2006-11-26

Mexikanska bussar, Anarki, Mumier, Pancho Villa

Den senaste tiden har jag börjat undra om inte de mexikanska bussarna kommer att bli min död. Inte för att de skulle vara av dålig kvalitet, tvärtom. Sätena går att fälla långt tillbaka, ett särskilt benstöd finns. I ryggstödet framför sitter en privat TV-skärm och när man kliver ombord får man en liten lunchpåse med läsk. Inte heller för att trafiken skulle vara livsfarlig. De mexikanska bilisterna kör lugnt och sansat, inte vad man är van vid i andra länder som Italien eller Frankrike.

Nej, det som hotar min hälsa är bussarnas luftkonditionering. Den börjar förrädiskt på en temperatur endast lite under utomhustemperaturen, för att sedan långsamt sänkas lägre och lägre tills kroppen skakar av kyla och tänderna skallrar. De mexikanska passagerarna är luttrade och har med sig vinterjacka, duntäcke och kudde. Vi som reser med lätt packning får försöka härda ut gömda under en tunn regnjacka som i alla fall skyddar mot de iskalla vindar som blåses ut från gömda fläktar som aldrig går att se, endast känna.

I Mexico City finns, liksom i många europeiska städer, ett tortyrmuseum där besökare med morbida intressen kan se på de verktyg som användes av den spanska inkvisitionen. Just nu är det dock omöjligt, eftersom ingången till museet blockeras av demonstrerande indianer från chiapas området som protesterar mot guvernören i Oaxaca. Under skylten "Tortyr genom tiderna" kan man se bilder på hur mexikanska poliser misshandlar demonstranter och hur lik släpas från gatorna. En annan backpacker jag mötte på ett hostel kom nyligen från Oaxaca. Hon beskriver de mexikanska TV-kanalerna som ren statspropaganda som försöker hetsa upp stämningen mot demonstranterna. I Oaxaca, förklarade hon, råder nu fungerande anarki. Olika grupper av medborgare ser själva till försörjning och säkerhet, äldre män patrullerar områdena på natten för att se till att ingen försöker utföra brott när den mexikanska polisen inte längre finns kvar. Mat fördelas solidariskt till alla i området och den politiska graffiti som på dagen tvättas bort av polis klottras dit igen på natten.

Efter Mexico City har jag fortsatt till den vackra staden Guanajuato. Guanajuato är känt för framförallt två saker: Ett fantastiskt museum över Don Quixote, populär över hela Mexico, med hundra tals målningar och statyer över riddaren och hans trogne kompanjon Sancho Panza samt ett museum fullt av mumier.

Kyrkogården i Guanajuato har alltid lidit av utrymmesbrist. Därför grävs lik upp igen när de anhöriga ej längre har råd eller vill betala för att kropparna ska få ligga kvar. Eftersom det är Mexico vi talar om så kremerar man inte kropparna eller begraver dem någon annanstans. Nej, i den vanliga fascination man visar för döden så visar man istället upp kropparna på ett museum. För att en kropp ska mumifieras räcker det med ett par år, men endast ett fåtal kroppar anses vara av den kvalitet att de kan visas upp för allmänheten. I museet visas upp mumier av gamla, unga, en gravid kvinna och flera barn, även världens minsta mumier finns till beskådan. Som om inte detta vore nog finns det bredvid ett litet skräckmuseum med hologram, bilder på vampyrer och andra otäckheter. De skelett som visas upp kommer dock från riktiga människor, något nästan otänkbart hemma i Europa.

Från Guanajuato har jag sedan fortsatt norrut genom staden Durango, som fascineras av skorpioner vilka man placerar i nyckelringar, på klockor, i glasburkar etc, för att sedan anlända i staden Chihuahua. Chihuahua har gett namn till de små hundarna, stora som insekter, som vanligtvis syns i handväskorna hos Paris Hilton-wannabees på Östermalm. Och även om jag inte såg en tillstymmelse av en sådan hund märktes det att detta var stadens stolthet. Överallt i stadens parker syntes statyer över de små hundarna, målade på de mest bisarra sätt. Själv har jag hellre tittat på stadens revolutionsmuseum, placerat i Pancho Villas gamla herrgård.

Pancho Villa, hjälte från den mexikanska revolutionen, var guvernör över staten Chihuahua i två år. När Pancho Villa mördades av en krypskytt 1923 startade hans 24 fruar alla separata processer för att försöka komma över hans palatsliknande herrgård. Till slut tillföll den hans första (och enda legala) fru som levde där tills 1981.

Pancho Villa var annars känd som en stor glassälskare och stannade en gång för att köpa glass innan han sköt ihjäl en tidigare vän som förrått honom. Var han idag finns begravd vet man inte, eftersom gravar finns i både Mexico City och i Chihuahua. Det enda man vet är att huvudet stals av gravplundrare 1926 och enligt ryktet innehas av Skull and Bones klubben vid Yale-universitet, i vilken både George Bush och John Kerry varit medlemmar.

Inga kommentarer: