Här i Australien har man nyss firat Australia-Dagen, eller Invasionsdagen som den kallas av aboriginerna. Den har fått australiensarna att försöka tävla med amerikanerna i frenetiskt flaggviftande. Man bär på flaggor, klär sig i flaggor och tatuerar in flaggor. Det senaste är en trend som tagit kraftig fart i Sydney i samband med förra årets upplopp, i Sydney-förorten Cronulla, mellan australiensare med vit respektive libanesisk bakgrund. Sedan dess har många vita börjat muttra om att libaneserna minsann inte hör hemma i Australien vilket fick en imam att cyniskt säga att "vi har i alla fall betalat vår resa för pengar vi själva tjänat ihop, i stället för att forslas hit som straffångar", ett uttalande som knappast gjutit olja på vågorna i det numera så rasmedvetna Australien.
Den nya flaggtrenden har gjort att arrangörerna av Sydneys årliga festival "The Big Day Out" nyligen varslade om ett flaggförbud, eftersom de menade att flaggorna nu snarast användes som gängfärger. Andra politiker har upprörts över detta förbud och krävt ett flaggförbudsförbud. Detta fick en av de gröna politikerna att hoppa in i budgivningen genom att förebåda ett förbud mot flaggförbudsförbud. Summan av kardemumman blev att inget av förbuden genomfördes, australiensarna tog med sina flaggor och sen låg de i solen och hade det bra. Några som brände flaggor i protest mot Irak-kriget sågs inte till, antagligen beroende på de kraftiga böterna vid vanhelgande av flaggan. Annars visar nya undersökningar att en majoritet av australiensarna är missnöjda med regeringens Irak-politik.
I Brisbane har man valt att inte bara tävla i flaggviftning utan anordnar sen 26 år tillbaka, nationaldagen till ära, det stora kackerlacksracet. Det som började med en vadslagning mellan två bargäster om vem som hade den fetaste kackerlackan har nu växt till en tävling där 100-tals kackerlackor, med fantasifulla namn som Sir Roach-a-lot, Cocky Balboa och Lord of the Drains, tävlar om att snabbast möjligast fly ut från en plastmatta och ta skydd bland de 100-tals personerna i publiken. Extra roligt blir det när de försöker fly in under kjolarna på skrikande kvinnor eller innanför skjortan på domarna. Kaoset förstärks när domarna i entusiasm kastar ut de infångade kackerlackorna bland publiken till åskådarnas förtjusning och de drabbades förskräckelse. Alla inkomsterna går till det lokala barnsjukhuset som dock helst slipper se de tävlande i mer vardaglig tappning.
Även om de flesta i Brisbane trivs med att fira nationaldagen, så är alla inte lika lyckliga. På morgonen gick ett demonstrationståg till en av stadens parker där man protesterade mot hur en oskyldig aborigin misshandlats till döds av en polisman. Liknande demonstrationer pågår överallt i landet, vanligtvis med grupperingar från de gröna och bokstavsvänstern. Majoriteten av australiensarna tycks dock inte bry sig om detta. De vandrar i stället runt på gatorna insvepta i flaggor, skrikandes det oundvikliga " Oz Oz Oz! Oi Oi Oi!"
2007-01-21
Krigspropaganda, Rasism
Jag måste nog säga att Australien överraskade mig mycket. Från de filmer jag sett så har australiensarna verkat som ett fredligt, avslappnat folk. Crocodile Dundee satte väl standarden som den okonventionelle australiensaren som med sin käcka hatt och relaxade attityd charmade hela New York och intrycket förstärktes av den numera avlidne krokodiljägaren Irwin. Gallipoli, en av de absolut främsta antikrigsfilmerna berättade om hur australiensiska soldater offrades, till ingen nytta, som brittisk kanonmat i kampen mot 1:a världskrigets Turkiet.
Här på plats finns i stället monument som hyllar "kampen för imperiet". I Canberra, Australiens huvudstad, finns ett av de mest osmakliga museer jag sett, The Australian War Memorial - Australiensiska Krigsmuseet. Vapen efter vapen visas upp, medan de ofelbara australiensiska soldaterna hyllas för sina insatser i världens alla krig. Det första världskriget kallas konsekvent för "The Great War", något som skulle kunna översättas till "Det Stora Kriget", men här mest tycks mena "Det Underbara Kriget". Enorma krigspornografiska statyer med soldater med bar överkropp visas upp näst intill blankputsade kanoner.
Särskilt mycket hyllas soldaternas insatser under Korea-kriget utan att det på något sätt antyds det märkliga att det överhuvudtaget fanns två koreanska nationer. Sanningen är ju att Korea, som slogs på de allierades sida mot den japanska krigsmakten, splittrades som en kompromiss mellan USA och Sovjet. Liksom i Vietnam var det ingen som tillfrågade befolkningen. När Nord-Korea invaderade Syd-Korea hade man liksom i Vietnam stöd av merparten av befolkningen eftersom man gjort stora landreformer, liknande dem USA genomfört i efterkrigstidens Japan, men förvägrat både koreanerna och vietnameserna. USA och Australien svarade med ett krig som utplånade varje stad i Nord-Korea och i stora delar av Syd-Korea. Dessutom hotade man att använda kärnvapen och flög regelbundet från 50-talet och framåt turer med kärnvapenbestyckade bombplan över Nord-Korea. Efterverkningarna av detta syns i Nord-Koreas nuvarande kärnvapenprogram som utverkats för att aldrig mer behöva utsättas för en sån press som skedde vid de amerikanska överflygningarna.
Det australiensiska krigsmuseet är också märkvärdigt tyst om den tid då man slogs på USA:s sida i Vietnam. När det gäller öst-Timor berättar man om hur australienska soldater blivit förälskade i den lilla nationen och dess befolkning, men nämner ingenstans om hur Australien hjälpte Indonesien under ockupationen av Öst-Timor, bl.a genom att låta deras dödspatruller, Kopassus-styrkorna, utbildas i Australien. Samma dödspatruller, fortfarande med stöd av Australien, används nu i det råvarurika Väst-Papua.
Denna krigiska attityd som australiensarna visar finns inte endast i krigsmuseet. I parkerna är det inte ovanligt med moderna kanoner som utsmyckningar. I tidningarna lästa jag nyligen om hur viktigt det är för USA att "tämja somalierna", ett onekligen olyckligt uttryck, särskilt som man måste komma ihåg att rastanken var viktig i Australien ända in på 70-talet, då man slutligen upphörde med den immigrationspolitik som gick ut på att hålla Australien så vitt som möjligt.
En bit ifrån krigsmuseet, nära det australiensiska parlamentet, finns aboriginernas tält ambassad. Tält ambassaden tog sin början redan 1972 som en protest mot de vita australiensarnas behandling av aboriginerna. Under 120 år genomförde man ett folkmord, långt innan Hitler och långt mer effektivt. Man sköt ner ursprungsbefolkningen, förgiftade den och i Tasmanien delade man ut filtar infekterade med kopporna. Även efter att de direkta massakrerna upphört kidnappade man aboriginernas barn för att de skulle få en ordentlig - vit - uppfostran.
Kärnvapenprovsprängningar för USA utfördes också på aboriginernas mark och än idag har man infört särskild alkohollagstiftning på en av de öar som befolkas av merparten aboriginer. Vid tältambassaden idag kan man se hänvisningar både till kidnappningarna och folkmorden. En tunna står också utplacerad med texten "giftigt avfall".
Som tur var är inte alla australiensare lika krigstokiga, som vanligt verkar det vara en liten driven klick i regering och parlament som vet att det inte kommer vara de själva som drabbas. Kritiker finns det gott om. Nyligen kunde jag läsa en artikel i tidningen av Phillip Knightley, i Radio Tuff känd för sin bok om krigspropaganda, som undrade hur australiensarna fortfarande kunna finna sig i att vara Storbritanniens pudel när till och med den brittiska drottningen förväntat sig att de skulle vilja göra sig fria. En annan kritiker av Australiens krigspolitik och stöd till president Bushs krig mot Irak är underrättelseofficeren Andrew Wilkins som år 2003 berättade om hur premiärministern John Howard medvetet ljög och misstolkade uppgifter från säkerhetstjänsten för att få stöd för ett krig mot Irak. Wilkins poängterar också att både John Howard och Tony Blair före kriget var mycket tydliga med att säga att avsättningen av Saddam Hussein i sig aldrig skulle kunna vara orsak nog för de fasor som ett krig skulle utgöra. Endast existensen av massförstörelsevapen skulle kunna rättfärdiga ett sånt. Idag vet vi att inga sådana fanns vilket gör att kriget är orättfärdigt både i Australiens och Storbritanniens ögon.
