Den senaste tiden har jag börjat undra om inte de mexikanska bussarna kommer att bli min död. Inte för att de skulle vara av dålig kvalitet, tvärtom. Sätena går att fälla långt tillbaka, ett särskilt benstöd finns. I ryggstödet framför sitter en privat TV-skärm och när man kliver ombord får man en liten lunchpåse med läsk. Inte heller för att trafiken skulle vara livsfarlig. De mexikanska bilisterna kör lugnt och sansat, inte vad man är van vid i andra länder som Italien eller Frankrike.
Nej, det som hotar min hälsa är bussarnas luftkonditionering. Den börjar förrädiskt på en temperatur endast lite under utomhustemperaturen, för att sedan långsamt sänkas lägre och lägre tills kroppen skakar av kyla och tänderna skallrar. De mexikanska passagerarna är luttrade och har med sig vinterjacka, duntäcke och kudde. Vi som reser med lätt packning får försöka härda ut gömda under en tunn regnjacka som i alla fall skyddar mot de iskalla vindar som blåses ut från gömda fläktar som aldrig går att se, endast känna.
I Mexico City finns, liksom i många europeiska städer, ett tortyrmuseum där besökare med morbida intressen kan se på de verktyg som användes av den spanska inkvisitionen. Just nu är det dock omöjligt, eftersom ingången till museet blockeras av demonstrerande indianer från chiapas området som protesterar mot guvernören i Oaxaca. Under skylten "Tortyr genom tiderna" kan man se bilder på hur mexikanska poliser misshandlar demonstranter och hur lik släpas från gatorna. En annan backpacker jag mötte på ett hostel kom nyligen från Oaxaca. Hon beskriver de mexikanska TV-kanalerna som ren statspropaganda som försöker hetsa upp stämningen mot demonstranterna. I Oaxaca, förklarade hon, råder nu fungerande anarki. Olika grupper av medborgare ser själva till försörjning och säkerhet, äldre män patrullerar områdena på natten för att se till att ingen försöker utföra brott när den mexikanska polisen inte längre finns kvar. Mat fördelas solidariskt till alla i området och den politiska graffiti som på dagen tvättas bort av polis klottras dit igen på natten.
Efter Mexico City har jag fortsatt till den vackra staden Guanajuato. Guanajuato är känt för framförallt två saker: Ett fantastiskt museum över Don Quixote, populär över hela Mexico, med hundra tals målningar och statyer över riddaren och hans trogne kompanjon Sancho Panza samt ett museum fullt av mumier.
Kyrkogården i Guanajuato har alltid lidit av utrymmesbrist. Därför grävs lik upp igen när de anhöriga ej längre har råd eller vill betala för att kropparna ska få ligga kvar. Eftersom det är Mexico vi talar om så kremerar man inte kropparna eller begraver dem någon annanstans. Nej, i den vanliga fascination man visar för döden så visar man istället upp kropparna på ett museum. För att en kropp ska mumifieras räcker det med ett par år, men endast ett fåtal kroppar anses vara av den kvalitet att de kan visas upp för allmänheten. I museet visas upp mumier av gamla, unga, en gravid kvinna och flera barn, även världens minsta mumier finns till beskådan. Som om inte detta vore nog finns det bredvid ett litet skräckmuseum med hologram, bilder på vampyrer och andra otäckheter. De skelett som visas upp kommer dock från riktiga människor, något nästan otänkbart hemma i Europa.
Från Guanajuato har jag sedan fortsatt norrut genom staden Durango, som fascineras av skorpioner vilka man placerar i nyckelringar, på klockor, i glasburkar etc, för att sedan anlända i staden Chihuahua. Chihuahua har gett namn till de små hundarna, stora som insekter, som vanligtvis syns i handväskorna hos Paris Hilton-wannabees på Östermalm. Och även om jag inte såg en tillstymmelse av en sådan hund märktes det att detta var stadens stolthet. Överallt i stadens parker syntes statyer över de små hundarna, målade på de mest bisarra sätt. Själv har jag hellre tittat på stadens revolutionsmuseum, placerat i Pancho Villas gamla herrgård.
Pancho Villa, hjälte från den mexikanska revolutionen, var guvernör över staten Chihuahua i två år. När Pancho Villa mördades av en krypskytt 1923 startade hans 24 fruar alla separata processer för att försöka komma över hans palatsliknande herrgård. Till slut tillföll den hans första (och enda legala) fru som levde där tills 1981.
