Federley fixar fest

Fredrick Federley var nöjd. Han hade ätit middag med Israels ambassadör, Eviatar Manor. Middagen var trevlig och Manor hade ju roliga historier att berätta om hur han 1967 spottade världssamhället i ansiktet då han hjälpte till att ockupera Jerusalem och Västbanken. Sådana historier imponerar på Federley, som själv dock förnumstigt kunde kontra med att han minsann bidragit med nära 30 dollar under den senaste förstörelsen av Libanon. "Pengar luktar inte", tänker Federley i efterhand, "till skillnad från Manor som borde duscha lite oftare".

"Sverige är det mest israelfientliga landet i Europa", hade Manor fräst. "Den platsen delar Sverige med Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Norge, Danmark och resten av europas länder. Det är skamligt!". Manor var upprörd och Federley kunde inte annat än hålla med. Nog var det märkligt hur många palestinavänner som fanns, särskilt som de inte fanns några palestinier eller i alla fall inte skulle finnas när Israel var klara med dem.


Jobbigast blev när Manor höll med Jerusalem Post om att en bojkott mot svenska varor borde inledas. Federley hade satt sitt koschervin från de ockuperade Golan-höjderna i halsen. "Blir det inte väldigt svårt att handla mat då?", hade han frågat tveksamt. "Inte alls", hade ambassadören svarat, "Vi gör som med FN-resolutionerna och struntar i beslutet bara!!".

Annars hade middagen gått bra. Federley hade fått i uppgift att ordna en stor PR-fest åt Israel. Den skulle han anordna med Katrin Schulman och Dominicka Peczinsky. Federley gillade Katrin Schulman. En gång sa hon att hon trivdes med småblåsta människor, något som stämde för Federley också. Tänka att de kunde fungera så bra ihop!

Federley hade redan planerat ut var festen skulle hållas - på Spy Bar. Katrin Schulman hade tidigare anmält dörrvakterna där för misshandel, men åtalet hade lagts ner. "Jag sa bara att de var som kackerlackor i en flaska", sa Shulman med tårar i ögonen, "som drogade kackerlackor i en flaska. Sedan la jag till att tusen personer som de inte kom i närheten av mitt värde. Och då bar de ut mig". Schulman snöt sig i en av sina nyinköpta kachoonäsdukar och Federley dunkade henne medkännande i ryggen. Spy Bar var alltså platsen. Baren skulle ockuperas och de som ägt den skulle få lära sig att det att man inte kan behandla folk hur som helst, det finns gränser. Israeliska gränser vill säga, och nu skulle de flyttas fram lagom till 60-års minnet av den första framflyttningen.


Federley hade redan ringt en av sina vänner i Sverigedemokraterna, Ted Ekeroth, som en gång startade upp hemsidan FIDIM, "För Israel och Demokrati i Mellanöstern". Demokrati enligt sverigedemokratisk modell alltså. Redan då hade Federley inte kunnat låta bli att fnissa över formuleringen. Nu skulle de hjälpa till med ockupationen och övertagandet av Spy Bar. Federley gungade lyckligt på fötterna och tänkte hur trevligt det var att ha några riktiga råskinn på sin sida.

Planenen var enkel: Ägaren till Spy Bar skulle förvisas och de anställda skulle skjutas eller kastas ut. "Så får de lära sig hur kollektivskuld fungerar", sa Katrin triumferande och Federley tillade, "Lite liberal ödmjukhet är vad de behöver lära sig!". Dominicka tittade med skimrande ögon på bilderna av ett av de tatuerade skinnheads de lejt. "Vår egen lilla kärleksarmé", sa hon ömt och kysste fotografiet. De hade alla blivit tveksamma när de sett det det lilla hakkorset som var tatuerat på vänstra sidan halsen på skinnheadet, men Dominicka hade avfärdat det hela: "Kunde de första sionisterna sammarbeta med nazisterna ska det väl vara ok för oss också".

