Rapport från Jakarta

Jag befinner mig nu i Jakarta, Indonesiens huvudstad. Mitt emot mitt hotell finns en försäljare som envetet försöker sälja ett blåsrör till mig till stadigt minskande pris. Enligt mina kalkyler kommer han någon gång i morgon eftermiddag betala mig för att ta blåsröret. Det är då jag kommer att slå till. Annars finns det gott om kap här i Indonesien. Priset för arbetskraft är lågt och man kan fynda bland kläder, elektronik, souvenirer och DVD-skivor. Själv passade jag på att köpa filmen "An Unconveinient Truth" - en opassande sanning - där den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore med enkla exempel och fakta beskriver effekterna av växthuseffekten. Filmen är skrämmande, trots det så amerikanskt hoppfulla slutet, och bör ses av alla som fortfarande inte tagit till sig vilka förändringar vi står inför.

Utanför Yogyakarta finns det buddhistiska templet Borobudur, Indonesiens mest besökta turistattraktion. Att åka dit som västerlänning är extra roligt eftersom man snart finner sig vara den största turistattraktionen själv. Efter ett tag tappade jag räkning över hur många som ville ta sitt foto bredvid mig. Det var familjer, ungdomar och vid ett tillfälle en hel skolklass. Även vid andra turistattraktioner kan man ibland finna sig vara det mest intressanta fotoobjektet, låt vara oftast i mindre skala.

Vid södra delen av Java, ungefär i linje med Jakarta, ligger den lilla staden Pangandaran. Staden har ytterst få invånare men under en bra semesterperiod kan befolkningen nästan tredubblas. Orsaken är de vackra stränderna med surfning och bad och närheten till en nationalpark. På senare tid har man dock haft det svårt. Problemen med låg turism märker man överallt i Indonesien. Turismen sviker p.g.a en mängd olika faktorer som ett flertal bomber mot utländska mål både i Bali och Jakarta, nya hårdare krav för visaförlängning, konkurrens från kringliggande länder och ett minskat resande från de länder som för krig i Irak och Afghanistan.

Pangandaran har dock mer problem än de flesta eftersom staden drabbades hårt av tsunamin. Hundratals människor dog, hotell och bostäder slogs sönder, fiskebåtar krossades. Myndigheterna har gjort sitt för att ge bidrag för återbyggnad, nu med bättre säkerhet, men eftersom återuppbyggnaden skett i samband med minskade inkomster kan man se hur svårt vissa har det. Rum överallt rabatteras, vilket hoppas öka turismen, men också minskar de ekonomiska marginalerna.

Inkomstskillnader märker man överallt i Indonesien. Många av dem som kommer fram till en på gatan hoppas att kunna tjäna en slant på att leda en runt till sevärdheter, göra spontana guidningar, fixa fram prostituerade eller bara bli bjudna på mat och några drinkar. Man bör dock inte bli cynisk - indonesierna är vänliga och gillar att diskutera med folk från utlandet och få olika perspektiv. Framförallt verkar de ledsna över den dåliga bild som landet fått i utländska medier, även om detta framförallt gäller islamofobiska nationer som USA eller Australien. Fastän många är muslimer här är det inte ovanligt att se dem äta fläsk tillsammans med en god öl. De bör dock inte försöka dricka ikapp med utlänningar. En stackars hotellägare jag satt tillsammans med blev både yr i huvudet och fick problem med magen efter att jag hade bjudit honom på två öl.

Nyår, djursmuggling, USS Liberty

Här i Indonesien är det kinesiska nyåret den stora saken. Det nya året är grisens år vilket enligt uttolkare och kommentatorer kommer att vara ett år av konflikter och stridigheter. Viss problematik har redan uppkommit. Enligt traditionen ska stora banderoller och affischer visandes årets symbol pryda väggar och tak, men det muslimska Indonesien är inte förtjust över att se ett så orent djur befläcka husfasaderna. Detta har man löst genom att i stället visa upp drakar, symbolen för vishet och begrundande.