Pancho Villa var annars känd som en stor glassälskare och stannade en gång för att köpa glass innan han sköt ihjäl en tidigare vän som förrått honom. Var han idag finns begravd vet man inte, eftersom gravar finns i både Mexico City och i Chihuahua. Det enda man vet är att huvudet stals av gravplundrare 1926 och enligt ryktet innehas av Skull and Bones klubben vid Yale-universitet, i vilken både George Bush och John Kerry varit medlemmar.
2006-11-12
Fribrottning, Skrik, Coca Cola
I går var jag på mexikansk fribrottning och såg den gode Dr. Wagner lemlästa ett gäng maskerade skurkar. När de inte pucklade på varandra angrep de varandras maskotar istället. Som i all fribrottning finns det alltid de onda och de goda. I det här fallet var japanerna de onda, oklart varför, och när de såg ut att vinna vrålade hela publiken "Mexico, Mexico!".
En annan som gärna skulle vilja skrika om Mexico är den avgående presidenten Vicente Fox. Varje år i september ställer sig Mexicos president på en balkong i nationalpalatset, framför Mexico Citys största torg, och skriker "Viva Mexico" för att fira självständighetsdagen. I år blev det dock inget skrikande av. Vicente Fox anklagas för att med hjälp av valfusk ha hjälpt fram den nye presidenten Felipe Calderón i ett val minst lika omstritt som det amerikanska presidentvalet år 2000. Torget ockuperades av anhängare till presidentkandidaten López Obrador och för första gången vågade sig presidenten inte ut för det traditionella skriket.
När man går förbi torget i dag ser man fortfarande stora tält där demonstranterna dröjer sig kvar, nu med stärkta krafter efter de blodiga demonstrationerna i Oaxaca där minst 9 personer dött när de protesterat mot den korrupte guvernören.
De som varit på något av TUFFs styrelsemöten vet att jag ofta mobbas för att jag inte dricker kaffe på mötena utan hellre har med mig en flaska Coca Cola. I den lilla staden San Juan Chamula har man dock tagit det hela lite längre. Den chamulanska folkgruppen har en något annorlunda syn på den kristna religionen som de förenat med gammal folktro. De badar sällan eftersom badet tvättar bort de goda andarna.
Däremot är det bra att rapa ofta eftersom rapningarna släpper ut de onda andarna. Traditionellt sett brukade man dricka en egen form av rom för att få fram rapningarna, men har på senare tid konstaterat att Coca Cola och Pepsi är långt mer effektiva för rap-ändamål. Utanför kyrkan finns ett stort bås med reklam för Coca Cola och under Sankt Johns-dagen, en stor högtid, dricker man nära 100 000 burkar Coca Cola, minst 3 burkar per person.
Läser i ett AP-telegram om hur västerländska företag börjat etablera sig i Nord-Korea. För de som endast läser i tidningarna om den galna, isolerade skurkstaten med dess halvtokige ledare Kim Jong-Il kan detta verka märkvärdigt, men för den som här läst på om Koreas historia är det inte så konstigt. Trots att USA, under Korea-kriget, jämnade varje nordkoreansk stad med marken (och många sydkoreanska också) i ett bombregn som fick det över Tyskland under 2:a världskriget att verka som en lätt morgonskur, dröjde det inte lång tid innan Nordkorea började bygga upp landet igen. Under både 60- och 70-talet var Nordkorea betydligt större än Sydkorea både vad det gäller industri och jordbruk. Nord-Koreas nedgång är en förhållandevis ny företeelse som har att göra med Sovjets kollaps med oförmåga att köpa konstgödsel kombinerad med flera naturkatastrofer.
Att västerländska företag nu söker marknader i Nord-Korea beror på att befolkningen dels är lågavlönad, samtidigt som den i ett internationellt perspektiv också är tämligen högutbildad. Man får heller inte glömma att Sydkoreas ekonomiska under hade lite med marknadsekonomi att göra. Staten satte upp 5-års planer där olika företag fick låna pengar mot exakta specifikationer om vad de skulle producera och vilka mål de skulle uppnå. Med detta som bakgrund är det inte förvånande om vi ser stora förändringar i Nord-Korea i framtiden. Antagligen är detta också det bästa sättet att neutralisera ett nytt kärnvapenhot där amerikanska missiler pekar mot koreanska. USA har ju sen 60-talet haft en policy att använda sig av kärnvapen redan under första dagen i ett eventuellt krig med Nordkorea. Nya sanktioner och isolering av Nordkorea kan endast leda ett sådant krig närmare.