De vita australiensarna känner man annars igen bland turisterna som de vita vålnader som stryker omkring i skuggorna. Eftersom de flesta vita är arvtagare från de irländare och britter som transporterades som straffångar till Australien, är deras hy inte direkt anpassad till den australiensiska hettan. För att undvika hudcancer håller de sig helst i skuggan och har på rikliga mängder sololja. Turisterna struntar däremot i detta och ligger i skiftande färgkulörer på Bondi Beach, den absolut mest populära stranden i Sydney, tillsammans med de australiensare som är för unga för att bry sig om cancer eller har smetat på sig solskyddsmedel som skulle kunna skydda en vampyr.
Här på plats finns i stället monument som hyllar "kampen för imperiet". I Canberra, Australiens huvudstad, finns ett av de mest osmakliga museer jag sett, The Australian War Memorial - Australiensiska Krigsmuseet. Vapen efter vapen visas upp, medan de ofelbara australiensiska soldaterna hyllas för sina insatser i världens alla krig. Det första världskriget kallas konsekvent för "The Great War", något som skulle kunna översättas till "Det Stora Kriget", men här mest tycks mena "Det Underbara Kriget". Enorma krigspornografiska statyer med soldater med bar överkropp visas upp näst intill blankputsade kanoner.
Särskilt mycket hyllas soldaternas insatser under Korea-kriget utan att det på något sätt antyds det märkliga att det överhuvudtaget fanns två koreanska nationer. Sanningen är ju att Korea, som slogs på de allierades sida mot den japanska krigsmakten, splittrades som en kompromiss mellan USA och Sovjet. Liksom i Vietnam var det ingen som tillfrågade befolkningen. När Nord-Korea invaderade Syd-Korea hade man liksom i Vietnam stöd av merparten av befolkningen eftersom man gjort stora landreformer, liknande dem USA genomfört i efterkrigstidens Japan, men förvägrat både koreanerna och vietnameserna. USA och Australien svarade med ett krig som utplånade varje stad i Nord-Korea och i stora delar av Syd-Korea. Dessutom hotade man att använda kärnvapen och flög regelbundet från 50-talet och framåt turer med kärnvapenbestyckade bombplan över Nord-Korea. Efterverkningarna av detta syns i Nord-Koreas nuvarande kärnvapenprogram som utverkats för att aldrig mer behöva utsättas för en sån press som skedde vid de amerikanska överflygningarna.
Det australiensiska krigsmuseet är också märkvärdigt tyst om den tid då man slogs på USA:s sida i Vietnam. När det gäller öst-Timor berättar man om hur australienska soldater blivit förälskade i den lilla nationen och dess befolkning, men nämner ingenstans om hur Australien hjälpte Indonesien under ockupationen av Öst-Timor, bl.a genom att låta deras dödspatruller, Kopassus-styrkorna, utbildas i Australien. Samma dödspatruller, fortfarande med stöd av Australien, används nu i det råvarurika Väst-Papua.
Denna krigiska attityd som australiensarna visar finns inte endast i krigsmuseet. I parkerna är det inte ovanligt med moderna kanoner som utsmyckningar. I tidningarna lästa jag nyligen om hur viktigt det är för USA att "tämja somalierna", ett onekligen olyckligt uttryck, särskilt som man måste komma ihåg att rastanken var viktig i Australien ända in på 70-talet, då man slutligen upphörde med den immigrationspolitik som gick ut på att hålla Australien så vitt som möjligt.
En bit ifrån krigsmuseet, nära det australiensiska parlamentet, finns aboriginernas tält ambassad. Tält ambassaden tog sin början redan 1972 som en protest mot de vita australiensarnas behandling av aboriginerna. Under 120 år genomförde man ett folkmord, långt innan Hitler och långt mer effektivt. Man sköt ner ursprungsbefolkningen, förgiftade den och i Tasmanien delade man ut filtar infekterade med kopporna. Även efter att de direkta massakrerna upphört kidnappade man aboriginernas barn för att de skulle få en ordentlig - vit - uppfostran.
Kärnvapenprovsprängningar för USA utfördes också på aboriginernas mark och än idag har man infört särskild alkohollagstiftning på en av de öar som befolkas av merparten aboriginer. Vid tältambassaden idag kan man se hänvisningar både till kidnappningarna och folkmorden. En tunna står också utplacerad med texten "giftigt avfall".
Som tur var är inte alla australiensare lika krigstokiga, som vanligt verkar det vara en liten driven klick i regering och parlament som vet att det inte kommer vara de själva som drabbas. Kritiker finns det gott om. Nyligen kunde jag läsa en artikel i tidningen av Phillip Knightley, i Radio Tuff känd för sin bok om krigspropaganda, som undrade hur australiensarna fortfarande kunna finna sig i att vara Storbritanniens pudel när till och med den brittiska drottningen förväntat sig att de skulle vilja göra sig fria. En annan kritiker av Australiens krigspolitik och stöd till president Bushs krig mot Irak är underrättelseofficeren Andrew Wilkins som år 2003 berättade om hur premiärministern John Howard medvetet ljög och misstolkade uppgifter från säkerhetstjänsten för att få stöd för ett krig mot Irak. Wilkins poängterar också att både John Howard och Tony Blair före kriget var mycket tydliga med att säga att avsättningen av Saddam Hussein i sig aldrig skulle kunna vara orsak nog för de fasor som ett krig skulle utgöra. Endast existensen av massförstörelsevapen skulle kunna rättfärdiga ett sånt. Idag vet vi att inga sådana fanns vilket gör att kriget är orättfärdigt både i Australiens och Storbritanniens ögon.
De vita australiensarna känner man annars igen bland turisterna som de vita vålnader som stryker omkring i skuggorna. Eftersom de flesta vita är arvtagare från de irländare och britter som transporterades som straffångar till Australien, är deras hy inte direkt anpassad till den australiensiska hettan. För att undvika hudcancer håller de sig helst i skuggan och har på rikliga mängder sololja. Turisterna struntar däremot i detta och ligger i skiftande färgkulörer på Bondi Beach, den absolut mest populära stranden i Sydney, tillsammans med de australiensare som är för unga för att bry sig om cancer eller har smetat på sig solskyddsmedel som skulle kunna skydda en vampyr.
2007-01-14
Pingviner, Ringen, Somalia, Lennon
Nu borde jag egentligen befunnit mig i Australien, men en plötslig dimma har gjort att alla flygplan på Wellingtons flygplats har fått ställas in, vilket gör att jag är fast i Nya Zeeland i ytterligare två dagar. Nu hade det egentligen inte gjort något, om det inte varit så att dimman inte behagat stanna på flygplatsen utan dessutom beslutat sig för att invadera staden som nu bokstavligen mest liknar ärtsoppa. Själv är jag mest bekymrad för pingvinerna, de små söta varelserna, ca. 3 - 4 decimeter höga, som gömmer sig i buskarna på vägen mot Wellingtons flygplats. Vanligen vågar de blyga kreaturen sig bara ut på nätterna då de smyger över vägen. Eftersom de syns så dåligt har särskilda skyltar om "pingvinövergångar" satts upp. Nu hoppas jag att de inte ska försöka ta sig över vägen i dimman då dagtrafiken är långt värre än den nattliga.
För den som inte visste det så är Nya Zeeland platsen där Sagan om Ringen-filmerna spelades in, trilogin som till slut lyckades peta bort Stjärnornas Krig från topplistan. Som stor entusiast av böckerna har jag under den senaste veckan tillbringat tid i hobbitarnas fylke, orchernas Mordor, alvernas Vattnadal och människornas Gondor. Jag har vilat mig i samma träd som Frodo gjorde innan han mötte de första alverna, trampat samma stig där Gandalf rådgjorde med Saruman och stått vid roten av domedagsberget där ringen till slut förstördes. Peter Jackson, som filmatiserade trilogin, är en stor hjälte i Wellington. Filmerna har markant ökat antalet turister till Nya Zeeland och han har också investerat stort i den lokala filmindustrin som fått det typiska namnet Welliwood. Trots att han filmar för amerikanska filmbolag så görs allt arbete på Nya Zeeland vilket skapat en stor mängd nya jobb.
Som vanligt fortsätter Nya Zeeländarna med sina äventyrssporter. I Wellingtons centrum finns en s.k reverse-bungy, en mackapär där man sätter sig i en kapsel i mitten av en jättelik slunga för att sedan kastas upp i luften i en hastighet av över 160 km/h. Slungan står uppställd vid ett kontorshus mitt i centrala Wellington. Innan den sattes upp fick alla hyresgästerna uttala sig om den, ifall de skulle bli störda. En av dem protesterade kraftigt. Det visade sig att hon var en psykiatriker och var mycket orolig för vad hennes patienter skulle tycka när skrikande människor med jämna mellanrum skulle fara förbi hennes fönster. Vad som hände med psykiatrikern förtäljer inte historien, men slungan står i alla fall på plats.
De Nya Zeeländska tidningarna är annars nästan värre än de amerikanska i sina vinklingar. Utrikesnyheterna läses som direkta pentagonreleaser. Vid uppgifterna om att USA nu bombat i Somalia för att hjälpa Etiopien i deras anfall mot Somalia gjordes mycket väsen om den s.k "Black Hawk Down" incidenten 1993 då 18 amerikaner dog efter strider vid Mogadishus gator. Inget i artiklarna stod dock om de över 1000 somalier som slaktades av de amerikanska soldaterna, eller att anfallet mot USA-trupperna gjordes som en hämnd för att USA bombat de fredsförhandlingar som pågick och dödat uppåt 200 personer inkluderande barn, kvinnor, klanledare och militära ledare (som i de nya zeeländska tidningarna kallas för krigsherrar, till skillnad från deras amerikanska motsvarigheter). Ej heller omnämns att Somalia just fått en period av lugn efter att den islamistiska regimen lyckats stoppa de pirater som härjat vid kusten (ledda av USA-styrda miliser) och slutligen drivit ut de dussintals konkurrerande militära grupperingarna. Nu kommer det dessvärre att dröja länge innan Somalia kan få fred igen. Med otur är det ett nytt Irak vi får se.
Läser i tidningen om hur det amerikanska FBI spionerade på John Lennon. Uppenbarligen var man rädd för det inflytande han hade över amerikansk ungdom, då han arbetade direkt mot Richard Nixons valkampanj, och gjorde allt man kunde för att få honom utvisad. Man spionerade på honom, la fällor, infiltrerade hans vänkretsar. När inget annat hjälpte gick man till direkta hot mot honom och sa att han skulle utvisas om han genomförde sin turné mot Nixon innan det amerikanska presidentvalet. Lennon beslöt sig för att ligga lågt och Nixon vann senare valet. Uppgifterna har varit hemliga tills nyligen med motiveringen att de kunnat skada amerikansk politik och leda till direkta ingrepp, kanske t.o.m anfall från ett främmande land. Det verkar dock lite långsökt att Storbritannien skulle anfalla USA därför att de nu plötsligt, till sin överraskning, fått reda på att Richard Nixon skulle använda sig av smutsiga metoder vid sina valkampanjer. Det verkar mindre troligt att de aldrig skulle ha hört talas om Watergate-skandalen.
För den som inte visste det så är Nya Zeeland platsen där Sagan om Ringen-filmerna spelades in, trilogin som till slut lyckades peta bort Stjärnornas Krig från topplistan. Som stor entusiast av böckerna har jag under den senaste veckan tillbringat tid i hobbitarnas fylke, orchernas Mordor, alvernas Vattnadal och människornas Gondor. Jag har vilat mig i samma träd som Frodo gjorde innan han mötte de första alverna, trampat samma stig där Gandalf rådgjorde med Saruman och stått vid roten av domedagsberget där ringen till slut förstördes. Peter Jackson, som filmatiserade trilogin, är en stor hjälte i Wellington. Filmerna har markant ökat antalet turister till Nya Zeeland och han har också investerat stort i den lokala filmindustrin som fått det typiska namnet Welliwood. Trots att han filmar för amerikanska filmbolag så görs allt arbete på Nya Zeeland vilket skapat en stor mängd nya jobb.
Som vanligt fortsätter Nya Zeeländarna med sina äventyrssporter. I Wellingtons centrum finns en s.k reverse-bungy, en mackapär där man sätter sig i en kapsel i mitten av en jättelik slunga för att sedan kastas upp i luften i en hastighet av över 160 km/h. Slungan står uppställd vid ett kontorshus mitt i centrala Wellington. Innan den sattes upp fick alla hyresgästerna uttala sig om den, ifall de skulle bli störda. En av dem protesterade kraftigt. Det visade sig att hon var en psykiatriker och var mycket orolig för vad hennes patienter skulle tycka när skrikande människor med jämna mellanrum skulle fara förbi hennes fönster. Vad som hände med psykiatrikern förtäljer inte historien, men slungan står i alla fall på plats.
De Nya Zeeländska tidningarna är annars nästan värre än de amerikanska i sina vinklingar. Utrikesnyheterna läses som direkta pentagonreleaser. Vid uppgifterna om att USA nu bombat i Somalia för att hjälpa Etiopien i deras anfall mot Somalia gjordes mycket väsen om den s.k "Black Hawk Down" incidenten 1993 då 18 amerikaner dog efter strider vid Mogadishus gator. Inget i artiklarna stod dock om de över 1000 somalier som slaktades av de amerikanska soldaterna, eller att anfallet mot USA-trupperna gjordes som en hämnd för att USA bombat de fredsförhandlingar som pågick och dödat uppåt 200 personer inkluderande barn, kvinnor, klanledare och militära ledare (som i de nya zeeländska tidningarna kallas för krigsherrar, till skillnad från deras amerikanska motsvarigheter). Ej heller omnämns att Somalia just fått en period av lugn efter att den islamistiska regimen lyckats stoppa de pirater som härjat vid kusten (ledda av USA-styrda miliser) och slutligen drivit ut de dussintals konkurrerande militära grupperingarna. Nu kommer det dessvärre att dröja länge innan Somalia kan få fred igen. Med otur är det ett nytt Irak vi får se.
Läser i tidningen om hur det amerikanska FBI spionerade på John Lennon. Uppenbarligen var man rädd för det inflytande han hade över amerikansk ungdom, då han arbetade direkt mot Richard Nixons valkampanj, och gjorde allt man kunde för att få honom utvisad. Man spionerade på honom, la fällor, infiltrerade hans vänkretsar. När inget annat hjälpte gick man till direkta hot mot honom och sa att han skulle utvisas om han genomförde sin turné mot Nixon innan det amerikanska presidentvalet. Lennon beslöt sig för att ligga lågt och Nixon vann senare valet. Uppgifterna har varit hemliga tills nyligen med motiveringen att de kunnat skada amerikansk politik och leda till direkta ingrepp, kanske t.o.m anfall från ett främmande land. Det verkar dock lite långsökt att Storbritannien skulle anfalla USA därför att de nu plötsligt, till sin överraskning, fått reda på att Richard Nixon skulle använda sig av smutsiga metoder vid sina valkampanjer. Det verkar mindre troligt att de aldrig skulle ha hört talas om Watergate-skandalen.
2007-01-06
Nya Zeeland, äventyrssporter, Lätta brigaden
Den senaste veckan har jag tillbringat i det natursköna Nya Zeeland. Förutom fantastiska vandringsturer, skogspromenader och bergsbestigningar finns också sagolika sandstränder, en makalös övärld och möjlighet att se både valar, delfiner, späckhuggare och stingrockor. Detta verkar dock inte imponera på Nya Zeeländarna som istället vill verkar satsa på äventyrsupplevelser, helst såna som lämnar en grön och illamående efteråt. Skytower i Auckland, ett över 200 meter högt torn skulle i resten av världen nöja sig med att vara en fantastisk utsiktsplats. I Nya Zeeland kan man istället kasta sig från tornet för att falla fritt med endast en stålvajer som hindrar från ett alltför hastigt möte med marken. Auckland Harbour Bridge, en vacker bro stoltserar med både bungy-Jump och möjlighet att klättra upp i brospannet, närmare 70 meter över vattnet. Överallt på ön finns aktiviteter som fallskärmshoppning, bungy-jump, omvänt bungy-jump där man slungas upp i luften och zorgning. Den senare är en märklig aktivitet där man likt en hamster kryper in i en stor boll som sedan sätts i rullning. Hamster-liknelsen slutar dock när man fastspänd i bollen, i en hiskelig fart rullas ned för en backe och ingen hamster med respekt för sitt liv skulle acceptera att bollen fylldes med vatten och att alla fastspänningsanordningar togs bort.
Själv har jag nöjt mig med två aktiviteter av det äventyrliga slaget. Sandsurfning, där man bär sin surfbräda upp för en gigantisk sanddyn för att sedan kasta sig ner och i en hissnande hastighet glida utför sandbacken, samt grottkrypning. I det senare fallet firar man sig i lina ner i en 100 meter djup bergsspricka för att sedan i våtdräkt klättra runt under marken i fyra timmar över klippblock, under klippblock, genom vattenfall och uppför höga stegar. Djupt under marken finns också de så kallade "glowworms", en sorts förpuppade larver som lyser i ett svagt ljus för att locka till sig insekter som föda. I en mörk grotta ser de små pupporna ut som en stor stjärnhimmel och ljuset de ger i från sig räcker alldeles utmärkt för kunna klara sig i mörkret.
Norr om staden jag nu befinner mig i finns den lilla kuststaden Raglan, uppkallad efter den brittiske lorden Fitzroy Somerset, Lord av Raglan. Namnvalet är en aning märkligt, eftersom Lord Raglan annars är mest känd för en av världshistoriens största militära blundrar, Lätta brigadens anfall under Krimkriget. Lord Raglan var en föga framgångsrik officer. Han vägrade att inköpa trä till det brittiska baslägret vid Sevastopol, vilket innebar att man vare sig kunde bygga golv till de brittiska tälten eller elda brasor i den svinkalla vintern. Som följd av detta försattes 23 000 soldater ur stridbart skick,
Med endast 9 000 kvar som kunde mobiliseras gav Lord Raglan sedan order till kavalleriet att snabbt avancera framåt för att hindra fienden från att inta en mängd kanoner. Vad han inte insåg var att de kanoner han hänvisade till inte var synliga för kavalleriet som var närmare fronten. De nära 700 kavalleristerna stormade i stället fram mot fiendens nära 20 beväpnade bataljoner. 118 män dog och 127 skadades i vad poeten Tennyson skulle kalla för "Dödens Dal" och 362 hästar omkom. De ryska befälhavarna sa senare att de trodde att britterna var fulla. Som följd av detta misslyckande tvingades britterna dra sig tillbaka.
Om detta verkar nya zeeländarna inte bry sig om. Staden är känd for sitt Reggaeband och sina fantastiska surfvågor som visats upp i filmen Den Ändlösa Sommaren. Och det känns naturligtvis mycket trevligare än blodiga massakrer i onödiga krig.
Själv har jag nöjt mig med två aktiviteter av det äventyrliga slaget. Sandsurfning, där man bär sin surfbräda upp för en gigantisk sanddyn för att sedan kasta sig ner och i en hissnande hastighet glida utför sandbacken, samt grottkrypning. I det senare fallet firar man sig i lina ner i en 100 meter djup bergsspricka för att sedan i våtdräkt klättra runt under marken i fyra timmar över klippblock, under klippblock, genom vattenfall och uppför höga stegar. Djupt under marken finns också de så kallade "glowworms", en sorts förpuppade larver som lyser i ett svagt ljus för att locka till sig insekter som föda. I en mörk grotta ser de små pupporna ut som en stor stjärnhimmel och ljuset de ger i från sig räcker alldeles utmärkt för kunna klara sig i mörkret.
Norr om staden jag nu befinner mig i finns den lilla kuststaden Raglan, uppkallad efter den brittiske lorden Fitzroy Somerset, Lord av Raglan. Namnvalet är en aning märkligt, eftersom Lord Raglan annars är mest känd för en av världshistoriens största militära blundrar, Lätta brigadens anfall under Krimkriget. Lord Raglan var en föga framgångsrik officer. Han vägrade att inköpa trä till det brittiska baslägret vid Sevastopol, vilket innebar att man vare sig kunde bygga golv till de brittiska tälten eller elda brasor i den svinkalla vintern. Som följd av detta försattes 23 000 soldater ur stridbart skick,
Med endast 9 000 kvar som kunde mobiliseras gav Lord Raglan sedan order till kavalleriet att snabbt avancera framåt för att hindra fienden från att inta en mängd kanoner. Vad han inte insåg var att de kanoner han hänvisade till inte var synliga för kavalleriet som var närmare fronten. De nära 700 kavalleristerna stormade i stället fram mot fiendens nära 20 beväpnade bataljoner. 118 män dog och 127 skadades i vad poeten Tennyson skulle kalla för "Dödens Dal" och 362 hästar omkom. De ryska befälhavarna sa senare att de trodde att britterna var fulla. Som följd av detta misslyckande tvingades britterna dra sig tillbaka.
Om detta verkar nya zeeländarna inte bry sig om. Staden är känd for sitt Reggaeband och sina fantastiska surfvågor som visats upp i filmen Den Ändlösa Sommaren. Och det känns naturligtvis mycket trevligare än blodiga massakrer i onödiga krig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