Diplomati och takt är något som är nog så viktigt i relationen mellan indonesier av kinesisk härkomst och resten av befolkningen. Alla indonesier delas vid födseln in i tre olika grupper: Europé, främmande österlänning och öbo. De med kinesisk härkomst räknas automatiskt som främmande, oavsett om de bott i Indonesien och generationer. De förbjöds länge att ha kinesiska namn, vilket inneburit att de hållit dem hemliga. Dessutom har de fram till nyligen (och fortfarande i vissa distrikt) tvingats betala för ett särskilt certifikat för medborgarskap, något som de andra befolkningsgrupperna sluppit.

Förhållandena har också komplicerats genom att kineser från utlandet ofta har långt mer pengar än de inhemska indonesierna. Kinesiska företag har visat sig helst anställa etniska kineser och ge dem mer betalt än de andra indonesierna. Detta har lett till upplopp och också massakrer. De värsta förföljelserna har dock försvunnit sen den väststödda diktatorn Suharto avsattes. Nu finns det både kinesiska tidningar, TV-kanaler och radiostationer, något som var omöjligt för ett par år sen.

Ett tag trodde jag till och med att en kinesisk nyårskarneval skulle visas här i Yogyakarta, vilket förvånade mig eftersom staden har en mycket liten kinesisk andel. Det visade sig dock vara en lögn som gatuförsäljare sa till mig för att jag skulle känna mig tacksam för de tips de gav mig. Överallt längs gatorna kommer folk fram till mig med "tips" om universitetens och myndigheternas konstutställningar, alla fasader för de lokala konstförsäljarna som hoppas kunna mångdubbla sina priser genom att hänvisa till utställningar som dagen efter ska lämna landet. Tiden att fynda är nu och om jag inte slår till missar jag mitt livs chans.

Eftersom jag ändå inte är särskilt konstintresserad har jag i stället vandrat iväg till stadens fågelmarknad. Namnet är inte särskilt platsande, eftersom alla sorters djur säljs där. Papegojor och tuppar samsas med utrymmet med fladdermöss, kaniner, syrsor, ödlor och färgglada kycklingar målade röda, gröna och lila. I bakgrunden, bakom de stora fågelburarna sker ljusskygg verksamhet där handel med utrotningshotade djur är legio. Verksamheten är känd, men myndigheterna har valt att blunda, utan tvekan finns det gott om mutpengar inblandade.

Tidigare i Bali passade jag på att dyka ned till det amerikanska fartyget SS Liberty Glo, som sänktes under 2:a världskriget. Liberty - Frihet - verkar för övrigt vara ett dåligt namn att döpa fartyg till. Det enda andra fartyg med samma namn jag känner till - USS Liberty - var det amerikanska spaningsfartyg som under sexdagarskriget kom under israelisk eld under flera timmar då det befann sig på internationellt vatten. 34 sjömän dog och över 170 skadades i det anfall som snabbt tystades ned. Anledningen antas ha varit att hindra fartyget från att avlyssna den israeliska radiotrafiken gällande anfallet mot de arabiska grannländerna och den planerade ockupationen av västbanken.

Komplikationer, indonesiska tidningar

Från det regniga Cairns i Australien har jag nu flugit till det soliga Bali i Indonesien. Min sista helg i Australien visade sig ha fler komplikationer än jag hade räknat med. Först försvann min nyinköpta dykdator på den dykbåt som den för första gången användes. Sen slutade min kamera plötsligt att fungera under vattnet under det andra dyket, vilket gjorde att resten av dyken fick förbli ofotograferade. Detta är naturligtvis synd eftersom Australiens stora barriärrev är ett av världens vackraste dykplatser med underbara undervattenskoraller.

Väl i land kunde jag konstatera att min kamera inte fungerade med helt nyuppladdade batterier. Eftersom jag skulle lämna landet inom två dagar fanns det ingen chans att utnyttja garantin, vilket tyvärr endast lämnade inköpande av ny kamera som möjlighet. Nåväl, dagen efter gick jag och köpte en ny kamera av samma modell, dock lite billigare. Tillbaka på mitt rum testade jag batterierna från min nya kamera i den gamla - och den visade sig fungera! Det vara bara laddaren som var trasig. Tyvärr kunde jag inte lämna tillbaka den nya kameran, eftersom affären hade hunnit stänga och mitt plan skulle gå tidigt morgonen efter.

Dessa händelser var förstås irriterande, men betydligt allvarligare var det som hände morgonen efter. Klockan fem på morgonen släpade jag mig upp från sängen för att snabbt hinna duscha och borsta tänderna innan min taxi till flygplatsen skulle gå. Efter uträttat värv i vandrarhemmets gemensamma faciliteter återvände jag till mitt rum för att konstatera att jag lyckats låsa in nycklarna tillsammans med mitt bagage. Katastrof! Jag stod nu iklädd endast ett par badshorts utanför mitt rum, 20 minuter innan min taxi skulle ta mig till flygplatsen. Jag sprang fort ner till receptionen för att konstatera att den var stängd och avspärrad med en gallergrind. Samtidigt lyckades jag stänga dörren till själva sovlokalerna och var nu instängd vid receptionen med enda utväg direkt till gatan. En liten papperslapp gav mig dock mer hopp. Där stod det att en nattvakt fanns vid vandrarhemmet nästintill.

Väl ute på gatan kunde jag konstatera att det visserligen fanns ett annat vandrarhem, men att det var lika stängt och tillbommat som mitt, inte en vakt i närheten. Med hjälp av de butter receptionist i ett hotell intill lyckades jag få tag på ett telefonnummer till vakten, men hur mycket jag än ringde fick jag inget svar. Det var nu endast 15 minuter kvar innan min taxi skulle avgå.

Den vänliga kebab-ägaren intill mitt vandrarhem lyckades få in mig till mitt vandrarhems sovsalar via sin egen köksingång. Jag var nu tillbaka på ruta ett, stod utanför min dörr utan något sätt att komma in. Vid närmare inspektion kunde jag se att mina nycklar låg på bordet ca. 1 meter innanför dörren. Vid dörrens vänstra sida fanns ett öppet gallerfönster för ventilation. Via experimenterande med en byggnadspinne, en diskborste, två kinesiska ätpinnar och en slev lyckades jag först peta ned nycklarna på golvet för att sedan manövrera dem till fönstrets öppning där jag kunde gripa dem med fingrarna. 5 minuter innan taxins avgång var jag inne på mitt rum och ytterligare fem minuter senare var jag påklädd, färdigpackad och väntande på gatan lagom till taxins ankomst.

Resan därefter till Bali var helt oproblematisk. Här på Bali är det annars varmt och soligt, ca. 35 graders värme, och tämligen få turister vilket gjort att många priser nu ligger på ca. hälften av de vanliga. De oväder som drabbat Jakarta har inte på något sätt stört Bali. Jakarta är ju ett extremfall, byggt på lågslätt, med två meters nederbörd varje år samt 13 floder som går genom staden. Översvämningar sker där varje år, med en riktigt stor ungefär vart femte år.

En glad överraskning här är annars den indonesiska tidningen Jakarta Post. Tidningen har utmärkt utlandsbevakning utan det anglofila innehåll som tidningarna i väst tycks lida av. Här får man reda på uttalanden och ståndpunkter inte bara från USA och England, utan också från Kina, Australien, Japan, Iran och flera länder, alla vilka tillskrivs samma vikt, oavsett befolkning och ekonomisk makt. Överlag känns det som om de svenska tidningarna har mycket att lära sig av Indonesien.

Trädgårdstomtar, förföljda kvinnor, vatten

Den här veckan hade jag mitt första möte med Australiens trädgårdstomtar. Vid en promenad i staden Townsville på östkusten fick jag plötsligt syn på en affär med namnet Gnomes - Tomtar! I skyltfönstret fanns en bild på två tomtar, i Sverige mest kända som delaktiga i filmen "Trolltyg i tomteskogen" som ett tag visades i TV kring varje jul innan legala problem satte stopp för detta. Jag gick in i butiken, som visade sig sälja antikviteter. Det hade varit en restaurang tidigare med fullt av stackars trädgårdstomtar som trakasserades av de lokala barnen som jagade dem runt restaurangen. Nu fanns endast två kuvade tomtar kvar som försökte gömma sig bland antikviteterna.

Jag började samtala med butikens ägare som sa att det tidigare funnits gott om trädgårdstomtar i Australien, men att de nu börjat försvinna från trädgårdarna, varför var han inte säker. En positiv tolkning ger vid handen att tomtarna lyckats fly från sin fångenskap ut till skogen där de hör hemma, men med Australiens tragiska historia i minnet är det lika troligt att de mött samma möte som aboriginerna - de flesta dödade och jagade, resten traumatiserade och ofta alkoholiserade.

Tyvärr visade sig sen den senare teorin stämma. Senare i Cairns, i ett lokalt köpcenter, mötte jag en mängd trädgårdstomtar. De var försupna och drogpåverkade med stora ölmagar. En tomte blottade sig för alla förbipasserande i varuhuset, medan andra delade en gemensam flaska och några visade baken. Prislappar visade att de också börjat sälja sig för pengar. Så gick ett stolt och starkt tomtefolk ett tragiskt öde till mötes.

I australiska tidningar läste jag att en ny bok skrivits om Taslima Nasrin, välkänd i Sverige, efter att hon flytt till Sverige under påstådda dödshot från fundamentalister i Bangladesh. I Sverige togs hon om hand av Expressens muslimätare Gabi Gleichmann, senare dömd för att ha sålt förfalskade essäer av Umberto Ecco. Gleichmann är nu återigen aktiv i Expressen där bedrägeridomar inte är något att skämmas för, tidningen låter ju också den förskingrings-fällde Jesus Alcalla skriva. I boken berättas om hur Taslima Nasrin påstods ha gjort slut med sin familj, för att sedan ringa nattliga samtal hem till sin mamma för att berätta om hur svårt hon hade det i Sverige. Taslima Nasrin berättade också om hur hon skulle bli dödad om hon återvände till Bangladesh, detta endast tre veckor innan hon flyttade tillbaka utan några problem. Senare berättade hon om hur sviken hon kände sig när alla västliga medier, som tidigare älskat henne, ignorerade henne totalt när hon uttalade sig mot kriget i Irak.

Det tycks vara tradition att de som främst passar in i medias roll som stolta starka kvinnor som kämpar mot fundamentalismen, senare beläggs med allvarliga lögner. I Holland visade sig Hirsi Ali ha ljugit både om sina skäl att söka asyl i Holland och om att ha brutit med sin familj. Taslima Nasrin ljög om hur allvarliga dödshoten var mot henne, i Australien avslöjades nyligen en kvinna med att ha ljugit om hur en kvinna hon hade en frisörsalong tillsammans med i Jordanien skulle ha mördats, en sådan frisörsalong hade aldrig funnits. Även den världskända filmen "Inte utan min dotter" visade sig bygga på en falsk historia.

Ändå vet vi att många kvinnor har problem med fundamentalismen, med äktenskapen, hot från makar och pojkvänner. Det gäller inte bara kvinnor i muslimska familjer, men kanske oftare där på grund av en mer traditionell bakgrund och krock med andra värderingar. Möjligtvis är det så att journalisterna söker efter renodlade svart-vita fall för att driva en politisk agenda, vilket gör att de ignorerar alla de verkliga fall som finns, för att istället sila fram de vältaliga kvinnor med mer politiskt fokus som matchar tidningarnas egna ledarsidor.

Annars muttrar australiensarna mest över att de snart kan tvingas börja dricka vatten från reningsverk, istället för det grundvatten som beräknas ta slut inom bara några år om inget görs. Vattenbråket täcker flera sidor i tidningarna varje dag och spås vara något som kan fälla en regering, där Irak-kriget inte tycks ha påverkat något. Uppenbarligen är det så att 600 000 irakiers liv inte är mycket att komma med jämfört med tanken på att behöva dricka vatten från reningsverk, vilket hundratals miljoner andra människor gör varje dag utan problem.