En annan som gärna skulle vilja skrika om Mexico är den avgående presidenten Vicente Fox. Varje år i september ställer sig Mexicos president på en balkong i nationalpalatset, framför Mexico Citys största torg, och skriker "Viva Mexico" för att fira självständighetsdagen. I år blev det dock inget skrikande av. Vicente Fox anklagas för att med hjälp av valfusk ha hjälpt fram den nye presidenten Felipe Calderón i ett val minst lika omstritt som det amerikanska presidentvalet år 2000. Torget ockuperades av anhängare till presidentkandidaten López Obrador och för första gången vågade sig presidenten inte ut för det traditionella skriket.
När man går förbi torget i dag ser man fortfarande stora tält där demonstranterna dröjer sig kvar, nu med stärkta krafter efter de blodiga demonstrationerna i Oaxaca där minst 9 personer dött när de protesterat mot den korrupte guvernören.
De som varit på något av TUFFs styrelsemöten vet att jag ofta mobbas för att jag inte dricker kaffe på mötena utan hellre har med mig en flaska Coca Cola. I den lilla staden San Juan Chamula har man dock tagit det hela lite längre. Den chamulanska folkgruppen har en något annorlunda syn på den kristna religionen som de förenat med gammal folktro. De badar sällan eftersom badet tvättar bort de goda andarna.
Däremot är det bra att rapa ofta eftersom rapningarna släpper ut de onda andarna. Traditionellt sett brukade man dricka en egen form av rom för att få fram rapningarna, men har på senare tid konstaterat att Coca Cola och Pepsi är långt mer effektiva för rap-ändamål. Utanför kyrkan finns ett stort bås med reklam för Coca Cola och under Sankt Johns-dagen, en stor högtid, dricker man nära 100 000 burkar Coca Cola, minst 3 burkar per person.
Läser i ett AP-telegram om hur västerländska företag börjat etablera sig i Nord-Korea. För de som endast läser i tidningarna om den galna, isolerade skurkstaten med dess halvtokige ledare Kim Jong-Il kan detta verka märkvärdigt, men för den som här läst på om Koreas historia är det inte så konstigt. Trots att USA, under Korea-kriget, jämnade varje nordkoreansk stad med marken (och många sydkoreanska också) i ett bombregn som fick det över Tyskland under 2:a världskriget att verka som en lätt morgonskur, dröjde det inte lång tid innan Nordkorea började bygga upp landet igen. Under både 60- och 70-talet var Nordkorea betydligt större än Sydkorea både vad det gäller industri och jordbruk. Nord-Koreas nedgång är en förhållandevis ny företeelse som har att göra med Sovjets kollaps med oförmåga att köpa konstgödsel kombinerad med flera naturkatastrofer.
Att västerländska företag nu söker marknader i Nord-Korea beror på att befolkningen dels är lågavlönad, samtidigt som den i ett internationellt perspektiv också är tämligen högutbildad. Man får heller inte glömma att Sydkoreas ekonomiska under hade lite med marknadsekonomi att göra. Staten satte upp 5-års planer där olika företag fick låna pengar mot exakta specifikationer om vad de skulle producera och vilka mål de skulle uppnå. Med detta som bakgrund är det inte förvånande om vi ser stora förändringar i Nord-Korea i framtiden. Antagligen är detta också det bästa sättet att neutralisera ett nytt kärnvapenhot där amerikanska missiler pekar mot koreanska. USA har ju sen 60-talet haft en policy att använda sig av kärnvapen redan under första dagen i ett eventuellt krig med Nordkorea. Nya sanktioner och isolering av Nordkorea kan endast leda ett sådant krig närmare.
2006-11-04
Nils Holgersson, glada skelett
Denna vecka har jag åkt runt i Mexico och beskådat gamla fort, mayaruiner och hantverk. Som tur är verkar jag ha lämnat sombrero-bältet och det var länge sen jag blev erbjuden en sådan. Det som mest slagit mig när jag träffat andra resanden från olika länder är hur känd Nils Holgersson verkar vara. Lyssnare med gott minne kanske kommer ihåg att jag i Syrien mötte folk som kände till Nils Holgersson när jag visade en vanlig svensk 20-lapp. Samma verkar stämma för både mexikaner och kanadensare. Alla har de sett samma tecknade tv-serie om Nils, en serie som jag som svensk aldrig har hört talas om. Kanske något för ett upprop till Sveriges Television?
Just nu befinner jag mig i den lilla staden San Cristobal de la Casa i Mexicos Chiapas-region, känd för det starka stöd som Zapata-gerillan har här. Och mycket riktigt, överallt säljer de T-shirts och dockor över subkommendant Marcos, den legendariske ledaren för den beväpnade men icke-stridande gerillan. Marcos är känd för att alltid gå maskerad i en svart skidmask, och på San Cristobals gator kan man ibland se sympatisörer, vanligtvis kvinnor, med munskydd eller schalar som döljer den nedre delen av deras ansikte.
