2007-09-04

Myanmar: Bojkott, bensinpriser och klädvanor

Myanmar särskiljer sig som det land där t.o.m guideböckerna debatterar bojkott. Till skillnad från diktaturer som Thailand och Pakistan, som får västvärldens välsignelse, hyser Myanmar inga amerikanska militärbaser och har visat sig ytterst tjurskalligt i sin vägran att delta i USA:s krig mot sina grannländer. Snarare är det Kina som varit landets välgörare vilket ur västögon är skäl nog för bojkott.

T.o.m namnet i sig är kontroversielt. Myanmar är landets traditionella namn sedan århundraden tillbaka, men när britterna koloniserade landet döpte de om det till Burma efter den största befolkningsgruppen, burmeserna. 1989 tog militärdiktaturen tillbaka landets prekoloniala namn, men liksom när Muhammed Ali förkastade vad han kallade sitt slavnamn, Cassius CLay, finns det de som vägrar acceptera det nya namnet. Västländer med nostaligiska drömmar om kolonialtiden, liksom vissa människorättsgrupper och det avsatta partiet NLD, nationella demokratiförbundet, säger fortfarande Burma.

* * *

Nyligen höjde militärdiktaturen bensinpriset i Myanmar från en halv dollar litern till nära det dubbla. När jag var i Libanon under liknande omständigheter utbröt en stor taxistrejk. Myndigheter sattes i brand och den impopulära västvänliga regeringen sköt ihjäl minst två demonstranter. Omvärlden förblev tyst. I Myanmar bröt också demonstrationer ut, om än långt mindre då räddslan för efterverkningar är större. Mynduigheterna svarade med massarresteringar och många demonstranter misshandlades. De gripna har år av fängelse att se fram emot. Till skillnad från Libanon vill USA ta upp detta i FN:s säkerhetsråd.

Den enes död, den andres bröd. Om de politiska aktivisterna tillfälligt stoppats är det svårare att få stopp på gatuförsäljarna. Utanför huvudstaden Yangons största marknad säljer tidningsförsäljare gamla nummer av Bangkok Post, Newsweek och Times till förbipaserande utlänningar. Tidningarna och magasinen är specielt utvalda för sina artiklar om Myanmar, ofta med uppmaningar till bojkott. Priset är flera gånger orginalpriset och försäljarna gör en nätt vinst för varje sålt exemplar, väl värt att trotsa regimen för.

* * *

Annars är det uppenbart att Myanmar inte är en del av den västerländska maktsfären. Männen går fortfarande runt i traditionella kjolliknande byxor - när de inte bär kjor vill säga. Kvinnorna går i vackra kjolar med traditionella mönster och har ofta gult ansiktssmink som täcker stora delar av kinderna och ibland även pannan och näsan. En annan vana är att tugga röda betelnötter. Detta ger ett lätt kannibaliskt utseende där munnen tycks full av blodbestänkta tänder och ett vänligt leende får intrycktet av ett blodtörstigt hungerleende.

De tuktuk- och motoförare som står i hela asiens gatuhörn saknas hlt i huvudstaden och som utlänning blir man bara störd av de otaliga pengaväxlarna eller någon enstaka taxichaufförerna eller tiggare. Endast amatörer växlar pengar på flygplatsen där man får mindre än hälften så många kyat för sin dollar som hos de privata växlarna. Kort, reschecker och euros är i praktiken oanvändbara.

Fåtalet tiggare beror delvis på att myndigheterna följde många latinamerikanska länders exempel och tvångsförflyttade de fattiga från huvudstaden. De gamla kåkstäderna revs och nya byggnader uppfördes istället. Ett beprövat knep för att medelklassen inte ska behöva störas av de mindre bemedlade.

4 kommentarer:

Åke Sandin sa...

Tack för krönikan om Myanmar
Åke

Ann Sandin-Lindgren sa...

Åke tackar dig för din fina krönika!

Var rädd om dig!

Kerstin sa...

Hej!
Vill bara tala om att jag uppskattar dina blogginlägg. De är informativa och välskrivna och jag läser dem med stor behållning.

Fortsätt med dina fina insatser :-). Jag ser alltid fram mot nästa inlägg.

Hampus Eckerman sa...

Tackar saa mycket! Snart tillbaks till Sverige, knappt tvaa veckor kvar och daa kommer jag att foersoeka oeka takten paa blogginlaeggen. Aer lite foer laaga hastigheter nu foer att kunna goera ordentlig research.

Mvh Hampus