäkter blivit alltför vanliga bland turisterna. Samtidigt som jag rest har jag nu läst ut en bok om Air America, det CIA-styrda företag som bl.a medverkade i militärkuppen i Guatemala samt använts i all USA:s dolda krigsföring från 40-talet fram till slutet av 70-talet. Nästa vecka hoppas jag kunna berätta mer om detta.

Kuba, Grenada, Clint Eastwood

Sen min senaste rapport har jag försökt att bättra på min obefintliga spanska. Jag kan nu räkna upp till 12, kan alla klockans slag, samt beställa både öl och mojitos, en trevlig kubansk dryck som Hemmingway sägs ha gillat. Förutom detta kan jag också sälja billiga cigarrer, samt fråga om växelpengar eftersom min pension är så dålig. Detta har jag visserligen inte så stor nytta av nu, men har lagt på minnet inför framtiden.

Häromdagen råkade jag ta in på ett hotell som hade satellit-TV. Ungefär lagom tills läggdags började den amerikanska filmen Heartbreak Ridge som jag sett tidigare. Det är en lagom pampig krigsfilm med Clint Eastwood som macho marinkårssoldat som tränar upp sina soldater inför det farliga uppdraget mot Grenada där onda kubaner har tagit guvernören till fånga. Som semestrande på Kuba är filmen givetvis oemotståndlig att se.

I filmen landar de hjältemodiga amerikanska soldaterna genom att hoppa från helikopter och sedan simma i land. De befriar den tillfångatagna guvernören, räddar de amerikanska studenterna som hålls som gisslan, och skjuter de ondsinta kubanerna som ställt till allt. Som tack får de givetvis medalj. Det enda som stämmer med verkligheten är medaljerna, Grenada-kriget är känt for att aldrig tidigare så många soldater fått så många medaljer för att misslyckas med så mycket.

På riktigt försökte soldaterna landa med fallskärm, men blåste till havs respektive in i taggiga kaktusar. I stället genomförde de en landstigning per båt inför förvånade turister som låg och solade på stranden. Guvernören, som de skulle befria, satt och åt middag när de amerikanska soldaterna började beskjuta hans palats, och han tvingades tillbringa flera timmar gömd under bordet. Kartorna soldaterna fått stämde inte och de fick köpa nya i en turistbutik. Dessutom hade de över 70 kilo packning i närmare 40 graders värme och svimmade med jämna mellanrum.

De förmodat tillfångatagna studenterna blev inte lyckliga när de nakna tvingades springa ut ur duschen efter att en skjutgalen amerikansk soldat sprungit in där, vilt pepprande runt sig.Kubanerna, ett litet fåtal som mest sysslade med att bygga en flygplats, såg förvånat på och öppnade aldrig eld.

Ett krig som däremot var på riktigt, men som det i princip aldrig talas om i svenska medier är inbördeskrigets Angola, 1975. Det var det kriget som i praktiken gjorde slut på det sydafrikanska apartheidväldet och ledde till majoritetsstyrelse i stora delar av Afrika som tidigare varit under vit kontroll. Vad som det aldrig talas om vanligtvis är att det till stora delar är just Kuba vi kan tacka för att det inte längre råder apartheidstyre, eller i alla fall inte ett öppet sådant, i de afrikanska länderna.

När USA gav frikort för Sydafrika att invadera Angola som stod för Zaires lydregim, valde Kuba att skicka 30 000 soldater till Angola som drev ut de sydafrikanska trupperna. Detta var första gången Sydafrika besegrades militärt, och det av svarta trupper. I längden fick detta effekten att motståndet i Namibia tog fart och sen också i Sydafrika, vilket till slut fick Sydafrikas apartheidregim att be om fred.

Om detta må vi också berätta.

Kuba, Dykning, Revolutionen

2006Sen ungefär en vecka befinner jag mig på Kuba och efter att ha spenderat några dagar i Havanna reser jag nu runt på ön. I ärlighetens namn har jag spenderat ungefär lika mycket tid under vattnet samt i planerandet av vad jag ska göra under vattnet, som jag har spenderat på land. Kuba har fantastiska dykvatten med otroliga siktförhållanden och ett makalöst undervattensliv. Bara under det första dyket kunde jag se en stingrocka, humrar, trumpetfisk, skorpionfisk och mycket mer. Och då talar vi inte ens om korallerna!

Kuba har dessutom bland de bästa instruktörerna i världen, med mångårig erfarenhet. Nar man dyker på Kuba gör man det ofta endast själv med instruktören, vilket gör att man känner sig väl omhändertagen. Nar jag i Sverige tog certifikat gjorde jag det med en grupp på åtta personer med samma instruktör. Pa Kuba hade jag kunnat göra det ensam med instruktören för samma pris.

Att lista ut hur man ska betala på Kuba kan ibland vara lurigare. Kuba har i praktiken två valutor, tack och lov är detta en mindre an förut, då även den amerikanska dollarn fanns. Numera har Castro dock sagt stopp for dollarn, efter USA:s hårdnande politik mot Kuba. De valutor som idag finns ar pesos och Konvertibel Pesos, som även kallas för dollars. Aven om det finns en växelkurs mellan dessa (ca. 25 pesos för en konvertibel pesos) kan de egentligen inte jämföras. En konvertibel pesos, det som turister ofta använder sig av, kan man använda för att köpa saker som annars inte finns tillgängliga, som matolja, tvål, läsk och annat. Pesos kan man använda för de vanligaste sakerna man behöver, som t.ex mat. Eftersom dessa saker inte finns tillgängliga för vanliga kubaner, p.g.a sanktionerna, försöker de hela tiden komma över dessa från turister. Detta kan ske via vanliga medel som att man hyr ut rum eller ordnar guidade turer och kurser, men lika vanligt ar att man försöker lura till sig pengar på gatan genom fejkade växelkurser eller försäljning av dåliga cigarrer.

Överallt finns statyer av den kubanska revolutionens olika hjältar, inte minst Jose Marti och Che Guevara. Även gatorna har ofta namn efter hjältarna vilket kan vara mer förvirrande än man kan tro. Orsaken är nämligen att gatorna bytt namn hyfsat nyligen. Ortsborna själva använder därför gärna de gamla namnen, trots att alla gatuskyltar och kartor använder de nya. Bered dig därför på förvirring om du frågar om vägen.

Aven på kyrkogårdarna finns monument över revolutionshjältarna. Havannas kyrkogård är utan tvivel den vackraste kyrkogård jag någonsin sett. Överallt finns mausoleer, kryptor och statyer. Varje grupp i det kubanska samhället tycks ha fått ett eget monument uppkallat efter sig. Det finns monument över flottans kaptener och precis bredvid över flottans maskinister. Aven basebollspelarna har fått ett eget monument! Störst av alla är naturligtvis revolutionens monument, en vacker skapelse med fullt av blommor dit fullt av folk ständigt går.

Annars går livet sin gilla gång, just nu försöker jag läsa slut på den bok om Kubas relationer till Afrika som jag köpte innan resans avgång. Nästa vecka hoppas jag kunna ge en sammanfattning av denna.