Att jag överhuvudtaget kunde komma in i San Cristobal var lite av tur, eftersom motorvägarna dagen innan hade stängts av sympatisörer till demonstranterna i Oaxaca, där minst nio personer har dött i upplopp mot den korrupte guvernören Ulises Ruiz som år 2004 kom till makten via omfattande valfusk. Staden är nu omgärdad av polis och ingen kommer in eller ut, bl.a fick jag höra om en grupp turister som nu satt fast i staden utan att veta hur de skulle kunna ta sig därifrån. Både i San Cristobal och Merida har jag sett demonstrationer till stöd for Oaxacas demonstranter och för kravet på guvernörens avgång.
Annars går jag omkring och småfryser. Från att ha varit vid Mexicos kust där temperaturen har legat på över 30 grader har jag nu kommit inomlands till en höjd på 2100 meter, nära Kebnekaises alltså, med en temperatur på kring 15 grader. Dags att köpa en tröja snart. Musiken man spelar på torget här förundrar mig mycket. När jag först gick förbi spelade man ledmotivet till Stjärnornas Krig för att sedan växla vidare till det för Närkontakt av Tredje Graden och sedan avsluta med Carl Orffs pampiga opera Carmina Burana.
Nyss firades Dia de los Muertos, de dödas dag, i Mexico och det gjorde man med dödskallar i socker, glada skelett och pumpagubbar. Allt detta är en mix av gamla maya-traditioner, nutida Halloween-firande samt den katolska kyrkans influenser. På de färgglada kyrkogårdarna hade man fest med mat och levande ljus. Affärer och hotell har altare med mat och dryck åt de döda och själv ville jag inte vara sämre så jag köpte ett litet hopfällbart pappersaltare som jag kunde ha på mitt hotellrum och som mat till de döda köpte jag en liten benknota av bröd. Lite makabert kan tyckas, med inte mer än den katolska kannibalismen där man under nattvarden ska gotta i sig Jesus både kött och blod.
Just nu befinner jag mig i den lilla staden San Cristobal de la Casa i Mexicos Chiapas-region, känd för det starka stöd som Zapata-gerillan har här. Och mycket riktigt, överallt säljer de T-shirts och dockor över subkommendant Marcos, den legendariske ledaren för den beväpnade men icke-stridande gerillan. Marcos är känd för att alltid gå maskerad i en svart skidmask, och på San Cristobals gator kan man ibland se sympatisörer, vanligtvis kvinnor, med munskydd eller schalar som döljer den nedre delen av deras ansikte.
Att jag överhuvudtaget kunde komma in i San Cristobal var lite av tur, eftersom motorvägarna dagen innan hade stängts av sympatisörer till demonstranterna i Oaxaca, där minst nio personer har dött i upplopp mot den korrupte guvernören Ulises Ruiz som år 2004 kom till makten via omfattande valfusk. Staden är nu omgärdad av polis och ingen kommer in eller ut, bl.a fick jag höra om en grupp turister som nu satt fast i staden utan att veta hur de skulle kunna ta sig därifrån. Både i San Cristobal och Merida har jag sett demonstrationer till stöd for Oaxacas demonstranter och för kravet på guvernörens avgång.
Annars går jag omkring och småfryser. Från att ha varit vid Mexicos kust där temperaturen har legat på över 30 grader har jag nu kommit inomlands till en höjd på 2100 meter, nära Kebnekaises alltså, med en temperatur på kring 15 grader. Dags att köpa en tröja snart. Musiken man spelar på torget här förundrar mig mycket. När jag först gick förbi spelade man ledmotivet till Stjärnornas Krig för att sedan växla vidare till det för Närkontakt av Tredje Graden och sedan avsluta med Carl Orffs pampiga opera Carmina Burana.
Nyss firades Dia de los Muertos, de dödas dag, i Mexico och det gjorde man med dödskallar i socker, glada skelett och pumpagubbar. Allt detta är en mix av gamla maya-traditioner, nutida Halloween-firande samt den katolska kyrkans influenser. På de färgglada kyrkogårdarna hade man fest med mat och levande ljus. Affärer och hotell har altare med mat och dryck åt de döda och själv ville jag inte vara sämre så jag köpte ett litet hopfällbart pappersaltare som jag kunde ha på mitt hotellrum och som mat till de döda köpte jag en liten benknota av bröd. Lite makabert kan tyckas, med inte mer än den katolska kannibalismen där man under nattvarden ska gotta i sig Jesus både kött och blod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