Efter Israel-festen skulle Spy Bar omvandlas till salladsbar. "En annan salladsbar", suckade Katrin. "Nej, det här är inte En Annan Salladsbar", förklarade Federley, "utan en annan salladsbar". "Men nu sa du ju att det var en annan salladsbar?". Katrin rynkade på ögonbrynen. "Ja, en annan, men inte en... äh, strunta i det". Federley fick ont i huvudet. Det fick han alltid av sallad. Eller var det av bokföring? Allt var så knepigt, men som tur var var konkurser enkla.


Den här gången skulle det inte behövas en konkurs dock, Dominicka hade allt planerat. "Vi tar in gästarbetare och stänger in dem i källaren", sa hon leende, "Protesterar de för mycket stänger vi av strömmen för dem". "Bäst att kontrollera dem efter bombbälten", sa Federley som visste hur de där utlänningarna var. Eller var det muslimer? Sak samma, bäst att vara försiktig. "Jag gillar inte bruna människor", mumlade Katrin surt. "Jag vet", sa Federley triumferande, "därför har jag borrat ett litet hål in i källaren. Där kan vi slänga in kinapuffar på dem så att de vill fly och lämna källaren till oss". "Fast vi har ju stängt in dem?". Katrin såg frågande ut. "Detaljer, detaljer." Federley ilsknade till, varför skulle folk alltid ifrågasätta honom? Han visste ju att han hade rätt och då var det väl bara för alla andra att hålla med.

Dominicka stod framför spegeln och övade på att säga könsord. Själv skulle hon ta hand om underhållningen på PR-festen. Förhoppningsvis skulle Carolina Gynning acceptera en inbjudan och fick de bara med Linda Rosing kunde de återuppliva Dominickas gamla favorit "Tutti Frutti". Dominicka själv paxade för att vara Miss Blåbär och hade letat upp en bra blus som snabbt gick att öppna för att visa behagen. Det skulle väl kunna locka dit Carl Bildt! Ulf Ekman från Livets Ord hade lovat att komma och tala i tungor senare fram på kvällen och Alexander Bard skulle ta emot piskrapp för 100 kronor styck, allt som skulle gå till de 2000 nya lägenheterna som just skulle börja byggas på ockuperad mark.


Inbjudningslistan fanns kvar dock. Sverigedemokraterna var ju självskrivna som det mest israelvänliga partiet, näst efter Svenskt Folkeparti. Dessutom arbetades det hårt i bakgrunden på att få loss Helge Fossmo från fängelset. Där fanns en fin israelvän som visat egenskaper på den beundrandsvärda hänsynslöshet som så uppskattades bland Israels vänner. Siewert Öholm skulle i egenskap av mossad-agent smyga runt och attackera folk med frågot han krävde svar direkt på. Och kanske kunde man få med Per Ahlmark? Vid 12-slaget kunde han höja champagneglaset och torrt utropa ett "Lycka till" till det sionistiska projektet.

Hela familjen Bonners skulle naturligtvis komma och ha med sig några tama chefredaktörer. Dessa skulle dock inte få vara med på festen, en särskild lokal fanns där de under 8 timmar skulle få lyssna på "Hava Nagila" och se på hollywoodfilmer med ondsinta muslimer. Dominicka hade lovat att göra plats i rummet åt SvD:s ledarredaktion. Lisa Abramowicz hade dock lämnat återbud. Som företrädare för Svensk Israel-Information och Judiska Församlingen samtidigt hade hon nyligen sett en muslim och drabbats av en ångestattack. "Massakrera självmordsbombaren", hade hon skrikit och försökt strypa honom med den pro-israeliska palestinasjal som hon köpt på postorder. Nu vårdades hon av läkare som 16 timmar om dygnet läste Leon Uris "Exodus" för henne.

Det skulle bli en fantastisk fest. Och om det skulle komma några otäcka anarkister och störa hade Federley redan tänkt på det. Från den israeliska armén hade han fått låna några missilramper och riktat in dem mot slumpvist valda mål bland drägget på söder och bilbomber hade placerats ut hos ledarna för olika palestinavänliga organisationer. Visserligen skulle inte de som försökte störa festen skadas, men någon skulle väl bli arg. Och vad mer kunde man önska?

Tidigare inlägg om Federley här.


Andra bloggar: Paolo Pisoffi och Esbati om Federley, Rawia Morra om hur Egyptien subventionerar Israel med olja