Yangoon är ett utmärkt ställe att köpa DVD-filmer. Samlingsskivor som ovanligt ärligt utlovar "de mest irriterande hollywoodfilmerna" till "övervärderad glädje" säljs för kring en dollar. även myndigheterna tycks ha drabbats av ärlighetsiver och vid en park hittar jag ett plakat som uppmanar alla att "krossa interna och externa destruktiva element som en gemensam fiende". Grammatiken tycks tveksam, men budskapet råder inga tvivel om.
I min förra rapport kallade jag Myanmars huvudstad för Yangoon. Det är dock en sanning med modifikation. Yangoon förblir Myanmars ekonomiska maktcentra, men år 2005 lät militärdiktaturen flytta huvudstaden och dess administrativa delar till den lilla staden Naypyidaw norr om Yangoon. Beslutet mystifierade olika analytiker som desperat försökte lista ut orsaken. Vissa menade att märkliga astrologer skulle ha förklarat flytten nödvändig för att undvika katastrof, men mer troligt är nog att den paranoida regimen var rädd för att tappa kontrollen över Yangoon och beslöt sig för att skaffa ett säkrare maktcentra. Den nya huvudstaden är totalt avspärrad från utlänningar och obehöriga.
* * *
Militärposteringar finns det gott om. Vid nattbussen från Yangoon till Mandalay måste bussen stanna vid tre separata tillfällen för att soldater ska kunna kontrollera passagerarnas identitet. Detta är enbart för att halla koll på den egna befolkningen. Mitt eget pas ligger nedpackat i min väska, men som utlänning är det ingen som bryr sig. En del av dessa kontroller har en historisk bakgrund. När engelsmännen kolonialiserade landet gav de omfattande autonomi till de olika krigsherrarna i de norra delarna av landet. Där och på andra ställen har flera uppror skett komplicerade av den omfattande opiumodlingen och av Chang Kaisheks anti-kommunistiska trupper vars krig mot Kina vid dess västra gräns fått omfattande stöd från USA och Thailand. även om de flesta stridigheterna minskat finns rädslan kvar.
Paranoian orsakar också personliga problem för mig. I flera av Myanmars fåtal av internetcafeer är webmail spärrat för användning, vilket för att jag varken kan skicka eller ta emot mail. Bloggposter och chat är dock fritt vilket gör spärren mer irriterande än effektiv. Till skillnad från Kina verkar utländska tidningar och uppslagsverk vara fullt tillgängliga.
* * *
Myanmar är ett land där buddhismen är ständigt närvarande. över 50 000 kloster finns och utöver detta otaliga fler tempel, endast överträffade av Tibet i täthet. Vart man går ser man män iklädda röda dräkter, kvinnor i rosa, alla med rakade huvuden. Vid mitt hotell i centrala Mandalay utbröt varje kväll en hiskelig kakafoni då hundratals mäniskor mässade buddhistiska texter.
På samma sätt är nästan alla sevärdheter religiösa. I Yangoon är det den mäktiga Schedagon Pagodan och flera mindre tempel. I Mandåy är det världens största bok, bestående av 729 marmorblock med religiösa texter. Där finns också en 8 meter hög 900-tons buddha utkarvad ur ett enda marmorblock. Mest helig är Mahmuni Pagodan där beende visar sin vördnad genom att dekorera en fyra meter hög buddhastaty med bladguld från centimeter stora fyrkanter. Hittills har statyn täckts av ett lager på 15 centimeter rent guld, desto mer imponerande med tanke på att de små fyrkanterna endast är en dryg tiotusendels centimer tjocka. Myanmareserna själva menar att det är deras heliga platser som gjorde att landet nästan helt skonades från tsunamins framfart, trots att landet låg precis i dess väg.
2007-09-04
Myanmar: Bojkott, bensinpriser och klädvanor
Myanmar särskiljer sig som det land där t.o.m guideböckerna debatterar bojkott. Till skillnad från diktaturer som Thailand och Pakistan, som får västvärldens välsignelse, hyser Myanmar inga amerikanska militärbaser och har visat sig ytterst tjurskalligt i sin vägran att delta i USA:s krig mot sina grannländer. Snarare är det Kina som varit landets välgörare vilket ur västögon är skäl nog för bojkott.
T.o.m namnet i sig är kontroversielt. Myanmar är landets traditionella namn sedan århundraden tillbaka, men när britterna koloniserade landet döpte de om det till Burma efter den största befolkningsgruppen, burmeserna. 1989 tog militärdiktaturen tillbaka landets prekoloniala namn, men liksom när Muhammed Ali förkastade vad han kallade sitt slavnamn, Cassius CLay, finns det de som vägrar acceptera det nya namnet. Västländer med nostaligiska drömmar om kolonialtiden, liksom vissa människorättsgrupper och det avsatta partiet NLD, nationella demokratiförbundet, säger fortfarande Burma.
* * *
Nyligen höjde militärdiktaturen bensinpriset i Myanmar från en halv dollar litern till nära det dubbla. När jag var i Libanon under liknande omständigheter utbröt en stor taxistrejk. Myndigheter sattes i brand och den impopulära västvänliga regeringen sköt ihjäl minst två demonstranter. Omvärlden förblev tyst. I Myanmar bröt också demonstrationer ut, om än långt mindre då räddslan för efterverkningar är större. Mynduigheterna svarade med massarresteringar och många demonstranter misshandlades. De gripna har år av fängelse att se fram emot. Till skillnad från Libanon vill USA ta upp detta i FN:s säkerhetsråd.
Den enes död, den andres bröd. Om de politiska aktivisterna tillfälligt stoppats är det svårare att få stopp på gatuförsäljarna. Utanför huvudstaden Yangons största marknad säljer tidningsförsäljare gamla nummer av Bangkok Post, Newsweek och Times till förbipaserande utlänningar. Tidningarna och magasinen är specielt utvalda för sina artiklar om Myanmar, ofta med uppmaningar till bojkott. Priset är flera gånger orginalpriset och försäljarna gör en nätt vinst för varje sålt exemplar, väl värt att trotsa regimen för.
* * *
Annars är det uppenbart att Myanmar inte är en del av den västerländska maktsfären. Männen går fortfarande runt i traditionella kjolliknande byxor - när de inte bär kjor vill säga. Kvinnorna går i vackra kjolar med traditionella mönster och har ofta gult ansiktssmink som täcker stora delar av kinderna och ibland även pannan och näsan. En annan vana är att tugga röda betelnötter. Detta ger ett lätt kannibaliskt utseende där munnen tycks full av blodbestänkta tänder och ett vänligt leende får intrycktet av ett blodtörstigt hungerleende.
De tuktuk- och motoförare som står i hela asiens gatuhörn saknas hlt i huvudstaden och som utlänning blir man bara störd av de otaliga pengaväxlarna eller någon enstaka taxichaufförerna eller tiggare. Endast amatörer växlar pengar på flygplatsen där man får mindre än hälften så många kyat för sin dollar som hos de privata växlarna. Kort, reschecker och euros är i praktiken oanvändbara.
Fåtalet tiggare beror delvis på att myndigheterna följde många latinamerikanska länders exempel och tvångsförflyttade de fattiga från huvudstaden. De gamla kåkstäderna revs och nya byggnader uppfördes istället. Ett beprövat knep för att medelklassen inte ska behöva störas av de mindre bemedlade.
T.o.m namnet i sig är kontroversielt. Myanmar är landets traditionella namn sedan århundraden tillbaka, men när britterna koloniserade landet döpte de om det till Burma efter den största befolkningsgruppen, burmeserna. 1989 tog militärdiktaturen tillbaka landets prekoloniala namn, men liksom när Muhammed Ali förkastade vad han kallade sitt slavnamn, Cassius CLay, finns det de som vägrar acceptera det nya namnet. Västländer med nostaligiska drömmar om kolonialtiden, liksom vissa människorättsgrupper och det avsatta partiet NLD, nationella demokratiförbundet, säger fortfarande Burma.
* * *
Nyligen höjde militärdiktaturen bensinpriset i Myanmar från en halv dollar litern till nära det dubbla. När jag var i Libanon under liknande omständigheter utbröt en stor taxistrejk. Myndigheter sattes i brand och den impopulära västvänliga regeringen sköt ihjäl minst två demonstranter. Omvärlden förblev tyst. I Myanmar bröt också demonstrationer ut, om än långt mindre då räddslan för efterverkningar är större. Mynduigheterna svarade med massarresteringar och många demonstranter misshandlades. De gripna har år av fängelse att se fram emot. Till skillnad från Libanon vill USA ta upp detta i FN:s säkerhetsråd.
Den enes död, den andres bröd. Om de politiska aktivisterna tillfälligt stoppats är det svårare att få stopp på gatuförsäljarna. Utanför huvudstaden Yangons största marknad säljer tidningsförsäljare gamla nummer av Bangkok Post, Newsweek och Times till förbipaserande utlänningar. Tidningarna och magasinen är specielt utvalda för sina artiklar om Myanmar, ofta med uppmaningar till bojkott. Priset är flera gånger orginalpriset och försäljarna gör en nätt vinst för varje sålt exemplar, väl värt att trotsa regimen för.
* * *
Annars är det uppenbart att Myanmar inte är en del av den västerländska maktsfären. Männen går fortfarande runt i traditionella kjolliknande byxor - när de inte bär kjor vill säga. Kvinnorna går i vackra kjolar med traditionella mönster och har ofta gult ansiktssmink som täcker stora delar av kinderna och ibland även pannan och näsan. En annan vana är att tugga röda betelnötter. Detta ger ett lätt kannibaliskt utseende där munnen tycks full av blodbestänkta tänder och ett vänligt leende får intrycktet av ett blodtörstigt hungerleende.
De tuktuk- och motoförare som står i hela asiens gatuhörn saknas hlt i huvudstaden och som utlänning blir man bara störd av de otaliga pengaväxlarna eller någon enstaka taxichaufförerna eller tiggare. Endast amatörer växlar pengar på flygplatsen där man får mindre än hälften så många kyat för sin dollar som hos de privata växlarna. Kort, reschecker och euros är i praktiken oanvändbara.
Fåtalet tiggare beror delvis på att myndigheterna följde många latinamerikanska länders exempel och tvångsförflyttade de fattiga från huvudstaden. De gamla kåkstäderna revs och nya byggnader uppfördes istället. Ett beprövat knep för att medelklassen inte ska behöva störas av de mindre bemedlade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
